SOU 1944:69/5 Kap
| ← 4 Kap. |
|
6 Kap. → |
5 KAP.
I SL 5: 13 gives den allmänna regeln, att om förbrytare dör allt straff skall förfalla. Vid sidan om denna regel innehåller lagrummet bl. a. en särskild bestämmelse beträffande påföljd varom förmäles i SL 2: 20. Det stadgas, att sådan påföljd, när så ske kan, skall tillämpas om den blivit ålagd under förbrytarens livstid genom laga kraft ägande dom. SL 2: 20 syftar otvivelaktigt bl. a. på förverkandepåföljder enligt strafflagen, och det är en vanlig åsikt, att stadgandet i SL 5: 13 angående påföljder varom i SL 2: 20 förmäles är tillämpligt även beträffande förverkande enligt bestämmelser utanför strafflagen. Det är dock icke någon i rättstillämpningen stadgad grundsats, att förverkandepåföljd städse skall bortfalla i enlighet med vad i SL 5: 13 sägs (se NJA 1944 s. 73). Vägande sakliga erinringar kunna ock göras mot en sådan grundsats. Det må till en början framhållas, att sakens natur kräver att ett förmögenhetsingrepp av den art varom SL 12: 20 handlar, d. v. s. oskadliggörande av falska stampar och andra förfalskningsverktyg ävensom vad som tillkommit genom förfalskning, skall kunna äga rum utan hinder av den brottsliges död. Även vad angår förverkande av sådant som icke redan genom sin beskaffenhet framstår såsom brottsverktyg men likväl använts såsom hjälpmedel vid brott samt muta och annat som någon förvärvat genom brott synes det mindre väl grundat, att förverkande skulle vara uteslutet om den brottslige avlidit innan laga kraft ägande beslut om förverkande föreligger. Det är intet opraktiskt fall, att en länge bedriven brottslig verksamhet upptäckes först efter den brottsliges död, och det skulle mången gång vara stötande, om hans arvingar måste lämnas i okvald besittning av de hjälpmedel han använt för verksamheten eller av vinning av denna. Kommittén föreslår därför, att åt SL 5: 13 gives ändrad lydelse så att därav framgår att påföljd enligt 2: 18 och 19 i förslaget skall gå i verkställighet utan hinder av förbrytarens död. I 2: 20 i förslaget gives emellertid en särskild bestämmelse, att talan om förverkande där straffet är förfallet icke må väckas med mindre överåklagaren finner det vara ur allmän synpunkt påkallat. Den ändrade lydelsen av SL 5: 13 får betydelse även för specialstraffrätten.
Den nuvarande bestämmelsen i 5: 13 om påföljd som i SL 2: 20 sägs har i förslaget utgått därför att det nuvarande innehållet i sistnämnda lagrum ej bibehållits.
I SL 5: 15 givas bestämmelser om åtalspreskription för brott som av ämbetsman begås i ämbetet. Preskriptionstiden är två år, där brottet är belagt med allenast bötesstraff, och fem år, där brottet är av beskaffenhet som förmäles i SL 25: 17. För andra brott av ämbetsman i ämbetet är preskriptionstiden tio år, eller, om brottet är belagt med straffarbete på viss tid över åtta år eller med straffarbete på livstid, den längre tid som för sådana fall är stadgad i SL 5: 14.
Enligt 25 kap. SL förekommer endast i ett fall, att brott av ämbetsman i ämbetet är belagt med allenast böter. Detta fall är det i 6 § sista punkten behandlade att ämbetsman för egen vinning mottager sammanskott eller annat då det erbjudes honom såsom av fri vilja. Någon särskild bestämmelse avseende detta fall upptages ej i förslaget utan de mera omfattande bestämmelserna om tjänstemissbruk och tjänstefel ha ansetts vara tillräckliga.
Enligt 25 kap. i förslaget förekommer i vissa fall, att ämbetsbrott är belagt med allenast böter. Detta gäller ringa fall av tjänstemissbruk, tagande av muta eller brott mot tystnadsplikt. Det synes kommittén emellertid icke vara motiverat, att de ifrågavarande brotten skulle preskriberas på kortare tid än vanligt tjänstefel. Kommittén har därför icke bibehållit bestämmelsen om tvåårig preskriptionstid.
För det i 25: 5 i förslaget upptagna brottet tjänstefel, vilket i gällande lag motsvaras av brott som behandlas i SL 25: 17, bör enligt kommitténs mening en femårig preskriptionstid bibehållas. Däremot finner kommittén den i SL 5: 15 stadgade tioåriga preskriptionstiden för andra självständiga ämbetsbrott i allmänhet vara alltför lång. Det synes rimligt, att dessa brott, i den mån det allmänna straff som kan följa å dem icke överstiger två års straffarbete, preskriberas efter fem år såsom beträffande allmänna brott är stadgat i SL 5: 14. Emedan förslaget i motsats till gällande lag intager den ståndpunkten att självständigt ämbetsbrott icke föreligger där gärningen innebär allmänt brott, medför en sådan ändring icke, att gärningar som äro straffbelagda i annan del av strafflagen än 25 kap. skulle i något fall preskriberas tidigare än som följer av SL 5: 14. Kommittén föreslår därför, att i 5: 15 stadgas att tjänstemissbruk av det slag, varom förmäles i 25: 1, tagande av muta, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel preskriberas efter fem år. Gärningar, som äro straffbelagda annorstädes än i 25 kap., preskriberas enligt förslaget efter SL 5: 14 även om de föranleda tillämpning av 25: 7 i förslaget. Genom ett särskilt stadgande, hänvisande till 25: 8 i förslaget, sörjes emellertid för att preskriptionstiden icke blir kortare än fem år där ämbetsman genom brott, varom förmäles annorstädes än i 25 kap., åsidosatt sin tjänsteplikt. För grovt tjänstemissbruk gäller preskriptionstid som stadgas i SL 5: 14, d. v. s. i detta fall en tid av tio år.
Enligt SL 5: 15, liksom enligt SL 5: 14, avbrytes preskriptionstiden genom anställande av åtal. I sitt betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. (1944: 9 och 10) har emellertid processlagberedningen av hänsyn till nya rättegångsbalkens bestämmelser föreslagit, att den preskriptionsavbrytande åtgärden i stället beskrives såsom åtgärd för beivrande av brottet. Denna ändring har kommittén iakttagit i förevarande paragraf. Innan nya rättegångsbalken träder i kraft, syftar uttrycket dock icke på annan åtgärd än väckande av åtal.
Att straffet för brottslig verksamhet är preskriberat bör icke föranleda, att förverkande på grund av brottet skulle vara uteslutet. Förverkandeförklaring kan nämligen vara motiverad, fastän så lång tid förflutit efter den brottsliga gärningen att samhället anser sig kunna avstå från att göra sitt straffanspråk gällande. Viss preskriptionstid synes dock påkallad, och i förevarande paragraf har därför stadgats, att där straffet är förfallet talan om förverkande ej må anhängiggöras sedan den för fordringar i allmänhet gällande preskriptionstiden av tio år förflutit från det brottet begicks. Beträffande avbrott av preskription skola de i SL 5 kap. för åtalspreskription givna reglerna gälla. Den föreslagna bestämmelsen är icke tillämplig beträffande förverkande enligt 18 § andra stycket. Emedan någon brottslig verksamhet icke förutsättes för förverkande enligt detta lagrum, saknas i detta fall utgångspunkt för någon preskriptionstid. Däremot torde bestämmelsen vara analogiskt tillämplig på specialstraffrättens område.