Röda rummet/Kapitel 8
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
Arma Fosterland!
[redigera]Klockan slog tio i Riddarholmen några dagar därefter då Falk anlände till Riksdagshuset för att hjälpa Rödluvans referent med Andra Kammaren. Han påskyndade sina steg, ty i det här verket, där man var ordentligt avlönad, menade han, skulle man väl vara på slaget. Han gick upp utskottsvägen och blev visad in till Andra Kammarens vänstra referentläktare. Han trädde med en viss högtidlig känsla ut på de få plankor som likt ett duvslag blivit upphängda under taklisten, där »det fria ordets män skulle åhöra huru landets heligaste intressen diskuterades av dess värdigaste medlemmar». Det var alldeles nytt för Falk det här men han blev icke tillintetgjord av några stora intryck då han skådade ner från sin hylla och såg den tomma salen under sig vilken liknade bra nog en Lancasterskola. Klockan var fem minuter över tio, men ännu fanns icke en levande själ mer än han själv där. Det rådde några minuter en tystnad, som påminde om landskyrkans före predikan; ett sakta knaprande ljuder genom salen. »En råtta», tänker han; men så upptäcker han genom rymden på referentläktaren mitt emot en liten nedtrampad figur, som formerar en blyertspenna på barriären och han ser hur spånorna snöga ner och lägga sig på borden inunder. Det finnes icke mycket, som hans öga kan vila sig på, där det trevar omkring de tomma väggarne, men det sätter sig slutligen på den gamla väggklockan från Napoleon I:s dagar, vars kejserliga nyförgyllda emblemer sitta och symbolisera nytt uppkok på något gammalt. Men visarne som peka tio minuter över tio symbolisera också - ironiskt - någonting, då dörrarne i bakgrunden slås upp och en man träder in. Det är en gammal en; hans skuldror hava börjat bågna under bördan av allmänna värv, hans rygg har satt sig under tyngden av kommunala uppdrag, hans hals har kastat sig under långvarigt vistande i fuktiga ämbetsrum, kommittésalar, bankvalv och dylikt, det ligger något pensionerat i hans lidelsefria steg på den långa kokosmattan som leder fram till katedern. När han kommer mitt på gången i höjd av den kejserliga klockan stannar han - han tyckes vara så van att stanna mitt på vägen och se sig omkring och även tillbaka; men nu stannar han och jämför sitt spindelur med vägguret, och han skakar ett missnöjt skakande på sitt gamla anlitade huvud: för fort! för fort! och hans ansikte uttrycker ett överjordiskt lugn, lugn över att hans klocka icke kan gå för långsamt. Han fortsätter vandringen framåt gången med samma steg som om han vandrade mot sin levnads mål och det var stark frågan om han icke funnit det där borta i den ärosamma länstolen i katedern.
När han uppnått målet, stannar han, tar upp sin näsduk och snyter sig stående; därpå låter han blicken fara ut över den lyssnande åhörarskaran av bänkar och bord, och säga något betydelsefullt t.ex. »Mina Herrar, nu snöt jag mig!» och så sätter han sig och försjunker i ett presidentlikt lugn, som kunde vara sömn, om det icke vore vaka; och ensam, som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud, bereder han sig på att hämta krafter till den kommande dagens mödor, då ett starkt knaprande från vänster högt uppe under taket, kommer honom att spritta till och kasta om halsen, så att han med en trekvartsblick kan mörda den råtta som vågade knapra i hans närvaro. Falk, som icke beräknat resonansens styrka i duvslaget, mottager dödsstöten från den mördande blicken, vilken dock mildras på nedfarten från taklisten och hinner viska, ty den vågar icke säga det högt: »det var bara en referent, jag fruktade att det var en råtta». Men så överfölls mördaren av en djup ånger över den synd hans öga begått och han döljer sitt ansikte i handen - och gråter? - Nej, han gnuggar bort den fläck som åsynen av ett vidrigt föremål gjort på hans ögas näthinna.
Men det börjar gavla i dörrarne, ledamöter anlända och visarne på vägguret krypa fram, fram. Ordföranden utdelar gratifikationer i nickar och handtryckningar åt de goda samt straffar de onda med att vända sitt ansikte ifrån dem, ty han måste vara rättvis som Den Högste.
Nu kommer Rödluvans referent, ful, onykter och osövd; detta oaktat visar han sig finna ett nöje i att giva sannfärdiga svar på den nykomnes frågor.
Dörrarne gavla en gång till, och in kommer en person med så säkra steg som om han vore hemma hos sig, Kammarförvanten i Kansliet för Skatternas påläggande och Aktuarien i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner; han går ända fram till länstolen och hälsar bekant på ordföranden, och han river i papperen som om det vore hans egna.
- Vem är det? frågar Falk.
- Det är Överskrivaren, svarar vännen i Rödluvan.
- Vad? Skriver ni här också?
- Också! Det ska du snart se! De har en hel våning med skrivare därute; de ha vindarne fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i källarn!
Nu kryllar det som i en myrstack därnere. Klubban faller och det blir tyst. Överskrivaren läser upp protokollet för förra sammanträdet och detta godkännes utan motstånd. Därpå uppläser samme man anhållan om tjänstledighet på fjorton dagar för Jon Jonsson i Lerbak.
Beviljas!
- Har ni tjänstledighet här också? frågar den nykomne förvånad.
- Jo, då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i Lerbaken.
Nu börjar estraden fyllas med ungt folk beväpnade med pennor och papper. Idel gamla bekanta från gamla extraordinarietiden. De slå sig ned omkring småbord som om de skulle formera preferenspartier.
- Det där är skrivarne, upplyser Rödluvan. De tyckas känna igen dig!
Och de göra det verkligen, ty de påtaga sina pincenéer och titta alla uppåt duvslaget, lika nedlåtande uppåt som parkettplatserna på teatern titta uppåt raderna. Nu viska de sinsemellan och utbyta meningar om en frånvarande som efter alla tecken måste befinna sig på den stol där Falk sitter. Falk känner sig så djupt rörd av så mycken uppmärksamhet att han icke hälsar alltför vänligt på Struve, som inträder i duvslaget, sluten, ogenerad, sluskig och konservativ.
Överskrivaren uppläser en anhållan eller motion om beviljande av anslag till nya tågmattor i tamburen och mässingsnummer på galoschhyllorna.
Beviljas!
- Var sitter oppositionen, frågar den oinvigde.
- Ja, du, det vete fan, var den sitter.
- De svara ju ja till allting.
- Vänta till lite längre fram på dagen så får du höra.
- Ha de inte kommit ännu då?
- Här kommer man och går som man behagar.
- Det är ju precis som ett ämbetsverk!
Den konservative Struve som åhört det lättfärdiga talet, anser sig böra representera regeringen.
- Vad är det lilla Falk säger för slag? Han ska inte morra!
Falk behöver så lång tid på att välja lämpligt svar att förhandlingarne hinna taga sin början därnere.
- Du skall inte bry dig om honom, tröstar Rödluvan, han är alltid konservativ när han har pengar till middag, och han har nyss lånt en femma av mig!
Överskrivaren läser: Statsutskottets Utlåtande n:o 54 angående Ola Hipssons motion om gärdesgårdarnes avskaffande.
Träpatron Larsson från Norrland yrkar obetingat bifall: »Hur skall det gå med våra skogar?» utbrister han, »jag vill bara fråga: Hur skall det gå med våra skogar!» och han kastar sig flämtande ner på bänken. Denna kärnfulla vältalighet har fallit ur modet på de sista tjugo åren och scenen mottages med fnissningar, varefter dödsarbetet i Norrlandsbänken upphör av sig självt.
Ölandsrepresentanten föreslår sandstensmurar; Skånerepresentanten föredrager buxbomshäckar; Norrbottningen tycker för sin del att gärdsgårdar äro onödiga när man inga åkrar har och en talare på Stockholmsbänken anser att frågan bör hänskjutas till en kommitté av sak-kunnige, han betonar sakkunnige, personer. Men då blir det en storm. Heldre döden än kommitté! Man begär proposition. Motionen avslås och gärdsgårdarne få stå tills de falla av sig själva.
Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 66 angående Carl Jönssons motion om indragning av anslaget till Bibelkommissionen. Vid detta ärevördiga namn på en hundraårig institution, slocknar själva grinet och en vördnadsfull tystnad uppstår i salen. Vem skulle våga angripa religionen i dess grundvalar, vem skulle våga blottställa sig för den allmänna förkastelsen! Biskopen i Ystad begär ordet.
- Skall jag skriva? frågar Falk.
- Nej! Det rör inte oss vad han säger.
Men den konservative Struve skriver följande referat.
»Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. mänskligh:s förenade namn. år 829. år 1632. Otroshjält. Nyhetsmak. Guds ord. Människ. ord. Hundraår. Ansgar. Nitälsk. Redb. Oväld. Skickligh. Lärd. Sv. Kyrk. bestånd. Urgammal Svenskm. ära. Gustav 1. Gust. 2. Lützens kullar. Europas ögon. Eftervärld. dom. Sorg. Vanära. Den gröna torvan. Handtvagning. De hava icke velat.»
Carl Jönsson begär ordet.
- Nu skriver vi! säger Rödluvan.
Och de skriva, medan Struve broderar på biskopens sammet.
»Prat! Stora ord. Komm. sutit 100 år. Kost. 100.000 rdr. 9 ärkebisk. 30 profess. Upps. sammanl. 500 år. Arvodister. Sekreter. Amanuens. Ingent. gjort. Provark. Dåligt arb. Pengar, pengar, pengar! Var sak v. dess namn. Humb. Ämbetsm. Utsug. System.»
Inte en röst höjer sig men vid den tysta voteringen bifalles motionen.
Under det Rödluvan med van hand putsar upp Jönssons hackiga anförande och sätter en stark rubrik ovanför, vilar sig Falk. Men då hans öga råkar besöka åhörareläktarn träffar det ett gammalt bekant huvud som ligger upplagt på barriären och vars ägare heter Olle Montanus. Han liknar i detta ögonblick en hund som ligger och vaktar ett ben och det var icke utan att han så gjorde, men det visste icke Falk efter som Olle var mycket hemlighetsfull.
Nu visade sig därnere vid bänken under högra läktaren, just där den nedtrampade varelsen hade låtit spånen av sin blyertspenna snöga ner, en herre i civil uniform med trekantig hatt under armen och en pappersrulle i handen.
Klubban föll och det uppstod en ironisk, elakartad tystnad.
- Skriv, sade Rödluvan, men tag bara siffrorna, jag tar det andra.
- Vem är det?
- Det är kungliga propositioner.
Nu lästes det ur pappersrullen: »Kongl. Maj:ts N. Proposition om höjande av anslaget till Departementet för Adliga Ynglingars förkovrande i levande språk, under titeln Skrivmaterialier och Expenser från 50.000 rdr till 56.000 rdr 37 öre.»
- Vad är expenser? frågar Falk.
- Vattenkaraffiner, paraplyställ, spottlådor, jalusier, middagar på Hasselbacken, gratifikationer o.d., håll mun på dig, det kommer mera!
Pappersrullen fortfor: »K. M. N. Prop. om anslag till sextio nya officersbeställningar på Västgöta Kavalleri.»
- Var det sextio? frågade Falk, som var alldeles främmande för statsmannaangelägenheter.
- Sextio var det! Skriv bara!
Pappersrullen knorrade upp sig och blev allt större och större.
»K. M. N. Prop. om anslag till fem nya ordinarie kanslistplatser vid Kollegiet för Utbetalandet av Ämbetsmännens löner.»
Stor rörelse vid preferensborden; stor rörelse på Falks stol.
Pappersrullen knorrade ihop sig igen, ordföranden steg upp, tackade med en bugning som frågade »behagas det inte mera?» och pappersrullens ägare satte sig i bänken och började blåsa bort spånorna som den nedtrampade hade fällt, men hans styva guldbroderade krage hindrade honom från att falla i samma frestelse till den synd för vilken ordföranden hade dukat under på morgonen.
Förhandlingarne pågingo. Sven Svensson i Torrlösa begär ordet i fattigvårdsfrågan. Liksom på ett givet tecken resa sig alla referenterna, gäspa och sträcka sig.
- Nu gå vi ner och äter frukost, upplyser Rödluvan sin myndling. Vi ha en timme och tio minuter på oss.
Men Sven Svensson talar.
Kammarens ledamöter börja röra på sig, några gå ut. Ordföranden samtalar med några goda ledamöter och uttrycker därigenom å regeringens vägnar sitt ogillande över vad Sven Svensson kommer att säga. Två äldre ledamöter från Stockholmsbänken föra en till utseendet nykommen ungherre fram till den talande för att förevisa denne som ett underligt djur; de betraktar honom några ögonblick under ögonen, finna honom löjlig och vända honom ryggen.
Rödluvan anser hövligheten fordra att han upplyser Falk om, att den talande är Kammarens »plågoris». Han är varken kall eller varm, kan icke användas av något parti, kan icke vinnas för något intresse, men talar, talar. Men vad han talar om - det kan ingen säga, ty han har aldrig blivit refererad i någon tidning och ingen har brytt sig om att se efter i protokollen, men skrivarne vid borden hava svurit att när de en gång få makten så skola de låta ändra grundlagarne för hans räkning.
Men Falk som har en viss svaghet för allt som blir obemärkt stannar kvar och får höra vad han aldrig hört på länge: En ärans man som sin väg ostraffligen vandrar och som frambär de förtrycktes och misshandlades klagan - som ingen hör på.
Struve har vid åsynen av lantmannen redan tagit sitt parti och gått ned på källaren dit nu de andra följa och varest de träffa halva kammaren.
När de ätit och blivit något druckna gå de upp igen och sätta sig på vageln och de få ännu en stund höra Sven Svensson eller rättare se honom tala ty nu är pratet efter frukosten så livligt att man icke hör ett ord av den talande.
Men det blir dock slut en gång. Ingen har något att invända, talet leder icke till någon åtgärd, det är som om det aldrig skulle ha varit.
Överskrivaren som under tiden hunnit springa opp i sina kollegier, tittat i sina Posttidningar och rört om sina brasor är nu åter på sin plats och läser:
»Statsutskottets memorial n:o 72 i anledning av Per Ilssons i Träskåla motion om anslag av 10.000 rdr till reparation av de gamla skulpturarbetena i Träskåla kyrka.»
Hundhuvudet på åhörareläktarns barriär såg hotande ut som om det ämnade bevaka sitt ben.
- Känner du den där missbildningen borta på läktaren, frågade Rödluvan.
- Olle Montanus, ja det tror jag.
- Vet du att han är Träskålas landsman? Åh det är en fiffig karl! Se på det talande huvudet nu när Träskåla ska fram.
Per Ilsson har ordet.
Struve vänder med förakt ryggen åt talaren och skär av en bit tobak, men Falk och Rödluvan göra pennorna klara till aktion.
- Ta du opp fraserna, säger Rödluvan, så tar jag opp fakta!
Falks papper var efter en kvarts timme betäckt med följande bokstäver:
»Fosterl. odling:s hävd. Ekonom. intr. Beskyll. f. materialm. Enl. Fichte mater. Fosterl. odl. icke mater. Ergo beskylln. tillbakakast. Det ärevördig. templ. I morgonsolens glans. Vars spira mot skyn. Hedenhös. Filos. icke drömt. Nationens hel. rättigheter. Helig. intress. Fosterl. odl. Vitterh. Hist. o. Ant. Akademien.»
Detta sammelsurium som delvis väckt munterhet, i synnerhet vid uppgrävningen av döde Fichte, framkallade emellertid ett svar från huvudstadsbänken och ett från Uppsalabänken.
Den förra sade: att ehuru han varken kände Träskåla kyrka eller Fichte och ehuru han icke visste om de gamla gipsgubbarne voro värda att påkostas tiotusen rdr, så ansåg han sig dock, för att uppmuntra ett vackert företag inom Kammaren, då det var första gången han inom majoriteten hört någon begära anslag till annat än gångbroar, gärdsgårdar, folkskolor och dylikt, böra yrka bifall.
Talaren på Uppsalabänken ansåg (enligt Struves anteckningar): att motionären à priori hade rätt, att hans premiss: den fosterländska odlingen måste hävdas var riktig, att konklusionen: tiotusen rdr måste utbetalas var bindande, att ändamålet, syftet, tendensen var vacker, lovvärd, fosterländsk, men här var ett fel begånget. Av vem? Av fosterlandet? Staten? Kyrkan? Nej! Av motionären! Förståndsmässigt taget hade motionären rätt och därför kunde icke talaren, han anhöll att få upprepa det, annat än lovorda ändamålet, syftet, tendensen, och han skulle följa motionens öde med de varmaste sympatier, och han uppmanade Kammaren att i fosterlandets namn och i odlingens namn och i konstens namn giva den samma sina röster; själv måste han, då han ansåg motionen begreppsmässigt taget, falsk, omotiverad, oegentlig, då densamma avsåg att subsumera ortens begrepp under statens, yrka avslag å densamma.
Huvudet på åhörareläktaren rullade ögonen och rörde läpparne konvulsiviskt under det voteringen pågick, men när den var förrättad och anslaget beviljat, exploderade huvudet och försvann genom den missnöjda och knuffade åhörareskaran.
Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Per Ilssons motion och Olles närvaro och försvinnande. Struve som efter frukosten blivit ännu mera konservativ och högljudd yttrade sig oförbehållsamt om ett och annat. Rödluvan var lugn och likgiltig; han hade upphört att förvånas.
Men genom det mörka moln av människor i vilket Olle gjort en rämna dök nu ett ansikte klart och ljust och skinande som en sol fram och Arvid Falk, som haft sina blickar riktade åt det hållet måste slå ner ögonen och vända sig bort - det var hans bror, familjens caput, namnets ära som en gång skulle göra det stort och glänsande. Bakom Nicolaus Falks skuldra syntes hälften av ett svart ansikte med milda, falska drag, vilka tycktes viska in hemligheter i den ljuses rygg. Falk hann icke mer än bli förvånad över broderns närvaro på detta rum, emedan han väl kände dennes ovilja mot det nya statsskicket, då ordföranden lämnade rättighet åt Anders Andersson att avgiva en motion, vilken rättighet denne med stort lugn begagnade sig av och läste: »På grund av tillräckliga anledningar får jag härmed anhålla att Riksdagen för sin del måtte fatta beslut att Konglig Majestät måtte göras solidariskt ansvarig med alla de Bolag vilkas stadgar det sanktionerat.»
Solen miste sitt sken på åhörarläktarn, och det blev orkan i salongen!
Greve von Splint har ordet:
- Quousque tandem Catilina! Så långt skulle det gå! Man glömmer sig ända därhän att man vågar klandra regeringen! Hörden I det mina Herrar! Man klandrar regeringen, eller, vad värre är man gör den till föremål för ett skämt, ett rått skämt, ty annat kunde väl icke denna motion anses vara. Ett skämt, säger jag, nej, ett attentat, ett förräderi! O! mitt fosterland! Dina ovärdiga söner hava glömt vad de äro dig skyldiga! Men huru kan det väl vara annat då du förlorat din Riddarvakt, din sköld, ditt värn! Jag anhåller att karlen, Per Andersson, eller vad han hette, återtar sin motion, eller vid Gud skall han se att Konung och Fosterland ännu äger trogna försvarare som kunna lyfta en sten att kasta i huvudet på förräderiets månghövdade hydra!
Bifall från åhörarläktaren, ovilja i salongen.
- Ha, tron I jag fruktar!
Talaren arbetar med armarne som om han kastade sten, men hydran ler med sina hundra ansikten. Talaren uppletar en ny hydra som icke ler och han får fatt i referentläktaren.
- Där, där! - Han pekar uppåt duvslaget och kastar blickar som om han såg avgrunden öppna sig i väggen. - Där! sitter korpboet! Jag hör deras skrän, men de förfära mig intet! Upp svenske män och hugg ner trädet, såga av bjälkarne, riv ner plankorna, sparka sönder stolarne, spänta sönder pulpeterna i stickor, så små som så här -
Han mäter av ett ungefär på lillfingret.
- och bränn sedan av hydet med man och mus, så skolen I se att Riket skall blomstra i lugn och dess örter skola drypa. Så talar en Svensk Ädling! Kom ihåg det, Bönder!
Detta tal som tre år tillbaka skulle ha mottagits med bravorop vid Riddarhustorget och blivit infört i protokollen ordagrant för att sedermera tryckas separat och utdelas till rikets folkskolor och andra allmänna barmhärtighetsinrättningar, mottogs som ett divertissemang och justerades duktigt i protokollen, och refererades endast, märkligt nog, i oppositionstidningarne, vilka eljes icke gärna togo upp sådant.
Därpå begärdes ordet av Uppsalabänken. Den instämde fullkomligt med den föregående talaren i sak och hade med sitt fina öra uppfattat något av den forna svärdsklangen i hans föredrag; nu ville han själv tala om bolagets idé, såsom idé; men han bad få upplysa att bolaget icke var ett sammanskott av pengar, icke var en samling av personer, utan bolaget var en moralisk personlighet och såsom sådan otillräknelig -
Nu uppstod ett sådant skratt och prat i salongen, att referenten icke kunde uppfatta mera av föredraget vilket slutade med att fosterlandets intressen stodo på spel, begreppsmässigt taget, och att om icke motionen avslogs skulle fosterlandets intressen komma att försummas och staten sålunda råka i fara.
Sex talare höllo sedan på till middagen med att göra utdrag ur Sveriges Officiella Statistik, Naumanns grundlagar, Juridisk Handbok och Göteborgs Handelstidning, varav följden alltid blev att fosterlandet skulle råka i fara, i fall Kongl. Majestät skulle komma att förklaras solidariskt ansvarig för alla bolag, vilkas ordningar den sanktionerat, och att fosterlandets intressen stodo på spel. Någon var nog djärv att säga det fosterlandets intressen stodo på ett tärningskast under det andra menade att de stodo på ett kort, några höllo före att de hängde på ett hår då den siste talaren föredrog att de hängde på en tråd.
Motionen vägrades remiss vid middagstimmans inträde; det vill säga: fosterlandet slapp gå igenom utskottskvarnen, kanslisikten, rikshackelsekistan, klubbskäktan och tidningsbråkan. Fosterlandet var räddat! Arma Fosterland!