Resa i Sibirien/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 16
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 18
Kapitel 19  →


[ 108 ]
XVIII.

Min orlofssedel af Schmerka. — Den förwiste kapten Puschin. — Besök af twå nunnor.

Jag fördes här till en ganska wacker bostad i Kedrovaja Ulitza (Cedergatan), och följande dagen gjorde jag besök hos borgmästarn, fick om eftermiddagen påhelsning af stadsläkaren Alexei Iwanow Sadikov, samt företog på aftonen en angenäm spatsertur längs Jeniseis strand. Söndagen den 21 fick jag besök af min reskamrat Schmerka, som drack en topp te och rökte en pipa tobak hos mig. Han gaf mig en klagoskrift öfwer borgmästaren i Krasnojarsk, hwilken han bad mig lemna gensdarmeröfwersten Maslov, hwilken af kejsaren blifwit utsänd, för att som generalfiskal öfwer hela Sibirien granska alla lägre och högre embetsmäns, ända till generalguvernörens protokoller och mottaga klagomål från allmogen; en man, för hwars namn alla embetsmäns knän darrade, och som wi i Irkutzk och sedermera träffade på 4 olika ställen. Schmerka tackade mig för min godhet mot honom, och sade, att det war en stor lycka för honom, att han fått resa med mig, samt tillade: ”Hade jag icke rest med herr professorn, så hade skeppsfolket behandlar mig mycket illa; nu tordes de icke det, då de sågo att professorn war wänlig mot mig. Härwarande judar hafwa frågat mig: huru har professorn bemött dig? Jag har swarat: han har bemött mig som en fader; han har gifwit mig mat och dryck, när jag icke hade något att stilla min hunger med. Jag har nu skrifwit till min hustru och berättat, huru god professorn warit mot mig. Jag har bedt den lefwande Guden hwar morgon och afton, att han måtte gifwa ett lyckligt slut på er resa och låta er återfinna hustru och barn friska i ert fädernesland.” Under den wecka, som jag uppehöll mig i Jeniseisk, för att göra nödiga förberedelser till min resa på Jeniseisk till Turuchansk under polcirkeln, kom han flera gånger till mig och medförde än ett stycke utmärkt fårkött, än färskt smör till mitt lilla hushåll; med ett ord, han sökte på alla möjliga sätt uttrycka sin tacksamhet, och då han på sitt wis war en lärd man, hade han warit den enda person på barken, med hwilken jag med nöje kunnat samtala. Hans lilla hustru besökte jag sedan i Krasnojarsk, och gaf henne 5 rubel att hjelpa sig med, till dess hennes man kom igen. Hon talade ännu sämre tyska än mannen, och hans war ändå [ 109 ]temligen rådbråkad. Hennes bref till mannen woro skrifna med arabiska bokstäfwer; men på hwilket språk de woro affattade, det wet jag icke.

Kort efter middagen den 22 Juni fick jag ett besök af en adelsman Puschin, för detta kapten i generalstaben, hwilken tillika med 2 andra officerare, hwilka warit inwecklade i den olyckliga uppresningen, blifwit förwisad till Turuchansk; men som, då han, genom att i denna polar-öken grubbla på sin olycka, hade blifwit sinnesswag, blifwit insatt i ett kloster i Jeniseisk. Hans gång war ännu rask, och hans hållning äfwensom ansigtets uttryck antydde någonting ädelt; men ögonen woro insjunkna och omgifna af grönaktiga ringar, samt drägten eländig och ej fri från ohyra. Han tilltalade mig med färdighet på franska och frågade mig, om jag hade tillträde till kejsarens person. I så fall bad han mig wid min återkomst till Petersburg förklara för denne, att han wore misskänd. Man hade förwisat honom, derföre att han förklarat, att han för sitt samwetes skull ej kunde angifwa sin broder, liksom om han ej wille göra det, hwilket han förklarade wara en uppstudsighet mot hans majestät. Han tillade, att han hade wigtiga meddelanden att göra kejsaren, med anledning af det då pågående kriget med turkarne. Jag sökte förgäfwes förklara för honom, att jag måhända icke finge företräde hos kejsaren, och om också så skedde, kunde det ej passa sig, att jag som främling inlät mig med honom om dylika saker. Då han hade gått och jag kort derefter gick ut i förstugan, fann jag honom stående der, med ena foten på en pall och Gustaf på knä framför honom. Hans byxor woro nämligen upprifna från nedre kanten ända upp till knät, och Gustaf hade bedt honom om lof att få sy ihop dem. Då Gustaf kom in och jag berömde honom för hans godhjertenhet, sade han: ”Jag wet inte huru det kommer sig, herr professor; men när jag ser en sådan herre, som förut war klädd som en docka och dertill en förnäm herre, nu wara så olycklig och sämre klädd än den fattigaste bonde, så går det mig så underligt till sinnes.”

Genom generalguvernörens försorg hade en lodka (ett mindre flodfartyg) blifwit beställd hos en härwarande båtbyggare och båtförare, hwilken för 300 rubler åtagit sig att föra mig från Jeniseisk till Turuchansk och tillbaka. Lodkan hade nyss blifwit färdig och låg nu ny och glänsande på floden. Jag gick på eftermiddagen jemte Gustaf, för att bese den, och såg då Puschin med stora steg gå in genom porten till klostret. På återwägen såg Gustaf honom komma genom den öppna [ 110 ]köksdörren med mössan i handen och bärande i den andra sin lilla tekittel på en käpp. Han sade, om jag förstod honom rätt, att han war slägt med ryske skalden Puschkin; men detta måtte warit något missförstånd.

Den 23:dje afskedade jag mina båda kossaker från Irkutzk — som, i stället att hålla wakt öfwer min kabyssa, hwar gång jag war i land, för att göra mina magnetiska iakttagelser, sjelfwa hade gått in i den och bestulit mig — med 20 rubler och en skarp förmaning, och skref sedan klagomål öfwer dem till Murawieff, som blef mycket förbittrad deröfwer på nationalärans wägnar, och lofwade att befordra dem till tillbörligt straff. Wid middagstiden fick jag besök af borgmästarn och stadsläkaren, af hwilka den förre yttrade farhåga för, att Puschin hade beklagat sig öfwer honom, och derföre inbjöd mig till middag påföljande dag. Strax efter deras bortgång inträdde twå nunnor i swart drägt, af hwilka den ena bar ett stort tennfat, betäckt med ett fransbeprydt hwitt kläde, samt korsade sig för obrasen. Då denna ceremoni war slut, tog den förnämsta af dem till ordet och helsade från Igumena (abbedissan) och bad mig icke försmå detta fat med små kringlor. Jag sökte att så godt jag förmådde uttrycka min tacksamhet och wördnad för abbedissan och klostrets nunnor. Wid middagsmåltiden påföljande dagen hos borgmästarn war samtalet en stillsam blandning af dålig ryska och klen latin, emedan stadsläkaren och jag ibland måste taga wår tillflykt till sistnämda språk, när jag icke förstod deras ryska talesätt, eller bra kunde uttrycka mig på deras tungomål.

Den 26 Juni, som war dagen före min afresa, drack jag te hos borgmästarn, hwarwid jag sammanträffade med en 90-årig major, som hade tjenat under kejsarinnan Elisabeth och iklädt sig den tidens uniform, som bestod i en ljusgrön, framtill rundskuren rock med breda skört, stora blanka knappar och utan krage. I stället för krage hade han bak i nacken fastknuten en twå finger bred körsbärsröd klädesrimsa, hwars begge ändar hängde nedåt ryggen. Härtill hörde en hwit klädeswäst, körsbärsröda knäbyxor, hwita bomullsstrumpor och korta halfstöflar. Han war en rask, munter gubbe, som war qwick på foten, skämtade och log, och drack sitt glas med smak. Sedan jag hos borgmästarn till min återkomst aflemnat ett försegladt paket, innehållande 6300 rubler, följde denne och stadsläkaren mig ombord på min lodka, och min skeppare saluterade dem till afsked med åtskilliga hedersskott.




<< Kapitel 16 Upp till början av sidan. Kapitel 19 >>