SOU 1944:69/4 Kap
| ← 3 Kap. |
|
5 Kap. → |
4 KAP.
Enligt SL 4: 1 första stycket ådömes i regel ett gemensamt straff, då någon skall dömas för flera brott. Avsättning och suspension äro emellertid undantagna från paragrafens tillämpningsområde genom stadgandet i dess andra stycke, vilket beträffande dessa straffarter hänvisar till vad i SL 4: 7 är stadgat. Enligt stadgandet i sistnämnda lagrum skall dock gemensamt straff i viss utsträckning tillämpas även vid ådömande av avsättning eller suspension för flera brott.
Genom den förändrade innebörd de särskilda ämbetsstraffen enligt 2: 15 och 16 i förslaget erhållit kommer regeln om gemensamt straff att i vidgad omfattning passa för dem. Kommittén föreslår därför, att den allmänna regeln om gemensamt straff i SL 4: 1 göres tillämplig på avsättning och suspension genom upphävande av paragrafens andra stycke. Visserligen är det alltjämt nödvändigt att i 7 § ge vissa särbestämmelser beträffande ämbetsstraffen, men någon erinran härom i 1 § synes ej påkallad. Kommittén återkommer till frågan vid 7 §.
I denna paragraf, som innehåller bestämmelser rörande maximum och minimum för gemensamt straff vid sammanträffande av brott, föreslår kommittén sakliga ändringar i tre hänseenden. Enligt gällande lag kan avvikelse ske från de för brotten stadgade straffsatserna genom att straffet i den svåraste tillämpliga straffarten höjes; däremot kan gemensamt straff icke i något fall utmätas i en straffart, som icke stadgas i någon av straffsatserna. Kommittén föreslår nu, att straffarbete i visst fall skall kunna ådömas såsom gemensamt straff för flera brott som icke äro belagda med högre straff än fängelse. Vidare föreslår kommittén, att straffet skall kunna höjas på sätt i paragrafen sägs ej blott i den svåraste tillämpliga straffarten utan i varje straffart som ligger mellan minimum och maximum i det gemensamma straffets skala. Slutligen föreslås införande av ett maximum för suspension som gemensamt straff.
I samband med dessa sakliga ändringar har en formell omredigering vidtagits.
Paragrafen skall enligt förslaget uppdelas i två stycken, av vilka det första innehåller huvudregeln. Enligt denna må gemensamt straff icke understiga något av de för brotten stadgade lägsta straffen eller överskrida de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra. Detta överensstämmer med gällande lag. Däremot borttages enligt förslaget de nuvarande föreskrifterna, att gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag stadgade straffsatserna och att höjning må ske allenast i den svåraste tillämpliga straffsatsen. Anledning synes nämligen saknas att tillämpa straffsatserna för de särskilda brotten i vidare mån än som erfordras för att i enlighet med huvudregeln bestämma maximum och minimum i skalan för det gemensamma straffet. Inom denna skala bör straffet kunna utmätas i varje straffart utan annan begränsning än som angives i paragrafens andra stycke. Det där angivna högsta bötesstraffet, 180 dagsböter, kan alltså enligt förslaget användas såsom gemensamt straff ej blott som nu när samtliga brott äro belagda med allenast böter utan även när straffsatsen för något av dem eller alla därjämte upptager frihetsstraff; och gemensamt straff för två brott för vilka straffsatsen är fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år, kan bestämmas till fängelse i högst två år.
Det gemensamma straffets särskilda maxima för de olika straffarterna ha i förslaget upptagits i ett andra stycke. Beträffande straffarbete på viss tid bibehålles den nu gällande regeln, att maximum i den svåraste straffsatsen får överskridas med högst två är. Samma regel gäller nu beträffande fängelse. På grund härav kan fängelse, som annars enligt SL 2: 4 ej må sättas över två år, komma att vid sammanträffande av brott bestämmas upp till fyra år. Fängelsestraff på längre tid än två år äro emellertid med den nuvarande utformningen av straffsystemet föga lämpliga och användas i rättstillämpningen sällan eller aldrig. Kommittén föreslår därför, att fängelse såsom gemensamt straff ej må överstiga två år men att, där de högsta straffen sammanlagt uppgå till fängelse under längre tid, i stället må dömas till straffarbete, vars maximum bestämmes med tillämpning av regeln att fängelse svarar mot straffarbete under hälften så lång tid men som icke i något fall får överstiga två år. Närmaste anledningen till att kommittén upptagit denna fråga i samband med sin revision av speciella delen är, att den föreslagna regeln medför bättre möjligheter till en rationell straffmätning vid yrkes- eller vanemässig brottslighet. Yrkes- eller vanemässighet bör tydligen i regel uppfattas som en försvårande omständighet. Det är emellertid ej fullt tillfredsställande att vid en yrkes- eller vanemässig brottslighet anse vart och ett av de särskilda brotten begånget under försvårande omständigheter, ty det försvårande ligger vanligen just i att brotten äro flera. Däremot förtjäna ofta flera mindre yrkes- eller vanemässiga brott att i straffmätningshänseende likställas med ett grövre. Den som yrkesmässigt bedragit sig till ett belopp är ofta lika straffvärd vare sig det skett genom en enda eller ett fåtal större kupper eller genom en mångfald i och för sig små brott. Den föreslagna möjligheten att vid sammanträffande av brott ådöma straffarbete i högst två år i stället för fängelse i högst fyra år medför, att för flera brott, vilka alla äro att rubricera såsom bedrägligt beteende enligt SL 21: 2 och alltså enligt gällande rätt kunna medföra fängelse i högst fyra år, i stället kan utmätas straffarbete i högst två år, d. v. s. vad som i SL 21: 1 stadgas för ett vanligt bedrägeribrott.
I viss mån kunna de nu beträffande fängelse och straffarbete anförda skälen åberopas för öppnande av möjlighet att ådöma fängelse såsom gemensamt straff för flera bötesbrott. Med hänsyn främst till att skillnaden mellan böter och fängelse är mycket större än mellan fängelse och straffarbete har kommittén emellertid avstått från att i detta sammanhang föreslå någon sådan regel. Av liknande skäl öppnar förslaget icke heller möjlighet att ådöma avsättning såsom gemensamt straff för flera suspensionsbrott.
Beträffande suspension finnes i gällande strafflag överhuvud icke något stadgande om viss tid, följaktligen icke heller om suspension såsom gemensamt straff. Förslaget, som i 2: 15 begränsat suspensionstiden till högst ett år, upptager i 4: 2 ett stadgande, att suspension icke heller såsom gemensamt straff må överstiga ett år.
Någon ytterligare lagregel om gemensamt straff vid avsättning och suspension torde icke vara erforderlig. Suspension kan tydligen användas såsom gemensamt straff, så snart straffsatsen för alla brotten upptager suspension, avsättning åter, så snart något av brotten kan medföra avsättning. Huruvida avsättning eller suspension skall komma till användning såsom gemensamt straff avgöres efter den sammanlagda brottslighetens grad och art.
Med hänsyn till att enligt kommitténs förslag straffet vid sammanträffande av brott kan höjas på sätt i 2 § sägs ej blott i den svåraste utan i varje tillämplig straffart har förvandlingsregeln i 6 § kunnat erhålla en förenklad utformning.
Beträffande avsättning och suspension gäller enligt SL 4: 7, att gemensamt straff skall tillämpas, då fråga är om flera brott i samma befattning, men att i andra fall sådant straff skall ådömas särskilt. Detta innebär, att ämbetsstraffen ådömas särskilt dels vid sidan om allmänt straff, dels ock vid sidan om ämbetsstraff för brott i annan befattning.
Enligt 2: 16 i förslaget omfatta avsättning och suspension alla befattningar, som den dömde innehar och domstolen finner honom böra mista. Ådömande av flera ämbetsstraff vid sidan av varandra ifrågakommer därför icke enligt förslaget. Har någon för flera brott förskyllt avsättning eller suspension, skall alltid ett gemensamt straff ådömas, nämligen avsättning, om straffsatsen för något av brotten upptager sådant straff och den föreliggande brottsligheten finnes förskylla det, eljest suspension. Detta stadgas icke i 4: 7 i förslaget utan framgår av de allmänna reglerna i SL 4: 1–4, vilka gjorts tillämpliga genom upphävande av 1 §:s andra stycke.
I 4: 7 i förslaget upptages i första stycket allenast stadgandet, att avsättning eller suspension och allmänt straff skola ådömas jämte varandra. Härifrån stadgas undantag beträffande böter för visst fall. Har någon förskyllt dels böter enligt någon av de fem första paragraferna i förslagets 25 kap., dels ock avsättning eller suspension för ett annat brott, skall avsättning eller suspension ådömas som gemensamt straff, om sådant straff prövas vara tillfyllest. Eljest ådömas böter särskilt. Hår må erinras om att i 25: 7 i förslaget ges möjlighet att i ett annat fall använda avsättning eller suspension såsom enbart straff för den som tillika förskyllt böter, nämligen ifall ämbetsman begår allmänt brott varigenom han visat sig ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva ämbetet.
I förslagets andra stycke upptages ett särskilt stadgande för att göra grundsatserna i 3 och 4 §§ tillämpliga i sådana fall, då någon som dömts till avsättning eller suspension därefter för brott som förövats innan verkställigheten av honom genom domen ålagt straff börjat finnes förskylla avsättning eller suspension.
I SL 4: 14 har genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott införts en för de i SL 20–23 kap. upptagna förmögenhetsbrotten gemensam regel om återfall. Regeln gäller allenast brott, vid vilka olika straffskalor uppställts för skilda svårhetsgrader. Vid sådana brott, där gradindelning funnits obehövlig, har återfall ansetts kunna utan särskilt stadgande vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen.
Även de i förslagets 24 kap. upptagna brotten, skadegörelse m. m. kunna uppfattas som förmögenhetsbrott, och återfallsregelns tillämpningsområde föreslås därför utsträckt till dem. Visserligen kommer tillämpning av återfallsbestämmelsen, då de i 24 kap. avsedda brotten vanligen äro av lindrig beskaffenhet, ofta att uteslutas på grund av stadgandet, att dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter ej skall tillräknas någon till sådan förhöjning av straff som i SL 4: 14 sägs. Detta hindrar emellertid icke, att mera allvarliga brottsfall enligt 24 kap. böra beaktas i återfallshänseende. Den härigenom öppnade möjligheten att till fängelse döma den som icke genom bötesstraff låter avhålla sig från att fortsätta med olovligt fiske är tydligen i motsvarande mån påkallad beträffande olovlig jakt; det torde emellertid icke ankomma på kommittén att framlägga förslag därutinnan.
Vid brotten mot staten är gradindelning påkallad i vida mindre utsträckning än vid förmögenhetsbrotten. För exempelvis våldsamt motstånd, fylleri och förargelseväckande beteende, vid vilka brott återfall är särskilt vanligt, föreslås därför endast en enhetlig straffskala. Överhuvud ha straffskalorna för brotten mot staten gjorts så vida, att den försvårande omständighet som återfall innebär kan vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen. Kommittén föreslår fördenskull ingen uttrycklig återfallsregel för dessa brott.
För de i 12, 13 och 19 kap. upptagna brotten mot allmänheten föreslås gradindelning i större utsträckning men frågan om återfall synes ligga olika i olika fall. De i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten stå förmögenhetsbrotten så nära, att de i återfallshänseende lämpligen torde kunna jämställas med dessa. Av de i 13 kap. upptagna brotten kunna visserligen några, främst osant intygande och missbruk av urkund, i åtskilliga fall stå bedrägeri nära, men i fråga om den genomsnittliga brottslingstypen skiljer sig dock detta kapitel väsentligt från 20–23 kap. Detsamma gäller de i 19 kap. upptagna allmänfarliga brotten. Beträffande både de i 13 kap. och de i 19 kap. upptagna brotten torde, då återfall spelar föga roll och stränga straff ingå i straffskalorna. återfallssynpunkten kunna vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen.
Kommittén föreslår alltså i nu förevarande sammanhang väsentligen endast den nyheten, att den för SL 20–28 kap. gällande återfallsregeln göres tillämplig även på 12 och 24 kap. Detta innebär, dels att regeln kan tillämpas på skadegörelse- eller förfalskningsbrott som begås efter tidigare avdömt skadegörelse-, förfalsknings- eller förmögenhetsbrott dels ock att skadegörelse- och förfalskningsbrott skola i återfallshänseende beaktas vid bedömande av förmögenhetsbrott.
I samband med den nu angivna utvidgningen av återfallsregelns tillämpningsområde förordar kommittén även en jämkning av regelns utformning. I den nu gällande lydelsen av lagrummet heter det, att där särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt, straffet för återfall skall under närmare angivna betingelser bestämmas enligt det stadgandet. Vid brott med en straffskala för normalfall och en för det fall att brottet är grovt kan alltså sistnämnda skala användas för ett brott av normal svårhetsgrad som utgör återfall. När fråga är om en skala för normalfall och en för det fall att brottet är ringa, saknar däremot den gällande återfallsregeln tillämpning. Beträffande de tre förmögenhetsbrott där en sådan återfallssituation främst är av praktisk betydelse, nämligen stöld, bedrägeri och förskingring, gör emellertid en särskild tilläggsregel det möjligt att på ringa brott vid återfall tillämpa i stort sett samma straffskala som för normalfall.
Genom att skadegörelse- och förfalskningsbrotten nu föras in under återfallsregeln ökas åtskilligt antalet brott vid vilka särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är ringa. Kommittén föreslår därför, att huvudregeln göres direkt tillämplig på sådana situationer. Enligt paragrafens nu föreslagna lydelse skall, där särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är ringa eller att brottet är grovt, straffet för återfall kunna bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad av brottet. Vid återfall kan alltså för ringa brott användas straffskalan för normalfall och för brott av normal svårhetsgrad straffskalan för grovt brott, därest sådan straffskala finnes. Detta innebär, att en ringa urkundsförfalskning bedömes efter straffskalan i 12: 1 och en vanlig urkundsförfalskning efter straffskalan i 12: 3. Den särskilda regeln för stöld, bedrägeri och förskingring föreslås upphävd. Enligt den föreslagna allmänna regeln kan vid återfall tillämpas beträffande snatteri straffskalan i 20: 1, beträffande bedrägligt beteende straffskalan i 21: 1 och beträffande undandräkt straffskalan i 22: 1. Att även bodräkt vid återfall skall kunna bedömas efter straffskalan i 20: 1 föreslås klargjort genom ett tillägg till SL 20: 3.
Genom den ändrade avfattningen av förevarande paragraf blir det fullt tydligt att paragrafen icke skall åberopas i fråga om ett återfallsbrott som redan i och för sig är grovt (jfr NJA 1943 s. 442).
Den nuvarande bestämmelsen i andra stycket om att med visst brott skall likställas delaktighet däri har i förslaget fått utgå, då detta utan vidare framgår av 3: 3 i förslaget.
Kommitténs behandling av återfallsfrågan har begränsats till de brottsgrupper revisionen av strafflagens speciella del hittills omfattat. Frågan får upptagas till förnyat övervägande vid revision av bestämmelserna om brott mot person.