Sången om den eldröda blomman/Kap 24
| ← Frieriet |
|
Brudkammaren → |
24. DEN BRUSTNA STRÄNGEN.
Höstkvällen vandrade svartklädd öfver jorden. Den gick utmed vägarna, smög sig öfver ängarna, satt och rufvade i skogen — det speglande vattnet i dikena utvisade vägarnas riktning.
Men Moisio gård lyste som ett flammande bål i höstnattens mörker. Från hvartenda fönster flödade ett fullt, rödgult ljus ut i natten, så att det såg ut, som om byggnadens inre hade stått i ljusan låga.
Och från gården hördes ett brus af röster och ett sorl af ord, som af en stor skara män, då de sittande omkring lägerelden förtälja hvarandra sina upplefvelser. Bruset var som ett ackompanjemang till utanför ljudande tydligare röster — gälla och djupa, sträfva och mjuka, till ett oupphörligt tassande af steg, till smygande hviskningar kring husets knutar. Allt lif, allt ljus, alla ljud i Kohiseva by tycktes denna afton vara samlade på Moisio gård.
Fiolen gnällde, stugan sviktade, golfvet knarrade och förbi fönstret ilade en oupphörlig rad af hufvuden och gestalter.
Vigseln hade skett före skymningens inbrott. Sedan hade man ätit och druckit och dansat — och allt fortgick dansen, fastän det var nära midnatt.
Brudgummen var ståtlig, bruden honom värdig — aldrig hade man sett ett grannare par, det kunde hvar och en själf se. Ty hvar och en hade sett dem. Alla hade visserligen icke lyckats få komma in, men byns vidtbereste målare hviskade något i de omkring ståendes öron, och så ropades där ute på brud och brudgum. Och de framträdde på farstukvisten med sitt följe och på den halfmörka gården ropades det lefve och hurra — allt tillgick som i de stora städerna, försäkrade den vidtbereste.
Brudgummen var lycklig — det kunde man tro, bredvid en sådan flicka! Och bruden var lycklig — huru skulle hon ej det, efter så många års trogen väntan! Ty alla visste att hon hade väntat, alla kände historien om det underliga frieriet, om färden utför forsen och om den röda sången vid vikens strand. Och härtill slöt sig en oändlig serie fragment om fästmannens äfventyr och fästmöns trohet, hvilka folkets diktande ande, då den en gång blifvit satt i rörelse, alltjämt fortsatte och fullständigade. Och sägnerna gingo från man till man ute på gården och smögo sig sakta in i gästabudssalen, nästan ända fram till brudparet. Öfver alla dessa sägner glimmade äfventyrets och hjältesagans strålkrans, stänkande ett skimmer af ärans guld till och med öfver gamle Moisios grå hår.
Åter ropades det på brud och brudgum — på
sagoparet, mannamodets och den trogna kärlekens
beundrade representanter, hvilka man icke kunde se
sig mätt på. Åter strålade farstukvisten af ljus, åter
rullade de hänförda lefve- och hurraropen ute på
gården, och åter slank någon nyfiken efter den
inträngande skaran in i bröllopssalen.
Äfven salen lyste och strålade. Det med hvita lakan beklädda taket skimrade som nattfallen snö i soluppgången. Väggarna voro rundtomkring klädda i samma hvita dräkt, men lakanen pryddes här af små kransar och girlander, och här och där syntes gröna enrisbuketter. hvilka uppstego som ett nytt, grönskande lif på en bländhvit grund.
Dansen upphörde för ett ögonblick. De inbjudna
drogo sig tillbaka till sidorummen för att intaga
förfriskningar — kvinnorna i sällskap med bruden,
männen särskildt för sig med brudgummen och svärfadern.
Brickorna buros af och an, glas och porsliner skramlade,
ett muntert sorl fyllde rummen och i människornas
ögon lågade bröllopsglädjen som en klar festdryck i
genomskinliga glas.
Åter gnällde fiolen och människorna strömmade in i stugan. Männen tömde ännu sina glas och koppar och drogo sina sista bloss, men snart skyndade äfven de efter de andra.
Till sist kom brudgummen. Men plötsligt erinrade han sig att han glömt att ta med sig tobak åt spelmannen och återvände därför. Och då han tagit hvad han sökte och vände sig om för att gå, stod framför honom en yngre, kort och undersätsig man.
Olof ryckte nästan till — ty mannen hade uppenbarat sig ljudlöst och plötsligt som ett spöke. Och han stod där också nästan som ett spöke, orörlig och underlig för öfrigt: bredbent med vänstra handen i byxfickan, den högra slappt böjd vid sidan, hatten i nacken och en tjock, glödande cigarr i munnen — för öfrigt var han fint klädd i stärkkrage, röd rosett och en tjock silfverked öfver västen. Ögonen stirrade med en grumlig glans oafvändt på Olof.
»Jag skulle ha ett par ord att säga brudgummen — ifall han har tid att höra på?» sade mannen med tjock och hes röst, alltjämt behållande cigarren i munnen.
»Hvarför inte… det har jag ju nog… men jag känner er inte ens… ?» svarade Olof.
»Visst äro vi ju bekanta», ljöd det långsmed cigarren, och i den hesa rösten bubblade något giftigt och hemlighetsfullt — »mer än bekanta, fast vi inte lära ha blifvit föreställda för hvarandra.»
Mannen tog ett steg emot Olof.
»Du firar ditt bröllop i kväll och jag kom för att lyckönska dig. Dig, som har vändt upp och ned på så många flickhjärtan och gjort så många ynglingars sinnen svarta som sot, dig skulle det kanske göra godt att veta …»
»Hvad då —?» utropade Olof uppbrusande, liksom fordrande räkenskap.
Mannens glasaktiga ögon tycktes svälla ut, och ur pupillernas midt tycktes två glödheta nålspetsar tränga fram:
»Dig, som har haft hela världen i ditt våld, men ändå beröfvat så mången fattig hans enda lamm, dig skulle det kanske på denna afton göra godt att veta … att … att … tror du att du själf har lyckats få ett oskyldigt lamm!»
Och mannen såg Olofs ansikte mörkna, hans näsborrar vidgas och skälfva. Han såg brudgummen darra från topp till tå, liksom ett störtande träd, hvilken blott väntar det sista yxhugget. Mannen beslöt att hugga till med detsamma:
»Nå, hur känns det? Lycka till» — han bugade sig spefullt. »Jag har också mera orsak än de andra, eftersom vi lära vara liksom delägare i samma…»
»Fege — usling — satan!» Ändtligen bröto Olofs ångest och raseri sina dammar. Ett språng framåt; med af vreden ökade krafter fattade han med båda händerna mannen i rockuppslagen och höjde honom högt upp i luften.
»Läs din välsignelse!» hväste Olof mellan tänderna, alltjämt hållande honom upplyft och kramande hans rockuppslag så att det stärkta skjortbröstet prasslade. Mannen sprattlade ett par tag med benen, men därpå blefvo de orörligt nedhängande, hans ansikte blef blekt, cigarren föll ur hans mun och Olof kände hur hela hans kropp förvandlades till en slapp, hängande köttmassa.
»Jag lär vara full — och — ve-ve-vet inte hvad…» bubblade det fram mellan de bleka läpparna, snarlikt de sista skvättarna ur en tunna som tömmes.
»Tacka din lycka att det är så — annars…!» Olof släppte mannen med en duns i golfvet: — »Ut härifrån!»
Den bleke mannen, som knappt kunde hålla sig upprätt, vacklade hit och dit som en medvetslös, vände sig slutligen helt om och famlade ut ur rummet utan ett ord.
Olof stod midt i rummet. Det susade för hans
öron, och ljusens lågor dansade om hvarandra.
»Det är sant! Ingen skulle våga det, om det inte vore sant!» Det föreföll honom så naturligt, att han inte ett ögonblick betviflade den drucknes ord — ödet, hvars ingripande han i det längsta med dystra aningar fruktat, hade nu öfverraskat honom och krossade allt i ett enda ögonblick!
Fiolen gnällde högre än vanligt, och golfvet sviktade så att hela huset darrade — i stugan spelades en ny dans upp. Det föreföll Olof som om fiolens ljud hade varit ett enda, skärande hånskratt, som om alla dessa människor hade skrattat och dansat i kapp af glädje öfver hans förnedring.
»Nej det skall bli ett slut på det här helvetet — och det genast!» utropade han högt, störtande sig ut ur rummet, utan att ens ha tid att tänka efter huru han skulle åstadkomma detta slut.
En mängd leende blickar riktades mot Olof, då
han beträdde stugans tröskel och för trängselns skull
stannade där ett ögonblick. Och där klarnade det för
honom, att han inte likt en knifjunkare kunde börja
utrymma hela stugan.
Man gjorde rum för brudgummen utmed väggen, och långs den smala rännan skyndade han bort till andra ändan af stugan — till spelmannen.
»Säljer du din fiol?» hviskade han i dennes öra. »Det är någon som vill köpa den, han har bedt mig fråga — på priset prutas inte!»
»Jag vet inte — det är svårt att skiljas», svarade spelmannen och dämpade fiolens toner.
»Säljer du din fiol? Den behöfs!»
»Låt gå då för trettio mark!»
»Bra! Köparen kommer strax. — Men byt om till polka nu och spela som den, som smeker sin älskade för sista gången! Och en tändande takt!»
Spelmannen nickade.
Olof steg rakt fram till en ung flicka och bugade sig. Fiolen tystnade och slog i detsamma om till polka, så häftigt att de dansande stannade med häpnad i blickarna.
Men som en stormvind ilade Olof bort med sin flicka, och flere andra par satte sig åter i rörelse. Men de stannade snart, och allas blickar fästes på brudgummen, hvilken tycktes besatt af öfvernaturliga makter. Hans ögon lågade, på läpparna lekte ett gåtfullt löje och på pannan lyste ett öfvermodigt trots.
Alla sågo med förvåning och beundran — aldrig hade man sett en sådan dans! Olof tog en annan flicka, så en tredje, förde hvar och ett blott ett par hvarf kring rummet och bytte åter om. Han förde dem ej till deras platser, han slängde dem bara lätt ifrån sig och bugade sig för en ny och ryckte henne med sig i samma vilda fart.
»Hvad menar han väl med det där?» hviskades det.
»Han dansar nu med alla flickor — sista gången som ungkarll»
»Ja, verkligen!» Och människorna logo och betraktade förtjusta den vilda, gåtfulla dansen — det skulle också ha varit underligt, om inte vid hans bröllop något säreget hade inträffat, som alltid annars.
Åter svängde Olof sin dam åt sidan och bugade sig sedan särskildt djupt och artigt — för Kyllikki, som stod där häpen och orolig, utan att veta hvad hon egentligen skulle tro.
Spelmannen, som såg, hvem han nu bjudit upp, tryckte fiolen hårdare till sitt bröst och lät all sitt hjärtas eld strömma ut i stråkens tagel. Fiolen gnällde och klagade, och brudparet ilade fram som genom luften, smidigt och hänförande. Ett hvarf, två, tre, fyra hvarf rundt stugan — och alltjämt ilade de vidare.
Då, midt under det femte hvarfvet, tystnade fiolen plötsligt, skymtade fram i den förbidansande Olofs höjda hand, och splittrades i samma ögonblick i tusen bitar mot bordshörnet — »vii-i-i» hven midt i förstörelsen en sträng som brustit i sin spänning.
Det gick en ryckning genom bröllopsskaran, alla sågo skrämda på brudparet. Men de stodo lugnt bredvid hvarandra, som om allt det där hört till dansens afslutning.
»Ursäkta, om det föreföll ovanligt!» yttrade brudgummen leende. »Ni förstå väl, att på den fiol, med hvilken jag spelats ut ur min ungdom, skall det aldrig mera spelas. —« Godnatt!»
Genom hopen gick en susning af lättnad och beundran. Hvilken slutdans! Hvilken ungdom! Ingen annan skulle ha kunnat hitta på något sådant!
Gästerna logo, brudgummen log och Moisiogubben log vid sin bordsända: så skall det vara! Ryggen åt de andra, allt åt den ena — min dotter är nog värd en fiol!
Bruden ensam stod blek — som om det åter hade varit söndagsafton om sommaren, och hon hade stått vid vikens strand och sett huru en man med vredens rodnad på sina kinder ilade bort längs strandvägen.