Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Rosa eller De åtta kusinerna
av Louisa May Alcott
Översättare: Bertha Sandlund

Två flickor
Kusinerna  →


[ 7 ]

FÖRSTA KAPITLET.
Två flickor.

Det var lördagsafton. Rosa satt alldeles ensam i stora förmaket. Hon höll sin lilla näsduk i handen, färdig att emottaga den första tåren, ty hon tänkte på sina bekymmer, och då var det ju helt naturligt, att hon väntade, att en skur skulle komma. Hon hade tagit sin tillflykt till detta rum, emedan hon tyckte, att det bäst överensstämde med hennes bedrövelse, ty det var mörkt och tyst, försett med gammalmodiga möbler och tunga mörka gardiner, och väggarna voro betäckta med porträtt av gamla högtidliga herrar i peruker, damer med skarpa näsor och höga mössor, samt stirrande barn i små kortlivade koltar. Ja, detta var just rätta stället att överlämna sig åt sin sorg; och det sympatiserande vårregnet, som slog emot rutan, tycktes helt deltagande snyfta: — Gråt ut, bara, jag skall nog göra dig sällskap.

Rosa hade verkligen orsak att vara bedrövad, ty den stackars lilla flickan var moderlös och hade även nyligen förlorat sin far, så att hon ej mera ägde något annat hem än det, där hon nu befann sig, hos sin fars gamla fastrar. Hon hade endast tillbragt en vecka hos dem, och ehuru de goda gamla tanterna nu hade gjort allt vad de kunnat för att muntra henne, hade de dock ej lyckats särdeles väl, ty hon var olik alla de barn de dittills hade sett, och det föreföll dem ungefär, som om de fått en stackars liten vingskjuten fågel i sin vård.

Hon hade fullkomlig frihet att gå vart det behagade henne i hela huset, och under ett par dagar hade hon funnit nöje i att ströva omkring överallt, ty det var ett präktigt gammalt herresäte med alla slags besynnerliga vrår, hemlighetsfulla gångar och intressanta rum. Fönster tittade fram här och där på de mest oväntade ställen åt trädgårdssidan sköto små balkonger helt romantiskt fram på alla [ 8 ]håll, och i övre våningen fanns det en stor sal full med märkvärdigheter ifrån alla världens delar, ty familjen Campbells manliga medlemmar hade under flera generationer varit sjöfarande.

Tant Plenty hade till och med givit Rosa tillåtelse att rusta om i hennes kryddskåp, en doftande plats full av alla de goda saker, som barn bruka tycka så mycket om, men Rosa tycktes fråga föga efter alla dessa frestande läckerheter; och när även detta försök misslyckades, då misströstade tant Plenty och insåg förtvivlad sin oförmåga.

Den milda tant Peace hade försökt roa henne med alla slags vackra handarbeten och hade gjort upp planer till en dockas utstyrsel, som skulle hava tjusat till och med mycket äldre flickor. Men Rosa visade föga intresse för hattar och förkläden, kappor och mantiljer — ehuru hon sydde och snörpte av alla krafter, tills tanten såg huru hon borttorkade sina tårar med släpet av en brudklänning, vilken upptäckt gjorde ett tvärt slut på sömnaden.

Rosa måste hålla sig inomhus i anseende till det fula vädret och en lindrig förkylning och hon tillbragte största delen av sin tid i biblioteket, där hennes fars böcker förvarades. Här läste hon mycket, grät litet emellanåt och drömde många av dessa skiftande drömmar, varåt barn med livlig fantasi med sådan förtjusning överlämna sig. Detta var mera i hennes smak än någonting annat, men det var icke nyttigt för henne; hon blev blek och liknöjd, hennes ögonlock voro röda och tunga, och det hjälpte varken att tant Plenty gav henne in så mycket järn, hon kunde förtära, eller att tant Peace smekte och klappade henne som en liten knähund.

Under dessa bedrövliga förhållanden ansträngde de stackars tanterna sina hjärnor till det yttersta för att kunna utfundera någon ny förströelse och beslöto slutligen att våga ett djärvt försök, om vars framgång de dock hade föga hopp. De sade ingenting åt Rosa om sin plan, som skulle utföras nästa lördagsafton, utan läto henne vara för sig själv, tills ögonblicket var inne för den stora överraskningen. De anade föga, att det besynnerliga barnet själv skulle skaffa sig en källa till glädje från ett håll, som de minst anade.

Hon hade ej suttit länge i sin ensamhet i förmaket den omtalade lördagsaftonen och ännu ej hunnit klämma fram en enda tår, då tystnaden plötsligen avbröts av ett ljud, som fäste hela hennes uppmärksamhet. Det var endast ett sakta kvittrande, men det tycktes komma ifrån en ovanligt skicklig fågel, ty under det Rosa lyssnade, övergick det sakta kvittrandet till ett livligt visslande, därpå kom en drill, en duvolåt, så ett glatt jublande läte, och det hela slutade [ 9 ]med en melodisk blandning av alla ljud och toner, liksom om fågeln brustit ut i ett gapskratt. Rosa skrattade med, och glömmande all sin bedrövelse sprang hon upp och utropade med livlighet:

— Vad är det för en besynnerlig fågel, och var är han?

Hon sprang igenom hela den stora salen och tittade ut genom båda dörrarna, men märkte intet befjädrat väsende annat än en stackars genomvåt kyckling, hopkrupen under ett stort kardborrträd. Hon lyssnade ånyo och tyckte då, att ljudet hördes inne i huset; hon satte därför av in igen, särdeles livad av jakten, och kom slutligen ledd av den växlande sången fram till serveringsrummet.

— Är han där inne? Så lustigt! sade hon. Men när hon kom dit in, såg hon ej till någon annan fågel än de gamla svalorna, som i all evighet suttit och kysst varandra på det kinesiska porslinet, varav hyllorna voro fulla. Plötsligt klarnade Rosas ansikte, och hon öppnade sakta matluckan och tittade ut i köket. Den besynnerliga musiken hade tystnat, och hon såg endast en flicka, som hade ett blått förkläde framför sig och stod och gned spiselhällen. Rosa såg sig omkring ett ögonblick och frågade därefter helt tvärt:

— Såg du vart fågeln tog vägen?

— Han är kvar här, svarade flickan med en skälmaktig blick i de svarta ögonen.

— Var?

— I min hals; vill ni höra honom?

— Ack ja, det vill jag visst! Jag skall komma in till dig. Och därmed kröp Rosa genom luckan in på bordskivan på andra sidan, ty hon hade alltför bråttom och var för mycket intresserad att giva sig tid att gå vägen omkring.

Flickan torkade sina såpiga händer, antog en lämplig ställning, och därpå framkvällde ur hennes lilla strupe svalans kvitter, lärkans drill, skogsduvans kuttrande och många andra bekanta läten, vilket allt slutade liksom förra gången med ett harmoniskt utbrott av sång och munterhet, liknande det man hör på de gröna ängarna en vacker junidag.

Rosa råkade i en sådan häpnad över allt detta, att hon så när hade ramlat ned från sin upphöjda ställning, och när den lilla konserten var slut, klappade hon händerna av förtjusning och ropade:

— O, vad det var härligt! Vem har lärt dig det?

— Fåglarna, svarade flickan leende, i det hon ånyo tog ihop med sitt arbete.

[ 10 ]— Det var riktigt märkvärdigt! Jag kan också sjunga, men inte på långt när så vackert som detta. Tala om för mig vad du heter.

— Phebe Moore.

— Nog har jag hört många fåglar, men ingen har sjungit så vackert, sade Rosa skrattande och tillade efter att en stund med intresse ha åsett Phebes arbete: — Får jag stanna en stund och se på hur du arbetar? Det är så ensligt där uppe i förmaket.

— Ja bevars, gärna om ni vill, svarade Phebe och vred ur sina trasor på ett så vant och skickligt sätt, att det i hög grad förvånade Rosa.

— Ack, vad det måtte vara roligt att plaska i vattnet och krama ur såplöddret. Vad jag gärna skulle vilja göra det, om jag bara inte vore rädd att tant skulle tycka illa om det, sade Rosa helt förtjust av det nya i denna sysselsättning.

— Å, ni skulle snart tröttna, och därför är det bäst, att ni bara ser på och inte smutsar ned er.

— Du gör väl allt din mamma bra mycken nytta?

— Jag har inga föräldrar.

— Var bor du då?

— Jag hoppas jag skall få stanna här. Debby behöver någon som hjälper henne, och jag har kommit hit på besök på en vecka.

— Jag hoppas, att du måtte komma att stanna, ty det är mycket ledsamt, sade Rosa, som hade fattat tycke för denna flicka, som sjöng som en fågel och arbetade som en kvinna.

— Ja, det hoppas jag också; ty jag är femton år nu och gammal nog att förtjäna mitt bröd själv. Ni har kommit för att stanna här en tid, eller hur? frågade Phebe, i det hon såg upp på sin gäst, undrande huru livet kunde förefalla ledsamt för en flicka, som var klädd i sidenklänning, hade ett vackert förkläde, medaljong, och håret uppknutet med ett sammetsband.

— Ja, jag skall stanna här, tills min onkel kommer. Han är min förmyndare nu, och jag vet inte vad han tänker göra med mig. Har du någon förmyndare?

— Nej, för all del, det har jag visst inte! Mig ha de hittat på fattighustrappan, dit jag blivit utlagd, medan jag var ett spätt barn. Miss Rogers fäste sig vid mig och behöll mig hos sig, så att jag varit hos henne allt sedan dess. Men nu är hon död, så nu får jag allt lov att sörja för mig själv.

— O, så intressant! Det är alldeles som Arabella Montgomery i »Zigenarens dotter». Har du läst den vackra historien? frågade [ 11 ]Rosa, som var särdeles förtjust i berättelser om hittebarn och hade läst en hel mängd sådana.

— Jag har inga böcker att läsa, och så snart jag har någon stund ledig så sätter jag av till skogs; det tycker jag är bättre vila och förströelse än några berättelser kunna skänka mig, sade Phebe, i det hon slutade med ett arbete och tog ihop med ett nytt.

Rosa stod och betraktade henne helt uppmärksamt och undrade, huru det skulle vara att bara arbeta och aldrig få roa sig hela livet igenom. Men plötsligt tycktes Phebe komma att tänka på, att nu var hennes tur att göra frågor, och hon sade:

— Ni har väl fått läsa och lära en hel mängd, kan jag tro?

— Å, ja det har jag visst. Jag har varit i helpension ett år och har nära nog blivit ihjälpinad med läxor. Ju mer jag läste, desto mer gav miss Power mig att läsa, jag var så ledsen, att jag höll på att gråta ögonen ur mig. Pappa gav mig aldrig några svåra läxor, och han undervisade mig på ett så trevligt sätt, att studerandet blev ett riktigt nöje för mig. Ack, vi voro så lyckliga och höllo så innerligt av varandra! Men nu har han gått bort och lämnat mig kvar alldeles ensam.

De tårar, som Rosa för en stund sedan förgäves satt och väntade på, kommo nu helt oväntat och läto ej återhålla sig, utan rullade sakta utför hennes kinder, förtäljande historien om hennes kärlek och sorg vida bättre än några ord skulle kunnat göra.

Under några minuter hördes i köket intet annat ljud än den lilla sörjande dotterns snyftningar och regnets deltagande smattrande. Phebe upphörde med sitt skramlande, och hennes ögon voro fulla av medkänsla, då de vilade på Rosas lilla lockiga huvud (som denna lutade mot sitt knä), ty hon såg nu, att det hjärta, som klappade under den vackra medaljongen, blödde över sin förlust, och att det lilla granna förklädet begagnades till att avtorka bittrare tårar än hon själv någonsin utgjutit.

Och hur det var, så började hon att tycka mera om sin bruna domestikklänning och sitt blårutiga förkläde; avunden förvandlades till medlidande, och om hon bara vågat, så hade hon så gärna omfamnat sin bedrövade gäst. Men då hon fruktade att detta ej vore passande, sade hon med sin glada röst:

— Inte kan väl ni kalla er ensam, som har en sådan mängd släktingar och alla så rika och snälla. Debby säger, att de lära väl komma att döda er med sina smekningar då ni är den enda flickan i familjen.

Phebes sista ord kommo Rosa helt ofrivilligt att skratta.

[ 12 ]— Ja, detta är just ett av mina bekymmer! Jag har ju inte mindre än sex tanter, som alla vilja rå om mig, och jag känner just inte någon av dem särdeles mycket.

Phebe skrattade och sade uppmuntrande: — Ja, nog har ni många tanter, och alla fruarna Campbell bo här helt nära intill och komma ofta och hälsa på de gamla.

— Tanterna skulle jag väl ändå kunna uthärda med, men det är ju dussintals med kusiner också, otäcka pojkar allesammans, och jag kan inte tåla pojkar! Några av dem kommo hit för att se mig i onsdags, men jag hade just lagt mig litet, och då tant kom för att hämta mig, kröp jag under täcket och låtsades sova. Jag slipper naturligtvis icke undan, utan måste förstås en gång bli bekant med dem, men jag försäkrar, att jag är riktigt rädd därför.

Och Rosa ryste — ty då hon alltid hade bott ensam med sin sjuke far, hade hon aldrig lärt känna några gossar och ansåg dem nästan såsom något slags vilda djur.

— Å, jag är övertygad om, att ni kommer att tycka om dem. Jag har sett dem flyga omkring här, när de kommit hit över någon gång, ibland i sina båtar och ibland till häst. Om ni tycker om att ro och att rida, då kommer ni att få mycket roligt.

— Men det gör jag inte! Jag är rädd för hästar, och jag mår illa, när jag ror, och jag tål inte pojkar! Och den stackars Rosa vred sina händer i förtvivlan vid tanken på den bedrövliga utsikt hon hade för framtiden.

Phebe skrattade av alla sina krafter åt hennes förtvivlan, men började därpå att trösta henne genom att föreslå ett medel till frälsning.

— Kanske er onkel tar er med sig dit, där det inte finns några gossar. Debby säger, att han är en mycket, mycket god herre och att han alltid har med sig hela högar av vackra saker, när han kommer.

— Ja, men ser du, detta är också ett av mina bekymmer, ty jag känner inte onkel Alec det allra ringaste. Han kom nästan aldrig och hälsade på oss, ehuru han mycket ofta skickade mig vackra saker. Nu tillhör jag ju honom ända tills jag blir aderton år gammal. Det kan ju hända, att jag inte tycker om honom ett grand, och därför är jag så ledsen åt det också.

— Nå, jag skulle minsann inte gå och sörja i förtid, utan göra mig riktigt glada dagar, om jag hade släktingar och pengar och ingenting annat att göra än bara roa mig, började Phebe. Men hon [ 13 ]hann ej längre, ty ett plötsligt susande och brusande utanför kom dem båda att spritta till.

— Det är åskan, sade Phebe.

— Det är ett sällskap konstberidare! utropade Rosa, som ifrån sin upphöjda plats hade sett en skymt av något slags grant åkdon och flera små hästar med flygande manar och svansar.

Ljudet dog bort, och de båda flickorna ämnade fortsätta med sina förtroenden, då gamla Debby visade sig; hon var litet knarrig och yrvaken efter sin lur, och sade helt kort:

— Jag skulle säga åt er att gå in i förmaket, miss Rosa.

— Har någon kommit hit?

— Små flickor ska inte fråga, utan göra som man säger dem, var allt vad Debby hade lust att svara.

— Jag hoppas, att det inte är tant Myra. Hon skrämmer mig alltid så med sina frågor hur det är med min hosta och jämrar sig över mig alldeles som om jag vore nära döden, sade Rosa, i det hon beredde sig att gå tillbaka samma väg hon kommit, ty luckan, igenom vilken stora julskinkor och präktiga tårtor brukade skjutas in, var fullkomligt stor nog för en liten spenslig flicka.

— Jag fruktar, att ni kommer att önska att det verkligen vore tant Myra, när ni får se vem det är. Låt mig inte en gång till se er komma in i mitt kök på det där viset, annars ska jag minsann stoppa ner er i stora kitteln, ska ni få se, brummade Debby, som trodde att det var hennes plikt att läxa upp barn vid alla möjliga tillfällen.