Röda rummet/Kapitel 6
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
Röda Rummet[redigera]
Samma middagssol som sett Arvid Falk duka under i första kampen mot hungern, lyste så muntert in i stugan på Lill-Jans, där Sellén stod i skjortärmarne framför sitt staffli och målade på sitt stycke som följande dag skulle upp på utställningen innan klockan 10, färdigt, fernissat och försett med ram. Olle Montanus satt i fållbänken och läste i den underbara boken som han fått låna på en dag mot sin halsduk; dessemellan kastade han en blick på Selléns målning och uttalade sitt gillande, ty han beundrade i Sellén en stor talang. Lundell höll i ro på med sin korsnedtagning; han hade redan tre tavlor uppe på utställningen och avvaktade inköpet, liksom många andra med en viss spänning.
- Det är bra! Sellén! - sade Olle. Du målar gudomligt!
- Får jag se nu på din spenat, inföll Lundell som av grundsats aldrig beundrade något.
Motivet var enkelt och storartat: Ett flygsandsfält på Hallands kust med havet i bakgrunden; höststämning, solglimtar genom brustna moln; en del av förgrunden utgjordes av flygsand med nyss uppkastad ännu vattendrypande tång, solbelyst; därnäst havet ett gott stycke utåt i stark skugga och hög sjö med vita kammar men längst bort i horisonten lyser solen igen och öppnar perspektiv i det oändliga. Staffaget utgjordes endast av en trupp sträckfåglar. Det var en tavla som talade och som måste förstås av varje ofördärvat sinne, som haft mod att göra ensamhetens hemlighetsfulla rika bekantskaper och som sett flygsand kväva lovande skördar. Och detta var målat med ingivelse och talang, stämningen hade givit färgen, och icke tvärtom.
- Du skall ha någonting i förgrunden, predikade Lundell.
Sätt dit en förgrundsko!
- Ah, du pratar, svarade Sellén!
- Gör som jag säger, din galning, annars får du inte sälja. Sätt dit en figur, en flicka, jag skall hjälpa dig om du inte kan, se här ..
- Seså! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blåsten att göra. Du är då för tokig efter kjolar!
- Nå, gör som du vill, svarade Lundell hemligen stött över skämtet med en av hans svaga sidor. - Men nog kunde du ha gjort storkar i stället för de där gråmasarne, som man inte vet vad det är för en sort. Tänk dig deras röda ben mot det mörka molnet, vilken motsättning!
- Ah, det där begriper du inte!
Sellén var icke stark i motiveringen, men han var viss på sin sak och hans sunda instinkt ledde honom säkert över alla misstag.
- Men du får inte sälja, upptog Lundell, som var mån om kamratens ekonomiska välgång.
- Nå, så får jag leva ändå! Har jag någonsin fått sälja? Är jag sämre för det! Tror du inte jag vet att jag skulle få sälja om jag ville måla som de andra; tror du inte jag kan måla lika dåligt som de! Jo, vasserra! Men jag vill inte!
- Men du ska väl tänka på att betala dina skulder! Du är skyldig mäster Lund på Grytan ett par hundra riksdaler.
- Nå det blir han inte fattig på! För övrigt har han fått en tavla som är värd dubbelt så mycket!
- Du är då den egenkäraste människa jag har hört! Den tavlan var inte värd 20 riksdaler.
- Jag uppskattar den till fem hundra enligt gängse pris! Men tycke och smak är så olika här i världen, gunås. Jag tycker att din korsfästning är usel, du tycker den är bra! Nå! Det kan ingen förtänka dig! Det är så olika, si!
- Emellertid har du förstört krediten för oss andra på Grytan. Mäster Lund sa opp mig i går och jag vet inte var jag skall få någon middag i dag!
- Nå vad ska du med den att göra! Man får väl leva ändå! Jag har inte ätit middag på två år!
- Åh, du rövade allt till dig en härom dagen av den där häradshövdingen, du fick i dina klor.
- Ja, det var sant! Det är en snäll gosse! Det är en talang för övrigt, det var mycket natur i hans vers; jag läste några härom kvälln. Men jag fruktar han är litet för vek för att kunna ta sig fram i världen, han har så ömtåliga känslor, den karnaljen!
- Får han vara i ditt sällskap så ger det sig nog. Men jag tycker det är gudlöst att se hur du bara har förstört den där unge Rehnhjelm på den här korta tiden. Du lär ha gått och satt i honom att han skall gå in vid teatern!
- Nej, har han talt om det! Ja, det är en baddare! Han blir nog bra han, om han får leva; men det är inte så gott det, när det är så fasligt ont om mat! - Guds död! Nu är färgen slut! Har du något vitt? Nå gudan nåda ä inte alla tuberna så klämda, så, - du måste ge mig färg, Lundell.
- Jag har inte mer än jag behöver själv, och om jag också hade, så skulle jag akta mig att ge dig något!
- Nå, prata inte skräp du vet att det är brått.
- Allvarsamt, jag har inte dina färger! Om du hushållade så skulle de räcka längre...
- Ja, det där vet vi! Tag hit pengar då!
- Pengar, jo det var just att tala om!
- Opp med dig Olle, då; du ska ut och stampa!
Vid ordet stampa gjorde Olle en glad min, ty då visste han att det skulle bli mat också. Sellén började söka omkring rummet.
- Vad har ni för slag! Ett par stövlor! Dem få vi tjugofem öre på, men det är bättre att sälja dem.
- Det är Rehnhjelms, dem får du inte ta, avbröt Lundell, som ämnade begagna dem på eftermiddan, när han skulle gå till stan. - Ska du ta andras saker, tycker du?
- Ja vad gör det. Han ska få betalt för dem, sen! Vad är det här för ett paket! En sammetsväst! Den var vacker! Den tar jag själv, så får Olle bära bort min! Kragar och manschetter! Ah, det är bara papper! Ett par strumpor! Se där Olle, tjugofem öre! Lägg dem i västen! Tombuteljerna får du lov att sälja! Jag tror det är så gott du säljer alltihop!
- Ska du gå och sälja andras saker, du har då inte någon rättskänsla, avbröt Lundell ånyo som hade haft starka spekulationer att på övertygelsens väg komma i besittning av det där paketet som länge frestat honom.
- Ah, det får han betalt för sen! Men, det här blir ingenting! Vi måste ta ett par lakan ur sängen! Vad gör det? Inte behöver vi några lakan! Se, så Olle! Stopp in bara!
Olle gjorde med stor färdighet en påse av ett lakan och stoppade in alltihop under Lundells ivrigaste protester.
Sedan påsen var färdig tog Olle den under armen, knäppte ihop den trasiga bonjouren för att bättre kunna dölja västens frånvaro och vandrade i väg åt staden.
- Han ser ut som en tjuv, sade Sellén, där han stod i fönstret och tittade illmarigt ut åt vägen. - Får han bara gå i fred för polisen nu, så är det bra! - Raska på Olle! ropade han efter den bortgående! Köp sex franska bröd och två halva öl, om det blir något över på färgen!
Olle vände sig om och svängde med hatten så tillitsfullt som om han redan hade kalaset i bakfickorna.
Lundell och Sellén voro ensamma. Sellén stod och beundrade sin nya sammetsväst som så länge varit föremål för Lundells tysta låga. Lundell skrapade sin palett och kastade avundsjuka blickar på den förlorade härligheten. Men det var inte det han nu ville tala om och som han hade så svårt att komma fram med.
- Se hit på min tavla, ett tag, sade han. Vad tycker du nu, allvarsamt!
- Du ska inte knåpa och rita på henne, du ska måla! Var kommer ljuset ifrån? Ifrån kläderna, ifrån de nakna partierna! Det är ju alldeles tokigt! Vad andas de där människorna! Färg, linolja; jag ser ingen luft!
- Nå, menade Lundell! Det där är så olika, som du säger! Men vad menar du om kompositionen?
- För mycket folk!
- Ja, du är då faslig, jag ville närapå ha dit ett par till!
- Låt mig se nu! Det är ett fel här! - Sellén sköt dessa långa blickar som äro egna för kustbon eller slättbon!
- Ja, det är ett fel! Kan du se det? medgav Lundell!
- Det är bara karlfolk! Det är lite för torrt!
- Ja, just det! Tänk att du kunde se det!
- Du vill alltså ha en kvinna?
Lundell såg efter om han gycklade, men det var svårt att se, ty nu visslade han.
- Ja, det fattas mig en kvinno-figur, svarade han.
Det blev tyst, och det blev obehagligt, när man var så gamla bekanta på tu man hand.
- Om jag kunde begripa hur jag skulle bära mig åt för att få en modell. Akademiens vill jag inte ha, ty dem känner hela världen, och det här ämnet är religiöst för övrigt.
- Du vill ha något finare? Oui! Jag förstår! Om hon inte skulle vara naken, så kunde kanske jag...
- Inte ska hon vara naken, är du galen, ibland så mycket karlar; för övrigt är det ett religiöst ämne...
- Ja, ja, det där vet vi. Hon skall emellertid ha kostym, litet österländsk, stå lutad framåt, kan jag tro, låtsas ta upp något från marken, visa axlarne, halsen och första dorsalerna. Jag förstår! Men religiöst, si, som Magdalena! Oui! Fågelperspektiv, si!
- Du ska då gäckas med allting också; och dra ner allt!
- Till saken! Till saken! Du skall ha dig en modell, för det skall man; du känner ingen själv! Gott! Dina religiösa känslor förbjuda dig att skaffa en sådan, alltså ska Rehnhjelm och jag, vi två lättsinniga sällar, skaffa dig en!
- Det ska vara en anständig flicka, det säger jag på förhand!
- Naturligtvis, ja! Vi ska se till vad vi kan göra åt saken, i övermorgon, då vi få pengar.
Och så målades det igen, tyst och stilla, tills klockan blev fyra, och tills hon blev fem. Då och då kastade man oroliga blickar utåt vägen. Sellén avbröt först den ängsliga tystnaden -
- Olle dröjer! Det har bestämt hänt honom något! sade han.
- Ja det hänger inte rätt ihop, men varför ska du också jämt skicka den där stackarn? Du kunde just gå dina ärenden själv.
- Åh, han har inte annat att göra och han går så gärna!
- Det vet du inte, och för övrigt skall jag säga dig att man inte vet var Olle slutar. Han har stora funderingar och kan vilken dag som helst vara på benen igen och då kan det vara gott att få räknas bland hans vänner!
- Nej, vad säger du! Vad är det för storverk han skall göra?
Jag tror nog att Olle kommer att bli en stor man, fast det icke blir som bildhuggare! Men det var mig en baddare att dröja! Tror du han kunnat gå och köpa opp pengarne?
- Ja, ja! Han har inte fått ett guslån på länge och frestelsen kanske blev honom för stark, svarade Lundell och tog in två hål i svångremmen, under det han funderade på huru han skulle ha gjort i Olles ställe.
- Nå, man är inte mer än människa, och människan är sig själv närmast, ifyllde Sellén, som hade alldeles klart för sig huru han skulle ha gjort! Det här törs jag emellertid inte vänta på; jag måste ha färg om jag skall så stjäla den! Jag går ut och söker Falk.
- Ska du nu suga den stackarn igen! Du tog ju av honom i går till ramen! Det var inte småpengar det!
- Åh, kära du! Jag har nu en gång tvungits att bita huvet av skammen, så det kan inte hjälpas. Vad får man inte underkasta sig! För övrigt är Falk en storsinnad man, som kan förstå hur det kan vara ställt. Nu går jag emellertid! Kommer Olle hem, så säg att han var ett nöt! Adjö med dig! Titta ner i Röda Rummet, så ska vi se till om vår Herre är så nådig och ger oss någon mat innan solen går ned! - Stäng dörrn, när du går och lägg nyckeln under tröskeln! Adjö!
Han gick, och icke lång stund därefter befann han sig utanför Falks dörr borta på Grev Magnigatan. Han knackade, men fick intet svar! Då öppnade han dörren och steg på. Falk som troligen haft oroliga drömmar spratt upp ur sömnen och stirrade på Sellén utan att känna igen honom.
- God afton bror, hälsade Sellén.
- Åh kors, är det du! Jag måtte ha drömt något underligt! God afton, sitt ner och rök en pipa! Är det afton redan?
Sellén som trodde sig känna igen symptomerna, låtsades dock icke märka något utan tog upp samtalet.
- Bror var väl inte på Tennknappen i dag?
- Nej, svarade Falk förvirrad, jag var inte där. Jag gick på Iduna!
Han visste verkligen inte om han drömt så eller om han varit där, men han blev glad över att han sade det, ty han blygdes över sitt missöde!
- Ja, det var rätt, intygade Sellén! De ha inte bra mat på Tennknappen!
- Nej, jag kan inte just skylla! sade Falk. Deras köttsoppa är så förbannat dålig!
- Ja och så står den där gamla källarmästarn och räknar smörgåsarne, den lymmeln.
Vid ordet smörgåsarne vaknade Falk till medvetande, men han kände sig icke hungrig vidare, ehuru han var litet matt på benen. Ämnet var emellertid obehagligt och måste med första bytas om.
- Nå, sade han, du har väl din tavla färdig tills i morgon!
- Nej, gunås, det är inte så väl.
- Vad är det nu då?
- Jag hinner omöjligt inte.
- Hinner inte? Varför sitter du inte hemma och arbetar?
- Ack, det är den där gamla, eviga historien, kära bror! Det fattas färg! Färg!
- Nå det kan väl hjälpas! Har du inga pengar kanske?
- Det vore ingen nöd då!
- Och jag har inga heller! Hur ska vi då bära oss åt?
Sellén slog ner ögonen tills blickarne kommo i jämnhöjd med Falks västficka där en ganska tjock guldkedja kröp in; inte därför att Sellén kunde tro att det var guld, kontrollerat guld, ty det kunde han icke fatta hur man kunde vara så överdådig och bära så mycket pengar utanpå en väst. Hans tankar hade emellertid fått en bestämd riktning och han fortfor:
- Om jag åtminstone hade något att låna på, men vi voro så oförsiktiga och buro bort vinterrockarne första solskensdag i april.
Falk rodnade. Han hade inte varit med om sådana där affärer förr.
- Lånar ni på överrockar? frågade han. Får ni låna någonting på sådant.
- Låna får man nog på allting - allting, betonade Sellén. Bara man har någonting.
Det gick omkring för ögonen på Falk. Han måste sätta sig. Därpå tog han upp sin guldklocka.
- Vad tror du man får på den här, med kedja!
Sellén vägde de blivande panterna i sin hand och betraktade dem med kännaremin.
- Är det guld, frågade han med svag stämma.
- Det är guld!
- Kontrollerat?
- Kontrollerat!
- Båda delarne?
- Båda delarne!
- Hundra riksdaler! förklarade Sellén och skakade sin hand så att den gyllene kedjan rasslade. - Men det är synd! Bror ska inte gå och sätta bort sina saker för min skull!
- Nåväl, för min skull då, sade Falk, som icke ville tillvälla sig ett sken av en oegennytta den han icke ägde. Jag behöver också pengar. Vill du förvandla dem i pengar så har du gjort mig en tjänst!
- Nå, låt gå då, sade Sellén, som icke ville genera sin vän med några ogrannlaga frågor. Jag ska stampa dem! Tag på dig nu, bror! Livet är bittert ibland, ser du, men vi få väl dras me't ändå!
Han klappade Falk på axeln med en hjärtlighet, som icke ofta trängde igenom de försvarsverk av hån han hade anlagt omkring sig och de gingo ut.
Klockan hade blivit sju innan ärendet var uträttat. Därpå begåvo de sig ut att köpa färg och sedan tågade de ner till Röda Rummet.
Berns Salong hade vid denna tid just börjat spela sin kulturhistoriska roll i Stockholmslivet i det att den tog döden på det osunda café-chantant-livet, vilket under en period av sextiotalet florerade, eller grasserade i huvudstaden och därifrån spred sig över hela landet. Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det abnorma tillstånd som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker tills man kommer i eget; här suto skaror av ungkarlar, som flytt den ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och träffa en mänsklig varelse att samtala med. Värden på stället hade gjort flera försök att roa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och så vidare, men man hade så tydligt visat honom, att man icke gick dit för att bli road, utan för att få vara i fred, att man sökte ett samtalsrum, ett samlingsrum, där man var viss på att man när som helst kunde leta upp en bekant; och som musiken icke utgjorde något hinder för samtals förande, tvärtom, så tolererades den och ingick så småningom i stockholmarens aftondiet bredvid punschen och tobaken. Så blev Berns Salong hela Stockholms ungkarlsklubb. Och där valde kotteriet sig sin vrå, och Lill-Jansboerna hade åt sig inkräktat det inre Schackrummet innanför södra läktarn, vilket i anseende till dess röda möblemang och för korthetens skull så småningom antog namn av Röda Rummet. Där var man alltid säker att träffas om man ock varit skingrade som agnar under dagens lopp; därifrån företogos formliga razzior omkring salen, då nöden var stor och det gällde att uppspåra några pengar; då bildades kedja; två man tiraljerade läktarne och två togo salongen på långsidorna över; det var som att dra not och sällan drog man fåfängt då ju nya gäster ständigt tillströmmade under aftonens lopp. I kväll behövde icke något sådant arbete ifrågakomma och det var därför Sellén stolt och lugn slog sig ner vid Falks sida i den röda fondsoffan.
Sedan de spelat en liten komedi med varandra rörande vad som skulle drickas, stannade de vid att de borde äta. De hade just börjat sexan, och Falk kände sina krafter stiga, då en lång skugga kastades över deras servis - och framför dem stod Ygberg, lika blek och tärd som vanligt. Sellén, som var i lyckliga omständigheter och då alltid var god och artig, frågade genast om han inte ville göra dem sällskap, i vilken anhållan Falk instämde. Ygberg krusade under det han gjorde ett överslag över assietternas innehåll om han skulle kunna bli mätt eller bara halvmätt.
- Häradshövdingen har en vass penna, sade han för att avvända uppmärksamheten från sina strövtåg med gaffeln omkring brickan.
- Hur så? Har jag! svarade Falk och flammade upp; han trodde icke att någon gjort bekantskap med hans penna.
- Den där artikeln har gjort mycken lycka!
- Vilken artikel? Jag förstår inte!
- Åh, jo! Den där korrespondensartikeln till Folkets Fana angående Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner!
- Det har inte jag skrivit!
- Så säger man däremot i kollegiet! Jag träffade en bekant extra ordinarie därifrån, han uppgav er som författare, och förbittringen lär icke vara obetydlig!
- Vad säger ni?
Falk kände sig skyldig till hälften, och nu fick han klart för sig vad Struve den där kvällen på Mose Backe hade sutit och skrivit. Men Struve hade dock blott varit referent, Falk hade talat och han ansåg sig skyldig att stå vid, vad han sagt, även med våda att bli ansedd som - skandalskrivare! När han nu kände att återtåget var honom avskuret, insåg han klart att här endast fanns ett sätt och det var: att gå på!
- Nåväl, sade han, jag är upphovsmannen till den artikeln! Låt oss nu tala om något annat! Vad tycker notarien om Ulrika Eleonora? Är det inte en intressant figur? Eller sjöförsäkringsaktiebolaget Triton? Eller Haquin Spegel!
- Ulrika Eleonora är den intressantaste karaktär i hela svenska historien, svarade Ygberg allvarligt; jag har just emottagit en beställning på en uppsats om henne -
- Av Smith? frågade Falk.
- Ja hur vet ni det!
- Då känner ni Skyddsängeln också!
- Hur vet ni det där?
- Jag skickade dem åter på middagen i dag.
- Det är orätt att icke arbeta! Ni kommer att ångra det! Tro mig!
En hektisk rodnad hade uppstigit på Falks kinder och han talade feberaktigt. Sellén satt lugn och rökte och hörde mera på musiken än på talet som dels icke intresserade honom, dels icke var begripligt för honom. I soffhörnet där han satt kunde han genom de båda dörröppningarne som ledde ut åt södra läktaren och lämnade utsikt öppen åt salongen, se över till den norra läktaren. Genom det väldiga rökmoln som alltid stod över svalget mellan de båda läktarne, kunde han dock urskilja ansiktena på dem som befunno sig på andra sidan. Plötsligt fästades hans uppmärksamhet på något långt bort i fjärran. Han röck Falk i armen.
- Nej, se, se en sådan luver! Se, där bakom vänstra gardin!
- Lundell!
- Jo, just han! Han går och söker en Magdalena! Se, nu talar han till henne! Det var en rar unge!
Falk rodnade så att Sellén observerade det.
- Söker han sina modeller här? frågade han förvånad.
- Ja, var skulle han annars få dem! Han kan inte gå och ta dem i mörkret!
Straxt därefter inträdde Lundell och hälsades av Sellén med en beskyddande nick, vars betydelse han trodde sig kunna läsa, varför han också bugade sig artigare än vanligt för Falk, och på ett förolämpande sätt uttryckte sin förvåning över Ygbergs närvaro. Ygberg, som noga observerade detta, fattade tillfället i flykten och frågade vad Lundell behagade förtära, varvid denne gjorde stora ögon; - han tycktes befinna sig bland idel magnater. Och han kände sig mycket lycklig, han blev vek och människovänlig och sedan han fått en sexa med varmt erfor han ett behov att finna ett uttryck åt vad han kände. Han hade något att säga Falk, det var tydligt, men han kunde icke komma på det. Olyckligtvis spelade orkestern just Hör oss Svea och befann sig i nästa ögonblick inne på Vår Gud är oss en väldig borg.
Falk beställde in mera dryckesvaror.
- Häradshövdingen älskar som jag den gamla goda kyrkosången, började Lundell.
Falk visste icke att han föredrog någon kyrkosång egentligen, utan han frågade Lundell om han icke ville dricka punsch. Lundell hyste betänkligheter; han visste icke om han vågade. Han skulle kanske äta litet mera först, han var så klen i att dricka, vilket han ansåg sig skyldig att bevisa genom att anfallas av en svår men kort hosta efter det han tömt tredje supen.
- Försoningsfacklan är ett bra namn, fortfor han; det visar på samma gång försoningens djupa religiösa behov och det ljus, som kom i världen då det största bland under skedde, som är de högfärdiga till en förargelse.
Han lade i det samma en köttbulle bakom sista oxeltanden och såg efter vad verkan det talet skulle ha - men han blev icke smickrad då han såg tre fåniga anleten, vilka uttryckte den största häpnad, vändas emot sig! Han måste tala tydligare.
- Spegel är ett stort namn och hans tal är icke som de fariséers. Vi erinra oss alla att han skrivit den härliga psalmen Nu tystne de klagande ljuden vars make man får söka! Skål, häradshövdingen, det gläder mig att ni är en sådan representant!
Här upptäckte Lundell, att han icke hade något i glaset. - Jag tror jag får lov att ta mig en halva.
Två tankar surrade genom Falks hjärna: 1:o Karlen super ju brännvin! 2:o Hur kan han veta det där om Spegel? En misstanke flög därpå som en blixt över honom, men han ville icke veta något utan sade endast:
- Skål, herr Lundell!
Det obehagliga samtal som härpå skulle följa inställdes lyckligtvis genom Olles ankomst. Ty denne kom verkligen, kom trasigare än vanligt, smutsigare än vanligt och efter utseendet än mera ofärdig i höfterna, vilka stucko ut som bogspröt under bonjouren, vilken numera blott hölls igen av en enda knapp straxt ovan första revbenet. Men han var glad och skrattade då han såg så mycket mat och dryck på bordet, och till Selléns fasa började han redogöra för utgången av sin mission och avbörda sig sina kommissioner. Han hade verkligen blivit tagen av polisen.
- Här har du kvittona!
Han räckte två gröna pantsedlar över bordet till Sellén som ögonblickligen förvandlade dem till en papperskula.
Därpå hade han blivit förd till ett vaktkontor. Han visade att ena rock-kragen fattades. Så fick han uppge sitt namn. Det var naturligtvis falskt! Ingen människa hette Montanus! Därpå födelseort: Västmanland! Det var naturligtvis falskt, ty överkonstapeln var själv därifrån, och han kände nog sina landsmän. Därpå, ålder: tjugoåtta år. Det var lögn, »ty han måste minst vara fyrtio». Bostad: Lill-Jans! Det var lögn, för där bodde ingen mer än en trägårdsmästare. Yrke: artist! Det var också lögn, »för han såg ut som en hamnbuse».
- Här har du färgen, fyra tuber! Se på dem!
Därpå hade knytet blivit uppslitet, varvid ena lakanet blivit sönderrivet -
- Därför fick jag bara en och tjugufem för bägge! Se på kvittot, får du se, att det är rätt!
Sedan hade han blivit tillfrågad var han stulit de där sakerna. Olle hade svarat att han icke hade stulit de där sakerna, varpå överkonstapeln fästat hans uppmärksamhet på att här icke var frågan om, om han stulit dem, utan var han stulit dem! Var? Var? Var?
- Här är pengar tillbaks, tjugofem öre! Jag har inte tagit några.
Därpå hade protokoll blivit upprättat över »de stulna sakerna», vilka blivit förseglade med tre sigill. Förgäves hade Olle bedyrat sin oskuld, förgäves hade han vädjat till deras rättkänsla och humanitet. Detta sista vädjande hade den verkan, som det tycktes, att konstapeln föreslog att man skulle taga till protokoll att »fången» - han var redan fånge - vid tillfället varit överlastad av starka drycker, vilket även influtit med den inskränkningen likväl - att orden »starka drycker» utgingo. Sedan överkonstapeln upprepade gånger bett konstapeln erinra sig, om icke fången gjort motstånd vid förrättningen, och denne försäkrat att han icke kunde taga på sin ed att fången gjort motstånd, (vilket i sådant fall kunnat vara betänkligt nog, alldenstund denne hade en lömsk och hotande uppsyn), men väl att han »tyckt» det fången »försökt» göra motstånd genom att fly in i en portgång, så togs detta till protokoll.
Därpå uppsattes en rapport som Olle befalldes underskriva. Rapporten lydde på: att en mansperson med lömsk och hotande uppsyn hade anträffats smygande utefter vänstra husraden på Norrlandsgatan, klockan fyra och trettiofem eftermiddagen, med ett knyte av misstänkt beskaffenhet. Häktade mansperson var vid tillfället iförd bonjour av grön korderoj, (saknande väst), byxor av blå boj, skjorta märkt i linningen P. L. (vilket bevisade antingen att den var stulen eller att häktade uppgivit falskt namn), grårandiga yllestrumpor och låg filthatt med en hönsfjäder. Häktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, föregav sig falskligen vara född i Västmanland av bondfolk, och sökte göra troligt att han var artist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket bevisligen var falskt. Försökte göra motstånd vid häktningen genom att fly in i en portgång.
Därpå följde specifikation på det stulna knytets innehåll. Som Olle vägrade erkänna rapportens riktighet, telegraferades genast till fängelset, varpå en droska avförde fången, knytet och en poliskonstapel. Då de åkte in på Myntgatan hade Olle fått sikte på räddaren, riksdagsmannen Per Ilsson i Träskåla, en landsman till honom, vilken han anropade och som bevisade att rapporten var falsk, varpå Olle släpptes lös och återfick sitt knyte. Och nu var han här, och -
- Här ha ni franska bröden! Det är bara fem kvar, jag har ätit upp ett. Och här är ölet.
Han lade verkligen upp fem bröd som han tog ur bakfickorna, och två buteljer öl som han fick upp ur byxfickorna, varefter hans figur återtog sina vanliga disproportioner.
- Bror Falk får ursäkta Olle, han är inte van vid att vara bland folk, - stopp in bröna igen Olle, vad är det för dumheter, rättade Sellén.
Olle lydde. Lundell ville icke släppa brickan ifrån sig oaktat han betat av så nätt att man icke efter spåren kunde bestämma vad som legat på assietterna, men brännvinsflaskan nalkades då och då glaset varefter Lundell liksom i tankarne tog sig en halva. Då och då steg han upp eller vände han sig om på stolen för att »se efter» vad de spelade; varvid hans gester noga iakttogos av Sellén. Så kom Rehnhjelm. Tyst och drucken satte han sig ner och sökte ett mål för sina irrande blickar, där de kunde vila sig, under det han åhörde Lundells förmaningar. Hans trötta öga slog sig slutligen ner på Sellén och stannade på sammetsvästen, vilken hela senare delen av kvällen utgjorde ett rikt ämne för hans tysta betraktelser. Ett ögonblick ljusnade hans ansikte som vid åsynen av en gammal bekant, men så slocknade ljuset igen när Sellén, som märkte »att det drog», knäppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med en sexa och tröttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta för sig och att fylla hans glas. Musiken blev, ju längre det led på kvällen, av en allt livligare natur och samtalen blevo därefter. Falk erfor ett ganska stort behag i detta bedövningstillstånd; här var varmt, ljust, bullrande, rökigt, och här sutto människor vilkas liv han förlängt med några timmar, och som därför voro lyckliga och glada som flugor vilka kvicknat till av några solstrålar. Han kände sig befryndad med dem, ty de voro olyckliga i det hela, och de voro försynta; de förstodo vad han sade och när de yttrade sig talade de som människor och icke som böcker; till och med deras råhet hade ett visst behag, ty däri fanns så mycken natur, så mycken oskuld, och själva Lundells hyckleri kunde icke väcka hans motvilja, ty det var så naivt och satt så löst påklistrat att det när som helst kunde rivas bort. Och så gick kvällen, och det blev slut på den dag som oåterkalleligt kastat honom in på litteratörens törniga bana.