Röda rummet/Kapitel 20
| ← Kapitel 19 |
|
Kapitel 21 → |
På Altaret[redigera]
Moraklockan på Stadskällarn i X-köping dundrade sju en oktoberkväll då sceniske direktören vid stadens stående teater vräkte sig in genom dörren. Han såg strålande ut som en padda kan stråla när den fått ett gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes muskler voro ovana att följa med på sådana färder, så att de kastade huden i orediga veck och vanställde än mer hans hiskliga uppsyn. Han hälsade nådigt på den lilla torra källarmästaren som stod innanför disken och räknade gästerna.
- Wie steht's? skrek direktören - han hade nämligen lagt bort att tala för länge sen, som vi erinra oss.
- Schön Dank! svarade källarmästaren.
Som det nu var slut med herrarnes tyska, så övergingo de omedelbart till svenskan.
- Nå, vad sägs om pojken Gustaf! Var han inte ypperlig som Don Diego. Va? Jag tror att jag kan göra aktörer, jag.
- Ja jag säger det! Den pojken! Men det är som direktörn själv sagt: det är lättare att göra en talang av en person, som icke gått och förstört sig med de dumma böckerna...
- Böckerna ä ett fördärv! Det vet jag bäst. Förövrigt! Vet källarmästarn vad som står i böckerna! Hä? Jag vet det jag! Ni ska få se nu när den där unga Rehnhjelm kommer fram i Horatio, hur han bär sig åt. Det kommer att bli skönt! Jag har lovat honom rollen, därför att han tiggde så mycket, men jag sa också ifrån, att jag inte kommer att hjälpa honom, för jag vill inte stå ansvar för hans misslyckande. Jag sa honom också, att han fick rollen för att jag skulle visa honom hur svårt det är att spela för den som naturen ej nedlagt gåvorna hos. - Åh! Jag ska kväsa till honom, så att han inte ska gapa efter roller på mången god dag sedan. Det skall jag göra! Men det var inte det vi skulle tala om! Hör nu, har källarmästarn några rum lediga.
- De två små?
- Just!
- Alltid till direktörns disposition!
- En supé för två, fint! Klockan åtta! Källarmästarn serverar själv!
Han skrek icke, när han sade detta sista och källarmästarn bugade sig till tecken att han förstod.
I detsamma inträdde Falander. Utan att hälsa direktören gick han fram och satte sig på sin gamla plats. Direktören steg genast upp och sade i det han passerade disken, hemlighetsfullt: klockan åtta; varpå han gick.
Källarmästaren satte nu fram en absintbutelj med tillbehör åt Falander. Som denne icke gjorde någon min av att vilja öppna samtal, tog källarmästarn sin servett och började torka omkring på bordet; när detta icke hjälpte fyllde han på stryksticksfodralet och sade:
- Supé i kväll; smårummen! Hm!
- Vem och vad talar ni om?
- Hm! Den där som gick vet jag.
- Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom som är så snål! Det är väl för en person då?
- Nej två, sade källarmästarn och klippte med ögonen. - I smårummen! Hm!
Falander spetsade öronen, men skämdes på samma gång över att han hört på skvaller och lät ämnet falla, men det var inte källarmästarns mening.
- Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans är dålig och ..
- Vad rör det oss vem det där vidundret behagar supera med. Har källarmästarn någon aftontidning?
Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde Rehnhjelm strålande som en yngling, vilken ser en ljusning på sin bana.
- Lägg bort absinten i kväll, sade han, och låt mig vara värd. Jag är så glad att jag vill gråta!
- Vad har hänt? frågade Falander ängsligt; du har väl icke fått någon roll?
- Jo, pessimist, jag har fått Horatio...
Falander blev mörk:
- Och hon Ofelia, tillade han!
- Hur vet du det?
- Jag gissade!
- Dina aningar! Det var då inte svårt att ana! Tycker du inte, att hon förtjänade det! Ha de någon bättre vid hela teatern?
- Nej, det medger jag! Nå! Tycker du om Horatio?
- Åh den är härlig!
- Ja det är märkvärdigt, så olika man kan tycka!
- Vad tycker du då?
- Jag tycker han är den största uslingen av alla hovmännen: han säger ju ja till allting. »Ja min prins, ja min gode prins.» Om han är hans vän, så bör han väl säga nej någon gång och inte gå och hålla med som en annan smickrare.
- Ska du förstöra för mig igen nu!
- Ja, jag ska förstöra allt för dig! Hur skall du, som går och tycker att allt vad jämmerligt människor gjort är stort och härligt, hur skall du, så länge du gör det, kunna få något otimligt att sträva efter; om du ser fullkomlighet och förträfflighet i allting här, hur skall du då få någon längtan efter det verkligt fullkomliga. Tro mig pessimismen är den sannaste idealism, och pessimismen är en kristen lära, om det kan lugna ditt samvete, ty kristendomen lärer världens uselhet, från vilken vi skola söka att dö!
- Kan du inte låta mig tycka, att världen är skön, kan jag inte få vara tacksam mot den som ger allt gott och glädjas åt vad livet har att bjuda på!
- Jo, jo, gläds min gosse, gläds och tro och hoppas. Då alla människor på jorden jaga efter samma sak - lyckan - så är sannolikheten att du skall vinna den lika med en 1.439.145.300:de-del då nämligen människorna äro så många som nämnarn i bråket. Är den lycka du i dag vunnit värd dessa månaders kval och förödmjukelser. Och för övrigt vad består då din lycka uti? Att du fått en dålig roll, i vilken du icke kan göra vad man kallar lycka - jag vill icke säga därför att du skall misslyckas. Är du så garanterad att...
Han måste hämta andan.
- Att Agnes skall lyckas som Ofelia. Kanske hon i sin iver att begagna det sällsynta tillfället går och gör för mycket av rollen - sådant är vanligt! Men, jag ångrar mig att jag gjort dig ledsen och jag ber dig som alltid låta bli att tro vad jag säger; man vet ju icke om det är sant!
- Om jag inte kände dig, skulle jag tro att du avundades mig!
- Nej min gosse, jag önskar dig, som alla människor att de så fort som möjligt må vinna sina önskningar, att de vända sina tankar mot något bättre, vilket dock torde vara avsikten med livet.
- Detta kan du i lugn sitta och säga, du som redan har lyckats.
- Nå är det inte dit vi skola komma! Det är således inte att lyckas vi önska, utan att kunna sitta så här och le åt våra stora strävanden, stora, hör du!
Klockan slog nu åtta så att det skrällde i salen. Falander reste sig hastigt från stolen som om han ämnade gå, därpå for han med handen över pannan och satte sig ner igen.
- Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han med likgiltig ton.
- Hur vet du det?
- Åh det kan jag väl förstå när du sitter här i lugn! Hon ville läsa sin roll för henne kan jag tro, efter som ni inte har många dar på er!
- Ja! Har du träffat henne i kväll, efter du vet det också?
- Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl för hennes frånvaro från dig en kväll då vi inte spela.
- Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt bad hon mig, att jag skulle slå mig lös och gå ut och söka sällskap, efter att jag sutit inne så länge. Hon är så öm och så omtänksam den kära flickan!
- Ja hon är mycket öm!
- Hon har inte varit ifrån mig mer än en enda kväll, då hon blev uppehållen hos sin tant och inte skickade återbud. Jag trodde jag skulle bli galen och kunde inte sova på hela natten.
- Det var den sjätte juli, inte sant!
- Du skrämmer mig! Spionerar du på oss?
- Varför skulle jag göra det! Jag känner ju ert förhållande och gynnar ju det på alla sätt! Och varför jag vet, att det var på en tisdag, den sjätte juli, som det där hände, det är därför att du talat om det så många gånger.
- Nå! Det är sant!
Det blev tyst en ganska lång stund.
- Det är märkvärdigt, avbröt Rehnhjelm omsider tystnaden, vad lyckan kan göra en människa melankolisk; jag är så orolig i kväll och jag skulle heldre ha velat vara tillsammans med Agnes. Ska vi gå in i smårummen och skicka efter henne. Hon kan ju säga, att det har kommit resande till stan.
- Det skulle hon aldrig säga; hon kan icke förmå sig till att tala osanning!
- Åh, det är inte så farligt! Det kan alla kvinnor!
Falander fixerade Rehnhjelm på ett sätt som denne icke kunde förstå meningen av; därpå sade han:
- Jag skall först se efter om smårummen äro lediga, så kan ju saken få bero på det!
- Ja, må gå!
Falander höll honom tillbaka, då han gjorde min av att gå med, och gick. Om två minuter var han igen. Han var alldeles vit i ansiktet, men lugn, och sade endast:
- Det var upptaget!
- Så förargligt!
- Nå vi få hålla varandra sällskap så gott vi kunna!
Och de höllo varandra sällskap och de åto och drucko och de talade om livet och om kärleken, och människornas ondska; och de blevo mätta och druckna och gingo hem till att sova!