Hoppa till innehållet

Sången om den eldröda blomman/Kap 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Stigar, som mötas
Sången om den eldröda blomman
av Johannes Linnankoski
Översättare: Bertel Gripenberg

Frieriet
Den brustna strängen  →


[ 213 ]

23. FRIERIET.

Olof gick uppför trappan till Moisio gård.

Han var nästan blek af spänning, men han kände sig stark och orygglig nog för att lugnt kunna åhöra hvad som helst — att höra och se hvad som helst, utan att pruta på sina anspråk.

Han öppnade dörren och steg in.

I rummet befunno sig två personer. Den ena var en barsk gubbe med buskiga ögonbryn, hvilken utan att ana något just gick fram åt dörren till. Den andra var uppfylld af orolig väntan, så hon tyckte att hjärtat skulle hoppa ur hennes bröst, då dörren öppnades.

Alla tre stodo som fastspikade på sina platser.

»Goddag!» hälsade Olof aktningsfullt, nästan med sonlig vördnad.

Ingen svarade. Olof såg blott huru gubbens yfviga ögonbryn sammandrogos liksom två svartgula åskmoln.

»Goddag!» ljöd svaret slutligen kort och torrt, med en tonvikt, som antydde att gårdens ära fordrade så mycket tillochmed gentemot en stråtröfvare.

[ 214 ]Men nu var denna skuld afbördad, och som yxhugg föllo orden:

»Då vi skildes senast, anhöll jag att aldrig mera behöfva se er — har ni något ärende?»

Den unga flickan lutade sig blek mot skåpet.

»Ja», svarade Olof lugnt. »Vårt första sammanträffande var inte sådant, som det bort vara. Jag ber om ursäkt för den gången och anhåller nu på nytt om er dotters hand.»

»Landsstrykare!» hväste gubbens af harm darrande röst.

»Ja — men blif inte häftig!»

»Stockjunkare!» ljöd det åter, och rösten var så mättad af förakt och sårad hederskänsla, att den skar som en knif och bet som en tång.

En mörk rodnad färgade Olofs panna, och blott med möda kunde han behärska det, som nu började sjuda inom honom.

»Ja, det är sant», yttrade han långsamt och med eftertryck. »Lergräfvare finns det i alla knutar, men verkliga stockflottare är det ondt om.»

Gubbens ögonbryn höjdes först, men sammandrogos sedan djupare än förr, likt kattor som huka sig till språng.

»Ut!» dundrade han som ett laddadt åskmoln.

Ordet följdes af en djup tystnad. Olof bet sig i läppen, men kastade sedan en trotsig blick på åskmolnet och talade som en brusande vårflod:

»Ni körde ut mig en gång förr, och jag gick, men nu går jag inte ett steg, innan vårt mellanhafvande är klart! Jag kom ödmjukt till er och bad er om ursäkt för den gången, fastän jag i denna stund icke [ 215 ]vet, hvem af oss egentligen har mera att bedja om ursäkt för. Och jag skall gå också nu, men hvarken ensam eller på befallning, utan jag fordrar den som tillhör mig, om hon också sutte som en stjärna på himmelens fäste!»

Gubben hade lutat sig fram med knutna näfvar, och utan ett ord störtade han med häftiga steg mot dörren.

Olofs beslut var fattadt i ett ögonblick: han ämnade taga den ilskna gubben i famnen som ett barn, placera honom på bänken och säga: »Sitt hyggligt nu och tala förnuftigt om saken, som det anstår en gammal man!» Han gick beslutsamt emot gubben.

»Far!» ljöd det då bredvid skåpet, och den bleka flickan sprang hastigt fram för att störta sig emellan de båda angripande. »Far — jag — tillhör honom!»

Fadern stannade, som om någon i det afgörande ögonblicket hade gifvit honom ett lömskt hugg bakifrån — vände sig om och såg långt på dottern.

»Du —?» utropade han häpen. »Jaså, du rent af tillhör honom!» tillade han med ett skärande hån. »Och kanske har du också rent af väntat på honom under dessa år, då jag inte kunnat förmå dig att tillhöra någon annan?»

»Det har jag», ljöd det lugna svaret. »Och jag har beslutit att bli hans hustru.»

Gubben tog ett par häftiga steg mot henne.

»Så, du har beslutit —?»

Det kom flickan att nästan rycka till:

»Jag har tänkt så», sade hon med ett ödmjukt tonfall, »och jag skulle önska att far med godo ville låta det ske.»

[ 216 ]»Men om nu också jag skulle ha beslutit något!» Gubben rätade ut sig och stod där, midt på golfvet, lik en gammal kärnfura. »Och nu skall ni höra mitt beslut: Moisiodottern skänks inte åt någon stockjunkare — skam öfver den, som har fräckheten att begära henne!»

Han sade det med en sådan faderlig myndighet och befallande säkerhet, att det tycktes likt ett beslut, från hvilket ingen vädjan finnes.

Ett ögonblick af tyst spänning följde. Kyllikkis hufvud hade sjunkit ned, som träffadt af ett tungt slag. Men så höjdes det åter, långsamt och själfmedvetet, och Olof varseblef till sin häpnad att dessa båda, hvilka stodo där emot hvarandra, i detta ögonblick hade samma stolta ställning och samma beslutsamma ansiktsuttryck.

»Men om Moisiodottern det oaktadt går med stockjunkaren!» ljöd det som ett hammarslag mot en järnstång.

Gubbens hufvud höjdes ännu högre.

»Så går hon som en stockjunkarslyna, men inte som min dotter!» dånade det som storsläggan mot städet.

Så blef det åter tyst. En rodnad af harm flög öfver Kyllikkis kinder och Olof kände en häftig lust att utföra sitt nyss förut fattade beslut. Men han förstod att de två själfva måste få uppgöra sitt mellanhafvande, en tredje skulle blott fördärfva saken.

»Välj!» sade fadern med kall och värdig röst. »Och välj fort, den andra därborta väntar. — Ett ord ännu» — i hans röst skälfde en ton af bitande, segervisst hån — »om du besluter dig för att gå, så må du gå genast på ögonblicket, och du går i samma [ 217 ]dräkt, i hvilken du en gång kom till denna gård — förstår du? Beslut dig nu!»

Orden föllo så nakna och öfverraskande, att båda de unga stodo där häpna och rådvilla.

»Måste jag då välja så?» frågade flickan blek, med nästan bönfallande röst.

»Ja, det måste du!»

Flickan rodnade och bleknade åter och stod orörlig som om hennes andhämtning hade upphört.

»Kyllikki!» sade Olof med af sinnesrörelse darrande röst. »Jag skulle inte önska en brytning mellan far och dotter, men om ditt beslut utfaller i den riktningen» — han ryckte häftigt paletån af sig och hans röst vibrerade af harm och bitterhet — »så se här till en början så mycket, att du inte behöfver gå naken på landsvägen.»

Gubben smålog giftigt, och ett spelande hån lekte i hans drag. Men på flickans kinder uppsteg en lätt rodnad, och hennes blick sände Olof ett förstulet tack.

Olof stod som inför lif och död, flickans blick var alltjämt fäst på golfvet — gubben betraktade dem fortfarande med spefullt löje.

Då höjdes flickans hufvud långsamt, och hon tycktes liksom växa öfver sin omgifning. Händerna upplyftes lugnt, blusens knappar uppsletos med ett enda tag, därpå bältet — blusen slängdes öfver sängkarmen, innan åskådarna ännu riktigt hunnit fatta hvad som skett.

Hånleendet dog på gubbens läppar.

Olof upptändes af ett vildt jubel. Han kände lust att fatta den bararmade flickan om lifvet och ila ut med sin börda.

[ 218 ]Men flickan stod lugnt kvar. Kjolens hakar öppnades — kjolen gjorde blusen sällskap.

Gubbens ansikte blef askgrått.

Olof vände ryggen till och afsky och vrede kämpade inom honom så häftigt, att blodet flydde från hans ansikte.

»Skynda dig!» ropade han med halfkväfd röst öfver axeln.

Flickan stod kvar — blek, men lugn. Underkjolens knappar öppnades och…

»Sluta upp!» ljöd gubbens röst som från underjorden.

Olof vände sig om och flickan såg frågande på honom.

»Gå! Låt vara! Tag henne! För bort henne!» ropade gubben, som en, hvilken ej vet hvad han gör. »Du tycks brås på släkten, ditt stycke», skrek han åt dottern, »fastän byxor skulle passa dig bättre än kjolar! — Och du! Jag hoppas du kan lifnära din hustru, eftersom du kan ta henne med våld — oförskämda människa!»

Blodet strömmade hett till de ungas ansikten, men de stodo alltjämt kvar häpna, utan att kunna röra en lem.

»Kläd på dig nu», sade gubben otåligt. »Och du där, sitt ner!»

Kyllikki öfverväldigades plötsligt af en blygsel, så stark, som om hon stått naken inför en stor hop män. Hon ryckte blus och kjol till sig och sprang hastigt in i kammaren.

Gamle Moisio kände sig som om han fått ryggraden knäckt, då han drog sig tillbaka till fönstret, [ 219 ]satte sig ned på bänken och med armbågen stödd mot fönsterbrädet stirrade ut.

Olof slog sig ned på sidobänken, och han kände medlidande, då han såg den gamle så förkrossad.

Efter en stund inträdde Kyllikki åter, upprörd och rodnande och smög sig sakta fram till skåpet.

De unga växlade en hastig blick och sutto sedan och betraktade den gamle vid fönstret.

Tystnaden fortfor en stund. Slutligen vände sig gubben om. Hans drag voro upprörda, men öfver dem hvilade ett vördnadsvärdt, nästan högtidligt allvar, då han fäste sin blick på Olof.

»Då vi nu så här med våld nödgas bli släktingar», började han, »så önskar jag att vårt förhållande till hvarandra skall göras klart en gång för alla. I min släkt är det sed att säga sitt ord i sinom tid och ge en örfil på rätta stället, men sedan inte längre tugga om det som händt.»

»Det är en aktningsvärd sed», sade Olof, utan att egentligen veta hvad han skulle säga. »Ungefär samma sed har också min far.»

Åter blef det tyst en stund.

»Och då jag nu blir svärfar och du svärson, så ha vi väl ett och annat att tala om», fortsatte gubben med lugnare röst. »Jag skulle önska veta, huru du hädanefter ämnar ställa ditt lif. Ämnar du ännu som gift drifva omkring i världen?»

»Nej, det har jag redan upphört med. Jag har slagit mig ner i min hemtrakt, där jag som bäst uppför en stuga åt mig», svarade Olof.

»Hm, så, så. — Annars skulle vi, som sakerna nu stå, också ha haft en stuga färdig här. Ty, som du [ 220 ]troligen vet, har jag ingen manlig arfvinge och börjar själf bli gammal.»

Olof såg länge på gubben.

»Nu först förstår jag hvad ni menade med att man i er släkt inte brukar tugga om det som en gång händt», sade han. »Och jag kan inte nog tacka er för er godhet. Men saken är den, att jag inte kan bo i andras stugor, jag måste bygga min stuga själf och själf bryta min åker. Jag skulle ha haft en färdig gård också hemma, men jag kunde inte taga emot den.»

»En gård…?» utropade gubben och steg upp. »Hvarifrån är du då egentligen hemma?»

»Från Kylänpää i Hirvijoki — om ni har hört talas om det stället?» svarade Olof.

»Jag har i min ungdom till och med varit i den trakten», sade gubben blidare, närmande sig Olof. »Och från hvilken gård där?» frågade han, i det han slog sig ned nära Olof.

»Från Koskela.»

»Från Koskela! Från Stor-Koskela —?»

»Visst är det ju ganska stort», svarade Olof.

»Och hvarför har du inte kunnat säga det redan, när du var här för första gången?» sade gubben med en lång, skarp blick. —

»Det har varit bättre för både dig och mig.»

»Därför», svarade Olof, och en mörk rodnad spred sig öfver hans drag, »att jag aldrig velat ta en hustru i gårdens namn eller på gårdens anseende, utan i mitt eget namn och för mig själf!»

»Så så, jaså», sade gubben och granskade honom länge från topp till tå. »Jaså, på det viset.»

[ 221 ]Men därpå tycktes han varsebli någonting på gården. »Bry dig inte om det», sade han vänligt och steg hastigt upp. »Hästarna tyckas komma från smedjan, jag måste se till dem litet — jag dröjer inte länge borta.»

För de i stugan kvarblifna var det som om en klar söndagsmorgon med fjärran klockklang grytt efter en stormig lördagsnatt.

Med rodnande kinder skyndade flickan emot Olof, som steg upp och mötte henne. Hon skyndade fram och slog hänförd sina armar om hans hals!

»Nu först förstår jag hurudan du egentligen är!»

»Och jag — hurudan du egentligen är…!»