Regnbågens dal/Kapitel 35
| ← Una går på besök |
|
Förlagsreklam → |
XXXV.
Slutet gott, allting gott.
— Jaha, sade fröken Cornelia, nu får vi dubbelbröllop nå’n gång i mitten av denna månad.
Det låg en viss kyla i luften, ehuru man blott var i början av september, så Anne hade tänt en kvällsbrasa av drivved på den öppna härden i vardagsrummet. Och hon och fröken Cornelia sutto nu och njöto av det glada skenet och värmen.
— Det är så förfärligt roligt, allra helst när jag tänker på pastor Meredith och Rosemary, sade Anne. — Det hela gör mig så lycklig och glad, att jag nästan tycker det är som om jag skulle gifta mig själv. Jag kände mig precis som en ung fästmö igen i går kväll, när jag var uppe hos dem på kullen för att titta på Rosemarys utstyrsel.
— Folk säger, att hon har skaffat sig saker så fina, att de kunde anstå en prinsessa, sade Susan från en vrå inne i skymningsdunklet, där hon satt med sin lille »brune gosse» i knäet. — Också jag är bjuden att komma upp och bese ståten, och jag tittar väl upp dit en kväll. Jag har hört, att Rosemary ska ha vitt siden och slöja, men Ellen ska stå brud i marinblått. Det är säkert mycket förståndigt av henne — eller vad tycker damerna? — men jag för min enkla del har alltid tyckt, att ska man stå brud, så ska det vara i vitt och med slöja och myrten — det är ändå någonting bra mycket festligare.
Anne såg för sin inre syn en uppenbarelse av Susan själv »i vitt och med slöja», och hon måste dra på munnen, när hon lutade sig ned för att lägga på ett nytt vedträd.
— Vad pastorn angår, fortfor fröken Cornelia, så har han ju blivit som en omvänd hand alltse’n han förlovade sig. Han är inte på långt när så virrig och förströdd som förr, det kan jag försäkra. Det föll en riktig lättnad från mitt bröst, när jag hörde, att han tänker stänga igen prästgården och låta barnen vistas på besök hos goda vänner, medan han är ute på sin bröllopsresa. Hade han lämnat kvar dem i en månads tid ensamma med gumman Martha, skulle jag ha väntat varenda morgon, när jag vaknade, få höra, att hela rasket brunnit upp på natten.
— Tant Martha och Jerry kommer hit, sade Anne. — Karl ska bo hos församlingsföreståndaren Clow. Jag har inte hört vart flickorna ska ta vägen.
— Jo, dem tänker jag ta, sade fröken Cornelia. —- Det gör jag ju gärna, men Mary hade i alla fall inte unnat mig nå’n ro, förrän jag bjudit dem. Fruarnas hjälpförening ska göra rent i prästgården från källaren till vinden, medan ingen bor där, och en del reparationer har församlingen lovat kosta på, som ska vara färdiga tills de nygifta kommer hem igen. Norman Douglas tänker lägga in hela källaren full med grönsaker och frukt åt dem till vinterförråd. Jag får säga, att maken till denne Norman hittar man inte så lätt i våra dar. Nu är han förstås i sjunde himlen, eftersom han får gifta sig med Ellen West, som han efterträtt i hela sitt liv. Om jag vore Ellen … Men nu är jag händelsevis inte det, och är hon nöjd, så får väl också jag vara det. För många år se’n, när hon bara var en skolflicka, hörde jag henne en gång säga, att hon inte ville ha en dresserad hundvalp till man. Jag ville se den dressyr, som skulle ta på Norman Douglas …
— — —
Solen höll på att gå ner över Regnbågens dal. Den lilla tjärnens blanka yta skiftade i både purpur och guld, smaragdgrönt och blekaste rött. Ett tunt blått dis låg som en skir slöja över skogsåsarna i öster, och ovanför deras mörknande rand höjde sig en stor rund måne som en blekt skimrande silversölja.
De voro där allesamman och sutto med korslagda ben på gräset i den lilla gläntan — Faith och Una, Jerry och Karl, Jem och Walter, Nan och Di och Mary Vance. De hade firat en särskild liten fest, för detta skulle vara Jems sista kväll i Regnbågens dal. Dagen därpå skulle han resa till Charlottetown för att börja i fortsättningsskolan. Då skulle den lilla så tätt sammanslutna kretsen brytas. Och fastän den lilla festen varit i hög grad lyckad, satt det en liten tagg av sorg och saknad i varje ungt hjärta.
— Se — därborta i solnedgången ligger ett stort gyllene slott, sade Walter och pekade. — Titta på de glänsande tornen — och de purpurröda banéren, som vajar från spirorna! Det är nog någon erövrare, som segerrik kommer hemridande från striden, och nu flagga de till hans ära.
— O, vad jag önskar, att man levde i forna tider igen, utbrast Jem. — Jag skulle så gärna vilja vara soldat — en stilig general, som vunnit många segrar. Jag skulle vilja ge vad som helst för att få se på ett stort slag.
Ja, Jem skulle bli soldat och få bevittna en blodigare strid än som någonsin hittills utkämpats i världen, men den erfarenheten låg ännu i en avlägsen framtids sköte. Och hans mor, vilkens förstfödde han var, såg ofta på sina gossar och tackade Gud för att de fornstora dagar med i krig förvärvad ära, som Jem längtade efter, för alltid svunnit och att Kanadas söner aldrig skulle behöva rida ut för att kämpa för »sina fäders aska och sina gudars tempel».
Världskriget hade ännu ej hunnit kasta sin kyliga skugga framför sig. De gossar, som skulle komma att strida och måhända stupa på slagfälten i Flandern och Frankrike, på Gallipolis halvö och i Palestina, voro ännu blott upptågslystna skolpojkar med en lång levnadsbana framför sig. De ungmör, vilkas hjärtan skulle komma att blöda, voro ännu småflickor i korta kjolar, var och en med sina förhoppningar, sina framtidsdrömmar.
Så småningom slocknade den röda och gyllene färgprakten på banéren i solnedgångens stad, så småningom svann all ståten från erövrarens hyllningsfest. Skymning lägrade sig över dalen, och den lilla gruppen blev mera fåordig och tyst. Walter hade förut på dagen läst i sin älskade bok med sagor och äventyr, och han drog sig till minnes hur han en kväll precis som denna tyckt sig se och höra »piparen» med sina lockande flöjttoner komma gående dalen fram.
Han började tala med ett drömmande uttryck, som om han ensam sett en sällsam syn, dels därför att han ville göra de andra barnen litet underliga till mods, dels därför att i denna stund någonting, som han ej själv hade del uti, tycktes tala med hans tunga.
— Piparen kommer närmare, sade han, han är närmare än jag såg honom den kvällen förra gången. Hans långa mörka mantel fläktar omkring honom. Han blåser — han blåser i sin flöjt — och vi måste följa honom — Jem och Karl och Jerry och jag — över hela världen. Lyssna — lyssna — hör ni inte hans gälla musik?
Flickorna ryste.
— Äsch, du låtsar bara, sade Mary Vance, men du kan ändå gärna låta bli, för jag tycker det är ruskigt. Du låtsar, så man nästan inbillar sig det är verkligt … Jag tycker inte om din gamla pipare.
Men Jem sprang upp med ett muntert skratt. Han stod på en liten kulle något höjd över de andra, lång och smärt, med sin breda, öppna panna och sina orädda ögon. Det fanns tusentals gossar sådana som han i lönnens och lärkträdets land.
— Låt piparen komma, och må han vara välkommen, ropade han och svängde sin mössa. — Jag skall följa honom med glädje över hela den vida världen.