Saga (Creutz)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Saga
av Gustaf Philip Creutz
Ur Svenska parnassen, band II s. 101–106 av Ernst Meyer från 1889.
På Wikipedia finns en artikel om Saga (Creutz).


[ 101 ]

Saga.

Två jungfrusvalor, slägtets prydnad,
I samma näste bodde hop;
Om deras vänskap, tro och lydnad
I skogen gjordes mycket rop.
Med kyssar de hvarannan väckte,
Och kyssar hela dagen räckte,
Med kyssar togo de god natt;
En kyss på mat, en kyss på dricka,
»Mitt lilla gryn, min söta flicka!»
Och mera dylikt vänskapspratt.

Man hörde aldrig fåfängt sqvitter[1]
Från deras rena näbbar gå,
Ett himlaverk, ett andligt qvitter
Var det som hågen lekte på.

[ 102 ]

I skogen kom ett sätt att tala:
»Mitt barn bli ärbar som en svala.»
Det första ungen var så stor,
Att han på skalet börja’ picka
Och ut sitt lilla hufvud sticka,
Fick han den lexan af sin mor.

En unger Vippstjert, som man sade,
I elakt sällskap nöje tog,
En ganska näsvis fägring hade,
Hvarmed han honors dygd bedrog.
Af syndig åtrå till sin nästa
Beslöt han dessa helgon fresta —
Hur snart är ungdom ej förförd?
Han sina skalkelater tvingar
I helig uppsyn, slaka vingar
Och låts att vara häftigt rörd:

Ack huru väl ers nåder pipa!
Förlåt, att jag den frihet tar,
Att säga, hur er sång kan gripa
Allt hvad som näbb och fjäder har.
I aftons den en hop bevekte,
Som uti dessa björkar lekte,
Att bjuda er på en konsert:
Två näktergalar, fyra starar,
En steglits för musiken svarar,
Och jag slår takten med min stjert.

En turturdufva, som det ljudes,
Lär kuttra uti nästa träd,
Och alla skogens helgon bjudes,
Att ändtligt mangrant vara med.
En menlös sång kan under göra
Och någon flygtig fogel röra
Att öfverge sitt raseri.
Betänk I kunde mången frälsa.
Om oss förlänas lif och helsa,
Fick han till svars, så komma vi.

Ett lofligt nit hos flickan gifves,
Hvar gång hon tänker pryda sig.
Af samma nit en svala drifves:
Hon är så händig, snäll och vig

[ 103 ]

Att fjädren uti ordning pilla
Och dermed hela dagen spilla;
Ja, tiden blef dem nu så kort,
Att när de börja på att knåpa
På deras svarta sammetskåpa,
Så glömde de sin andakt bort.

När ingen fins, som kan berömma,
Är fägring just en lappris sak:
Månntro då dessa vänner glömma
Att böja upp hvarandras smak?
Det hvita bröstet, som du hyser,
Långt mer än sjelfva solen lyser,
Så skreko de, och lade till:
Men skäms du ej, din lilla stolla,
Ack, nå förlåta dig din fjolla,
Hur du kan bry en, när du vill.

Så talte de; men hvad som tänktes,
Det är väl det man icke vet;
Jag gissar dock att hugen sänktes
Ned till herr Vippstjerts färdighet.
Men redan de i luften segla
Och flitigt sig på vägen spegla
I alla bäckar, som der fans.
Re’n hinna de den stämda eken,
Der nyss herr Vippstjert främst i leken
Har öppnat balen med en dans.

Men ack, bevars väl! sad’ den ena,
Hur syndigt sådant nöje är.
Hvad lär ej onda verlden mena,
Den andra skrek, att se mig här.
Kom väds, att Vippstjert vill oss narra
Bevare oss jag börjar darra,
Vi torde oss betänka än.
Låt se, man kan en utväg finna.
När svalan börjar sig besinna,
Fins ingen utväg mer igen.
 
Hon nu herr Vippstjert dugligt bannar:
Min själ! I bjuder artigt till,
Som för oss bland så många hannar
Att göra med oss hvad I vill!

[ 104 ]

Men vet, det anstår ej en hona.
Härefter lär I oss förskona
För edert sällskap och besök.
Jag far tillbaka på min heder!
Ett löfte, som likt flickors eder
Försvann i vädret som en rök.

En svala har ej elakt sinne:
Får hon en tår i ögonsigt,
Försvinna strax utur dess minne
Båd’ hat och brott och dygd och pligt.
Ack om jag lärt för könet gråta
Och alltid på dess grymhet låta,
Jag vunne mer än någon tror.
En smula lögn kan göra under,
Månn’ Vippstjert glömde dessa funder,
Som viste dem på sina klor?

Han sig till marken nederkastar
Och så med tårar yttrar sig:
Hur grymt, hur grymt hon sig förhastar!
Nyss som er ankomst bådas mig,
Man sådan fröjd i hopen sporde,
Att hvar ett sedigt luftsprång gjorde.
Jag vid den röda fläcken svär,
Som sitter under frökens haka,
Att jag vill aldrig fluga smaka,
Om icke saken sådan är.

Ack! låt vår bön er öfvertala
Att menlöst röra eder kropp!
En svala alltid blir en svala,
Fast hon med andakt tar ett hopp.
Betänk, om I en skörbjugg föder,
Som eder fägring platt föröder
Och eder helighet, förtär?
Ja, svara de, det kan så vara:
Mitt hjerta löper ingen fara,
Fastän min klo i dansen är.

När hönan första steget klifver,
Så följer andra foten med.
Hon sig åt nöjet öfvergifver
Och svirrar uti hvarje träd.

[ 105 ]

Herr Vippstjert inga konstgrepp glömmer,
Han deras lätta dans berömmer.
Ett ärbart tycke snart bedrar;
Han suckar uppå suckar gjuter:
Af dessa tecken svalan sluter,
Att hennes fägring verkat har.

Den ena svalan sad’: Min söta,
Tänk vippstjert ömhet för mig har!
Hur skall man denna fara möta?
Den andra sad’: Du vilse far.
Min nådigaste vän besinna,
Vi många dygder hos dig finna,
Men mina fjädrar glänsa mer.
Jag rodnar för att uppenbara,
Att Vippstjert fastnat i min snara;
Hans kärlek jag med fasa ser.

Snart börjas mellan dem en träta:
Med söta ord och bitter själ,
De deras fel och brister mäta;
De mena blott hvarannan väl.
Se’n yfves deras tofs och fjäder,
Sin harm de snart för alla väder
Och luftens sällskap gjuta ut.
Farväl med sång! farväl med qvitter!
Men ack! jag ej beskrifva gitter
Hvad detta tog för ömkligt slut.

Dem snart en ilsken ande griper,
Och fradgan genom näbben går,
Den ena vän den andra kniper,
Så hvar en blodig vinge får.
Så långt som svalor kunna minnas,
Kan ej så mordisk drabbning finnas.
Men Pan,[2] som ömkan med dem har
Och högligt denna skam förtryter,
I tvänne qvinnor dem förbyter,
Men lemnar forna kynnet qvar.

[ 106 ]


Till straff för detta skalkestycke,
Förvandlas Vippstjert i en sprätt;
Han hyser än sitt djerfva tycke,
Omskapar sig på tusen sätt.
Han drifver gäck med könets ära,
Hans foglaursprung kan man lära
Utaf hans ystra flygtighet.
Hans flogeld[3] på hvart altar brinner,
Och täcka könet dervid vinner
En hastig ro och lång förtret.





  1. Sqvitter = skators läte
  2. Pan = skogsguden.
  3. Flogeld = ostadig, flygtig eld.