Röda rummet/Kapitel 21
| ← Kapitel 20 |
|
Kapitel 22 → |
En själ över bord.
[redigera]Rehnhjelm vaknade klockan fyra följande morgon vid det att han tyckte att någon ropade hans namn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade - det var tyst. Han drog upp rullgardinen och såg en grå höstmorgon, regnig och blåsig. Han lade sig igen, men försökte förgäves att få sova. Det var så mycket underliga röster i blåsten; de klagade och varnade och gräto och kvidde. Han försökte tänka på något angenämt: på sin lycka; han tog sin roll och började läsa; men det blev bara »ja min prins» och han tänkte på Falanders ord och han fann att denne delvis hade rätt. Han försökte tänka huru han skulle se ut på scenen som Horatio; han försökte föreställa sig Agnes som Ofelia och han såg i henne en skrymtande intrigante som på Polonius' inrådan gick och lade ut nät för honom; han ville slå bort denna bild och han fick i stället för Agnes den galanta mamsell Jacquette som han senast sett spela Ofelia på Stadsteatern. Förgäves sökte han jaga bort dessa obehagliga tankar och bilder, men de förföljde honom som mygg. När han kämpat sig trött somnade han, och genomgick samma kval i drömmen och han slet sig från dem och väckte sig, men somnade igen varvid samma syner upprepades. Fram emot klockan nio vaknade han vid att han skrek, och då sprang han ur sängen som om han ville fly onda andar som förföljde honom. När han ställde sig framför spegeln såg han att han gråtit. Han klädde sig i hast och när han skulle taga på stövlorna sprang en spindel fram över golvet. Han blev glad, ty han trodde även på spindlar, och de skola betyda lycka; ja han blev vid ett förträffligt lynne och sade sig själv, att man icke skall äta kräftor om kvällarna, om man vill sova gott. Han drack sitt kaffe och rökte en pipa och satt och smålog åt regnskurarna och blåsten utanför, då det knackade på hans dörr. Han spratt till, ty han fruktade alla underrättelser i dag, han visste icke varför; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.
Det var herr Falanders piga, som bad honom änteligen komma till herr Falander precis klockan tio i ett högst angeläget ärende.
Återigen överfölls han av den obeskrivliga ångest, som plågat honom under morgonsömnen. Han försökte fördriva den timme som återstod. Men det var omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjärtat högt upp under vänstra armen till Falander.
Denne hade redan fått städat och var i ordning att ta emot. Han hälsade Rehnhjelm med en vänlig, men ovanligt allvarsam min. Denne bestormade honom med frågor, men Falander svarade att han ingenting kunde säga förr än klockan tio. Rehnhjelm blev orolig och ville veta om det var något ledsamt; Falander sade att ingenting var ledsamt blott man förstod att se det rätt. Och han förklarade att många saker som föreföllo oss outhärdeliga, ganska lätt kunde bäras, om man bara undvek att överskatta dem. Så fördrevs tiden till klockan tio.
Då hördes två svaga knackningar på dörren, vilken omedelbart därpå öppnades och in trädde Agnes. Utan att observera de innevarande tog hon ur nyckeln utifrån, stängde dörren och stod in i rummet. Men hennes uttryck av förlägenhet då hon såg två i stället för en räckte blott en sekund och upplöste sig i en angenäm överraskning över att få träffa Rehnhjelm här också. Hon kastade av sig regnkappan och sprang emot honom; han tog henne i famn, tryckte henne våldsamt emot sitt bröst som om han skulle ha saknat henne ett år.
- Du har varit länge borta, Agnes!
- Länge? Vad menar du med det?
- Jag har inte sett dig på en evighet, tycker jag. Du ser så frisk ut i dag; har du sovit gott?
- Tycker du att jag ser friskare ut än vanligt?
- Ja det tycker jag, du är så röd och har inga gropar i kinderna! Skall du inte hälsa på Falander!
Denne stod lugn och åhörde samtalet, men hans ansikte var vitt som gips och han tycktes överlägga.
- Kors vad du ser medtagen ut, sade Agnes och gjorde en entre-chat på golvet med en kattunges mjuka rörelser efter att ha smugit sig ur Rehnhjelms famn.
Falander svarade ej. Agnes betraktade honom nogare och tycktes i ett ögonblick se hans tankar; hennes ansikte förvandlades som en vattenyta då kåren kommer, men blott en sekund; i nästa var hon lugn igen och deciderad att möta vad som helst sedan hon med en blick undersökt Rehnhjelm och förstått situationen.
- Kan man få veta vad det är för viktiga angelägenheter, som kallat oss hit så tidigt, sade hon muntert och slog Falander på axeln.
- Jo, började han fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till, men kastade i samma ögonblick med huvudet som om han ville låta tankarne växla spår, - det är min födelsedag i dag och jag ville bjuda er på frukost!
Agnes som kände sig liksom den vilken sett tåget komma rusande mot sig men undgått det, utbrast i ett klingande skratt och omfamnade Falander.
- Men som jag icke beställt förr än klockan elva, så få vi dröja här så länge. Var så god och sitt!
Det blev tyst, ohyggligt tyst.
- Det går en ängel genom rummet, sade Agnes.
- Det var du, sade Rehnhjelm och kysste vördnadsfullt och innerligt hennes hand.
Falander såg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men håller på att kravla sig upp igen.
- Jag såg en spindel i morse, sade Rehnhjelm. Det betyder lycka!
- Araignée matin=chagrin, sade Falander; du kan inte det där.
- Vad betyder det? frågade Agnes.
- Morgonspindel=Sorgespindel.
- Hm!
Det blev återigen tyst och regnets ryckvisa pisk på fönsterna ersatte samtalet.
- Jag läste en sådan uppskakande bok i natt, tog Falander upp, så att jag inte sov just någonting.
- Vad var det för en bok? frågade Rehnhjelm utan vidare intresse för saken, ty han kände sig fortfarande orolig.
- Den hette Pierre Clément och handlade om den där vanliga kvinnohistorien, men den var framställd på ett sådant levande sätt att den gjorde ett mycket livligt intryck.
- Vad är den vanliga kvinnohistorien för en, om jag får lov att fråga? sade Agnes.
- Otrohet och falskhet, förstås!
- Nå den Pierre Clément? sade Agnes.
- Han blev bedragen naturligtvis. Han var en ung målare som älskade en annans älskarinna.
- Nu minns jag att jag läst den romanen, sade Agnes, och jag tyckte mycket om den. Förlovade hon sig inte sedan med en som hon verkligen älskade? Jo, så var det, och under tiden bibehöll hon sin gamla förbindelse. Därmed ville författaren visa, att kvinnan kan älska på två sätt, men mannen bara på ett. Det var mycket riktigt. Inte sant?
- Jo! Men så kom en dag då hennes trolovade skulle lämna en tavla till pristävlan - kort och gott - hon skänkte sig åt prefekten och Pierre Clément blev lycklig - och fick gifta sig.
- Och därmed ville författaren säga, att kvinnan kan uppoffra allt för den hon älskar under det mannen -
- Det var det skändligaste jag hört! bröt Falander ut.
Han steg upp och gick till sin chiffonjé. Han öppnade våldsamt klaffen och tog fram ett svart skrin.
- Se där, sade han och lämnade Agnes skrinet; gå hem och befria världen från ett avskum!
- Vad är det här? sade Agnes skrattande, i det hon öppnade skrinet och framtog en sexpipig revolver. - Nej se en sådan vacker unge; hade du inte den där i Karl Moor? Jo det hade du! Jag tror den är laddad!
Hon höjde revolvern, riktade mot sotluckan och tryckte av.
- Stoppa nu in den där! sade hon; det är inte leksaker, mina vänner!
Rehnhjelm hade sutit mållös. Han förstod alltsammans, men han kunde icke få fram ett ord, och han stod så under flickans förtrollning, att han icke en gång kunde leta fram några ovänliga känslor mot henne. Han visste visserligen, att en kniv gått igenom hans hjärta, men smärtan hade ännu icke haft tid att infinna sig.
Falander var dekontenanserad av så mycken fräckhet och behövde en stund att hämta sig, sedan hela hans moraliska avrättningsscen misslyckats och hans teaterkupp upplöst sig på ett för honom mindre gynnsamt sätt.
- Ska vi inte gå nu? sade Agnes och började ordna sitt hår framför spegeln.
Falander öppnade dörrn!
- Gå! sade han, och tag min förbannelse med dig; du har förstört en hederlig mans själafrid.
- Vad är det du pratar om? Stäng dörren, det är ingen värme här inne.
- Jaså vi måste tala tydligare. Var var du i går kväll?
- Det vet Hjalmar och det rör inte dig!
- Du var inte hos din tant; du var ute och superade med direktörn!
- Det var osanning!
- Jag såg dig klockan nio på stadskällarn!
- Det ljuger du! Jag var hemma vid den tiden; det kan du fråga tants flicka som följde mig hem!
- Dylikt hade jag aldrig väntat!
- Kan vi inte sluta det här samtalet, så att vi få komma i väg någon gång! Du ska inte läsa sådana där dumma böcker om nätterna så att du är kollrig om dagarna. Tag på er nu!
Rehnhjelm måste ta sig om huvudet för att känna efter om det satt kvar på sin rätta plats, ty allting befann sig opp och nervänt för honom. När han fått klart för sig, att allt var rätt, sökte han en redig tanke som kunde skänka ljus åt frågan, men han fann ingen.
- Var var du den sjätte juli? frågade Falander, med en domares förkrossande min.
- Sådana dumma frågor du kommer med; hur kan jag minnas det som hände för tre månader sen?
- Jo du var hos mig, då du sagt åt Hjalmar att du var hos din tant -
- Hör inte på honom, sade Agnes och gick smeksamt fram mot Rehnhjelm, han pratar så mycket dumheter.
I nästa ögonblick hade Rehnhjelm fattat henne vid halsen och kastade henne nu baklänges i kakelugnsvrån där hon blev liggande tyst och orörlig på en vedtrave.
Därpå tog han på sig hatten, men Falander måste hjälpa honom med överrocken ty han skakade i alla leder.
- Kom, så gå vi, sade han, spottade på kakelugnsstenarne och gick ut.
Falander dröjde ett ögonblick, undersökte Agnes pulsar och var strax efter Rehnhjelm, som han upphann i nedre förstugan.
- Jag beundrar dig, sade Falander till Rehnhjelm; saken stod verkligen över och utom resonemanget.
- Jag ber dig låta den göra det fortfarande; vi ha inte många timmar att njuta av varandras sällskap; jag rymmer hem med nästa tåg för att arbeta och glömma! Låt oss nu gå till källarn och bedöva oss som du kallar det!
De ankommo till källarn och togo ett enskilt rum, men anhöllo att slippa »smårummen».
Snart suto de vid ett väldukat bord.
- Är jag gråhårig? frågade Rehnhjelm, och tog sig på håret som var alldeles fuktigt och låg tätt efter huvudskålen.
- Nej, min vän, det blir man inte så snart; jag är det inte jag en gång.
- Slog hon sig?
- Nej!
- Det var i det här rummet - första gången!
Han steg upp från bordet, gick några steg, vacklade och föll på knä vid soffan där han lade sitt huvud och brast i en sådan gråt, som ett barn när det gråter i sin moders knä!
Falander satte sig bredvid honom, tog hans huvud emellan sina händer. Rehnhjelm kände något hett liksom en eldgnista falla på sin hals.
- Var är filosofien min vän? Tag hit den! Jag drunknar! Halmstrån! Hitåt!
- Stackars, stackars gosse!
- Jag måste se henne! Jag måste be henne om förlåtelse! Jag älskar henne! Ändå! Ändå! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och vara så olycklig som jag är!