Sången om den eldröda blomman/Kap 21
| ← Familjeskåpet |
|
Stigar, som mötas → |
21. EGET BO.
Begrafningen var öfver…
Bröderna sutto allvarliga och fåordiga på hvar sin stol bredvid fönstret.
»— — — — Och du öfvertar nu gården och husbondeväldet och skaffar dig också naturligtvis en värdinna och börjar bruka gården, såsom den blifvit brukad från släktled till släktled inom vår familj», sade Olof.
»Hvad menar du med det?» frågade den äldre brodern med en kort, torr hostning.
»Just hvad jag sade — att du nu blir husbonde på Koskela», sade Olof nästan muntert.
»Fastän du vet att du alltid har varit utsedd till det, och att jag inte passar i husbondens stöflar. Jag vet nog min plats framför karlarna i arbetet, men ledningen…»
»Den vänjer du dig snart vid», sade Olof öfvertygande. »Dessutom tror jag att gårdens bestånd är säkrare, om husbonden går framför folket med spaden i handen, än om han går efter den med stora ord i munnen.»
»Hm», sade den äldre brodern, hostande kort, och satt och stirrade framför sig, trummande med fingrarna mot stolkanten.
»Och hvad ämnar du då själf företa dig?» frågade han efter en stund förvånad.
»Bli min egen och bygga mig en egen stuga — och kanske rödja upp egna åkrar också.»
»En stuga…?» frågade den äldre förvånad.
»Ja. Ser du, bror, hvar och en har sina egna vägar», sade Olof svårmodigt. »Och mitt lif har nu kommit till en sådan punkt, att jag inte kan lefva på något förut grundadt. Jag måste börja allt från början och bygga upp det själf — och kan jag en gång det, så kan jag också lefva.»
Den äldre brodern betraktade honom med stela, förvånade blickar, som om han hade hört ett främmande tungomål — såg på honom och begynte åter trumma med fingrarna.
»Hm. — Jag känner inte till dina angelägenheter och vill ej känna dem heller», sade han efter en stund med aktningsfull röst, som om han tilltalat en högre stående. »Jag vet bara att vi måste göra så, som du säger. Men tror du att Koskela i mina händer skall förblifva samma Koskela som fordom?»
»Det tror jag!» svarade Olof varmt och öfvertygande.
»Då må det bli som du vill. Men om någonting börjar gå på sned, så måste du fatta tyglarna.»
»Det skall jag nog göra, men den möjligheten plöjer du ner i åkern redan i höst. Måtte nu allt gå lyckligt för den nya husbonden!»
»Nå nå! Hm.» Och den äldre brodern hostade ånyo. »Och om hvilket pris skola vi komma öfverens för gården?»
»Intet pris alls! Du öfvertar gården som den går och står, så kommer du genast på goda fötter. Jag begär endast Isosuo-kärret och hafrelandet därinvid samt den lilla skogslotten som är innanför samma inhägnad — och kanske byggnadsvirke ur gårdens skog.»
»Jaså, så har du tänkt dig saken!» yttrade brodem lifligt. »Det blir visst ett utmärkt stycke jord — och lera har du på nära håll. Men svett och möda kommer det nog att kosta — jag har ofta funderat på den saken. Hm, stockarna till byggnadsvirke! Dem skall du naturligtvis få, och släpningshjälp också. Men nog bestämma vi ett pris för gården och dela också allt annat jämnt.»
»Nej, vi dela ingenting, allt det öfriga tillfaller dig. Du förstår väl att när hvardera vill ge mera, än den andra vill ta emot, så komma vi nog öfverens. Och om jag senare skulle komma att behöfva någonting, så skall jag nog vända mig till dig, och om du behöfver något, så vänder du dig naturligtvis först till din bror.»
»Nå, kanske komma vi öfverens på det sättet då — nog skall jag försöka att hålla gården i stånd.»
Och den äldre brodern började åter trumma, denna gång säkrare och i snabbare takt.
Men plötsligt sprang han hastigt upp:
»Jag tror att hemåkersträdan blir färdigplöjd nu — bara de inte spänna ur hästarna för tidigt…»
Och med hastiga steg skyndade han ut i stugan och därifrån ut på gården.
Olof reste sig också och följde efter till stugan. Han stannade vid fönstret och såg hur brodern med hufvudet envist framåtböjdt och armarna energiskt svängande vid sidorna med långa steg begaf sig ut genom porten.
»Hvar och en har sitt eget pund», smålog han med rörelseblandad ömhet, nästan tacksam mot brodern. »Och ditt pund torde måhända vara mera värdefullt för Koskela, än någon hittills har kunnat ana.»
Från stora landsvägen vek Olof af på en liten
skogsväg — han gick med yxa på axeln.
En högtidlig höstmorgon. Natten hade varit kall och morgonluften var så lätt och frisk, att den liksom lyfte en från marken — endast af gammal vana vidrörde fötterna då och då jorden.
Redan på landsvägen hade Olof erfarit en egendomlig känsla. Mellan gärdesgårdsstörarna på båda sidor om vägen hade spindlarna spunnit ut sina hängbroar — snärjgarn och nätstängsel samt andra konstväfnader — och här och där gungade på lätta trådar korsspindelns mästerverk: en stor sol af strålande trådar. Och då österns sol just höll på att gå upp, skimrade de små spinnmästarnes garn som silfvertrådar, så att Olof tyckte sig gå fram på en med silfver ingärdad väg, bredvid hvilken man här och där hade uppställt glädtigt hälsande strålfanor.
I skogen var det på samma sätt. Äfven där löpte silfvertrådarna på båda sidor om vägen från träd till träd — och fanor vajade här och där.
»Det påstås ju att spindlar betyda lycka», tänkte Olof. »Åtminstone tyckas de nu visa mig vägen.»
Och en mäktig lust påskyndade hans steg nästan till språng.
»Af denna dag beror allt», tänkte han åter. »Den är som ett prof — om jag består det, så ligger min väg klar för alltid! Men om vandringsåren ha beröfvat mig all kraft och märg, då vet jag sannerligen inte hvart jag skall styra mina steg.»
Och han greps af en otålig ifver, som dref honom framåt, så att svetten pressades fram under hattbrättet under det han darrade af förväntan.
»Kanske öfverdrifver jag och eggar upp mig onödigtvis», tänkte han åter. »Men det är ju en lifsfråga för mig, och jag känner ej alls mina krafter — afgörandet kan luta lika väl åt det ena hållet som åt det andra»
Han svängde yxan i en hög båge framåt från axeln, höll den vågrätt och upprätt, svängde den åt båda sidorna. Yxan kändes lätt som ett blad, och han gladdes som ett barn — som om detta redan hade varit ett prof på profvet.
Slutligen nådde han sitt mål, en backsluttning,
bevuxen med höga, rakstammiga granar och tallar. Han
slängde rock och hatt af sig, utan att se hvart. Han
tittade ett tag upp längs trädet, så höjdes yxan och
bettet sänktes i den rödaktiga stammen — hans första
handslag åt hemskogen efter sex års skilsmässa.
Skogen svarade med ett klingande eko från tre håll, så starkt och högt att Olof icke lät den höjda yxan falla, utan häpen såg sig om efter dem, som svarade.
De sågo på honom med högburna hufvuden och klara pannor, icke nickande eller leende, utan liksom då män välkomna män med barska blickar: »välkommen!»
»Hej!» svarade Olof med yxans blinkande egg.
Och så började de samtala, fråga och svara och resonera med hvarandra — — — — — — — — — — —
»Hvarför jag håller på och bråkar så här ensam här borta?» svarade Olof. Det är nu så med den saken, att…» Och medan de rödbruna furuspånorna yrade omkring honom, berättade han hela historien.
»Så, så — lycka till då!» svarade träden och stupade, det ena efter det andra, så att marken dånade och ekot sjöng vida i skogen.
Olof kände sig som uppfylld af en inre eld, som blott tilltog och flammade upp, ju mera han gaf den utlopp genom sina hvinande yxhugg. Det blef honom en hederssak att afhugga hvarje gren med ett enda hugg, den må sedan ha varit stor eller liten. Och ju mera han högg, desto ifrigare och gladare blef han.
Och Olof högg på som för att ta igen alla de år, under hvilka han ej svängt sin yxa.
Då middagstimmen kom, låg där redan omkring
honom en hel liten svedjeröjning.
»Nå, hur känns det?» frågade träden, medan han med rocken slängd öfver axlarna hastigt förtärde sin torra middag.
»Inte så tokigt — jag hoppas det bästa!» svarade Olof.
Åter blinkade yxan, grenarna rasslade och marken dånade. »Den är illa böjd den där», pratade Olof för sig själf. — »Men användning har jag nog för den, den passar till mellanstycke mellan två fönster.»
»Ja, ja, det vet du väl bäst själf», sade träden. »Men hur många fönster blir det egentligen på din stuga, och hur många rum — det har du ännu inte berättat för oss?»
»Bara två rum, stuga och kammare, men båda stora», förklarade Olof. Och han beskref alla sina planer, dörrar och fönster och ugnar och farstukvisten med sitt lilla tak — alldeles så som han hade tänkt sig det.
»Jaså… men hvar ämnar du då förlägga din gård?» frågade träden åter.
»På den lilla kullen vid kanten af lsosuo-kärret — så har jag tänkt mig saken.»
»Vid kanten af Isosuo!» utropade träden och sågo förundrade först på hvarandra och sedan på Olof. Men sedan bredde sig ett triumferande leende öfver deras anleten.
»Var hälsad!» utropade de enstämmigt. »Var hälsad, och må framgång resa dina väggar och må lyckan hvälfvas som tak öfver dem — väl, att det ännu finns någon som vågar börja sitt lif i skogen.»
»Det hoppas jag också själf, det och ingenting annat»
»Men kalla de dig inte galen — människorna?»
»Ännu kunna de hvarken kalla mig si eller så, ty de veta ännu ingenting om hela min plan», svarade Olof.
»Det kan också vara det bästa!» menade träden.
Därpå började de tala om Isosuo, om stora afloppsdiken, om myllans beskaffenhet i kärrkanten och om alla Olofs afsikter.
Och yxan fortfor att hvina och spånorna yrde, skogen ekade och samtalet fortsattes. Och därvid förflöt dagen så snabbt, att Olof bleknade då han märkte att det redan började skymma.
»Nå, och huru lyder nu ditt beslut…?» sporde träden väntande.
Olof hoppade från stam till stam och räknade de fällda träden. Det blef fyrtio — och han log.
»Ja, åtminstone kommer jag igen i morgon!» svarade han rask och munter till sinnes.
»Och kommer du i morgon, så kommer du alltid sedan», sade träden. »Välkommen igen!»
Muntert hvisslande vandrade Olof hemåt. Han
kände det som om stugan redan hade varit nästan
färdig inom honom. Och den var så stor, att den
uppfyllde honom helt, och så fast, som om den hade
varit en ny grund, som i dag lagts inom honom.