Rosor i blom/Kapitel 01
|
Gamla vänner med nya ansikten → |
I.
HEMKOMSTEN.
En vacker oktoberdag stodo tre unga män tillsammans på en kaj och inväntade en oceanångare med en otålighet, som tog sig utlopp i livliga skärmytslingar med en liten gosse, som samtidigt fanns överallt, liksom ett irrbloss, och i hög grad roade alla andra grupper, som samlats där
— Det är Campbellar, som väntar på sin kusin, som varit utomlands i flera år med sin farbror, doktorn, viskade en dam till en annan, då den vackraste av de unga männen hälsade på henne, i det han gick förbi, släpande med sig pojken, som han just räddat från en liten färd ned bland kajpålarna.
— Vilken av dem är det där? frågade den främmande damen.
— Prins Charlie, såsom han kallas — en ståtlig ung man, den mest lovande av alla sju, men litet lättsinnig av sig, påstås det.
— Är de andra hans bröder?
— Nej, kusiner. Den äldre är Archie, en mycket exemplarisk ung man. Han har just börjat på sin farbrors kontor och lovar att göra familjen heder. Den andra, han med glasögonen och utan handskar, är Mac, den besynnerliga, som just tagit studentexamen. Och gossen är Jamie, Archibalds yngsta bror och hela familjens kelgris.
Damernas samtal upphörde plötsligt, ty just vid det laget att Jamie blivit fiskad upp ur ett stort fat, kom ångaren i sikte, och allt annat var glömt. Då den långsamt svängde omkring för att lägga till vid kajen, skrek en pojkröst: »Där är hon! Jag ser henne och farbror och Phebe! Hurra för kusin Rose!» Och Jamie uppgav tre små hurrarop, där han stod på en pollare och viftade med armarna som en väderkvarn, under det att brodern höll fast honom i jackan.
Ja, där voro de — farbror Alec, svängande hatten som en pojke, med den småleende och nickande Phebe på ena sidan och på den andra Rose, som förtjust kastade slängkyssar med båda händerna, då hon såg välbekanta ansikten och hörde välbekanta röster önska henne välkommen hem.
— Välsigna hennes kära hjärta, hon är sötare än någonsin! Ser ut som en madonna — gör hon inte? — med den där blåa kappan och det blonda håret fladdrande för vinden! sade Charlie ivrigt
— Madonnor har inte så'na hattar. Rose har inte förändrats mycket, men det har Phebe. Hon är ju en riktig skönhet! svarade Archie och stirrade av alla krafter på den mörkögda unga kvinnan med den friska färgen och de svarta, glänsande flätorna, som lyste i solskenet.
— Den kära gamla farbror! Är det inte härligt att åter ha honom hemma? var allt, Mac sade; men han såg inte alls på »den kära gamla farbror», när han sade detta, ty han hade endast ögon för en spenslig, blond flicka, och han sträckte ut händerna efter hennes, glömsk av det gröna vattnet, som skilde dem åt.
Under den förvirring, som rådde ett ögonblick medan ångaren förtöjdes, blickade Rose ned i de tre mot henne uppåtvända ansiktena och tycktes sig i dem läsa något, som beredde henne både glädje och smärla. Det var endast en blick, men genom dimman av glädjetårar fick hon det intrycket, att Archie var ungefär densamme som förr, att Mac avgjort förbättrats och att det var något fel med Charlie. Hon fick emellertid ingen tid till iakttagelser, ty om ett ögonblick började rusningen i land, och innan hon hunnit taga sin kappsäck, klängde Jamie sig fast vid henne som en överförtjust ung björn. Hon blev med svårighet befriad ur hans omfamning för att i stället emottaga mildare sådana av de äldre kusinerna, som begagnade sig av tillfället att med opartiskhet hälsa de båda blomstrande flickorna välkomna. Sedan fördes resenärerna i land i en triumfprocession, under det att Jamie dansade en hänförd jigg framför dem på landgången.
Archie stannade kvar för att hjälpa farbrodern med bagaget, och de andra följde de unga damerna hem. Men så fort ungdomarna befunno sig i vagnen, tycktes en ny och sällsam förlägenhet lägga sig över dem; ty de insågo med ens, att deras forna lekkamrater nu voro män och kvinnor. Lyckligtvis var Jamie absolut fri från denna känsla av förlägenhet, och där han stod på knä mellan de unga damerna, tog han sig alla möjliga friheter med dem och deras tillhörigheter.
— Nå, min lille man, vad säger du nu om oss? frågade Rose för att bryta tystnaden.
— Ni har båda blivit så söta, att jag inte kan avgöra, vem jag tycker bäst om. Phebe är störst och ser bäst ut, och jag har alltid tyckt om Phebe, men hur det nu är, så ser du så rar och söt ut, att jag verkligen måste krama dig en gång till. Och pysen gjorde det stormande.
— Om du älskar mig högst, fäster jag mig inte alls vid att du tycker, att Phebe är vackrast, för det är hon. Icke sant, gossar? frågade Rose med en odygdig blick på herrarna mitt emot.
— Jag är så bländad av all den strålglans och skönhet, som plötsligt överrumplat mig, att jag icke har några ord för mina känslor, svarade Charlie och undvek chevalereskt den kitsliga frågan.
— Jag kan inte svara ännu, för jag har inte haft tid att se på någon av er. Jag ska göra det nu, om jag får lov. Och till de övrigas stora munterhet rättade Mac med allvarlig min på glasögon och granskade dem.
— Nå? sade Phebe, rodnande och småleende under hans rättframma blick, ehuru hon icke tycktes bli förargad över den, såsom hon blev över den högdraget gillande min, som kom henne att besvara blicken ur Charlies djärva, blåa ögon med en blixt ur sina egna svarta.
— Jag tror, att om ni vore min syster, skulle jag känna mig mycket stolt över er, därför att ert ansikte utvisar, vad jag beundrar mer än dess skönhet — sanningskärlek och mod, Phebe, svarade Mac med en liten bugning, som uttryckte en sådan uppriktig aktning, att tårar av överraskning och tillfredsställelse släckte elden i flickans ögon. Rose klappade i händerna, liksom hon brukat göra när hon tyckt mycket om någonting, och såg på Mac med ett strålande leende, i det hon sade:
— Det där var verkligen en kritik, som det lönar sig att få, och vi är dig mycket förbundna. Jag var säker på att du skulle beundra min Phebe, när du lärde känna henne, men jag trodde inte, att du skulle se det med ens, och du har stigit flera pinnhål i min aktning, det försäkrar jag dig.
— Som du nog kommer ihåg, har jag alltid varit intresserad av mineralogi, och jag har på senaste tiden strövat omkring mycket och knackat, så jag har lärt mig urskilja ädel metall, när jag får se den, sade Mac med sitt kloka leende.
— Det är således din sista käpphäst? Dina brev har roat oss ofantligt, för vart och ett av dem hade en ny teori eller ett nytt experiment att omtala, och det senaste var alltid det bästa.
— Den här gamla gossen utgjorde föremål för hela klassens skämt. De kallade honom don Quixote, och det var en syn för gudar att se, hur han attackerade alla möjliga slags väderkvarnar, inföll Charlie, som uppenbarligen tyckte, att Mac blivit klappad på huvudet mer, än som var hälsosamt för honom.
— Men det oaktat tog han en vacker studentexamen. O, vad jag var stolt, när tant Jane skrev och omtalade, att han var primus i klassen!
— Åh, seså! Det där är bara mammas dumheter. Jag började tidigare än de andra pojkarna och tyckte bättre om det. Men prinsen har rätt — jag bar mig åt som en riktig åsna. I det stora hela är jag emellertid icke säker på att inte min vildhavre var bättre än den, som en del andra sått. I varje fall så kostade den inte mycket, och jag har inte tagit någon skada av den, sade Mac lugnt.
— Jag vet vad som menas med »vildhavre». Jag hörde farbror Mac säga, att Charlie sådde sin för fort, så jag frågade mamma, och hon talade om det för mig. Och jag vet, att han blev respenderad eller sulegerad eller något annat otrevligt och att tant Clara grät, utbrast Jamie ivrigt.
— Vill du kanske sitta på kuskbocken? frågade Charlie bistert.
— Nej, det vill jag inte.
— Håll i så fall munnen.
— Ja, men Mac behöver inte sparka mig, för —
— Det är tillräckligt, sade Charlie strängt. Och sedan började Mac och Charlie prata om allt möjligt trevligt.
En lavin av tanter slog ned på Rose, så fort hon anlände hem, och under återstoden av dagen surrade det i det gamla huset som i en bikupa. På kvällen var hela släkten samlad i salongerna, dock med undantag av tant Peace, vars plats numera stod tom.
Naturligt nog drogo om en stund de äldre sig litet för sig själva, under det att gossarna skockade sig kring flickorna, liksom fjärilar kring två tilldragande blommor.
Låt oss först höra på vad de äldre säga, ty de hålla redan på att bygga luftslott för gossarna och flickorna att bebo.
— Det kära barnet! Vad det är härligt att ha henne hemma igen och se henne så frisk och lycklig och lik sitt eget älskliga lilla jag! sade tant Plenty.
— Det skulle inte förvåna mig, om du kom underfund med att du fört en eldbrand in i familjen, Alec — faktiskt två, för Phebe är en stilig flicka, och det har gossarna redan uppdagat, om jag inte misstar mig, sade farbror Mac med en knyck på huvudet mot det andra rummet.
Allas blickar följde riktningen av hans, och en högeligen betecknande tablå framställde sig för den faderliga och moderliga publiken i inre salongen. Rose och Phebe, som sutto bredvid varandra i soffan, tycktes redan ha intagit de platser, som de till följd av ungdom, kön och skönhet voro destinerade att fylla, ty Phebe hade för länge sedan upphört att vara tjänarinnan och i stället blivit väninnan, och Rose ville med ens ha detta faktum fastställt.
Jamie låg på fällen, på vilken Will och Geordie stodo. Steve låg graciöst tillbakalutad i en länstol, över vars ryggstöd Mac stod lutad, under det att Archie stödde ena armbågen mot kakelugnen och småleende blickade ned på Phebe. Men Charlie gjorde sig i all synnerhet gällande, ehuru han satt på pianostolen, den mest prövande ställning en man gärna kan intaga.
Tant Clara smålog, som om hon vore belåten, tant Jessie såg tankfull ut, tant Janes skarpa ögon vandrade med ett ängsligt uttryck från den elegante Steve till den bredaxlade Mac, tant Myra mumlade något om sin »välsignade Caroline», och tant Plenty sade med värme:
— Gud välsigne de raringarna! Vem som helst skulle kunna känna sig stolt över sådana barn som de.
— Jag är färdig att åtaga mig rollen av »förkläde», när helst du vill, Alec, för jag antar, att den kära flickan ska »komma ut» med ens, eftersom hon inte gjorde det, innan ni reste. Jag inbillar mig, att mina tjänster inte kommer att behövas länge, ty hon med sina många företräden kommer naturligtvis att bli bortsnappad under sin första säsong, sade tant Clara småleende.
— Allt det där får du göra upp med Rose; jag är inte kapten längre, bara första styrman, förstår du, svarade d:r Alec. Så tillade han i allvarlig ton: Det förvånar mig, att folk har en sådan brådska att »föra ut» sina döttrar, såsom det kallas. I mitt tycke ligger det något nästan patetiskt i att se en ung flicka stå vid livets tröskel, så oskyldig och förhoppningsfull, så okunnig om allt, som ligger framför henne, och vanligtvis så illa beredd att möta livets motgångar. Vi uppfyller våra plikter mot gossarna bättre, men de stackars små kvinnorna är sällan utrustade med ett pansar, som det är något bevänt med. Och de kommer dock säkert att behöva det, ty var och en måste utkämpa sin egen strid, och endast de starka och modiga kan vinna.
— Men Alec då, vad ska således det här barnet göra? utbrast Clara.
— Hör på och låt henne själv omtala det för dig, svarade d:r Alec, och samtidigt hörde de Rose säga helt allvarligt:
— Nu, när ni alla omtalat era framtidsplaner, varför frågar ni inte oss om våra?
— Därför att vi redan vet, att det endast finns en sak för en söt flicka att göra — krossa ett dussin hjärtan eller så, innan hon finner ett, som passar henne, och sen gifter hon sig och blir stadgad, svarade Charlie i en ton, som om intet annat svar varit möjligt.
— Det är kanske fallet med många men inte med oss. Ty Phebe och jag anser, att kvinnor har lika stor rättighet och skyldighet som män att göra något med sina liv. Skulle du vara nöjd med att roa dig en liten tid och sen gifta dig för att icke göra något mer i hela ditt liv? tillade Rose, vänd till Archie.
— Nej, naturligtvis inte; det är ju endast en del av en mans liv, svarade han i bestämd ton.
— Och jag, fortsatte Rose, är utled på att höra, att det är allt en kvinna är lämpad för! Jag vill inte ha något att skaffa med kärlek, förrän jag bevisat, att jag är något mer än en hushållerska och småbarnssköterska.
— Bevara mig väl! Här har vi kvinnans likställighet, så det förslår! utbrast Charlie i låtsad förfäran, under det att de andra betraktade Rose med en blandning av överraskning och munterhet.
— Åh, du behöver inte låtsas vara förfärad; du kommer snart att vara det på fullt allvar, för det här är bara början, fortsatte Rose. Jag har föresatt mig att inte bli lurad på allt det verkliga, som gör en god och lycklig, och att inte — bara därför att jag är rik — sitta med hopknäppta händer och låta allt gå, som det vill. Det är inte för inte, som jag i alla dessa år levat tillsammans med Phebe; jag vet, vad mod och självtillit kan göra för en, och emellanåt önskar jag nästan, att jag inte hade ett öre, så att jag kunde följa med henne och själv förtjäna mitt uppehälle och vara lika modig och oberoende, som hon snart kommer att vara.
— Om du önskar arbete, kusin, gissar jag, att du snart får så mycket du vill ha, sade Archie, för jag har hört folk säga, att rikedom har sina prövningar och bekymmer såväl som fattigdom.
— Jag vet det, och jag tänker försöka fylla min plats väl. Jag har redan några utmärkta små planer färdiga och har även börjat studera till mitt kall, sade Rose med en energisk liten knyck på huvudet.
— Vågar jag fråga, vilket det kommer att bli? frågade Charlie med låtsad fruktan.
— Filantropi är ett ädelt, gott och vackert kall, och jag har valt det för min räkning, därför att jag har mycket att giva. Jag är endast förvaltare av den förmögenhet, jag fått ärva efter pappa, och jag tror, att om jag använder den förståndigt till andras bästa, blir den till större välsignelse, än om jag behölle den helt och hållet för mig själv.
Detta sades mycket ljuvt och okonstlat, men det var egendomligt att se, hur olika de skilda åhörarna upptogo det. Charlie kastade en hastig blick på sin mor, vilken, liksom ofrivilligt, utbrast:
— Men hör du, Alec, tänker du låta flickan kasta bort en vacker förmögenhet på alla möjliga slags människovänliga dumheter och vilda planer att förhindra fattigdom och brott?
— »Den, som ger åt den fattiga, han lånar Herrem, och det är detta slags kristendom i praktiken, som Han älskar högst, var allt, d:r Alec svarade, men det tystade ned tanterna och kom till och med den kloke farbror Mac att med plötslig tillfredsställelse tänka på vissa hemliga placeringar, han gjort, som icke lämnade honom någon annan avkastning än de fattigas tacksägelser. Archie och Mac sågo belåtna ut och utlovade sin medverkan, när helst den skulle behövas. Steve ruskade på huvudet men sade ingenting, och gossarna föreslogo med ens, att hon skulle grundlägga ett sjukhus för hundar och hästar och vita möss och sårade hjältar.
— Tycker du inte, Charlie, att det är ett bättre sätt för en kvinna att tillbringa sitt liv, än att dansa, göra toalett och försöka skaffa sig en man? frågade Rose, som lade märke till hans tystnad och var angelägen om hans gillande.
— Mycket nätt för en liten tid och även mycket effektivt, ty jag vet ingenting mer tilldragande än en söt flicka, som går omkring till de fattiga och förskönar deras hem med en förtjusande blandning av skönhet och välvillighet. Till all lycka tröttna de små raringarna snart på det, men det är himmelskt, så länge det varar.
— Det gör mig ont att höra, att du hyser en sådan låg tanke om kvinnor. Det gavs en tid, då du trodde uppriktigt på dem.
— Jag försäkrar på hedersord, att jag alltjämt gör det! De har inte en mera hängiven beundrare och slav här i världen än jag. Pröva mig och se! utbrast Charlie och kastade en slängkyss till könet i allmänhet.
— Tack, men jag vill inte ha några beundrare eller slavar, utan vänner och medhjälpare. Jag har levat så länge tillsammans med en vis och god man, att jag kanske är ganska svår att vara till lags. Men jag har icke för avsikt att sänka min måttstock, och var och en, som sätter värde på min aktning, måste åtminstone försöka uppfylla den.
— Brrr! Här har vi en vredgad duva! Kom och glätta ut hennes tillrufsade fjäderskrud, Mac. Jag smiter, innan jag ställt till mera skada. Och Charlie spankulerade in i det andra rummet, inom sig beklagande, att farbror Alec förstört en söt flicka genom att ingiva henne idéer.
Fem minuter senare önskade han sig tillbaka, ty Mac hade sagt något, som framkallat en skrattsalva, och när han kastade en blick över sin axel, kuttrade »den vredgade duvan» så glatt och vänligt, att han kände sig mycket frestad att återvända och vara med om det roliga. Men Charlie var bortskämd, och det föll sig svårt för honom att erkänna sig ha orätt, även när han visste, att han hade det. Förr eller senare fick han alltid, vad han ville ha, och alldenstund han redan för länge sedan beslutat, att Rose och hennes förmögenhet skulle bli hans, kände han sig i hemlighet förargad över den unga damens planer och åsikter, men han smickrade sig med att hon snart skulle ge dem på båten, när hon såg, hur omoderna och olämpliga de voro.
Under en informell bankett, som tant Plenty anordnade, stötte Rose på de tre yngsta gossarna, som voro inbegripna i ett trevligt litet slagsmål i en vrå.
— Kom ut och låt mig titta på er, sade hon i lirkande ton, ty hon förutsåg en explosion och offentlig skam och nesa, om icke freden hastigt blev återställd.
Efter att som hastigast ha snyggat upp sig litet trädde de unga herrarna fram och uppvisade till granskning tre blossande och muntra ansikten.
— Bevara mig väl, så ni två har vuxit! Ni långa drasuter! Hur vågar ni växa om mig så där? sade hon, i det hon stod på tåspetsarna för att kunna klappa deras lockiga hjässor.
— Alla Campbellar är långa, ståtliga karlar, och vi tänker bli de stiligaste av hela högen. Det skulle inte alls förvåna mig, om vi blev sexfotingar som farfar, anmärkte Will stolt.
Rose vände sig om och såg på Steve, som hon vinkade till sig.
— Säg åt de andra gossarna, att de ska komma hit. Jag har lust att ställa upp er i en rad och granska er, liksom ni gjorde den där gången, då ni nära nog skrämde livet ur mig, sade hon, skrattande åt detta minne.
De kommo och sedan de ställt upp sig, utgjorde de en sådan imponerande samling, att den unga kommendösen för ett ögonblick nästan kände sig rädd.
— Nu tänker jag stirra på er, liksom ni stirrade på mig. Det är min hämnd på er, sju elaka pojkar, för att ni narrade en stackars liten flicka i fällan och sedan njöt av hennes ängslan. Nu är jag inte ett dyft rädd, så darren och tagen er i akt! Medan Rose talade, blickade hon upp till Archie och nickade gillande; ty de gråa ögonen mötte stadigt hennes och mildrades, då de gjorde det — en tilltalande förändring, ty de voro av naturen snarare skarpa än vänliga. En äkta Campbell! Gud välsigne dig! sade hon och skakade hjärtligt hans hand. Sedan kom hon till Charlie, och där kände hon sig mindre belåten, ehuru hon knappast visste varför. Jag återfinner icke den Charlie, jag lämnade, men prinsen finns alltjämt kvar, ser jag. Sedan vände hon sig med en känsla av lättnad till Mac, tog varsamt av honom »innanfönstren», såsom Jamie kallade dem, och blickade rätt in i de hederliga, blåa ögonen, som besvarade hennes blick så uppriktigt och vänskapsfullt, att hon kände sig riktigt varm om hjärtat Du är icke förändrad, min kära gamla Mac, och det gläder mig så! sade hon, i det hon lämnade tillbaka glasögonen.
— Nu ska du säga något extra rart till mig, för jag är familjens prydnad, sade Steve, i det han vred den blonda mustasch, som uppenbarligen var hans livs största stolthet.
Rose såg med ens, att dandyn mer än någonsin gjorde sig förtjänt av sitt namn, och stukade ögonblickligen till honom genom att säga med ett litet skratt:
— I så fall vill jag inte ge så värst mycket för familjens prydnad.
— Hahaha! Där fick du! hånade Will.
— Var snäll och låt oss slippa undan lätt! viskade Geordie med tanke på att turen därnäst kom till dem.
— Ni välsignade bönstörar! Jag är stolt över er, men väx inte så att ni försvinner ur sikte eller så, att ni inte kan se en kvinna i ansiktet, svarade Rose med ett lätt klapp på vardera jättens blossande kind.
— Nu mej! Jamie anlade sin manligaste hållning, ty han insåg, att han inte gjorde sig något vidare gällande bland sina långa släktingar. Men han blev enligt allas enstämmiga åsikt primus i klassen, när Rose lade armarna om honom och sade med en kyss:
— Nu måste du bli min gosse, för alla de andra är för gamla, och jag vill ha en trofast liten page, som uträttar mina ärenden.
— Det vill jag! Det vill jag! Och jag gifter mig också med dig, om du väntar litet, tills jag blivit vuxen! utropade Jamie, som nästan tappade huvudet vid denna plötsliga befordran.
— Välsigna barnungen! Vad pratar han om? frågade Rose skrattande.
— Åh, jag hörde tanterna säga, att det blev bäst, att du gifte dig med en av oss, så att pengarna stannar i familjen. Så jag talar först, för jag håller mycket av dig och älskar lockar.
Stackars Jamie! Dessa ord hade knappast gått över hans oskyldiga läppar, förrän Will och Geordie svepte honom ut ur rummet som en virvelvind, och den stackars gossens tjut hördes från tortyrhallen.
De stackars gossarna, som stannade kvar, voro utom sig av förfäran, men deras förvirring var snart överstånden, ty med en uppsyn, som de aldrig förr sett, avskedade Rose dem med ett kort kommando: »Höger och vänster om marsch! Revyn är över!» och gick fram till Phebe.
— Fördömelse över den där pojken! Han borde låsas in eller förses med munkavle! sade Charlie retligt.
— Han ska bli omskött, svarade stackars Archie.
— Förbaskat otrevligt! brummade Steve.
— Det är sanningen vanligtvis att höra, sade Mac med sitt kloka småleende.
Liksom om han misstänkt någonting, föreslog d:r Alec musik efter denna kris, och ungdomarna tyckte, att det var ett utmärkt förslag.
— Det blir bäst, att jag börjar, ty sedan ni hört näktergalen, kommer ni inte att bry er om kanariefågeln, sade Rose, i avsikt att göra slut på Phebes förlägenhet. Jag ska ge er en av de kära gamla sånger, ni brukade tycka så bra om. Det här var en favoritsång. Och hon slog sig ned och sjöng den första välbekanta visa, som föll henne in. Hon sjöng den på ett trevligt, ehuru ingalunda fulländat sätt. Det blev händelsevis »Björkarna», och den återkallade livligt i hennes minne den tid, då Mac varit sjuk och hon pysslat om honom. Det minnet var ljuvt för henne, och ofrivilligt sökte hennes blick honom. Han satt just så, som han brukat göra, då hon tröstat honom i hans mest förtvivlade sinnesstämning — gränsle över en stol, med huvudet vilande på armarna. Hennes hjärta blev riktigt milt, när hon såg på honom, och hon beslöt att förlåta honom, om också ingen annan. Ty hon var förvissad om att han icke hade några snikna planer att komma åt hennes eländiga pengar.
Charlie hade anlagt en tankfull uppsyn och såg på henne med ett uttryck av öm beundran, som narrade henne att skratta, trots alla hennes ansträngningar att förefalla omedveten därom, så att Charlie började tappa humöret, när Phebe skulle till att sjunga, men då glömde han alltsammans i sin beundran av henne. Hon överraskade dem alla, ty två års undervisning i utlandet hade uträttat underverk, och den vackra röst, som brukat kvittra bland grytor och kastruller, hänförde nu alla åhörarna. Rose strålade av stolthet, när hon ackompanjerade väninnan, ty nu befann Phebe sig i sin egen värld — en härlig värld, där intet minne av fattighus eller kök, okunnighet eller ensamhet gjorde henne betryckt; en lycklig värld, där hon kunde vara sig själv och behärska andra med trollmakten av sin ljuva konst.
— Vid min salighet, Alec, det där är en röst, som rycker hjärtat ur en mans bröst! utbrast farbror Mac, i det han torkade sina tårar efter en av dessa härliga gamla ballader, som aldrig bli gamla.
— Det borde den göra! svarade d:r Alec i förtjust ton.
— Det har den gjort! tillade Archie i tankarna, ty just i detta ögonblick förälskade han sig i Phebe. Han gjorde det riktigt, och han kunde bestämma tiden på sekunden; ty en kvart över nio hade han endast tyckt, att hon var en förtjusande ung kvinna; tjugu minuter senare tyckte han, att hon var den älskligaste kvinna han någonsin sett, och tjugufem minuter över tio var hon en ängel, som sjöng sig till hans själ, och efter ytterligare fem minuter var han en förlorad man.