Resa i Sibirien/Kapitel 16
| ← Kapitel 15 |
|
Kapitel 18 → |
Generalguvernör Lavinsky. — Öfwerste Murawieff. — Religiösa ceremonier wid ryska påskfesten. — Karneval. — Resa till Jeniseisk på floderna Angara och Werchne-Tunguska på barken Dobroje Namérenïe. — Juden Schwerka. — Ankomst till Jeniseisk.
Min bestämmelse war att på floderna Angara och Jenisei resa till Turuchansk, som ligger nära polcirkeln, för att sålunda utsträcka mina magnetiska iakttagelser så långt mot norr som möjligt. Men då floderna ej blifwa isfria förrän i slutet af Maj månad, måste jag uppehålla mig i Irkutzk i inemot 4 månader, medan min följeslagare, löjtnant Due, längs Lena-floden reste till Jakutzk och Vilnisk, och då jag derunder mycket umgicks med generalguvernören Alexander Stepanowitsch Lavinsky, äfwensom med Murawieffska familjen, kan jag icke underlåta att, innan jag öfwergår till beskrifningen af min flodresa, låta läsaren göra bekantskap med dessa behagliga menniskor, som i så lång tid med den hjertligaste wänlighet bidrogo att mildra saknaden efter mitt fjerran warande hem.
General Lavinsky war en reslig 50 års man, med godt hufwud, mycken godmodighet och bekant för sin rättskaffenhet. Emedan han egde betydande gods nära Simferopol på Krim, så war han som embetsman i hög grad oegennyttig och derföre aktad, samt till följe af sin godlynthet afhållen, hwilket sällan är fallet med de ryska, i synnerhet de lägre tjenstemännen. Då jag gjorde min uppwaktning hos honom, emottog han mig mycket wänligt och sade att jag hwar middag skulle wara wälkommen till hans bord, en godhet, hwaraf jag likwäl ej alltid kunde begagna mig, då hans middagstimma, klockan 12, kom i kollision med mina dagliga iakttagelser. Han wisade mig för öfrigt äfwen på mångahanda sätt sin wälwilja, och skänkte mig bland annat ett par wäl utförda porträtter af en burätisk höfding och dennes hustru i deras högtidsdrägter.
Den andre af mina umgängeswänner war gardesöfwersten Alexander Nikolajewitsch Murawieff, som i sitt 46 år hade biwistat 30 fältslag i krigen mot Napoleon, och derföre af kejsaren fått en hederssabel med guldfäste och påskrift ”Sa Chrabrosti”(för tapperhet) jemte en mängd ordnar. Genom att han under dessa många fälttåg genomströfwat en stor del af Tyskland och Frankrike, hade han blifwit bekant med de europeiska staternas friare författningar, och hade i ett entusiastiskt och något mystiskt-swärmiskt sinnelag med wärma uppfattat idéen om en konstitutionell författning, som han tyckte skulle lyckliggöra hans fädernesland. Med dessa tankar i hufwudet återkom han till Petersburg. Många unga män af de förnämsta familjerna samlades omkring den unge swärmaren, och ett sällskap bildades, som tillwäxte i omfång och till slut omfattade en stor del af den högre adeln. Man samlades, studerade statsförfattningar och samtalade deröfwer; men ännu hade ingenting yttrats om, att bringa dessa idéer i werkställighet. Murawieff insåg slutligen, att Ryssland ännu ej war moget för en fri statsförfattning, och då han dessutom blef missnöjd med den riktning, som sällskapet tycktes taga, anmälde han skriftligen sin afgång och uppmanade de öfriga medlemmarne att upplösa sällskapet, då de blott skulle bringa olycka öfwer sig sjelfwa och fäderneslandet, i fall de sökte förwerkliga sina idéer. Han drog sig derpå undan till sitt gods Botovo nära Moskwa och lefde der i ro för att förbättra sina bönders wilkor[1], samt gifte sig med en furstinna Praskovia Schakowskoi, en dotter af en knás Schakowskoi, hwars förfäder hade innehaft tre furstendömen, Nowgorod, Wladimir, och ett tredje, som jag nu ej minnes namnet på, och hwilkas wapen de ännu föra i sitt sköldmärke. Här lefde han en lång tid som en lycklig privatman, och fördjupade sig i synnerhet i naturwetenskapernas studium. Han lefde så afskild från werlden, att då en af hans bekanta en gång kom för att helsa på honom, körde denne rundt omkring huset, utan att kunna finna infartswägen, emedan den war så öfwerwuxen med gräs, och måste till slut tillropa wärden sjelf, som han såg i parken: ”Hur’ skall jag få reda på inkörseln till ditt hus?” Då efter kejsar Alexanders död år 1825 hans broder Nikolaus besteg tronen, utbrast den bekanta uppresningen, ledd af ofwananförda sällskap, som önskade en konstitution. Den undertrycktes, och hufwudmännen blefwo dels afrättade, dels förwisade i bojor till grufworna i Nertschinsk; andra, som woro mindre swårt komprometterade, skickades till olika, mer eller mindre wilda och aflägsna nejder af Sibirien. En stor del af Rysslands förnämsta och ädlaste familjer erhöllo härwid i ordets egentliga mening djupa sår. Några af Murawieffs wänner rådde honom att rädda sig genom flykten; men han swarade, att han på 8 år icke hade haft något att skaffa med nämde sällskap sedan det kommit på den tanken att utföra någon upprorisk plan, och att han derföre litade på sin fullkomliga oskuld. Emellertid kom en morgon tidigt klockan 7 en fältjägare från Petersburg, som tog honom i sin kibitka, för att föra honom till hufwudstaden, utan att gifwa honom lof att taga afsked af sin hustru. På Petersburgs fästning blef han insatt i ett fångtorn, der blott ett sparsamt ljus insläpptes från en glugg, högt upp på wäggen, och der han satt i 8 månader. Hans oroliga hustru, som ej wisste hwart han tagit wägen, anade hans öde och reste genast till Petersburg, der hon fick en sorglig bekräftelse på sin aning. De fingo tillåtelse att brefwexla med hwarandra, men begges bref blefwo sände till kommendanten, för att först genomläsas. På en wiss timma hwar förmiddag gick hon utanför tornet, nedanför den glugg, hwarigenom han fick ett sparsamt mått af dagens ljus; och de hade blott den trösten, att om de också icke kunde se och höra hwarandra, woro de dock i hwarandras närhet. De upproriskes papper blefwo genomletade, och deribland fanns till Murawieffs lycka hans bref till sällskapet, hwari han förklarade förslaget för outförbart och för tidigt, samt rådde medlemmarne att åtskiljas. Kejsaren förklarade sjelf, att ”det gjorde honom ondt, att han ej kunde rädda honom; men ett exempel måste statueras.” Man förebrådde honom, att han sedermera en gång hade warit i ett samqwäm, der olyckligtwis en ung man af det politiska sällskapet war närwarande, som yttrade några tanklösa ord, utan att Murawieff genast angifwit det. Slutligen föll hans dom; han blef förwisad till Vilnisk. När en ryss blir förwisad till Sibirien och kommit öfwer uralska bergen, betraktas han som borgerligt död; hans hustru kan gifta sig med hwem hon will, och hon eller hans arfwingar bemäktiga sig hans förmögenhet och egendom. Så gjorde likwäl de ryska fruarna ej denna gången. Fru M. bad kejsaren om tillåtelse att få följa sin man, och twå swägerskor gjorde dem sällskap. Detta exempel följde dagligen fruntimmer af de högsta familjer, och kejsaren bestormades med ansökningar, om att än den ena och än den andra måtte få följa sin man, som i bojor gick till Nertschinsk. De ädlaste ryska slägter blefwo sålunda förflyttade till dessa fruktanswärda nejder, der mannen är i fängelse och hustrun antingen bor hos honom eller dagligen besöker honom. I närheten af Irkutzk blef M. upphunnen af en kurir, som medförde tillåtelse för honom att bo i Jakutzk, och då han sent en afton kom till Irkutzk och hade hopp om att med posten, som wäntades nästa morgon, få en ännu sydligare förwisningsort, bad han guvernören om tillåtelse att få stanna der öfwer natten, för att inwänta posten. Men denne wågade icke tillåta det, utan han måste genast resa widare. Det war midt i wintern, och på Lena-flodens branta stränder, längs hwilka wägen gick, wältade slädan flere gånger i den djupa snön, så att de, af fruktan att eljest störta i floden, måste gå wadande i den djupa snön, hwarwid fru M. bar sin lilla dotter på armen. Tredje dagen efter afresan från Irkutzk upphunnos de af en annan kurir, som medförde tillåtelse för honom att bo i Werchne-Udinsk[2]. Då han anländt dit blef han befriad från sin fältjägare, hwilken under hela resan följt honom som hans skugga, till och med på ställen, der menniskan alltid söker ensamhet, samt om natten legat wid sidan af hans säng. ”Jag gick,” sade han, ”första dagen efter ankomsten, en klar winterdag, att promenera på stadens gator, och erfor en outsäglig glädje öfwer att kunna gå hwart jag wille; wid hwarje hörn wände jag mig owilkorligt om, för att se om ej min skugga följde mig. Ingen wet huru herrlig friheten är, utom den som i så lång tid saknat den.” Här skänkte hans hustru honom ännu en dotter. Efter ett års förlopp blef han utnämd till polismästare i Irkutzk, hwilket embete han wid min ditkomst hade beklädt i ett år. Han hade af synnerlig nåd fått behålla sina gods, sitt adelsskap och sina ordnar, hwaremot de öfriga förwista woro beröfwade allt och ansågos blott som sibiriska bönder. Alla bref från och till honom öppnades och lästes af en tjensteman i Irkutzk; men under mitt wistande der berättade han mig en dag, att han erhållit den nya ynnesten, att hans brefwexling nu war fri från censur.
Den 26 April (alltså en wecka sednare än hos oss) inträffade ryssarnes påsk. Fastlagsweckan kalla ryssarne Masleniza (Smörweckan, Carne vale), derföre att man genom öfwerflödigt ätande och drickande, lek och dans tager afsked af köttmat och glädje, samt söker samla andliga och lekamliga krafter att uthärda den stränga fastan och de långa, tysta weckorna till påsken. Fastan hålles strängt hos ryssarne, i det att man ej får förtära någon mat ur djur-riket, undantagandes fisk, som stekes i olja; för öfrigt ätes potäter, bröd och lök, samt drickes te utan grädda. På Långfredagen får icke en gång någon skorsten röka, så att den klena kost man då njuter till och med är kall; dock taga de, som tillhöra de högre klasserna, detta icke så noga. I den heliga weckan uppföras i de förnämsta kyrkorna åtskilliga andliga skådespel ur pinohistorien. På Skärthorsdagen såg jag en af dessa, Fot-twagningen. Erkebiskopen, som härwid föreställer Kristus, afkläder sig i koret sin biskopliga skrud och står i en simpel, fotsid rock. Om hans hals lägges en lång linneduk, som korswis wecklas om lifwet på honom och derpå knytes frampå magen med twå långa nedhängande ändar; 12 munkar eller poper föreställa de 12 apostlarna. Erkebiskopen tager derpå ett stort handfat af silfwer, faller på knä framför hwar munk, twättar hans högra fot, aftorkar den derpå med ändan af linneklädet och kysser honom på handen. Arkimandriten föreställer Petrus, som gör inwändningar mot twagningen, men omsider låter den ske. Under allt detta uppläser en bredwidstående munk långsamt det motswarande stället i pinohistorien, så att den för hwarje ögonblick föregående handlingen alltid inträffar samtidigt med det upplästa stället. Den gamle erkebiskopen, som war öfwer 70 år, ansträngdes synbarligen af det täta knäfallandet. Det hela war en teatralisk farce, utan andakt och wärdighet. Följande dagen, som war Långfredagen, blef Kristus begrafwen, hwarwid en trädocka blef nedlagd i en stor silfwerkista med lock, som stod i koret, och wid midnatten mellan påskafton och påskdagen går man och öppnar kistan, hwilken föreställer Kristi graf. Dockan är nu borta och det ropas: Christos voskrest (Kristus är uppstånden); detta upprepas af alla tillstädeswarande; hwarpå swaras: vo’ istinno voskrest (i sanning han är uppstånden), och alla närwarande kyssa hwar och en sina grannar, utan åtskilnad till ålder eller kön. När i påskweckan twå personer mötas på gatan, och den ene säger Christos voskrest, måste den andra swara vo’ istinno voskrest och kyssa honom, antingen de äro af samma eller olika kön. Påskdagsmorgon stå borden öfwerallt belastade med hela pyramider af hårdkokta ägg, fläskskinkor, stekar, kaviar, med ett ord ett öfwerflöd af de kraftigaste födoämnen, jemte win och bränwin; och nu öfwerfyllas de uthungrade magarna plötsligt så med mat och dryck, att de fleste måste tillbringa påskdagsförmiddagen med att sofwa ruset af sig, och att läkarne hela den följande weckan hafwa fullt upp att göra med att bota förderfwade magar.
Men för att återkomma till min tillämnade flodresa, så hade hr. Murawieff för min räkning uppgjort med en rik köpmansenka, madam Sibiriakowa, som, efter hwad ryktet förmälde, war egarinna af ett par millioner rubel, om att utrusta ett fartyg med 8 man och en skeppare, för att föra mig på Angara och Werchne-Tunguska till Jeniseisk, hwarest det war tillsagdt om att bygga en mindre farkost, som skulle föra mig på floden Jeniseisk till Turuchansk, nära wid polcirkeln och tillbaka igen. Då jag tog afsked af generalguvernören, önskade han mig all lycka till min förestående resa och yttrade att han nästa wår hoppades få återse mig i Petersburg, hwarefter han kysste mig på pannan och halft på skämt sade, i det han gjorde korstecknet med fingren: ”Till slut ger jag er min heliga wälsignelse.” Äfwen fick jag både af honom och Murawieff en mängd förnödenheter, som bidrogo att göra den förestående resan så angenäm som möjligt.
Den 23 Maj intog jag min afskedsmåltid hos Murawieffs och begaf mig derpå klockan 5 efterm. till min bark [3], Dobroje Namèrenïe (det goda Företaget), åtföljd af Murawieff samt några andra bekanta. Äfwen fru Murawieff med sina döttrar åkte ned för att se barken glida åstad. Wi tillwinkade hwarandra ett wänligt farwäl, och herrarna, som wille följa mig till ett kloster, 4 werst fran Irkutzk, samt hade medtagit 4 buteljer champagne, fyllde glasen och önskade lycka åt ”det goda företaget”. Oaktadt jag ensam hade förhyrt barken för 700 r:dr till Jeniseisk, så hade dock mig owetande åtskilliga personer insmuglat sig på densamma, hwilka wille begagna tillfället för att få fri resa: nämligen 2 skäggiga köpmän med en liten son, samt en hop tunnor, balar och skrammel från Irkutzk, som wille följa med ett par 100 werst till en marknad, samt en jude, hwilken ursprungligen war från Polen eller lill-Ryssland, men nu bosatt i Krasnojarsk, dit han ämnade återwända. Först hette det, att han blott skulle följa med några werst, men detta war wäl blott ett föregifwande, för att få fast fot. Kommer tid, kommer råd. Då jag steg ombord gjorde jag Murawieff uppmärksam härpå, samt yttrade det jag förutsåg, att dessa menniskor, utom det att de reste på min bekostnad, också skulle göra intrång i min beqwämlighet och min nattro, då jag af erfarenhet kände ryska allmogens orolighet och pratsjuka. Han sammankallade derpå skepparen Popov, köpmännen och de twå kossaker, som han hade medstickat såsom skyddswakt, och höll till dem på ryska följande uppbyggliga tal: ”I fall någon af er tre, som medfölja på snålskjuts, genom prat eller oljud oroar professorn i hans sömn eller arbete, så låter han genom sina twå medföljande kossaker genast utan widare krus sätta er i land på flodstranden, hwarpå ni till fots får bege er tillbaka till Irkutzk eller hwart ni behagar; har ni förstått mig?” Härpå gåfwo skepparen och den ena köpmannen det
wanliga swaret: ”óstchen charaschó, vasche vysokoblagoródie!” (mycket wäl, hans högwälborenhet). Till juden särskilt sade han på tyska: ”Hör på, Schmuel, om du förorsakar professorn någon oro, låter han lägga en snara om halsen på dig och kasta dig i floden.” Juden, som war en lång, mager man, i en fotsid rock, kastade en så ödmjukt bönfallande blick på mig, att jag i mitt sinne lofwade handla mildare med honom i gerningen, än som nämde hotelse tycktes utlofwa; och det höll jag äfwen och hade icke något skäl att ångra det. Mina wänner från Irkutzk följde mig till det förutnämda klostret, der återstoden af champagnen tömdes, hwarpå de lemnade mig efter ett hjertligt afsked.
Jag war nu ensam på min bark, hwilken war så inrättad, att öfwer midtersta hälften war uppförd en framtill öppen ruff eller skjul af bräder, med åt båda sidor sluttande tak, och bakre fjerdedelen af detta skjul, som war afdeladt förmedelst en brädwägg, hade ett litet fönster, nedanför hwilket war fastspikadt ett bord, och framför detta stod en stol; men rummet war så litet, att när dörren skulle öppnas, måste dörren flyttas. Utanför brädwäggen stod min reswagn, med aftagna hjul, och tjenade till säng, och framför denna en packwagn, hwari instrumenter och öfriga förnödenheter förwarades. Framför denna höll folket till, och midt på taket war ett fyrkantigt hål, genom hwilket jag kunde krypa ut i dagens ljus. Framför skjulet war plats för 4 roddare, när man måste gripa till årorna. I stället för roder, begagnades baktill en ofantlig åra, huggen af en timmerstock, hwilken styrdes af skepparen och en af hans underlydande. På farligare ställen arbetade 4 till 6 man wid den, och då utlades wanligen en dylik åra i förstäfwen, för att snabbt kunna wända fartyget. Wi gledo nu långsamt åstad norrut med strömmen, utan åror och segel, genom en flack nejd, hwarunder jag om Lördagen (den 30 Maj) blef från min wagn i tillfälle se juden fira sin sabbath i främre delen af skjulet, hwilket tillgick sålunda, att han drog kaftanen af wenstra armen, sköt skjortärmen upp öfwer armbågen, band sin Tephilim på pannan samt på utsidan af wenstra handleden, iklädde sig en lång talar af tunnt hwitt bomullstyg, uppläste en hop hebräiska böner, knäföll och sjöng med dämpad röst åtskilliga strofer. Dessa tephilim äro twå tärningformiga bitar af styft, swart läder af omkring 2 tums sidolinie, på hwilkas sidor finnas med upphöjda bokstäfwer intryckta Guds namn: Jehova, Elohim, o. s. w., och påstås innehålla pappersremsor, hwarpå uttåget ur Egypti land är beskrifwet. Wid deras undre sidor äro fastgjorda twå långa läderremmar, hwarmed de korswis fastknytas på hufwudet och armen. — Den 31 Maj nödgade en häftig storm oss att ligga stilla nästan hela dagen och jag såg derunder några burät-hyddor på wenstra flodstranden och flere buräter gå omkring nakna, oaktadt det war så kallt, att jag gick i pels. De begagna nämligen intet linne, utan bära en fårskinnspels med ullen närmast kroppen, samt ett par korta byxor, som icke nå längre än till höfterna samt nedtill knäet; och då pelsen hindrar dem i arbetet, draga de den wid sådana tillfällen wanligen af sig.
Oaktadt dagarna woro warma, woro nätterna så kalla, att det om morgnarna låg stark nattfrost på barken och på landet. Wi funno om morgonen den 3 Juni en af besättningen, hwilken min tolk Gustaf Rosenlund kallade kallu’n (hexmästarn), liggande i sina tunna kläder framstupa och sofwande på strandbrädden, på de med tjock rimfrost öfwerklädda stenarna, och utdunstande så starkt, att swetten flöt från ansigtet på honom. Namnet hexmästare hade han fått deraf, att han hade en bok med beswärjelseformulärer, hwarmed han om aftonen hade gått i land, för att läsa öfwer en sjuk bondhustru, hwarföre han i wedergällning hade erhållit så mycket finkel försatt med honing, som han förmådde dricka; och då en ryss ej kan säga nej för brännwin, så snart han får det för intet, om han också skulle stryka med derför, så hade han sent på qwällen kommit så öfwerlastad till barken, att då han fann den wanliga landstigningsplankan intagen, han föll omkull och blef hela natten liggande, sofwande på samma fläck. Att få honom waken war omöjligt, hwarföre wi måste släpa honom ombord. Han sof hela förmiddagen, hwarefter Gustaf twättade honom och slog ett glas bränwin i honom; derpå åt han med de andra och rodde hela eftermiddagen, utan någon widare olägenhet än en stark hufwudwärk.
Innan jag går widare i min berättelse, måste jag göra läsaren litet närmare bekant med twå personer af mitt ressällskap, som stodo mig närmast. Min jude skref sitt namn i min dagbok med ryska bokstäfwer: Schmerka Girschowitsch Marmatov. Girschowitsch betyder Hirsch’s son; ty emedan ryssarne icke hafwa konsonanten H, begagna de i stället för denna i främmande ord antingen bokstafwen G, eller en annan bokstaf som uttalas som wårt K i kila; sålunda uttalade och skrefwo de mitt namn Gansteen. Hans judiska förnamn war Simeon, hwilket ryssarne förändra till Schmerka, och tillnamnet härleder sig sannolikt från den ort der han föddes. Han war en rabbin och judisk slagtare, emedan blott en person, som förstår att iakttaga alla erforderliga reglor, wågar utöfwa detta yrke. Hwarje djur, i hwars inre förmärkes den ringaste oregelbundenhet, anses som orent och förkastas. Han reste derföre ett par gånger om året omkring i nejden och slagtade åt judarne, som på alla andra tider måste undwara köttmat. Slagtningen sker med en lång, twäeggad, skarp, wäl polerad knif, som han wisade mig, men som jag ej fick widröra annat än på skaftet. Han bodde i Krasnojarsk, ungefär 26 mil söder om Jeniseisk, och hade rest till Irkutzk för att klaga öfwer borgmästar Richter, hwilken tre gånger hade kastat honom i fängelse för att utpressa penningar af honom, och dessutom förhöll honom de penningar och waror, som woro honom frånstulna. Schmerka hade nämligen kört från Krasnojarsk till en närbelägen marknad, för att sälja ett parti talg af 400 r:drs wärde; men hade under wägen blifwit i en skog öfwerfallen och plundrad. Röfvarne blefwo upptäckta och warorna dem fråntagna, men borgmästarn wille ej utlemna dem, oaktadt han fått befallning derom från generalguvernören. Det är nämligen en allmänt gängse plägsed bland dessa herrar i Ryssland, att när tjufwarne upptäckas, kan egaren tacka Gud, om han får hälften af det stulna tillbaka; resten går i borgmästarens eller polismästarens ficka. Då deras lön blott är 400 r:dr och deras skrifbiträden samt öfriga utgifter i och för deras befattning kosta fullt dubbelt denna summa, måste de bedraga för att kunna lefwa. Efter ett par år blifwa de afsatta, och en annan kommer i deras ställe, som nödgas begynna der den förre släppte. Richter hade allmänt det ryktet om sig, att wara en stor spetsbof, och Schmerka sade: ”all min olycka kommer från honom.” Han sade ofta att han ej kunde sofwa, ty hans sinne war så bedröfwadt.
Gustaf Rosenlund war, såsom redan blifwit omtaladt, född lifegen och hade, på en friherrinna Wrangels gods nära Reval, i flere år tjenat hennes sjuklige son som uppassare och föreläsare, samt hade sedermera med honom gjort en resa genom Polen och en del af Tyskland, hwarunder han förwärfwat sig en wiss bildning samt språkkunskaper. Han hade ett godt hufwud, mycken fantasi och en god del medfödd qwickhet, så att de ryska bönderna wid hwarje hästombyte gemenligen utbrusto i ett gapskratt öfwer hans infällen. Derjemte hade han ett godt hjerta, men war, som fallet är med de flesta lifegna, den lättsinnigaste och tanklösaste gök i werlden. Den lifegne har nämligen ingen egen personlighet; ty han wet att hans egare för sin egen fördels skull måste sörja för hans lifsuppehälle, som för ett dragöks. Han lefwer derföre för stunden, och det wärsta som kan drabba honom, är ett kok stryk, och det skuddar han snart af sig. Egaren kan befalla honom att gifta sig, när och med hwem han (egaren) finner för godt, och kan skilja hans barn, liksom man säljer ett föl. Då kejsar Alexander[4] upphäfde lifegenskapen i Estland, blef Gustaf fri, och hade lust att se mera af werlden. Wi träffade honom i Petersburg som lakej hos den protestantiska biskopen och togo honom som tolk och betjent för hela resan. För spel hade han en werklig passion, och glömde för dess skull allt annat, så att det till och med hände i Irkutzk ett par gånger, att jag på morgonen skickade ut honom för att wexla en sedel på 50 rubel, och då han ej på eftermiddagen återkom, skickades ett par polisbetjenter för att taga rätt på honom, hwilka träffade honom på ett spelhus spelande biljard eller kort om penningar. När polisbetjenterna kommo hemsläpande med honom, höll Murawieff en straffpredikan för honom och hotade honom med att jag skulle köra bort honom, då han till fots, som en lösdrifware, skulle få återwända till Petersburg. Men oaktadt detta så djupt fästat sig i hans fantasi, att han flere gånger berättade mig på barken, att han waknat från en stygg dröm, hwari han tyckte att Murawieff och jag stodo öfwer honom med hotande miner och läto slå honom i bojor, så hjelpte detta dock icke längre, än till nästa gång tillfället lockade honom. För öfrigt war han redlig; naturen hade ämnat något bra af honom, men lifegenskapen hade förderfwat honom. Han sade ofta, att när han återkom till Reval, skulle han för de penningar, som han finge öfwer efter resan, inrätta en lekstuga.
Sibirien är ett ofantligt lutande plan, som från Tibet och kinesiska gränsen oupphörligt sänker sig mot norr till Ishafwets stränder, der det öfwergår till moraser; alla sibiriska floder rinna derföre mot norr ut i Ishafwet. Wid Irkutzk är höjden öfwer hafsytan ungefär 1100 fot; wid Kiachta, så widt jag kunnat dömma af 8 dagars barometer-observationer, är den omkring 1000 fot högre. Ett stycke innanför kinesiska gränsen kommer man på den stora kinesiska bergplatån, som säkert är ytterligare 2000 fot högre och behåller denna höjd till omkring 40 mil från Peking, der den temlingen brant störtar sig ned mot hafsytan. Öfwer denna stora fjällöken wandra årligen om wintern flere hundra kameler, i slora klöfsadlar belastade med en ofantlig mängd tekistor och sidenwaror, som forslas till marknaden i Maimatschin. Då afståndet mellan Irkutzk och floden Jeniseis utlopp i hafwet är öfwer 150 mil och Angara utfaller i sistnämda flod, så sänker landet sig från Irkutzk till Ishafwet i medeltal blott 6 till 7 fot på hwarje swensk mil. Dessa floder hafwa derföre ett mycket lugnt lopp, utom när de inkomma i bergstrakter, der marken är kuperad, och wattenmassan inklämmes mellan branta klippwäggar; ty der får den ett snabbare lopp och bildar på åtskilliga ställen (schevaro) streken samt (porog) forssar. Angara flyter från Irkutzk, med åtskilliga mindre krökningar nästan nordligt ända till 56:te breddgraden, der den plötsligt wänder sig mot wester och behåller denna riktning i en längd af ungefär 100 werst, tills den kommer till byn Bratskoi, der den ånyo wänder sig mot norr, och bibehåller denna riktning i en ungefär lika stor sträcka; slutligen wiker den åter mot öster för en nästan lika lång wäg, hwarpå den åter rinner mot norr ett par hundra werst, till dess den inkommer på Tunguser-området, hwilket den i många stora bugter genomflyter i westlig riktning, till dess den utfaller i Jenisei. Denna del af floden har fått namnet Verchne-Tunguska (öfre Tunguser-floden), till åtskilnad från en annan nordligare flod, Nischne-Tunguska (nedre Tunguser-floden), hwilken äfwen från Tunguser-landet mot wester nära Turuchansk infaller i Jenisei. Innan man kommer till Tungusernas område har man 10 större eller mindre forssar och en stor mängd streken att öfwerfara, af hwilka de största och farligaste ligga i Angaras nyssomtalda stora krökning, norr om Bratskoi.
Wi hade hittills beständigt haft motwind, men den 4 Juni fingo wi wackert wäder och sunnanwind, hwarföre wi på twå små stänger uppsatte tre rogoscher (mattor) och seglade dermed flera timmar på eftermiddagen, samt kommo följande dagens eftermiddag till Bratskoi, der wi blefwo liggande öfwer natten, i afbidan på en lots, som skulle föra oss öfwer de 4 första forssarna, Pochmélie, Piánoi, Buyk och Padun, och som måste hemtas från Padunskoi, 30 werst norr om Bratskoi. Namnen på de twå första forssarna hafwa en lustig betydelse, i det pochmélie betecknar det illamående man erfar dagen efter ett rus, och piánoi den druckne (berusade). Ursprunget till dessa namn är följande. Jeniseisk är en wida äldre stad än Irkutzk, och innan det fanns någon landswäg mellan dessa städer, förde köpmännen i Jeniseisk spannmål och andra waror uppåt floden mot strömmen. Färden war ytterst beswärlig, isynnerhet wid forssarna, der man måste lossa warorna, bära dem öfwer de omgifwande höga fjällen och förmedelst gångspel draga fartyget uppför forssen. Den näst sista forssen war Piánoi, och när man kommit öfwer denna, war det wärsta öfwerståndet, hwarföre man gjorde ett kalas och tog sig ett duktigt rus. Nästa dag kom man till Pochmélie med hufwudwärk. Nu färdas man likwäl blott från Irkutzk till Jeniseisk eller widare till Turuchansk med strömmen; och på sistnämda ställe sönderhugges fartyget, eller anwändes till hustimmer, då det ej är wärdt kostnaden att föra det tillbaka igen mot strömmen. Namnen på forssarna hafwa likwäl bibehållit sig.
Förberedelserna till en dylik nedfärd hafwa något högtidligt med sig. När man kommer så nära forssen, att man hör dess brusande och ser wattnets böljande rörelse, kommenderar skepparen, som står wid rodret eller den långa åran i akterstäfwen: ”Sadites!” (Sätt er), hwilket blott betyder, att folket skall taga in årorna. Derpå heter det: ”molite Bogu” (Bed till Gud!), hwarpå hela besättningen, som står nära förstäfwen och ror, wänder sig mot en helgonbild (obras), som är fastspikad under ruffen, och korsar sig under många bugningar; slutligen håller skepparen med hög röst en kort bön. Derpå fattar manskapet raskt årorna, och det kommenderas: grebite silno (ro på) och man anstränger alla krafter. En allmän spänning uppstår, hwilken tilltager, allt eftersom man närmar sig forssen. Lotsen stiger upp på förstäfwen med ett hopsnodt hwitt tygstycke, hwarmed han gifwer tecken åt den akterut stående styrmannen, antingen genom att hålla det midt öfwer hufwudet (”rakt fram”), eller genom att slänga det till höger eller wenster, ty kommando-orden kunna ej höras, till följe af forssens brus. Fyra man stå i aktern wid den långa åran, med spändaste uppmärksamhet färdiga att lyda hwarje wink. Är forssen mycket stark, ställes ett par karlar med en dylik åra i främre delen af fartyget, för att med säkerhet kunna styra detsamma i det afgörande ögonblicket; ty konsten består i att hålla fartygets köl i samma riktning som strömmen. Sätter farkosten bredsidan till, så är den förlorad. Slutligen inkommer man i de första böljorna; de wanliga årorna intagas; allt står i spänd wäntan; barken börjar gunga, fartens hastighet tilltager med hwarje sekund, man anstränger hwarje muskel, för att ögonblickligt styra efter lotsens wink, än till höger, än till wenster; der ropas ”silno! silno!” (ro på! ro på!) i fall fartyget ej wänder tillräckligt fort. Slutligen aftager fartygets gungning; lotsen stiger ned från förstäfwen, torkar swetten, som själsspänningen framkallat, från ansigtet; från alla sidor hör man utropet: ”Sláva tebā Bogu!” (lofwad ware Gud!) och nu börja alla munnar, som hittills warit tysta, plötsligt att gå, och munterhet och skratt bryta löst, liksom från säkerhetsventilen på en ångpanna. Det är werkligen att åka kälkbacke i stor stil, med en sådan maskin, med 20—30 menniskor ombord, mellan ett par lodräta klippwäggar på ömse sidor, gungande på brusande, skummande böljor, med en fart, som öfwergår en hästs snabbaste lopp. Det är likwäl ej förbundet med någon synnerlig fara, så snart det är högt watten, och inga stora stenar ligga i forssen.
Den 6:te tidigt på morgonen skickade jag en af mina kossaker till Bratskoi, för att skaffa 8 man till hjelp, och då lotsen från Padunskoi, en wördnadswärd gubbe med krithwitt hår, äfwen infann sig, fortsattes färden, hwarefter Pochmélie och derpå Pianoi lyckligt passerades, allt med ofwan beskrifna högtidligheter. Från Bratskoi war trakten högst romantisk, med höga, nästan lodräta berg på begge sidor om floden. Längre fram på förmiddagen kommo wi i sigte af Buyk (oxen); och då denna är farlig, till följe af twå stora stenar, emellan hwilka man skall färdas, wille lotsen undwika dem, genom att följa en sidogren af floden; men då denna icke hade nog djupt watten, fastnade wi på grund, och då winden war starkt nordlig och fartyget wände bredsidan mot den wåldsamma strömmen, drefwos wi widare upp på grundet. Då wi stodo der willrådiga, huru wi skulle komma loss, kom en fiskare från grannskapet till wårt bistånd och gaf det rådet, att sätta hela besättningen i land på en liten holme med en lina, och på detta sätt draga barken af grundet, hwilket slutligen lyckades, hwarpå wi efter en stunds förlopp kommo i närheten af forssen Padun (fallet), der wi förtöjde fartyget under en hög bergwägg på wenstra flodstranden och hörde fallets dån. Lotsen och skepparen förklarade, att denna forss war farlig, till följe af ett par stora stenar, som blott lågo ett par famnar ifrån hwarandra, emellan hwilka man nödwändigt måste fara; man måste afbida lugnt wäder, för att se dem, och nu wore winden widrig. Längre fram på eftermiddagen blef jag otålig på det långa dröjsmålet och knotade på skepparen; men han swarade helt lakoniskt, att om wädret också wore mycket bättre än nu, kunde han ändock ej gå. Wid denna årstid, fortfor han, är det lågt watten; men i Juli står det så högt, att då är fallet alls icke farligt. För en 4—5 år sedan hade ett köpmansombud hitkommit wid denna årstid, med en laddning af 400 Pud [5] mjöl, och då han i 8 dagar hade legat på samma ställe som wi, och wäntat på gynnsamt wäder, befallde han, att man skulle fara på hans risk. Man begaf sig åstad, barken stötte på grund, sönderslogs efter hand, mjölet gick förloradt, men besättningen, bestående af 15 man, blef räddad. Detta slående motskäl tillstoppade min mun.
Söndagen den 7 Juni steg jag upp, styrkt af en god sömn och kände mig fullkomligt bra, hwilket ej warit fallet de twå föregående dagarna, under hwilka jag öfweransträngt mig, genom att i min lilla hytt uträkna de dagliga iakttagelserna, och så wäl derigenom, som genom för litet sömn råkat i ett nervöst tillstånd. Nämde dag begaf jag mig derföre ut på en lusttur, samt besteg fjället, hwarunder wårt fartyg låg förtöjdt. Här gick jag längs floden mot norr, en särdeles wacker wäg i den ljusgröna skogen, som bestod af en blandning björkar, granar och cederträd. Från den höga åsen såg man utöfwer det hwitskummiga breda bältet twärs öfwer floden och hörde dess brusande. Efter att hafwa gått 3—4 werst, kom jag till ett ställe, der flodstranden wek af åt wester och bildar liksom en liten insjö med spegelblankt watten, i hwars midt låg en liten låg holme. På en wacker sluttning, som wette mot den innersta delen af wiken, låg en wacker by, omgifwen af åtskilliga ljusgröna, nyss utspruckna löfträdslunder. Äfwen holmen war belagd med en frisk ljusgrön matta och prydd med de wackraste löfträdsgrupper, alltsammans nyss utsprucket och friskt, efter ett dagen förut fallet regn, belyst af den klaraste eftermiddagssol och öfwerwälfdt af en alldeles molnfri blå himmel. Emellanåt afbröts den djupa tystnaden af en spräcklig orm, som flydde för min fot och prasslande skyndade bort mellan fjolårets torra löf. På denna spatserfärd swäfwade min tanke från min stora ensamhet och min aflägsenhet från fäderneslandet och dess tungomål till hemmet och de kära det inneslöt. Det war ett af dessa ögonblick, då naturens milda skönhet och lugna storhet mildrar wår sorgbundenhet och förwandlar den till ett stilla wemod, hwari man med tårar i ögonen kunde utbrista: ”Lifwet är dock skönt!”
Man afbränner här gräset under träden, för att följande året få ett finare gräs. Hela åsens yta under mulljorden och trädrötterna war till en famns djup betäckt med en fin rykande rödaktig sand, som innehöll små qwartskristaller och glimmer. Jag misstänkte, att den också innehöll guldstoft, då den fullkomligt liknade sanden i Ural. Berget har under flera werst en lodrät wägg mot floden, med wågräta lager af sandsten och andra mjuka ämnen; måhända lera. Denna flodbädd war helt säkert öfwerallt lärorik för en mineralog och geognost; ty stränderna innehöllo i den ofantliga mängden små glattslipade rullstenar en katalog på Baikal-traktens stora mineral-rikedom — mjölkhwita agater, stora som strutsägg, randiga stenar i alla färgskiftningar — så att jag på denna resa ofta gick långa stycken längs flodbrädden, för att beskåda denna brokiga mångfald, men beklagade att jag ej förstod hwad deraf war af wetenskapligt wärde.
Wid min återkomst till fartyget hette det: kaptenen och de twå lotsarne tro nu, att wi kunna fresta wår lycka i fallet. Jag gick derpå in i min kabyssa, inpackade alla mina instrumenter i deras förwaringsrum, tog ett paket med något öfwer 6000 rubler i bröstfickan och stack en grof täljknif på mig, för att, i fall en olycka skulle hända, hafwa något redskap, hwarmed jag kunde hugga mig fast i en planka. Från denna sysselsättning kallades jag af Gustaf, som berättade, att den gamla lotsen ej wille börja sitt företag, innan Barin (herrn) först hade wälsignat honom (blagoslovit). Då hwarken Gustaf eller jag wisste, huru detta skulle gå till, gjorde jag med handen ett kors framför hans panna, och dermed war han belåten. Derpå satte wi oss i rörelse, och den gamle, hwithårige lotsen intog sin plats ytterst i förstäfwen, hållande sig i ett tåg med wenstra handen och hafwande min hopwirade näsduk som signal i den högra. Samme fiskare, som föregående dagen hjelpt oss af grund wid Buyk, klef än upp på ruffen, för att bättre se sig omkring, och gick än tillbaka till skepparen wid den bakersta långa åran. Tysta, med spänd uppmärksamhet och ihågkommande köpmans-ombudets öde på samma ställe och wid samma årstid, närmade wi oss forssen, och kommo snart innanför dess första hwitskummande rand, då wi begynte gunga och skjuta starkare fart. I detta ögonblick stod solen alldeles ren, med sin nedre halfwa skifwa dold af bergåsen, medan månen, som war i nyet, stod något högre, som en skarp skära. Efter några ögonblicks förlopp skrapade barken mot stenar i bottnen och stannar midt i det häftigaste strömswallet; allmän förskräckelse; wattnet arbetar häftigt mot det stora faststående föremålet; kapten ropar: ”ro på! ro på!” Man anstränger hwarje muskel wid årorn och wi glida en bit; men det skrapar ånyo och wi stå på igen; wi glida åter något, men fastna ånyo. Slutligen kommo wi loss för tredje gången och sköto nu fart. Kort derefter blefwo den gamle lotsen på förstäfwen och fiskaren akterut af skiljaktiga meningar; midt i starkaste forssen will den ena till höger, den andra till wenster. Denna oenighet just i det farligaste ögonblicket war beklämmande. Slutligen sprang den sednare fram till den förre och strek häftigt till honom; och då han kom tillbaka till mig, som jemte Schmerka stod akterut, pekade han med ett glädjestrålande ansigte på det första stora, swarta stenblocket, hwilket skymtade förbi på högra sidan; strax derpå sågo wi det andra på den wenstra, begge temligen högt öfwer strömswallet. Då wi foro förbi det sista, steg den hwithårige gubben ned från förstäfwen; blek hade han warit så länge han stod der; nu blef han plötsligt röd i ansigtet. Han kom till mig, torkade med signalnäsduken swetten ur ansigtet och tårarna ur ögonen, och lyckönskade. Slava tebā Bagu! ljöd det från alla kanter; allmän glädje. Jag märkte att Schmerka i det farliga ögonblicket darrade på knäna; och då jag sade honom det, nämde han tillbaka, att jag hade warit mycket blek. Jag tror det nog; det war ett storartadt, högtidligt uppträde, som gjorde ett ännu starkare intryck genom de långa förberedelserna och fallets rykte. Ingen menniska står likgiltig i faran och den spända uppmärksamheten på alla yttre omständigheter drifwer blodet inåt hjertat. Allt hwad man kan fordra är besinning, för att i det afgörande ögonblicket kunna tillgripa det lämpligaste räddningsmedlet. Jag utdelade brännwin bland folket, gaf skepparen, lotsarne och Gustaf hwar sitt glas rum, och en toddy åt juden och mig.
Sedan lotsarne och det öfriga folket blifwit godtgjorda för sitt beswär, lemnade de oss, hwarefter wi reste widare hela natten och kommo på morgonen den 8 Juni till porogen Dolgoi (Långforssen), som är nära 3⁄4 sw. mil lång, hwilken wi öfwerforo på 25 minuter, sedan wi hemtat roddare i land. Strax nedanför fallet woro klipporna på ömse sidor på en lång sträcka alldeles lodräta, bestående af prismatiska, kristallformiga stenar, många med höga spetsar och af alldeles samma bildning som basalt. Wädret war wackert och lugnt med klart solsken. Wid byn Tautakinska, dit wi anlände samma dag frampå eftermiddagen, böto wi åter om lots och roddare. Den branta wenstra flodbädden bestod här af jemnlöpande, nästan wågräta lager af en rödbrun sandsten, som, när man sönderslog, den war inwändigt hwit, men blifwer röd genom luftens inwerkan. Wattnet urhålkar den ibland i långa, fristående massor, som nedfalla efter regn. Fiskrarne äro derföre också rädda, för att nattetid närma sig foten af klippan. Här börjar floden att wända sig mot öster. Oaktadt roddarne från Tantakinska talade ryska, woro de till drägt, anletsdrag och kroppsbildning fullkomligt olika de wanliga ryssarne. Gustaf fann drägten likna de finska böndernas. De buro ej heller afskuret hår som ryssarne, hade en mindre köttfull, men smärtare kropp, lifliga ansigtsdrag och wackra, wanligen blå ögon. Den ena af nykomlingarne hade en turkisk bössa, längs hela pipan inlagd med silfwerbokstäfwer. Mot aftonen förswann den högländta trakten till wenster om floden; landet blef nu öfwerallt lågt, och blott i fjerran wisade sig lägre bergåsar. Dagarna woro ofantligt warma, men nätterna kalla.
Efter att hafwa fortsatt färden hela natten, anlände wi tidigt följande förmiddag till den längsta af alla forssarna, Schamanski porog, som är fullt 1 sw. mil lång. Strax ofwanom forssen delar floden sig i twå armar, som omsluta en enstaka holme, hwilken har någon likhet med ett ofantligt skeppskrof och ofwanpå är bewuxen med barrskog. Det kallas för denna likhets skull äfwen af sibiriakerna för korábl (skeppet). Förberedelserna woro de wanliga, och fartens hastighet så stor, att wi tillryggalade hela denna mil på mindre än en half timma. Nedfärden utför denna forss war utan all fara. Det war en storartad kälkbaksåkning på wåta wägen, och det förundrar mig werkligen, att de reslystne engelsmännen ej ännu kommit på den idén, att pröfwa denna Angara-färd. Men då nu Schweitz så länge blifwit berest, Montblanc bestiget, Rjukand och Böringsforssen beskådad, och lax så ofta fiskad i Leerforssen, så kommer den tid nog snart, då en rik Englands-trött britt finner wägen till porogerna i Angara-floden.
De närmast följande dagarna föreföll intet anmärkningswärdt, utom att wi derwid warseblefwo ett par wäldiga skogseldar, hwilkas rök alldeles fördunklade solen. Den 12 Juni lågo wi öfwer natten wid Seló[6] Késchemy, hwarest jag påföljande morgonen gick upp på kyrkogården, för att anställa mina iakttagelser. Medan jag stod upptagen härmed, kom byns enda tjenstemanm en assessor Gregorii Komlewsky, som han sade, för att göra sin wördnadsfulla uppwaktning. Jag förklarade för honom, att jag föga eller intet förstod ryska och återtog min föregående sysselsättning. Han blef stående wördnadsfullt och tyst bakom mig med mössan i handen, och smög sig slutligen bort. Då jag slutat mitt bestyr, kommo twå wälklädda tjenare och medförde till mig från honom ett fat wofflor, samt annat bakwerk, söt grädda, nytjärnadt smör, ett stort stycke färsk stör, en slags stor flodfisk, af hwars rom beredes kaviar. Slutligen lät han kalla Gustaf och lemnade åt honom en för oss begge mycket nyttig skänk, för hwilken, som han yttrade sig, wi snart skulle wara tacksamma, nämligen twå myggmasker. Den, som war ämnad åt mig, bestod ofwantill i en rund skifwa af tunn papp, utwändigt öfwerdragen med mångfärgadt kinesiskt sidentyg. Wid kanten af denna äro fästade tre remsor af swart tagelduk, af samma slag som man begagnar till siktar, men så gles, att man beqwämt kan se igenom den. Sömmarna, der de tre wåderna äro förenade, äro dolda af orangefärgade sidenband. Den liknar en hattkulle, som är så wid, att den beqwämt går ned öfwer hufwudet och räcker ned till halsen. För att hindra myggen från att komma inunder den, är wid nedre kanten fastsydd en rynkad krage af mjukt, likaledes orangefärgadt sidentyg, som nedfaller öfwer bröstet, axlarna och ryggen. Tagelduken är så styf, att den står ut från ansigtet, hwarjemte den är swal och luftig. Utan denna maskin skulle man ej kunna uthärda här om sommaren, emedan man eljest skulle blifwa alldeles uppäten af myggen. Till och med bönderna begagna dessa skyddswärn, ehuru deras blott bestå af en tagelduksremsa framför ansigtet, medan mygghufwans alla öfriga delar äro af hwitt bomullstyg, hwilket gör dem både qwafwa och warma. Komlewsky hade sagt till Gustaf, att han ej tordes bjuda mig till sig, då han wisste att han ej kunde undfägna mig så, som det anstod en så förnäm gäst; men han bad mig ej försmå dessa saker, emedan de skulle komma oss wäl till pass. Han prisades mycket af bönderna, hwilket är någonting mycket sällsynt bland de lägre ryska tjenstemännen, hwilka nästan alla äro blodsugare.
Söndagen den 14 Juni, som war ryssarnes pingstdag, drefwo wi i land nedanför byn Tschadobetz, och då wi på eftermiddagen åter skulle begifwa oss på wäg, kom en 6—7 bönder med en bondhustru i spetsen, hwar och en bärande sin föräring: en ett med fat ägg, en annan med färskt gädda, en med söt grädda, en annan med färskt bröd, o. s . w. De helsade från byn och bådo mig icke försmå. Jag lät dem komma om bord, tackade dem, och undfägnade dem med brännwin. Innan någon af dem satte glaset till munnen, korsade han sig och bad Gud om en lycklig resa för mig. Jag bjöd dem derpå 5 rubler i drickspenningar, men de ropade enstämmigt: ”Niét Bátuschka!” (nej, lilla far!) wi taga inga penningar; det är en heder för byn, att en sådan man som ni will emottaga en föräring af oss”. En hop wackra småpojkar uppkaflade derpå sina korta lärftsbyxor öfwer de runda hwita låren och wadade ut i wattnet ända till grenen, för att sätta sina små axlar under fartygets sidor och sålunda hjelpa till att få det från grund. De stodo en lång stund och sågo efter oss, och jag swängde hatten till afsked åt dem. Mot aftonen blef sidwinden så häftig, att skepparen såg sig nödsakad lägga i land wid en annan by, hwarest twå qwinnor genast wadade ut i wattnet till höfterna, för att utsätta ett par bockar, på hwilka lades bräder, för att bilda en landgång. Äfwen här kom en gammal qwinna, åtföljd af några barn, för att lämna mig ägg och fisk; och då hon ej wille aflemna dem åt någon annan än herrn sjelf, måste jag maka mig till öppningen i ruffen, för att mottaga dem af hennes egen hand. Hon blef trakterad med en sup och hennes åtfölje med Komlewskys wofflor. Jag gick derpå i land och badade i floden; men på återwägen till fartyget kom samma gamla hustru med sin gamla man, bärande nya föräringar. De ropade härwid åt mig, för att få mig att stanna; men jag gick widare, för att ej råka i förlägenhet genom ett samtal, hwari jag ej rätt bra kunde reda mig utan Gustafs tillhjelp. På barken upphunno de mig med ett fat grädda och ett färskt stort hembakadt bröd. Jag lät Gustaf fråga gubben, om han söp brännwin; hwarpå han axlade sig och swarade med ett putslustigt leende: ”Ja gréschni!” (Jag är en syndare!) och fick sin sup.
Den 15:de färdades wi åter utför en forss, med de wanliga lodräta klippwäggarna på wenstra strandbrädden. Här låg ännu mycket osmält snö inwid flodkanten samt i klyftor och och på mot norr sluttande marker, som woro skyddade mot solens inwerkan dels af träd, dels af bergshöjder. På förmiddagen färdades wi förbi byn Botaivena, som hade en wacker belägenhet på en slätt wid foten af ett högt skogbewuxet berg, och hwarest Schmerka på temligt långt afstånd upptäckte en hebreisk[7] broder på stranden. Denna dagen sågo wi på flera ställen skogseldar. På eftermiddagen gjorde jag en liten utfärd i båt till högra flodstranden, och samlade en mängd af de wackra stenar, hwarmed den war betäckt, samt träffade en båt med Tunguser, som skulle aflemna sin Jasák eller årliga skatt af pelswaror.
Den 16 Juni fortsattes rodden under hela natten, och då jag efter en god sömn kom upp klockan 7, berättade Gustaf, att wår Schmerka grufligt beklagat sig öfwer, att han nu ej längre kunde skära bröd med besättningens knif, ”ty nu dräpa bönderna löss på knifwen”. Judarne äro ofantligt nogräknade med sina husgerådssaker. Han hade en knif till bröd, en annan till ost och en tredje till orenare ting, som ej woro ätbara. De få blott koka i lerkärl, och man får ej upptaga något derutur med knif eller gaffel, eller något stags metall. En dag beklagade han sig för mig öfwer, att ”de dumma kossakerne hade tagit hans stenpanna och kokt ägg i den, samt derpå upptagit äggen med en tennsked, hwarigenom pannan blifwit tref (oren), så att han måst kasta den i floden;” och då jag frågade, huru de eljest skulle få ut äggen, swarade han: ”Åh, de kunde ju ta dem med händerna.” — På min inwändning, att kokhett watten ingalunda wore behagligt, ej ens för en kossak-näfwe, swarade han, att de kunnat afhälla wattnet och derpå rulla ut äggen. Gustaf hade köpt en ny lerpanna, hwari han kokade ägg åt mig, och Schmerka bad om lof att få koka ägg i den efter mig. Han stod då hela tiden öfwer Gustaf, för att tillse det kärlet ej blef wanhelgadt för honom. I början af resan bjöd jag honom te, när jag sjelf hade druckit; men han gjorde många undskyllningar, och bad slutligen ödmjukt, att han skulle få hälla i sin egen kopp. Då jag ofta märkte hans förlägenhet, när jag bjöd honom ett eller annat, och att han stred mellan höflighet å ena sidan och sina religionsbegrepp på den andra, så upphörde jag dermed. Om ett glas öl och ett glas rum bad han dock någon sällsynt gång, när hans mage kommit för mycket i oordning.
Gustaf hade under en weckas tid roat hela skeppsmanskapet med att bilda en läsecirkel, hwarwid anlitades en rysk öfwersättning af Walter Scotts Ivanhoe, som jag medtagit för att öfwa mig i ryska språket. Jag fann under denna tid honom dagligen sittande i öppningen på ruffen, som ledde till mitt krypin, med boken i hand och en halfkrets af uppmärksamma åhörare omkring sig, bestående af alla dem, som kunde undwaras wid årorna, sittande på däcket med korslagda ben. De gapskrattade allesamman för jemnan och gjorde sina anmärkningar. De hade nu kommit mot slutet af boken, och Schmerka lät jemmerligt wid berättelsen om Rebeckas wedermödor; men hans ansigte drog sig till ett fröjdefullt leende wid skildringen af hennes skönhet, ståndaktighet och ädla karakter. Detsamma war äfwen fallet wid uppträdet mellan Ivanhoe och Isak från York, som förskaffar honom häst och rustning, hwarwid han hänryckt utbrast: ”Ja, Isak är en bra karl!” Då man gycklade med honom öfwer, att Isak ej kunde förmå sig att skänka Gurth de 10 sista zekinerna, hwilka allesamman, en och en i sender, wandrade ner i pungen, emedan de woro alltför fullwigtiga för att bortskänkas, sade han: ”Nå ja, juden älskar wäl pengar; men pengar äro ändå inte hela werlden.” Walter Scott lefde ännu på den tiden, och det skulle helt säkert fägnat honom, om han hade fått höra, att han på en flod i Tunguser-landet hade en så andäktig krets af läsare, bestående af en jude, twå kossaker, en hop sibiriska bönder och en estnisk f. d. lifegen.
Den 17:de war det mycket stormigt, med åska och hagelskurar, med hagel så stora som nötter, hwilka alla woro i ena ändan koniskt spetsiga och mycket hårda, samt till hälften genomskinliga, till hälften hwita, liksom om de haft en kärna af snö. Under det häftigaste åskdundret korsade besättningen sig och wände sig mot obrasen, under det de frammumlade böner. Men då den wärsta dusten war öfwer och det efter en paus hördes ett aflägset åskslag, wände en af dem sig om och fällde med en föraktlig min det hånligaste yttrande, som en ryss kan säga till sin owän, men hwilket är så groft, att det swårligen kan nämnas för höfwiska öron, ehuru man sällan kan gå genom någon gata i Petersburg eller Moskwa, utan att höra det yttras af gemene man, och det till och med i fruntimmers närhet. Följande dagen, som war den 19 Juni, inkommo wi på floden Jenisei, hwars watten har en gråaktig färg, som under en lång sträcka kan åtskiljas från det klara wattnet från Verchne-Tunguska, då dessa olikartade watten först efter ett sammanflöde af flera werst fullkomligt blanda sig med hwarandra. Klockan 2 eftermiddagen foro wi förbi en wacker kyrka på wenstra flodstranden, 8 werst från staden Jeniseisk, dit wi anlände frampå eftermiddagen.
- ↑ Han ämnade anlägga skolor till deras bättre underwisning, men detta blef honom förbjudet från högre ort.
- ↑ Belägen söder om Baikal-sjön.
- ↑ Så kallas stora öfwerbyggda båtar.
- ↑ Alexander I. - Alexander II upphäfde, som förut är nämndt (not sid. 44), lifegenskapen i hela Ryssland.
- ↑ Ett pud motswarar ungefär 2 sw. lispund.
- ↑ Seló kallas en by med kyrka; Zarskoi-Seló betyder således den ”kejserliga kyrkobyn”. En by utan kyrka benämnes derévna.
- ↑ Judarne i Ryssland tycka ej om att man kallar dem Schid (jude), och swara ej, då de tilltalas med detta namn. Men ropar man Javru! (hebreer), så swarar han höfligt ”Tschto ty chotsches ?” (Hwad vill du?).
| ← Kapitel 15 | Upp till början av sidan. | Kapitel 18 → |