Kalevala/Sång 31
< Kalevala
| ← Sång 30. |
|
Sång 32. → |
TRETTIOFÖRSTA SÅNGEN.
Duvor små en moder närde,
Födde upp en svärm av svanor,
Satte dem på gärdesgården,
Följde svanorna till stranden;
Kom en örn och bort dem förde,
Kom en hök och spred dem fjärran,
Vingstark fågel dem förströdde,
Bar den ena till Karelen
Och den andra bort till Ryssland,
10. Lämnade den tredje hemma.
Den som burits bort till Ryssland
Växte upp och blev en köpman;
Den som fördes till Karelen,
Erhöll namnet Kalervoinen;
Den som lämnats kvar i hemmet,
Uppsköt, Untamoinen kallad,
Till sin egen faders plåga,
Till bekymmer för sin moder.
Nät utkastar Untamoinen
20. I Kalervos fiskevatten;
Kalervoinen vittjar näten,
Samlar fisken i sin väska.
Untamo, den vrånge mannen,
Gripes då av häftig vrede,
Börjar strid med egna händer,
Kräver ut sin rätt med näven,
Väcker tvist om fiskavskrädet,
Handgemäng om abborrynglet.
Och de tvista och de kämpa,
30. Seger vinner ingendera;
Varje hugg den ene giver,
Återgäldar strax den andre.
Nästa gång, ej långt därefter,
Sedan två, tre dar förflutit,
Sådde Kalervo sin havre
Bakom Untamoinens stuga.
Untamolas raska tacka
Äter upp den sådda havren;
Kalervoinens arga gårdshund
40. River Untamoinens tacka.
Men då hotar Untamoinen
Kalervo, sin egen broder,
Lovar att hans ätt förgöra,
Svär att dräpa små och stora,
Att ihjälslå hela skaran
Och hans hus till aska bränna.
Männer ger han svärd i bältet,
Kämpar vapen uti handen,
Gossar han förser med pikar,
50. Ynglingar han yxor räcker,
Så till väldig strid han tågar
Mot sin broder Kalervoinen.
Kalervos svärdotter sitter,
Ung och vacker, närmast fönstret,
Genom fönstret ut hon blickar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Är det kanske rök som stiger,
Eller något digert åskmoln,
Bakom åkrarna därborta,
60. Där det nya tåget slutar?»
Icke var det rök som uppsteg,
Icke något digert åskmoln,
Det var Untamoinens kämpar,
Som till strid från fjärran drogo.
Untamoinens kämpar kommo,
Nalkades med svärd vid sidan,
Kalervoinens folk de dräpte,
Slogo ner den stora släkten,
Brände ner hans gård till aska,
70. Jämnade dess plats med jorden.
Blott en kvinna kvar blev lämnad
Med ett foster i sitt sköte,
Henne Untamoinens kämpar
Förde med sig bort till hemmet,
Att dess lilla stuga städa,
Att dess pörtes tiljor sopa.
När en liten tid förlidit,
Föds ett gossebarn till världen
Av den olycksfulla modern;
80. Hur benämnes denne gosse?
Kullervo han nämns av modern,
»Stark i strid» av Untamoinen.
Och den lille gossen lades,
Bäddad blev den faderlöse
I en vagga för att vaggas,
I en gungbädd för att sövas.
Barnet vaggas uti vaggan,
Gossen gungar, håret fladdrar,
En och tvenne dar han gungar,
90. Men uppå den tredje dagen
Sparkar han med styrka redan,
Sparkar kring sig, stretar ivrigt,
Sliter av sin egen linda,
Och på täcket han sig höjer,
Bräcker vaggan, gjord av lindträd,
Sönderriver alla bindlar.
Hurtig tycktes gossen bliva,
Mycken raskhet röjde barnet;
Redan väntar Untamola,
100. Att en gång han upp skall växa
Till båd’ mannamod och klokhet,
Till en verklig hjältestyrka,
Till en träl, mer värd än hundra,
Svarande mot tusen andra.
Två, tre månader han växte,
Men då nu den tredje inföll,
Och ett knä i höjd nan nådde
Började han själv att tänka:
»Om jag endast större bleve,
110. Vuxe till och vunnet styrka,
Skulle nog min faders smärtor
Och min moders kval jag hämna!»
Detta hörer Untamoinen,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Denne blir mitt släktes bane,
Kalervo står upp i honom!»
Männerna, de överlägga,
Gårdens kvinnor eftersinna,
Vart man kunde gossen bringa,
120. Hur hans död beredas kunde.
Gossen lägges i en fjärding,
Stickes in uti en tunna,
Kastas jämte den i vattnet,
Sänkes ner i böljans sköte.
Ut man gick till slut att skåda,
Efter tvenne, trenne nätter,
Huruvida gossen drunknat,
Ljutit döden i sin fjärding.
Gossen hade icke drunknat,
130. Icke dött uti sin fjärding,
Ut ur fjärdingen han sluppit,
Och på böljans rygg han sitter,
Bär ett kopparspö i handen,
Med en metrev, snodd av silke;
Fisk ur havet upp han metar,
Mäter vattnets djup i havet:
Vatten finnes än i havet,
Nog att fylla tvenne skopor,
Och, om noga upp det mätes,
140. Kanske något på den tredje.
Untamoinen eftersinnar:
»Vad skall göras med den gossen,
Hur skall han avdagatagas,
På vad sätt om livet bringas?»
Sina trälar lät han samla
Stora torra björkträdsstammar,
Höga barrbevuxna furor
Och en mängd av kådigt virke
För att bränna upp en gosse,
150. För att Kullervo förgöra.
Och i hög man sammansstaplar
Stora torra björkträdsstammar,
Höga barrbevuxna furor
Och en mängd av kådigt virke,
Tusentals av lass med näver,
Hasselklabbar hundra famnar;
Eld i veden nu man tände,
Stack i brand det stora bålet,
Sluteligen slängdes gossen
160. Mitt i eldens högsta låga.
Bålet brann en dag och tvenne,
Brann ännu på tredje dagen,
Och då gick man ut att se det:
Gossen låg på knä i askan,
Intill armarna bland kolen,
Med en stake uti handen,
Rörde om med den i glöden,
Föste alla kol tillhopa,
Men förbränt var ej ett hårstrå,
170. Ej det minsta fjun var avsvett.
Harmfull yttrar Untamoinen:
»Vart skall denne gosse föras,
Huru skall han undanskaffas,
På vad sätt om livet bringas?»
I ett träd man honom hänger,
Upp uti en ek han hissas.
Tvenne, trenne nätter gingo,
Lika många dar förflöto,
Och då tänker Untamoinen:
180. »Nu är tid att undersöka
Om ej Kullervo har slutat,
Om ej gossen dött i galgen!»
Skickar ut en träl att skåda,
Trälen bringar detta budskap:
»Än ej död är Kullervoinen,
Gossen omkom ej i galgen;
Men i trädets stam han ristar
Med en sticka uti handen;
Trädet är betäckt av bilder,
190. Eken full utav figurer,
Männer finnas där och klingor,
Spjut man ser vid deras sida.»
Vad förmådde Untamoinen
Mot den olycksdigre gossen?
Vilka dödar än han uttänkt,
Vilket slut han honom ämnat,
Undgår gossen dödens käftar,
Kan ej Kullervo förgöras.
Trött blir Untamo omsider
200. Att på gossens ofärd tänka,
Nödgas värda Kullervoinen,
Trälen såsom barn i huset.
Untamo till orda tager,
Yttrar slutligt själv och säger:
»Om du skickligt dig förhåller,
Om beskedligt här du lever,
Får du stanna kvar i gården,
Och som träl din syssla sköta;
Lönen skall bestämmas sedan,
210. Efter vad du själv förtjänat,
Möjligen ett prydligt bälte
Eller ock ett slag för örat.»
När då Kullervoinen vuxit,
Skjutit upp en spann i höjden,
Togs han att ett värv förrätta,
Sattes att en syssla sköta,
Att det lilla barnet värda,
Att den fingerslånge vagga.
»Vårda väl det lilla barnet,
220. Giv det mat, ät själv därjämte,
Skölj dess kläder uti strömmen,
Tvätta väl dess lilla byke!»
Tvenne dar han skötte barnet,
Bröt dess arm, rev ut ett öga,
Och rätt snart, på tredje dagen,
Lät han barnet dö i sjukdom,
Vräkte kläderna i strömmen,
Brände upp den lilla vaggan.
Untamo besinnar saken:
230. »Icke duger denne gosse
Ens att vård om barnet hava,
Att den fingerslånge vagga;
Ej jag vet till vad han duger,
Vilka värv han kunde sköta!
Kanske kan en skog han svedja?» —
Och en skog han sänds att svedja.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrar då ett ord och säger:
»Också jag en man kan bliva,
240. När jag yxa får i handen,
Vida vackrare att skåda,
Mera ståtlig än jag varit;
Karl, så god som fem, jag bliver,
Hjälte, som mot sex kan svara.»
Bort han går till smedens verkstad,
Yttrar där ett ord och säger:
»O du smed, min gode broder,
Smid nu strax åt mig en yxa,
Lämpa yxan efter mannen,
250. Järnet efter arbetskarlen,
Ty en sved jag går att hugga,
Stora björkar vill jag fälla!»
Smeden smider vad han äskat,
Gör i hast en yxa färdig;
För sin man är yxan lämpad,
Järnet passar jämnt för karlen.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Börjar nu sin yxa slipa,
Vässer bettet under dagen,
200. Täljer sig ett skaft om kvällen.
Ut han går att sveden fälla
I den djupa ödemarken
Bland dess väldigaste stammar,
I den grövsta timmerskogen.
Med sin yxa nu han hugger,
Svänger högt det jämna bettet;
För ett hugg de bästa träden,
För ett halvt de sämre stupa.
Stammar fem i hast han fällde,
270. Nedhögg åtta träd tillsamman,
Därpå hov han upp sin stämma,
Tog till orda själv och sade:
»Lempo själv må här sig ställa,
Hiisi denna sved må fälla!»
Yxan slår han i en stubbe,
Och med högljudd röst han ropar,
Låter gäll en vissling ljuda,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lika vitt må skogen falla,
280. Må de stora björkar stupa,
Som min stämma kan förnimmas,
Som min vissling höres ljuda!
»Inga nya skott må skjuta,
Ej ett grässtrå upp sig höja,
Aldrig någonsin i tiden
Medan månens klarhet lyser,
Där Kalervo-sonen svedjat,
Där den starke nedfällt skogen!
»Om ock brodd ur jorden skjuter,
290. Om än sådden upp sig höjer
Och till stängel växa hunnit,
Till en stjälk som stadga vunnit,
Må dock intet ax sig bilda,
Ej ett korn i toppen frodas!»
Untamo, den vrånge mannen,
Vandrar ut att se på sveden,
Som Kalervo-sonen huggit,
Som den nye trälen nedfällt:
Föga lik en sved är sveden,
300. Olik verket av en yngling.
Untamoinen överlägger:
»Härtill passar han ej heller:
Fällt han har min bästa stockskog,
Har förstört mitt grövsta timmer!
Ej jag vet till vad han duger,
Till vad värv han kan begagnas;
Kanske att ett stängsel bygga?» —
Och han ställs att bygga stängslet.
Kullervo, Kalervo-sonen,
310. Börjar bygga gärdesgården,
Och de högsta furustammar
Radar han ihop som gärdsel,
Odemarkens grövsta granar
Tager han till gärdsgårdsstörar,
Vrider vidjebanden stadigt
Av de allra längsta rönnar,
Bygger stängslet utan ingång,
Gärdesgården utan öppning,
Tager däruppå till orda,
320. Yttrar själv och säger detta:
»Den som ej likt fågeln flyger,
Som ej tvenne vingar äger,
Överstiger ej det stängsel,
Som Kalervo-sonen upprest!»
Untamoinen råkar komma
Att beskåda gärdesgården,
Som Kalervo-sonen uppfört,
Den i kriget fångne trälen:
Utan öppning fann han stängslet,
330. Utan port och utan ingång,
Och i jordens sköte grundat,
Sträckte det sig upp till molnen.
Och han yttrar då och säger:
»Ej till detta värv han passar!
Byggt är stängslet utan ingång,
Utan led är gärdesgården,
Upp till himlen har han rest det,
Sträckt det ända upp till molnen;
Jag kan ej däröver komma,
340. Ser en genomgång ej heller;
Ej jag vet till vad han duger,
Vilket värn han kunde sköta;
Kanske kunde råg han tröska?» —
Och att tröska råg han sändes.
Kullervo, Kalervo-Sonen
Giver sig åstad att att sådor,
Rågen tröskar han til sådor,
Halmen bultar han till agnar.
Värden själv till stallet nalkas,
350. Kommer för att undersöka
Hur Kalervo-sonen tröskat,
Huru Kullervo arbetat:
Rågen var till sådor tröskad,
Halmen till en hög av agnar.
Harmfull yttrar Untamoinen:
»Denne karl till intet duger!
Ty i allt vad han förrättar
Kan han endast skada göra:
Bort jag honom för till Ryssland,
360. Säljer honom i Karelen,
Till en smed, till Ilmarinen,
Att hans tunga slägga sköta!»
Och han bortgav Kullervoinen,
Sålde honom i Karelen,
Gjorde köp med Ilmarinen,
Med den konsterfarne smeden.
Vad betalte han för honom?
Ganska bra betalte smeden:
Tvenne sönderbrända kittlar,
370. Trenne gamla grytkrokshalvor,
Fem utnötta skrala liar,
Sex till spillo givna gräftor
Gav han för den usle karlen,
Trälen, som till intet dugde.
Födde upp en svärm av svanor,
Satte dem på gärdesgården,
Följde svanorna till stranden;
Kom en örn och bort dem förde,
Kom en hök och spred dem fjärran,
Vingstark fågel dem förströdde,
Bar den ena till Karelen
Och den andra bort till Ryssland,
10. Lämnade den tredje hemma.
Den som burits bort till Ryssland
Växte upp och blev en köpman;
Den som fördes till Karelen,
Erhöll namnet Kalervoinen;
Den som lämnats kvar i hemmet,
Uppsköt, Untamoinen kallad,
Till sin egen faders plåga,
Till bekymmer för sin moder.
Nät utkastar Untamoinen
20. I Kalervos fiskevatten;
Kalervoinen vittjar näten,
Samlar fisken i sin väska.
Untamo, den vrånge mannen,
Gripes då av häftig vrede,
Börjar strid med egna händer,
Kräver ut sin rätt med näven,
Väcker tvist om fiskavskrädet,
Handgemäng om abborrynglet.
Och de tvista och de kämpa,
30. Seger vinner ingendera;
Varje hugg den ene giver,
Återgäldar strax den andre.
Nästa gång, ej långt därefter,
Sedan två, tre dar förflutit,
Sådde Kalervo sin havre
Bakom Untamoinens stuga.
Untamolas raska tacka
Äter upp den sådda havren;
Kalervoinens arga gårdshund
40. River Untamoinens tacka.
Men då hotar Untamoinen
Kalervo, sin egen broder,
Lovar att hans ätt förgöra,
Svär att dräpa små och stora,
Att ihjälslå hela skaran
Och hans hus till aska bränna.
Männer ger han svärd i bältet,
Kämpar vapen uti handen,
Gossar han förser med pikar,
50. Ynglingar han yxor räcker,
Så till väldig strid han tågar
Mot sin broder Kalervoinen.
Kalervos svärdotter sitter,
Ung och vacker, närmast fönstret,
Genom fönstret ut hon blickar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Är det kanske rök som stiger,
Eller något digert åskmoln,
Bakom åkrarna därborta,
60. Där det nya tåget slutar?»
Icke var det rök som uppsteg,
Icke något digert åskmoln,
Det var Untamoinens kämpar,
Som till strid från fjärran drogo.
Untamoinens kämpar kommo,
Nalkades med svärd vid sidan,
Kalervoinens folk de dräpte,
Slogo ner den stora släkten,
Brände ner hans gård till aska,
70. Jämnade dess plats med jorden.
Blott en kvinna kvar blev lämnad
Med ett foster i sitt sköte,
Henne Untamoinens kämpar
Förde med sig bort till hemmet,
Att dess lilla stuga städa,
Att dess pörtes tiljor sopa.
När en liten tid förlidit,
Föds ett gossebarn till världen
Av den olycksfulla modern;
80. Hur benämnes denne gosse?
Kullervo han nämns av modern,
»Stark i strid» av Untamoinen.
Och den lille gossen lades,
Bäddad blev den faderlöse
I en vagga för att vaggas,
I en gungbädd för att sövas.
Barnet vaggas uti vaggan,
Gossen gungar, håret fladdrar,
En och tvenne dar han gungar,
90. Men uppå den tredje dagen
Sparkar han med styrka redan,
Sparkar kring sig, stretar ivrigt,
Sliter av sin egen linda,
Och på täcket han sig höjer,
Bräcker vaggan, gjord av lindträd,
Sönderriver alla bindlar.
Hurtig tycktes gossen bliva,
Mycken raskhet röjde barnet;
Redan väntar Untamola,
100. Att en gång han upp skall växa
Till båd’ mannamod och klokhet,
Till en verklig hjältestyrka,
Till en träl, mer värd än hundra,
Svarande mot tusen andra.
Två, tre månader han växte,
Men då nu den tredje inföll,
Och ett knä i höjd nan nådde
Började han själv att tänka:
»Om jag endast större bleve,
110. Vuxe till och vunnet styrka,
Skulle nog min faders smärtor
Och min moders kval jag hämna!»
Detta hörer Untamoinen,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Denne blir mitt släktes bane,
Kalervo står upp i honom!»
Männerna, de överlägga,
Gårdens kvinnor eftersinna,
Vart man kunde gossen bringa,
120. Hur hans död beredas kunde.
Gossen lägges i en fjärding,
Stickes in uti en tunna,
Kastas jämte den i vattnet,
Sänkes ner i böljans sköte.
Ut man gick till slut att skåda,
Efter tvenne, trenne nätter,
Huruvida gossen drunknat,
Ljutit döden i sin fjärding.
Gossen hade icke drunknat,
130. Icke dött uti sin fjärding,
Ut ur fjärdingen han sluppit,
Och på böljans rygg han sitter,
Bär ett kopparspö i handen,
Med en metrev, snodd av silke;
Fisk ur havet upp han metar,
Mäter vattnets djup i havet:
Vatten finnes än i havet,
Nog att fylla tvenne skopor,
Och, om noga upp det mätes,
140. Kanske något på den tredje.
Untamoinen eftersinnar:
»Vad skall göras med den gossen,
Hur skall han avdagatagas,
På vad sätt om livet bringas?»
Sina trälar lät han samla
Stora torra björkträdsstammar,
Höga barrbevuxna furor
Och en mängd av kådigt virke
För att bränna upp en gosse,
150. För att Kullervo förgöra.
Och i hög man sammansstaplar
Stora torra björkträdsstammar,
Höga barrbevuxna furor
Och en mängd av kådigt virke,
Tusentals av lass med näver,
Hasselklabbar hundra famnar;
Eld i veden nu man tände,
Stack i brand det stora bålet,
Sluteligen slängdes gossen
160. Mitt i eldens högsta låga.
Bålet brann en dag och tvenne,
Brann ännu på tredje dagen,
Och då gick man ut att se det:
Gossen låg på knä i askan,
Intill armarna bland kolen,
Med en stake uti handen,
Rörde om med den i glöden,
Föste alla kol tillhopa,
Men förbränt var ej ett hårstrå,
170. Ej det minsta fjun var avsvett.
Harmfull yttrar Untamoinen:
»Vart skall denne gosse föras,
Huru skall han undanskaffas,
På vad sätt om livet bringas?»
I ett träd man honom hänger,
Upp uti en ek han hissas.
Tvenne, trenne nätter gingo,
Lika många dar förflöto,
Och då tänker Untamoinen:
180. »Nu är tid att undersöka
Om ej Kullervo har slutat,
Om ej gossen dött i galgen!»
Skickar ut en träl att skåda,
Trälen bringar detta budskap:
»Än ej död är Kullervoinen,
Gossen omkom ej i galgen;
Men i trädets stam han ristar
Med en sticka uti handen;
Trädet är betäckt av bilder,
190. Eken full utav figurer,
Männer finnas där och klingor,
Spjut man ser vid deras sida.»
Vad förmådde Untamoinen
Mot den olycksdigre gossen?
Vilka dödar än han uttänkt,
Vilket slut han honom ämnat,
Undgår gossen dödens käftar,
Kan ej Kullervo förgöras.
Trött blir Untamo omsider
200. Att på gossens ofärd tänka,
Nödgas värda Kullervoinen,
Trälen såsom barn i huset.
Untamo till orda tager,
Yttrar slutligt själv och säger:
»Om du skickligt dig förhåller,
Om beskedligt här du lever,
Får du stanna kvar i gården,
Och som träl din syssla sköta;
Lönen skall bestämmas sedan,
210. Efter vad du själv förtjänat,
Möjligen ett prydligt bälte
Eller ock ett slag för örat.»
När då Kullervoinen vuxit,
Skjutit upp en spann i höjden,
Togs han att ett värv förrätta,
Sattes att en syssla sköta,
Att det lilla barnet värda,
Att den fingerslånge vagga.
»Vårda väl det lilla barnet,
220. Giv det mat, ät själv därjämte,
Skölj dess kläder uti strömmen,
Tvätta väl dess lilla byke!»
Tvenne dar han skötte barnet,
Bröt dess arm, rev ut ett öga,
Och rätt snart, på tredje dagen,
Lät han barnet dö i sjukdom,
Vräkte kläderna i strömmen,
Brände upp den lilla vaggan.
Untamo besinnar saken:
230. »Icke duger denne gosse
Ens att vård om barnet hava,
Att den fingerslånge vagga;
Ej jag vet till vad han duger,
Vilka värv han kunde sköta!
Kanske kan en skog han svedja?» —
Och en skog han sänds att svedja.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrar då ett ord och säger:
»Också jag en man kan bliva,
240. När jag yxa får i handen,
Vida vackrare att skåda,
Mera ståtlig än jag varit;
Karl, så god som fem, jag bliver,
Hjälte, som mot sex kan svara.»
Bort han går till smedens verkstad,
Yttrar där ett ord och säger:
»O du smed, min gode broder,
Smid nu strax åt mig en yxa,
Lämpa yxan efter mannen,
250. Järnet efter arbetskarlen,
Ty en sved jag går att hugga,
Stora björkar vill jag fälla!»
Smeden smider vad han äskat,
Gör i hast en yxa färdig;
För sin man är yxan lämpad,
Järnet passar jämnt för karlen.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Börjar nu sin yxa slipa,
Vässer bettet under dagen,
200. Täljer sig ett skaft om kvällen.
Ut han går att sveden fälla
I den djupa ödemarken
Bland dess väldigaste stammar,
I den grövsta timmerskogen.
Med sin yxa nu han hugger,
Svänger högt det jämna bettet;
För ett hugg de bästa träden,
För ett halvt de sämre stupa.
Stammar fem i hast han fällde,
270. Nedhögg åtta träd tillsamman,
Därpå hov han upp sin stämma,
Tog till orda själv och sade:
»Lempo själv må här sig ställa,
Hiisi denna sved må fälla!»
Yxan slår han i en stubbe,
Och med högljudd röst han ropar,
Låter gäll en vissling ljuda,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lika vitt må skogen falla,
280. Må de stora björkar stupa,
Som min stämma kan förnimmas,
Som min vissling höres ljuda!
»Inga nya skott må skjuta,
Ej ett grässtrå upp sig höja,
Aldrig någonsin i tiden
Medan månens klarhet lyser,
Där Kalervo-sonen svedjat,
Där den starke nedfällt skogen!
»Om ock brodd ur jorden skjuter,
290. Om än sådden upp sig höjer
Och till stängel växa hunnit,
Till en stjälk som stadga vunnit,
Må dock intet ax sig bilda,
Ej ett korn i toppen frodas!»
Untamo, den vrånge mannen,
Vandrar ut att se på sveden,
Som Kalervo-sonen huggit,
Som den nye trälen nedfällt:
Föga lik en sved är sveden,
300. Olik verket av en yngling.
Untamoinen överlägger:
»Härtill passar han ej heller:
Fällt han har min bästa stockskog,
Har förstört mitt grövsta timmer!
Ej jag vet till vad han duger,
Till vad värv han kan begagnas;
Kanske att ett stängsel bygga?» —
Och han ställs att bygga stängslet.
Kullervo, Kalervo-sonen,
310. Börjar bygga gärdesgården,
Och de högsta furustammar
Radar han ihop som gärdsel,
Odemarkens grövsta granar
Tager han till gärdsgårdsstörar,
Vrider vidjebanden stadigt
Av de allra längsta rönnar,
Bygger stängslet utan ingång,
Gärdesgården utan öppning,
Tager däruppå till orda,
320. Yttrar själv och säger detta:
»Den som ej likt fågeln flyger,
Som ej tvenne vingar äger,
Överstiger ej det stängsel,
Som Kalervo-sonen upprest!»
Untamoinen råkar komma
Att beskåda gärdesgården,
Som Kalervo-sonen uppfört,
Den i kriget fångne trälen:
Utan öppning fann han stängslet,
330. Utan port och utan ingång,
Och i jordens sköte grundat,
Sträckte det sig upp till molnen.
Och han yttrar då och säger:
»Ej till detta värv han passar!
Byggt är stängslet utan ingång,
Utan led är gärdesgården,
Upp till himlen har han rest det,
Sträckt det ända upp till molnen;
Jag kan ej däröver komma,
340. Ser en genomgång ej heller;
Ej jag vet till vad han duger,
Vilket värn han kunde sköta;
Kanske kunde råg han tröska?» —
Och att tröska råg han sändes.
Kullervo, Kalervo-Sonen
Giver sig åstad att att sådor,
Rågen tröskar han til sådor,
Halmen bultar han till agnar.
Värden själv till stallet nalkas,
350. Kommer för att undersöka
Hur Kalervo-sonen tröskat,
Huru Kullervo arbetat:
Rågen var till sådor tröskad,
Halmen till en hög av agnar.
Harmfull yttrar Untamoinen:
»Denne karl till intet duger!
Ty i allt vad han förrättar
Kan han endast skada göra:
Bort jag honom för till Ryssland,
360. Säljer honom i Karelen,
Till en smed, till Ilmarinen,
Att hans tunga slägga sköta!»
Och han bortgav Kullervoinen,
Sålde honom i Karelen,
Gjorde köp med Ilmarinen,
Med den konsterfarne smeden.
Vad betalte han för honom?
Ganska bra betalte smeden:
Tvenne sönderbrända kittlar,
370. Trenne gamla grytkrokshalvor,
Fem utnötta skrala liar,
Sex till spillo givna gräftor
Gav han för den usle karlen,
Trälen, som till intet dugde.
| ← Sång 30. | Upp till början av sidan. | Sång 32. → |