Röda rummet/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
Tidningsaktiebolaget Gråkappan
[redigera]Sverige hade arbetat i fyrtio år för att få sig den rättighet som varje till myndig ålder kommen brukar få. Man hade skrivit broschyrer, satt upp tidningar, kastat sten, ätit sexor och hållit tal; man hade hållit möten och skrivit petitioner, åkt på järnvägen, tryckt händer, uppsatt frivillig beväpning, och så fick man med mycket buller vad man ville. Entusiasmen var stor och berättigad. Operakällarns gamla björkbord blevo politiska tribuner, ångorna av reformpunsch fostrade där mången politikus, som sedan fört mycket skrål, oset av reformcigarrer väckte mången äregirig dröm, som sedan icke blev sannad; man tvättade av sig det gamla dammet med reformtvål och trodde att allt var väl, och så gick man och lade sig efter det myckna bråket för att vänta på de lysande resultat, som nu skulle komma av sig själva. Man sov ett par år, men när man vaknade, stod verkligheten fram, och man trodde sig ha gjort en missräkning. Ett och annat mummel hördes; de statsmän, som man nyss höjt till skyarne, började att granskas; det fanns till och med bland den studerande ungdomen sådana, som upptäckt att hela förslaget var taget från ett land som stod i mycket nära förhållande till förslagsställaren och att detsamma kunde läsas i original i en mycket känd handbok. Nog av: den tiden utmärktes av en viss snopenhet, som snart gav sig form av missnöje i allmänhet, eller som det kallas - opposition. Men det var ett nytt slags opposition, ty den var icke som vanligt riktad mot regeringen, utan mot riksdan. Det var en konservativ opposition och till den anslöt sig både liberala och konservativa, unga och gamla, så att det var ett stort elände i landet.
Nu hände sig, att Tidningsaktiebolaget Gråkappan, som blivit fött och uppfött under liberala konjunkturer, började domna, då det skulle försvara åsikter, (ifall man får tala om ett bolags åsikter), som icke voro populära. Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag om ändring av vissa åsikter, vilka icke längre inbragte det för företagets bestånd erforderliga prenumerantantal. Stämman antog förslaget och Gråkappan var numera bland de konservative. Men, här fanns ett men, vilket dock icke mycket graverade bolaget; man måste byta om redaktör för att icke blamera sig; att den osynliga redaktionen skulle stanna, tog man för givet. Redaktören, som var en ärans man tog sitt avsked. Redaktionen som länge lidit smälek för sitt röda sken, mottog anbudet med glädje, då de därigenom gratis fingo burskap som »bättre folk». Återstod bekymret att skaffa en ny redaktör. Enligt bolagets nya program skulle han äga följande kvalifikationer: han skulle först åtnjuta odelat förtroende som medborgare, tillhöra ämbetsmannakåren, äga en titel, usurperad eller förvärvad som vid behov nu kunde påbättras; han skulle dessutom äga ett respektabelt utseende, så att han kunde visas vid fester och andra offentliga nöjen; han skulle vara osjälvständig, liten smula dum, emedan bolaget visste att den sanna dumheten alltid åtföljes av konservatism i tänkesätt och därjämte av en viss grad bakslughet, som känner förmäns önskningar i luften och som aldrig glömmer att allmänt väl är enskilt, rätteligen förstått nämligen; han skulle tillika vara halvgammal, emedan man lättare skulle kunna styra honom, och gift, emedan bolaget, som bestod av affärsmän, sett att gifta drängar uppföra sig bättre än ogifta.
Personen blev funnen och han ägde i hög grad alla de nämnda egenskaperna. Han var en underbart skön man med tämligen god gestalt, långt svallande ljust helskägg, som dolde alla de svaga punkter hans ansikte ägde, och där själen eljes obehindrat skulle tittat fram. Hans stora öppna falska ögon fångade åskådaren och kringstal honom på förtroenden som sedan missbrukades på ett hederligt sätt; hans något beslöjade stämma, som endast talade kärlekens, fridens, rättfärdighetens och framför allt fosterländskhetens ord, lockade många förvillade åhörare att samlas omkring det punschbord där den förträfflige mannen tillbragte sina kvällar med att sprida rättfärdighet och fosterländskhet. Det var underbart att höra vilket inflytande denne ärans man utövade på sin dåliga omgivning; se det, kunde man icke, men man hörde det. Hela detta koppel som i åratal varit släppta lösa på allt gammalt och ärevördigt, som hetsats på regering och ämbetsmän, som tillochmed angripit de högre tingen, de voro nu tysta och kärleksfulla, utom mot de gamla vännerna; hederliga och sedliga och rättfärdiga, utom i sina hjärtan. De följde i allo det nya program som den nye redaktören utfärdat vid sitt anträde till regeringen och vars kardinalpunkt var att - i få ord - förfölja allt nytt gott, befordra allt gammalt dåligt, krypa för makten, upphöja dem som lyckats, slå ner dem som ville upp, dyrka framgången och smäda olyckan, ehuru detta i programmets fria översättning hette: »endast erkänna och skänka sitt bifall åt det beprövade och erkänt goda, motarbeta alla nyhetsmakerier, strängt, men rättrådigt förfölja all den enskildes strävan att genom orättfärdighet vinna den framgång som endast det redliga arbetet bör skänka». Det hemlighetsfulla i denna sista punkt vilken låg redaktionen mest om hjärtat hade dock sin förklaringsgrund som icke var att söka alltför långt bort. Redaktionen bestod nämligen av personer som alla på ett eller annat sätt fått sina förhoppningar krossade, de flesta dock genom eget förvållande, huvudsakligast genom lättja och dryckenskap; några voro s.k. akademi-snillen vilka en gång haft ett stort namn att bära på såsom sångare, talare, poeter eller kvickhuven och som sedermera blivit förvisade till en rättvis glömska som de kallade orättvis. Nu hade de under en följd av år måst med grämelse befrämja och berömma alla nybörjares företag och för övrigt allt nytt; underligt var således icke om de nu fattade ett gynnsamt tillfälle att under de hederligaste förevändningar gå åt allt som var nytt, gott och dåligt om vartannat och utan åtskillnad. Redaktören i synnerhet var en riktig bjässe i att vädra upp humbug och orättfärdighet. Om en riksdagsman motsatte sig förslag som gingo ut på att för enskilda korporationsintressen ruinera landet, så kallades denne genast en humbug, som ville göra sig originell, som törstade efter en statsrådsfrack, han sade icke portfölj, ty han fäste sig mest vid kläderna! Men politiken var icke hans styrka, eller uppriktigare, hans svaghet, ty det var litteraturen. Han hade en gång hållit en versifierad skål för kvinnan på Nordiska Festen och därvid lämnat ett viktigt bidrag till verslitteraturen, vilket också reproducerades i så många landsortstidningar som Författaren ansåg vara nog för sin odödlighet. Därmed var han nu skald och tog efter slutad examen sin andra klassens biljett för att åka ner till Stockholm, utträda i livet och mottaga den hyllning han i egenskap av skald hade rätt att fordra. Olyckligtvis läsa icke huvudstadsborna landsortstidningar. Den unge mannen var okänd och hans talang ovärderad. Som en klok man, ty hans lilla förstånd hade aldrig i det avseendet tagit någon skada av en övermäktig fantasi, dolde han såret och lät det bliva sitt livs hemlighet. Den bitterhet som alstrats genom att han sett sitt ärliga arbete, som han kallade det, obelönat, gjorde honom särdeles lämplig till censor över litteraturen, men han skrev icke själv, ty hans plats förbjöd honom att deltaga i sådana personliga sysselsättningar, utan detta överlämnade han åt den ordinarie recensenten, vilken gick över alla i rättrådighet och omutlig stränghet. Denne hade själv skrivit poemer i sexton år, utan att någon människa läst dem, och han hade därvid begagnat en pseudonym utan att någon brytt sig om att fråga efter författarens verkliga namn. Hans poemer grävdes dock upp ur dammet varje jul och berömdes i Gråkappan av en opartisk person naturligtvis, som då alltid satte sin signatur under artikeln, på det icke allmänheten skulle tro att författaren skrivit själv, ty man hoppades ännu alltid att allmänheten kände författaren. På det sjuttonde året ansåg författaren det vara rådligast att på en ny bok (ny upplaga av en gammal bok) sätta ut sitt riktiga namn. Men då ville olyckan, att Rödluvan, som skrevs av ungt folk, vilka aldrig hört den gamle pseudonymens riktiga namn, behandlade författaren som en nybörjare och uttryckte sin förvåning både över att en författare första gången han uppträdde, satte ut sitt namn och att därjämte en ung man kunde skriva så torrt och så gammalmodigt. Detta var ett hårt slag; den gamle pseudonymen fick en feber, men kom sig; och sedan han fått en lysande upprättelse i Gråkappan, som i ett andetag tog ner hela allmänheten, kallade den osedlig, oärlig som icke kunde uppskatta ett ärligt, sunt och moraliskt arbete som kunde sättas i händerna på ett barn utan att göra skada. Över denna sista punkt gjorde sig en skämttidning mycket rolig, så att pseudonymen fick recidiv, varefter han svor en evig död åt all inhemsk litteratur som efter den stunden skulle komma att uppstå, dock icke all, ty en stark observator hade märkt att rätt ofta usel litteratur berömdes i Gråkappan, ehuru på ett lamt, ofta tvetydigt sätt, och hade samme observator iakttagit, att denna usla litteratur utgavs på vissa förläggares förlag, men det behövde därför icke betyda att pseudonymen lät några yttre omständigheter, såsom kåldolmar eller surströmming inverka på sig, ty han, likasom hela redaktionen voro rättrådiga män som helt säkert icke skulle vågat gå så hårt till doms med andra, om de icke varit oförvitliga själva.
Så kom teaterrecensenten. Han hade fått sin bildning och gjort sina dramatiska studier på bådningskontor i X-köping och därunder råkat förälska sig i en storhet, som aldrig var stor annars än då hon uppträdde i X-köping. Som han icke var nog upplyst, att han kunde skilja på sitt enskilda omdöme och ett allmännare, så hände honom det äventyret att när han första gången släpptes lös i Gråkappans spalter, han totalt tillintetgjorde landets första skådespelerska och påstod att hon i den rollen imiterade mamsell - vad hon hette. Att detta skedde på ett ohyfsat sätt, behöver väl icke anmärkas och att det skedde innan Gråkappan vänt för vinden icke heller. Att detta förskaffade honom ett namn, det vill säga ett förhatligt, ett föraktat namn, men dock ett namn, höll honom skadelös för den ovilja han uppväckte. Till hans mera framstående, ehuru sent värderade egenskaper som teaterrecensent, hörde att han var döv. Som det dröjde flere år innan detta upptäcktes, visste man icke om det stod i någon förbindelse med ett rencontre på tu man som hans recension framkallat i Operafarstun, sedan gasen en kväll blivit släckt. Numera övade han sin armstyrka endast på de unga, och den som kände förhållandena kunde på hans recensioner precis veta när han haft något missöde i kulisserna, ty den inbilske småstadsbon hade läst på något dåligt ställe att Stockholm var ett Paris och det gick han och trodde.
Konstdomaren å sin sida var en gammal akademiker vilken aldrig tagit i en pensel, men som tillhörde det lysande artistsällskapet Minerva, varigenom han sattes i tillfälle att för allmänheten beskriva konstverk innan de voro gjorda, så att denna bespardes besväret att göra sig sitt omdöme själv. Han var alltid mild - mot sina bekanta, och glömde aldrig någon enda - av dem, när han refererade en utställning, och han hade en sådan mångårig vana att skriva vackert om dem, och huru skulle han våga annat, att han kunde omnämna tjugo stycken på en halv spalt, varigenom hans kritiker kommo att påminna om den kända leken »tavlor och deviser». De unga däremot omnämnde han samvetsgrant aldrig, så att allmänheten, som i tio år aldrig hört andra namn än de gamles, började misströsta om konstens framtid. Ett undantag hade han dock gjort, och det var just nu gjort, och tyvärr i en olycklig stund, och det var därför Gråkappan befann sig i en upprörd sinnesstämning om denna morgonen.
Detta hade hänt!
Sellén, om vi erinra oss det obetydliga namnet från ett föregående, icke just anmärkningsvärt tillfälle, hade kommit upp på utställningen i sista stund med sin tavla. Sedan denna fått den sämsta plats den kunde få, efter som upphovsmannen icke tagit kungliga medaljen eller tillhörde Akademien, anlände »Professorn i Karl IX». Han kallades så, emedan han aldrig målade annat än scener ur Karl IX:s historia; detta åter kom sig därav att han en gång på en auktion köpt ett vinglas, en bordsduk, en stol och ett pergament från Karl IX:s tid och vilka han nu målat av i tjugo år, ibland med, ibland utan kungen. Men han var nu Professor och Riddare och det kunde icke hjälpas. Nu hade han den akademiskt bildade i sitt sällskap, då hans öga råkade falla på den tyste oppositionsmannen och hans tavla.
- Jaså, herrn är här nu igen? - Han tog upp pincenén. - Jaså det där skall vara den nya stilen! Hm! Hör nu herre! Lyd en gammal man; tag bort den där! Tag bort den! eller jag dör! Och herrn gör sig själv en stor tjänst! Vad säger bror om det här?
Bror ansåg att det var oförskämt, helt enkelt, och han ville som en vän råda herrn att bli ämbetsmålare.
Sellén invände saktmodigt, men genomträngande, att, som det var så mycket ordentligt folk på den banan, så hade han valt den artistiska, som ju för övrigt var mycket lättare att komma fram på, efter vad som visat sig. Detta näsvisa svar gjorde Professorn utom sig och han vände ryggen åt den förkrossade med en hotelse som Akademikern växlade i ett par löften.
Därpå hade den upplysta inköpsnämnden sutit - för slutna dörrar. När dörrarne öppnades igen hade sex tavlor blivit inköpta för de pengar allmänheten erlagt i och för uppmuntrandet av inhemska konstnärer. Protokollsutdraget som infördes i tidningarne lydde så: Konstförbundet inköpte i går följande arbeten: 1:o »Vatten med oxar» Landskap av Grosshandlar K. 2:o »Gustav Adolf före Magdeburgs avbrännande» Historiemålning av Lärftskrämar L. 3:o »Ett snytande barn» Genre av Löjtnant M. 4:o »Ångaren Bore i hamn» Marin av Skeppsklarerar N. 5:o »Trän med fruntimmer» Landskap av Konglig Sekter O. 6:o »Höns med Champinjoner» Stilleben av Skådespelaren P.
Dessa konstverk som i medeltal betingat 1.000 rdr, hade sedan i Gråkappan blivit berömda på två och tre kvarts spalt (à 15 rdr spalten), och detta var nu ingenting anmärkningsvärt, men Recensenten hade, dels för att få spalten full, dels i tid stävja ett tilltagande ont, tagit itu med ett oskick som börjat insmyga sig, nämligen det att unga okända äventyrare som lupit ifrån akademien nu utan studier, endast med effektsökeri och knep sökte förvilla allmänhetens sunda omdöme. Härpå togs Sellén vid öronen och hudströks, så att till och med hans ovänner tyckte att det var orättvist - och då kan man veta! Det var icke nog med att han förnekades varje spår av talang och att han kallades en humbug, man angrep även hans enskilda ekonomi, anspelade på de dåliga ställen där han måste äta sin middag, de dåliga kläder han måste bära, hans dåliga moral, hans dåliga flit, och slutade med att förutspå honom i religionens och sedlighetens namn en framtid vid något allmänt arbete, efter som han icke i tid ville bättra sig.
Detta var ett stort nidingsdåd som lättsinnet och egennyttan begått och att icke en själ gick förlorad den kvällen Gråkappan kom ut, det var ett underverk.
Ett dygn därefter kom Den Obesticklige ut. Den anställde vissa närgångna iakttagelser över huru allmänhetens pengar förvaltades av ett kotteri; huru vid sista inköpet ingen enda tavla var målad av en målare utan av ämbetsmän och näringsidkare, vilka voro nog oblyga att konkurrera med artisterna, vilka här hade sin enda marknad; huru dessa rövare förstörde smaken och demoraliserade konstnärerna, vilkas enda strävan hädanefter måste gå ut på att försöka måla lika dåligt som de säljande, såvida de icke ville gå under. Därpå drogs Sellén fram. Dennes tavla var den första på tio år, som var framsprungen ur en människosjäl; konsten hade i tio år varit en produkt av färger och penslar; Selléns tavla var ett ärligt arbete fullt av ingivelse och hänförelse, fullt ursprungligt, som endast den vilken sett anden i naturen ansikte mot ansikte kunde göra det. Recensenten varnade den unge för att söka komma upp mot de gamle, ty dem hade han redan övergått, och uppmanade honom att tro och hoppas, ty han hade en kallelse, o.s.v.
Gråkappan skummade av ondska.
- Ni skall se att karlen lyckas! utropade Redaktören. Fan anamma att vi skulle gå på honom så hårt! Tänk om han lyckas! Då ha vi blamerat oss! Men Akademikern svor, att han icke skulle lyckas, och han gick hem med ofrid i sin själ och läste i sina böcker och skrev en avhandling som fortfarande bevisade, att Sellén var en humbug och att Den Obesticklige var bestucken.
Gråkappan hämtade andan, men blott för att få ett nytt slag.
Följande dags morgontidning förkunnade att Hans Majestät inköpt Selléns »mästerliga landskap som redan i flera dagar lockat allmänheten till utställningen».
Nu slog vinden i Gråkappan och den flaxade som en trasa på en gärdsgårdsstör. Skulle man vända eller gå för fullt. Det gällde tidningen och det gällde Recensenten. Då beslöt Redaktören (på Verkställande Direktörens befallning!) att Recensenten skulle offras och tidningen räddas. Men huru! Man erinrade sig Struve, vilken var fullständigt hemmastadd i alla publicitetens irrgångar och han tillkallades. I ett ögonblick hade han situationen klar och lovade att han inom få dagar skulle få skutan att gå över stag. För att förstå Struves machinationer måste man veta några av de viktigaste data av hans biografi. Han var till börden överliggare vid Universitetet och hade hemfallit åt litteraturen av brist. Han blev först redaktör av den social-demokratiska Folkets Fana; därpå hade han fått transport till den konservative Bondplågaren; men när denne flyttades till en annan stad med inventarier, tryckeri och redaktör, ändrades namnet till Bondevännen och därjämte antogo även åsikterna en annan färg. Därpå hade Struve blivit såld till Rödluvan, där han just genom sin bekantskap med alla de konservatives funder kom väl till pass, likasom det nu i Gråkappan var hans största merit, att han kände dödsfienden Rödluvans alla hemligheter, vilka han missbrukade med den största frihet.
Struve började rentvagningsarbetet med en korrespondens till Folkets Fana, ur vilken sedan infördes några rader i Gråkappan, vilka berättade om den stora vandringen till utställningen. Därpå skrev han ett »Insänt» i Gråkappan, däri han angrep Recensenten-Akademikern, varpå följde några lugnande ord undertecknat Red. Dessa ord lydde: »Ehuru vi aldrig delat vår ärade Recensents mening rörande Herr Selléns högt, och med rätta, prisade landskap, kunna vi dock å andra sidan icke till fullo underskriva Den ärade Insändarens testimonium, men som det tillhör våra grundsatser, att även låta andras meningar göra sig gällande i våra egna spalter, hava vi icke tvekat att till trycket befordra ovan stående uppsats.»
Nu var isen bruten. Struve som efter utsago skrivit om allt - utom kufiska mynt - skrev nu ihop en glänsande recension över Selléns tavla och undertecknade den med det högst karakteristiska »Dixi». Och så var Gråkappan räddad, och Sellén också förstås, men det var inte så viktigt.