Hoppa till innehållet

Röda rummet/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 28
Röda rummet
av August Strindberg
Epilog  →


Revy.

[redigera]
Brev från Licentiat Borg, Stockholm, till Landskapsmålaren Sellén, Paris.

Bror Sellén! Det är nu ett helt år som du väntat på brev från mig, men nu har jag också någonting att skriva om. Jag skulle enligt mina grundsatser börja att tala om mig själv, men jag får lov att öva mig i artighet ty jag skall snart ut och söka mitt levebröd; jag börjar alltså med dig! Jag gratulerar mig att du fick din tavla på salongen och att den därstädes gjorde en sådan effekt. Notisen infördes av Isaac i Gråkappan utan redaktörens vetskap varför denne skummade av raseri, när han fick läsa den, ty han hade svurit på att du aldrig skulle bli något. Sedan du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen, så har du fått ditt namn härhemma naturligtvis och jag slipper gå längre och skämmas för dig.

För att icke glömma något och för att kunna fatta mig kortare, ty jag är både lat och trött efter en sträng tjänstgöring på barnbördshuset, så sätter jag upp mitt brev i notisform, alldeles som en Gråkappa, varigenom du också lättare kan hoppa över vad som icke intresserar dig.

Den politiska ställningen blir allt mera intressant; alla partier hava mutat varandra med gåvor och gengåvor så att nu äro de grå allihop. Denna reaktion kommer troligen att sluta med socialism. Det är stark fråga om att öka länens antal till 48, ty statsrådskarriären är numera funnen vara den genaste till befordran, helst till den samma icke fordras ens folkskollärarexamen. Jag talte vid en av mina skolkamrater som redan är f.d. statsråd häromdagen och han påstod, att det var mycket lättare att vara statsråd än expeditionssekreter. Göromålen lära mycket påminna om när man skall gå i borgen - det är bara att skriva på! Betalningen är inte så noga med, man har ju Underborgen.

Vad pressen beträffar - ja den känner du! I allmänhet har den konstituerat sig som affär, det vill säga den följer majoritetens åsikt för dagen, och majoriteten, det vill säga, de flesta prenumeranterna, äro reaktionära. Jag frågade en dag en liberal tidningsman varför han skrev så vackert om dig, utan att känna dig. Han sade att det berodde därav att du hade opinionen, d.v.s. de flesta prenumeranterna för dig. - »Nå men om opinionen vänder sig mot honom?» - »Då störtar jag honom naturligtvis!»

Under sådana förhållanden kan du förstå att hela det efter 65 uppvuxna släktet som icke är representerat skall känna det förtvivlat, därför äro de också nihilister - d.v.s. de - i alltihop, eller finna de sin fördel vid att bli konservativa ty att bli liberal på sådana villkor, det hör fan till.

Den ekonomiska ställningen är tryckt. Sedelstocken, min åtminstone, reducerad; även de finaste papper, två medicine licentiater, gå icke i någon bank.

Bolaget Triton avvecklade som du vet, på så sätt, att direktörerna, och avvecklarne, togo allt sedeltryck, men aktionärerna och depositörerna erhöllo litografiskt diverse från Norrköpings kända bolag (det enda som riktigt burit sig under dessa svindeltider); jag såg en änka som hade fått handen full med kartor över ett marmorbrott; det var stora sköna helark i rött och blått tryck, på vilka var graverat tätt, tätt, 1.000 kr. och inunder, alldeles som om de gått i borgen förstås, syntes namn på personer, av vilka åtminstone tre få serafimerringning efter sig när de upphört att vara aktieägare i denna världen.

Vännen och brodern Nicolaus Falk, som börjat ledsna på sin privata lånerörelse, emedan den icke skänkte honom fullt medborgerligt anseende, vilket däremot den offentliga gör, beslöt att med sig förena några sakkunniga (!) personer och grunda en bank. Det nya i programmet lät så här: »Som erfarenheten visat - en bedrövlig erfarenhet i sanning! - (Levin var författaren, märk det!) - att depositionsbevis icke äro tillräckligt betryggande för återfående av i andras händer anförtrott gods - det är = deponerade pengar -, så ha vi undertecknade, livade av oegennyttigt nit för den fosterländska industrien, och för beredandet av större säkerhet för den penningförande allmänheten, konstituerat oss såsom Bank under namn av Insättningsgaranti-aktiebolaget. Det nya, och betryggande, ty allt nytt är icke betryggande, i vår idé är att depositörerna, istället för de värdelösa depositionsbevisen erhålla värdepapper, till fulla beloppet av den insatta summan» - o.s.v. Affären går ännu, och du kan veta vad för slags papper lämnas i stället för depositionsbevisen! Med sin skarpa blick insåg Falk vilken stor fördel han skulle draga av en person med så stor ekonomisk erfarenhet som Levin, vilken dessutom genom sin vigilans fått en kolossal personalkännedom, men för att bereda honom riktigt och göra honom fullt förtrogen med alla en affärs irrgångar och i synnerhet dess juridiska sida, slog han ner på honom med sin revers och tvang honom till konkurs. Därpå uppträdde han som räddare och gjorde honom till ett slags ekonomisk rådgivare med titel av direktionssekreter, och nu sitter Levinen där i ett litet enskilt rum och får inte visa sig ute i banken. Som kamrer sitter Isaac; han har tagit studentexamen med latin, grekiska och hebreiska samt juridikofilen och filosofie kandidaten med högsta betygen i alla ämnen (det stod om hans examen i Gråkappan naturligtvis!). Han läser nu på juris kandidaten och schackrar på egen hand dessemellan. Han är som ålen, han har nio liv och lever på ingenting! Han begagnar inga starka drycker, inte nikotin i någon form; om han utövar några laster för övrigt känner jag inte, men han är fruktansvärd! Han har en järnbod i Härnösand, en tobaksbod i Helsingfors och en nipperbod i Södertälje och rår dessutom om ett par träkåkar på Söder! Han är en framtidsman, säger folket; han är en nutidsman tycker jag!

Brodern Levi har efter Tritons avveckling dragit sig tillbaka till privataffärerna med en ganska vacker förmögenhet som man säger. Han lär ha gjort anbud på Skokloster, vilket han ämnat restaurera i en ny stil som hans farbror vid ritarakademien har uppfunnit. Köpeanbudet avslogs emellertid. Levi blev mycket sårad härav och skrev i Gråkappan en notis under rubrik: Judeförföljelse i Nittonde Århundradet, varigenom han ådrog sig hela den bildade allmänhetens livliga sympatier och han kan bli riksdagsman på den kuppen när han behagar. Han erhöll också en tacksamhetsadress från sina »trosförvanter» (liksom Levi hade någon tro) där de tackade honom (den stod tryckt i Gråkappan!) för att han bevakat judarnes »rättigheter» (nämligen att köpa Skokloster!). Adressen överlämnades vid en fest på Gröna Jägarn, dit även en hel hop svenskar (jag för alltid in judefrågan på dess rätta gebit = det etnografiska!) voro inbjudna på skämd lax och okorkat vin. Vid tillfället överlämnade dagens hjälte under rörelse (se Gråkappan!) en gåva på 20.000 kr. (i Kroppsaktier!) till »Hemmet för fallna gossar av den Evangeliska Bekännelsen» (alltid ska de fram med bekännelsen!). Jag var med på festen och såg vad jag aldrig sett förr - Isaac drucken! Han förklarade att han hatade mig och dig och Falk och alla »vita» - han kallade oss »vita» och »infödingar» och »roche» - omväxlande; det sista ordet känner jag icke, men när han uttalade det skockades genast en otalig hop »svarta» omkring oss och sågo så hemska ut att Isaac tog mig avsides i sidorum. Där bröt han ut: talade om sina lidanden som barn i Klara skola, huru lärare och kamrater misshandlade och tillbakasatte honom, huru gatpojkarne luvade honom på gatan. Det som var mest rörande var hans berättelse om sin beväringsexercis: han blev vid korum kallad inför fronten för att läsa Fader Vår, och då han icke kunde det, blev han hånad. Hans skildring kom mig att ändra åsikter om honom och hans stam.

Religionssnobberiet och välgörenhetskoleran grassera i hög grad och göra vistelsen i fäderneslandet mycket angenäm. Du minns två hår av den onde: fru Falk och revisorskan Homan; de två lumpnaste, fåfängaste och elakaste varelser som vandrat i sysslolöshet; du minns deras barnkrubba och dess ändalykt; nu hade upprättat ett Magdalenahem och den första som intogs var - på min rekommendation - Marie i Nygränd! Den stackarn hade gått och lånat ut allt vad hon sparat åt en gesäll, som rymde med skulden. Nu var hon glad att få allting fritt och återvinna medborgerligt förtroende. Det myckna gudsordet som åtföljer all sådan där verksamhet förklarade hon sig kunna stå ut med, om hon bara fick kaffe om morgnarne.

Du minns också Pastor Skåre; han gick miste om platsen efter pastor primarius, och i förargelsen däröver håller han nu på att tigga ihop till en ny kyrka och man ser nu tryckta tiggarlistor undertecknade med namnen på Sveriges rikaste magnater anropa den allmänna barmhärtigheten. Kyrkan som skall bli tre gånger så stor som Blasieholmskyrkan och förses med ett skyhögt torn kommer att stå där Katrina kyrka nu står; denna skall nämligen inköpas och rivas emedan den visat sig vara för liten för det stora andliga behov som nu rider svenska folket. De hoptiggna medlen äro redan så stora att man fått lov utnämna en kamrer (med fri våning och vedbrand) för desammas förvaltande. Kan du gissa vem som blev kamrer? - Hör! Struve! - Han har på sista tiden blivit litet religiös - jag säger litet, ty det är icke mycket, men ändå tillräckligt för hans små villkor, ty han blir beskyddad av de trogna. Detta hindrar honom icke att fortsätta med sin tidningsverksamhet och sin dryckenskap; men hans hjärta är icke mjukt; han är tvärtom så bitter på alla dem som undgått förfallet, ty oss emellan är han rysligt förfallen; därför hatar han Falk och dig, och han har lovat att »knäppa» er det första ni låter höra av er igen. Emellertid, för att kunna flytta in i kamrersvåningen och bränna upp veden måste han låta viga sig, vilket skedde i all tysthet uppe i Vita Bergen. Jag var med som vittne (full naturligtvis) och åsåg uppträdet. Hustrun har också slagit sig på det gudsnådliga sedan hon fått höra att det är förnämt. - Lundell har helt och hållet övergivit den religiösa känslan och målar bara porträtt av verkställande direktörer, vilka gjort honom till agréé vid ritarakademien. Han är nu även odödlig, ty han har fått en tavla på Nationalmuseum. Sättet var enkelt och manar till efterföljd: Smith skänkte dit en genre som Lundell målat mot det att Lundell gjorde hans porträtt gratis! - Det är bra? Va!

Slutet på en roman. Jag satt en söndagsförmiddag, den lilla stund då sabbatsfriden icke är störd av de rysliga klockorna, på mitt rum och rökte. Då knackar det på dörren och in träder en lång grann karl som jag tyckte mig känna igen - det var Rehnhjelm. Ömsesidig examen. Han var förvaltare på ett stort bruk och var så där nöjd med sin värld. Det knackar en gång till. In träder Falk (mera om honom nedan!). Kollationeringar av gamla minnen och gemensamma bekanta! Så kom det där kända ögonblicket efter ett ivrigt samtal då det blir tyst och en besynnerlig paus uppstår! Rehnhjelm grep en bok som låg honom närmast till hands, och ögnade på den och började läsa högt:

- »Ett kejsarsnitt. Akademisk Avhandling som med vittberömda Medicinska Fakultetens tillstånd kommer att å mindre Gustavianska lärosalen offentligen försvaras.» - Det var ena förskräckliga figurer; vem kan vara nog olycklig att behöva gå och spöka på det här sättet efter sin död!

- Se efter, sade jag, det står där på sidan 2.

Han läste vidare.

- »Bäckenet som förvaras under N:o 38 i Akademiens patologiska samling...» - Nej, där var det inte. »Ogifta Agnes Rundgren...»

Karlen vart vit som kalk och måste upp och dricka vatten.

- Kände du henne? frågade jag för att skaffa någon förströelse.

- Om jag kände henne?! Hon var vid teatern i X-köping och kom sedan hit till Stockholm på ett schweizeri, där hon kallade sig Beda Pettersson.

Nu skulle du ha sett på Falk. Det blev en scen som slutade med att Rehnhjelm uttalade några förbannelser över kvinnan i allmänhet varpå Falk svarade med mycken hetta, att det fanns två slags kvinnor, han bad att få fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på kvinnor som på änglar och djävlar! Och han talade med sådan rörelse att tårarne kommo i ögonen på Rehnhjelm.

Ja Falk! Jag sparde honom till sist. Han är förlovad! Hur det gick till? Jo det har han berättat själv så här: »Vi sågo varann!» Som du vet, har jag aldrig åsikter färdiga, utan jag går och väntar på nya rön, men av vad jag sett hittills, torde icke kunna nekas att kärleken är något som vi ungkarlar icke kunna döma om - det vi benämna med det där namnet, det är bara lösaktighet! Skratta du gamla grinare!

Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången. Du må tro det gick inte i brådrappet med förlovningen. Fadern var en gammal änkling, egoist, pensionär, vilken betraktade sin dotter som ett kapital, vilket genom ett rikt gifte skulle bereda honom en angenäm ålderdom (mycket vanligt förhållande!). Han sade tvärt nej! Då skulle du ha sett Falk! Han gick gång på gång upp till honom och blev utkörd, men han kom igen och sade gubben mitt under näsan att de skulle gifta sig utan hans samtycke om han icke ville vara med om saken; jag vet inte, men jag tror att de slogos! Så kom det en kväll; Falk följde sin trolovade hem från en av hennes släktingar, där han brutit sig in. När de kommo på gatan, sågo de vid lyktskenet gubben ligga i fönstret - han har ett litet hus på Hornstullsgatan som han bebor ensam. Falk slår på plankporten; han slog en kvart, men ingen öppnar! Han klättrar över plankporten, anfalles av en stor hund, vilken han övermannar och stänger in i soplåren (tänk dig den försagde Falk!); därpå tvingar han gårdskarlen ur sängen att öppna; de stodo nu på gården; ännu återstod husporten; han slår på den med en stor sten; men intet ljud hörs inifrån; då går han in i trädgården efter en stege och går upp intill gubbens fönster (alldeles som jag skulle gjort det själv!) och ropar: Öppna porten annars slår jag in fönstret! Då hördes gubbens röst inifrån: »slå du lymmel så skjuter jag på dig!» Falk slog in fönstret! Det blev dödstyst en stund. Slutligen hördes inifrån den trasiga rutan: »Det var stil!» (gubben har varit knekt) »du är min pojke!» - »Jag slår inte gärna in fönster», sa Falk, »men för er dotters skull gör jag vad som helst!» och så var saken klar.

Han förlovade sig! Du skall veta att sedan Riksdagen företagit sin stora omorganisation av ämbetsverken, varigenom lönerna och platserna fördubblats, så kan en ung man äntligen gifta sig i första lönegraden! Han skall gifta sig i höst! Hon fortfar att vara lärarinna som hon var! Jag vet mycket litet i kvinnofrågan ty den rör mig icke men jag tror, efter vad jag sett, att vår generation kommer att avskaffa det asiatiska, som ännu finnes i äktenskapet. Båda parterna avsluta ett fritt fördrag, ingen uppger sin självständighet, den ena söker icke uppfostra den andra, man lär sig respektera varandras svagheter och man har ett kamratskap för livet, som icke tröttar genom den ena partens pockande på ömhet. Fru Nicolaus Falk, du vet, den där välgörande djäveln, den anser jag vara ingenting annat än en femme entretenue, och så betraktar hon ju sig själv också; de flesta fruar gifta sig för att få det bra och slippa arbeta, att bli »sin egen», och därför ingås så få äktenskap, och det är kvinnans fel, och mannens!

Men Falk, han är ogenomtränglig; han har kastat sig på numismatiken med en iver som icke är fullt naturlig, ja jag hörde honom häromdagen tala om att han var sysselsatt med utarbetandet av lärobok i ämnet och att han skulle söka få den antagen i skolorna där myntvetenskapen skulle bli ämne; aldrig läser han en tidning, aldrig vet han vad som händer i världen; och att bli författare synes han helt och hållet ha slagit ur hågen. Han lever blott för sin tjänst och sin fästmö som han avgudar; men jag tror icke på allt det där. Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna opp om han gav luft åt lågan och därför släcker han den med stränga torra studier; men jag tror icke det lyckas honom ty hur han lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion; för övrigt - oss emellan - tror jag han tillhör något av de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet har framalstrat på kontinenten. När jag såg honom häromdagen på rikssalen såsom härold vid trontalet, iklädd röda purpurkappan och med plym i hatten och stav i handen, vid foten av tronen (vid foten av tronen!) - då tänkte jag - ja det är syndigt att säga det; men när då ministern kom och avlämnade Kongl. Majestäts Nådiga Proposition angående Rikets tillstånd och behov, då såg jag en blick i Falks öga som sade så här: vad vet M:tet om Rikets tillstånd och behov? - Den mannen, den mannen!

Nu tror jag att jag gjort min revy utan att glömma någon. Farväl alltså, för den här gången! Du skall snart höra av mig igen!

H.B.

Slut.