Kalevala/Sång 32
< Kalevala
| ← Sång 31. |
|
Sång 33. → |
TRETTIOANDRA SÅNGEN.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Ynglingen med blåa strumpor,
Med det vackra gula håret,
Med de sköna läderskorna,
Spörjer strax i smedens boning
Efter arbete på kvällen;
Värden han för kvällen frågar
Och för morgonda’n värdinnan:
»Nämna mån I nu de sysslor,
10. Alla göromål bestämma,
Dem jag har att företaga,
Dem jag äger att begynna!»
Smeden Ilmaris värdinna
Eftertänker i sitt sinne,
Vilka sysslor givas kunde
Åt den nye, köpte trälen;
Tjänst han göra får som herde,
Sätts att valla boskapshjorden.
Gårdsvärdinnan, full av ondska,
20. Smedens skadeglada hustru
Bakar nu ett bröd åt herden,
Gräddar själv en diger bulle,
Havre underst, vete överst,
I dess mitt en sten hon lägger.
Smör hon smörjer över brödet,
Stryker flott uppå dess yta,
Giver detta bröd åt trälen,
Räcker honom det som vägkost,
Föreskriver själv därjämte,
30. Yttrar dessa ord och säger:
»Detta bör ej förr du äta,
Än till skogen hjorden hunnit!
IImarinens gårdsvärdinna
Sände nu sin hjord på bete,
Hov sin röst och tog till orda,
Talade och sade detta:
Sånger för
boskapshjorden.
v. 37—542.
»Ut i skog min hjord jag sänder,
Bort bland lundens snår min boskap,
I en asplund mina mjölkkor,
40. I en björklund hela driften,
Att därute hull förvärva,
Att en ökad fetma vinna
I de öppna svedjelunder,
I de vida lövskogsnejder,
Uppå björkbevuxna höjder,
Uti aspbevuxna dälder,
Uti gyllne furuskogar,
Silvergråa ödemarker!
»Höge Jumala, förhindra,
50. Avböj, skapare, du starke,
Förebygg allt ont på vägen,
Undanröj varenda fara,
Att min hjord i nöd ej råkar,
Ej av skam och skada drabbas!
»Så som under tak du skött den,
Skyddat hjorden under skjulet,
Sköt den så uti det fria,
Vakta den, där vakt ej finnes,
Så att hjorden må förökas,
60. Att värdinnans boskap frodas
Så som goda mänskor önska,
Men emot de ondas önskan!
»Vore mina vallhjon tröga,
Om herdinnan synes håglös,
Låt då sälgen valla hjorden,
Alen mina kor beskydda,
Rönnen sköta om min boskap,
Häggen bringa den till hemmet,
Innan jag den nödgas söka
70. Och mitt folk av oro gripes.
»Om ej sälgen vaktar hjorden,
Rönnen ej min boskap skyddar,
Alen mina kor ej leder,
Häggen icke hem dem bringar,
Välj då bättre vårdarinnor,
Skicka ut naturens döttrar,
Att min boskap övervaka,
Att om hela hjorden sköta!
Ty du har en mängd av tärnor,
80. Hundratals av tjänarinnor,
Vänliga naturens döttrar,
Vilka under himlen dväljas!
Suvetar, utvalda kvinna,
Etelätär, naturens moder,
Hongatar, du goda husmor,
Katajatar, sköna jungfru,
Pihlajatar, lilla tärna,
Tuometar, du Tapios dotter,
Mielikki, du skogens ungmor,
90. Tellervo, du Tapios jungfru!
Övervaken mina hjordar,
Haven vård om all min boskap
Uppå bästa vis om sommarn,
Vänligt under lövens årstid,
Medan blad i träden susa,
Medan gräs på marken vagga!
»Suvetar, utvalda kvinna,
Etelätär, naturens moder!
Utbred dina fina kjortlar,
100. Sträck ditt eget vita förkläd
Till ett tak för boskapshjorden,
Till beskärm för mina ungnöt,
Att ej blåsten dem besvärar,
Att de ej av regnet lida!
»Skydda hjorden mot all fara,
Undandriv allt ont på vägen
Utur sanka kärr och mossar,
Utur vattenrika källsprång,
Ur den löst uppsvällda gungflyn,
110. Utur djupa hål och virvlar,
Att min hjord i nöd ej råkar,
Ej av skam och skada drabbas,
Att i kärr en klöv ej sjunker,
Icke ner i källor snavar,
Tvärt emot den högstes önskan,
Jumalas beslut och vilja!
»Hämta långtifrån ett vallhorn,
Från det höga fästets navle,
Grip en honingslur från himlen,
120. Tag ett honingshorn från jorden,
Blås med kraft i detta vallhorn,
Stöt uti den gälla luren,
Kalla blommor fram på kullar,
Kläd i skönhet sandmons kanter
Skänk behag åt svedjebranter,
Ljuvlighet åt lövskogsbrynet,
Gjut kring kärrens kanter honing,
Vört vid alla källors bräddar!
»Mata sedan hela hjorden,
130. Låt min boskap näring finna,
Mätta den med honingsfoder,
Giv den honing till att dricka,
Mata mina kor med gullgräs,
Låt dem silvergräs förtära,
Invid kärr, likt vasslan lösa,
Invid lättupprörda källor,
Invid vattenfall som brusa,
Invid strida strömmars stränder
Och på guldbeströdda kullar,
140. Silverrika svedjemarker!
Mjölksånger.
v. 141—228.
»Bilda gyllne vattenbrunnar
Uppå fältets bägge sidor,
Att min hjord ur dem kan dricka,
Att han ljuvlig saft får hämta
Uti rikligt fyllda juver,
Spenar, trängande och stinna,
Så att alla ådror svälla,
Att i floder mjölken strömmar,
Att i bäckar mjölken flödar,
150. Att i forsar mjölken svallar,
Och att alla mjölkrör sjuda,
Alla mjölkkanaler sorla
Och beständigt från sig giva,
Ideligen rikligt rinna,
Dem till trots som avund hysa,
Tvärt emot var oväns vilja,
Att ej mjölken förs till Mana,
Att ej hjordens skänk förskingras;
»Många äro de och onda,
160. Som till Mana mjölken föra,
Som förstöra hjordens gåva
Och som kornas skänk förskingra:
Ringa är de godas antal,
Som sin mjölk från Mana hämta,
Som från byn sig henne skaffa,
Eller utomhus förvärva.
»Icke plägade min moder
Uti byn besked begära,
Råd i andra gårdar söka;
170. Ty sin mjölk hon fick från Mana,
Vann sig den ur andras värjo,
Erhöll mjölken annorstädes.
Längtifrån hon lät den komma,
Lät den strömma till från fjärran,
Komma ifrån Tuonis rike,
Manas hem inunder jorden,
I all enslighet om natten,
Tyst och hemligt uti mörkret,
Icke hörd av vrånga mänskor,
180. Obemärkt av varje ovän,
Oskadd av de ondskefulla,
Trygg för dem som avund hysa.
»Så min egen moder sade,
Så jag även själv vill säga:
Var har kornas gåva stannat,
Vart har nu min mjölk förkommit?
Är den bortförd utom huset,
Fängslad uppå bygdens gårdar,
I gemena kvinnors sköte,
190. I de avundsammas värjo?
Eller har i träd den fastnat,
Uti skogarna förskingrats,
Blivit utspilld uti lunder,
Gått förlorad uppå moar?
»Ej min mjölk till Mana kommer,
Kornas skänk ej förs ur huset
I gemena kvinnors sköte,
I de avundsammas värjo;
Fastnar uti träd ej heller,
200. Och förskingras ej i skogar,
Blir ej utspilld uti lunder,
Går på moar ej förlorad,
Ty i hemmet den behöves,
Är varenda stund av nöden,
Väntas hem utav värdinnan
Med en stäva uti handen.
»Suvetar, du sköna kvinna,
Etelätär, naturens moder!
Led min Syötikki på bete,
210. Låt min Juotikki få dricka,
Fyll hos Hermikki dess juver,
Öka Tuorikkis förråder,
Mairikki med mjölk begåva,
Omena med nya safter
Från det ljusa gräsets spetsar,
Från den sköna tåtelns toppar,
Från den milda moderjorden,
Från dess honingsrika tuvor,
Från dess saftuppfyllda lindor,
220. Från den bärbetäckta marken
Och från ljungens blomsterjungfrur,
Gräsets fagra blomsterdöttrar,
Mjölkens unga mör i molnen,
Tärnorna vid himlens navle,
Att i juvren mjölk sig samlar,
Att var spene ständigt sväller,
När de av den korta kvinnan,
Av den lilla tärnan mjölkas!
»Stig, o jungfru, ur din sumpdäld,
230. Kom ur kärret, fin om fållen,
Res dig, milda mö, ur källan,
Höj ur dyn ditt fagra anlet!
Medtag vatten utur källan
Och bestänk därmed min boskap,
Så att hjorden må förskönas,
Att värdinnans boskap frodas,
Utan tillkomst av värdinnan,
Utan eftersyn av dejan,
Den odugliga värdinnan
240. Och den efterlåtna dejan.
»Mielikki, du skogsvärdinna,
Hjordens mor med öppna handen!
Skicka nu din längsta tärna,
Sänd din bästa tjänarinna
Ut att valla mina hjordar,
Taga vård om boskapsdriften
Under denna länga sommar,
Denna skaparns varma årstid,
Som oss Jumala förunnat,
250. Som den nådige förlänat!
»Tellervo, du Tapios tärna,
Skogens dotter, fet och fyllig,
Len om linnet, fin om fållen,
Med de sköna, gyllne lockar,
Du, som hjordarna beskyddar,
Som värdinnans boskap vårdar
Uti Metsola det ljuva,
I det trägna Tapiola:
Sköt på bästa sätt om hjorden,
260. Vårda omsorgsfullt min boskap!
»Hägna den med milda händer,
Sköt min hjord med lätta fingrar,
Borsta honom slät som varglon,
Kamma honom glatt som fisken,
Len om hullet som ett havsdjur,
Lika mjuk som skogens tacka!
Kommer kvällen, nalkas natten,
Börjar skymning ut sig breda,
Driv då hjorden hem så frodig
210. Till den goda gårdsvärdinnan,
Att på ryggen vattnet skvalpar
Och en sjö av mjölk på gumpen!
»När till vila solen skrider
Och när kvällens fåglar sjunga,
Säg då själv åt mina hjordar,
Tala till de hornbeprydda:
»»Hemåt nu med er, I krokhorn,
Hem till gården, mina mjölkkor!
Gott i hemmet är att vara,
280. På dess mark bekvämt att vila,
Ödsligt är att gå i skogen,
Att omkring på stranden irra;
Redan är för eder hemkomst
Elden tänd av gårdens kvinnor
På den honingsrika lindan,
På den bärbetäckta marken!»
»Nyyrikki, du Tapios gosse,
Skogens son i blåa rocken!
Nedlägg tjocka furustammar,
290. Granar, yviga i toppen,
Såsom spänger över smutsen,
Över alla svåra ställen,
Över kärr och sanka marker,
Vattensamlingar och pölar!
Låt du mina krumhorn vandra,
Kliva på med kluvna klövar,
Så att hemmets rök de hinna
Utan svek och utan skada,
Utan att i kärret sjunka,
300. Att i dyn för alltid fastna!
»Om min hjord ej detta aktar,
Icke tågar hem för natten:
Pihlajatar, lilla tärna,
Katajatar, fagra jungfru,
Skär i lunden du ett björkris,
Bryt i skogen någon vidja,
Sök ett spö av rönn till gissel,
Gå att hämta någon enkäpp
Bakom Tapiolas fäste,
310. Bakom Tuomivaaras branter,
Driv därmed min hjord till gården,
Tills att bastun hunnit eldas;
Driv till hemmet hemmets boskap,
Skogens hjord till Tapiola!
Skyddsord
mot Björnen.
v. 315—542.
»Otso, ödemarkens äpple,
Honungstass, du skogens krokrygg!
Lät oss nu förlikning sluta,
Gör med mig ett gränseavtal,
Som består i alla tider,
320. Alla våra levnadsdagar:
Att ej riva mina klövdjur,
Icke nedslå mina mjölkkor
Under denna långa sommar,
Denna skaparns varma årstid.
»När du skällans ljud förnimmer,
Eller hör ett vallhorn klinga,
Lägg dig då till ro på tuvan,
Gå att vila dig på lindan,
Göm ditt öra under gräset,
330. Tryck ditt huvud ner i tuvan,
Eller styr till ödemarken,
Sök ditt mossomhöljda ide,
Drag dig bort till andra kullar,
Vänd din stråt till andra höjder,
Där ej hjordens skällor höras,
Herdens rop ej mer förnimmas!
»Otso, du min ende älskling,
O du honungstass, du sköne!
Ej jag nekar dig att kringgå,
340. Ej att nalkas mina hjordar,
Men att röra dem med tungan,
I ditt grymma gap dem fånga,
Riva dem med dina tänder,
Giva dem ett slag med ramen.
»Kringgå hjordens betesmarker,
Skrid i smyg förbi dess mjölkfält,
Sky den nejd, där skällor ljuda,
Tag för herdens rop till flykten!
När på mon min boskap tågar,
350. Må du ner i kärret kliva;
När i kärret hjorden vadar,
Styr då inåt ödemarken;
När min hjord på kullen vandrar,
Må du vandra under kullen;
Vandrar hjorden under kullen,
Så må du på kullen vandra;
När min boskap går på sveden,
Vänd din kosa då mot skogen;
När till skogs min boskap tågar,
360. Må du dig till sveden draga!
Skynda lik den gyllne göken,
Lik den silvergråa duvan,
Hasta snabbt förbi som siken,
Flinkt som fisken uti vattnet,
Fladdra undan som en ulltapp,
Lätt som linet, lagt i totte;
Klorna göm inunder håren,
Tänderna uti ditt tandkött,
Så att ej min boskap rädes,
370. Ej min klena hjord förfäras!
»Unna frid åt kreaturen,
Säkerhet åt mina klövdjur!
Låt du dem helt vackert vandra,
Tåga fram i allsköns trygghet
Över kärren, över fälten,
Över ödemarkens moar,
Utan att du alls dem vidrör
Och på dem din arghet övar.
»Kom ihåg den ed du svurit
380. Förr en gång vid Tuoni-älven,
Vid det vilda vattenfallet,
Inför Skaparns knän i tiden:
Tillstånd blev dig då förunnat
Att om sommarn trenne gånger
Närma dig, där skällor ljuda,
Där min boskaps klockor klinga,
Men det blev dig ej beviljat,
Något tillstånd gavs dig icke
Att gemena dåd föröva,
390. Eller att dig skamlöst skicka!
»Men om arghet på dig kommer,
Känna tänderna en åtrå:
Vänd mot skogen då din arghet,
Och din onda lust mot furor!
Hugg i gamla murkna stammar,
Slå till marken björkträdsstubbar,
Vänd på ända vattenruskor,
Uppriv bärbetäckta tuvor!
»Om du har behov av föda,
400. Om du vill din hunger stilla:
Ät då svampar uti skogen,
Mätta dig med någon myrstack,
Med det röda rörets rötter,
Tapiolas läckerbitar,
Ej med mina foderväxter,
Korna, som mig bärgning skänka!
»Uti Metsola ett mjödkar
Håller på att jäsa över
På den gulduppfyllda kullen,
410. På den silverrika backen;
Där finns näring för den glupske,
Dricka för envar som törstar;
Maten minskas ej av ätning,
Drycken ej, hur än man dricker.
»Må vi då ett avtal ingå,
Ett fördrag för evigt sluta,
Att anständigt oss förhålla,
Hela sommarn väl oss skicka;
Marken hava vi gemensam,
420. Men envar sin skilda vägkost.
»Men om böjd du är att strida,
Om du vill på krigsfot leva,
Må vi kämpa under vintern,
Slåss, så länge snö vi hava!
Men då sommarn börjar nalkas,
Mossar tina, källor ljummas,
Må du icke hitåt styra,
I den gyllne hjordens närhet!
»Om till denna trakt du kommer,
430. Om du nalkas dessa skogar,
Skall du alltid här bli skjuten!
Om ej någon skytt är hemma,
Ha vi här förfarna kvinnor,
Välbevandrade värdinnor,
Vilka nog din väg förhindra,
Dina fjät till ofärd leda,
Att du icke mer kan skada,
Aldrig mer din arghet öva,
Tvärtemot den högstes önskan,
440. Jumalas beslut och vilja!
»O du Ukko, högst bland gudar!
Om du hör det bliva allvar,
Så förvandla du min boskap,
Låt min hjord förändra skepnad,
Mina kor till stenar bytas,
Mina vackra nöt till stubbar,
Medan besten är på vandring,
Underdjuret ute strövar!
»Om till björn jag vore skapad,
450. Om en honungstass jag vore,
Ville icke så jag leva,
Jämt i fötterna på kvinnor;
Mark ju finnes annorstädes,
Boskapsgårdar längre borta,
Där du sysslolös kan ströva,
Där du ledig kring kan vandra,
Dina hälar söndertrampa,
Dina smalbens kraft föröda,
I den mörkblå skogens inre,
460. Djupt i ödemarkens gömma.
»Tallmons kottar kan du trampa,
Sanden har du att beträda,
Väg är banad för din vandring,
Havets strand du har att gå på,
Anda fram till Pohjas ändpunkt,
Bort till Lapplands flacka marker;
Där är gott för dig att vara,
Nöjsamt att förnöta tiden:
Oskadd kan du gå om sommarn,
470. Utan strumpor under hösten
Över kärrens längsta sträckor,
Över vida flacka stränder.
»Om du dig ej dit begiver,
Icke hittar rätta vägen,
Spring med snabbhet då en sträcka,
Skynda dig på någon gångstig
Ända fram till Tuonis skogar,
Eller ock till Kalmas moar!
Kärr du finner där att trampa,
480. Ljungfält, dem du kan beträda;
Där är Kirjos, där är Karjos,
Jämte många andra ungnöt,
Uti ok, med järn beslagna,
Uti tiotals av klavband;
Feta bliva där de magra,
Även de som äro ben blott.
»Lund, var blid, var gynnsam, vildmark!
Blåa skog, var mig bevågen,
Unna frid åt mina klövdjur,
490. Lev med mina kor i endräkt
Under denna långa sommar,
Denna Herrens heta årstid!
»Kuippana, du skogens konung,
Skogens Hippa, brunskäggyvig!
Tag nu vård om dina hundar,
Håll tillbaka dina rackor,
Stick en svamp i ena näsborrn
Och ett ollon i den andra,
Så att lukten ej de känna,
500. Icke vädra hjordens närhet!
Bind för deras ögon siden,
Knyt kring deras öron bindlar,
Att ej kornas steg de höra,
Icke varsna, var de vandra!
»Om ej detta är tillfyllest,
Om ej häruppå de akta,
Driv då undan dina söner,
Håll din avel då på avstånd,
Jaga dem ur dessa skogar,
510. Led dem bort från dessa stränder,
Dessa trånga betesmarker,
Dessa fältets vida bräddar!
Göm i grottan dina hundar,
Fängsla alla dina rackor
Uti guldbeslagna klavband,
Uti silverprydda remmar,
Att de ingen skada göra,
Intet nesligt dåd föröva!
»Om ej detta är tillfyllest,
520. Om ej detta ens de akta:
Ukko, himlens gyllne konung,
Luftens silversköne herre,
Hör då mina gyllne böner,
Lyssna till de milda orden!
Vrid ihop av rönn en grimma
Runt omkring den platta nosen;
Men om icke rönnen håller,
Påsätt då ett band av koppar;
Är ej kopparn stark tillräckligt,
530. Må av järn beslaget göras;
Om de järnet sönderbryta,
Om de även det förstöra,
Må en gyllne stör du driva
Mellan munnens bägge käftar;
Fäst dess ändar hårt och stadigt,
Nåda väl dess tvenne spetsar,
Att ej käftarna sig röra,
Att ej tänderna sig skilja
Utan att med järn den bortslås,
540. Att med stål den undanspränges,
Att med kniv den sönderbrytes,
Att med yxa lös den hugges!»
Ynglingen med blåa strumpor,
Med det vackra gula håret,
Med de sköna läderskorna,
Spörjer strax i smedens boning
Efter arbete på kvällen;
Värden han för kvällen frågar
Och för morgonda’n värdinnan:
»Nämna mån I nu de sysslor,
10. Alla göromål bestämma,
Dem jag har att företaga,
Dem jag äger att begynna!»
Smeden Ilmaris värdinna
Eftertänker i sitt sinne,
Vilka sysslor givas kunde
Åt den nye, köpte trälen;
Tjänst han göra får som herde,
Sätts att valla boskapshjorden.
Gårdsvärdinnan, full av ondska,
20. Smedens skadeglada hustru
Bakar nu ett bröd åt herden,
Gräddar själv en diger bulle,
Havre underst, vete överst,
I dess mitt en sten hon lägger.
Smör hon smörjer över brödet,
Stryker flott uppå dess yta,
Giver detta bröd åt trälen,
Räcker honom det som vägkost,
Föreskriver själv därjämte,
30. Yttrar dessa ord och säger:
»Detta bör ej förr du äta,
Än till skogen hjorden hunnit!
IImarinens gårdsvärdinna
Sände nu sin hjord på bete,
Hov sin röst och tog till orda,
Talade och sade detta:
Sånger för
boskapshjorden.
v. 37—542.
»Ut i skog min hjord jag sänder,
Bort bland lundens snår min boskap,
I en asplund mina mjölkkor,
40. I en björklund hela driften,
Att därute hull förvärva,
Att en ökad fetma vinna
I de öppna svedjelunder,
I de vida lövskogsnejder,
Uppå björkbevuxna höjder,
Uti aspbevuxna dälder,
Uti gyllne furuskogar,
Silvergråa ödemarker!
»Höge Jumala, förhindra,
50. Avböj, skapare, du starke,
Förebygg allt ont på vägen,
Undanröj varenda fara,
Att min hjord i nöd ej råkar,
Ej av skam och skada drabbas!
»Så som under tak du skött den,
Skyddat hjorden under skjulet,
Sköt den så uti det fria,
Vakta den, där vakt ej finnes,
Så att hjorden må förökas,
60. Att värdinnans boskap frodas
Så som goda mänskor önska,
Men emot de ondas önskan!
»Vore mina vallhjon tröga,
Om herdinnan synes håglös,
Låt då sälgen valla hjorden,
Alen mina kor beskydda,
Rönnen sköta om min boskap,
Häggen bringa den till hemmet,
Innan jag den nödgas söka
70. Och mitt folk av oro gripes.
»Om ej sälgen vaktar hjorden,
Rönnen ej min boskap skyddar,
Alen mina kor ej leder,
Häggen icke hem dem bringar,
Välj då bättre vårdarinnor,
Skicka ut naturens döttrar,
Att min boskap övervaka,
Att om hela hjorden sköta!
Ty du har en mängd av tärnor,
80. Hundratals av tjänarinnor,
Vänliga naturens döttrar,
Vilka under himlen dväljas!
Suvetar, utvalda kvinna,
Etelätär, naturens moder,
Hongatar, du goda husmor,
Katajatar, sköna jungfru,
Pihlajatar, lilla tärna,
Tuometar, du Tapios dotter,
Mielikki, du skogens ungmor,
90. Tellervo, du Tapios jungfru!
Övervaken mina hjordar,
Haven vård om all min boskap
Uppå bästa vis om sommarn,
Vänligt under lövens årstid,
Medan blad i träden susa,
Medan gräs på marken vagga!
»Suvetar, utvalda kvinna,
Etelätär, naturens moder!
Utbred dina fina kjortlar,
100. Sträck ditt eget vita förkläd
Till ett tak för boskapshjorden,
Till beskärm för mina ungnöt,
Att ej blåsten dem besvärar,
Att de ej av regnet lida!
»Skydda hjorden mot all fara,
Undandriv allt ont på vägen
Utur sanka kärr och mossar,
Utur vattenrika källsprång,
Ur den löst uppsvällda gungflyn,
110. Utur djupa hål och virvlar,
Att min hjord i nöd ej råkar,
Ej av skam och skada drabbas,
Att i kärr en klöv ej sjunker,
Icke ner i källor snavar,
Tvärt emot den högstes önskan,
Jumalas beslut och vilja!
»Hämta långtifrån ett vallhorn,
Från det höga fästets navle,
Grip en honingslur från himlen,
120. Tag ett honingshorn från jorden,
Blås med kraft i detta vallhorn,
Stöt uti den gälla luren,
Kalla blommor fram på kullar,
Kläd i skönhet sandmons kanter
Skänk behag åt svedjebranter,
Ljuvlighet åt lövskogsbrynet,
Gjut kring kärrens kanter honing,
Vört vid alla källors bräddar!
»Mata sedan hela hjorden,
130. Låt min boskap näring finna,
Mätta den med honingsfoder,
Giv den honing till att dricka,
Mata mina kor med gullgräs,
Låt dem silvergräs förtära,
Invid kärr, likt vasslan lösa,
Invid lättupprörda källor,
Invid vattenfall som brusa,
Invid strida strömmars stränder
Och på guldbeströdda kullar,
140. Silverrika svedjemarker!
Mjölksånger.
v. 141—228.
»Bilda gyllne vattenbrunnar
Uppå fältets bägge sidor,
Att min hjord ur dem kan dricka,
Att han ljuvlig saft får hämta
Uti rikligt fyllda juver,
Spenar, trängande och stinna,
Så att alla ådror svälla,
Att i floder mjölken strömmar,
Att i bäckar mjölken flödar,
150. Att i forsar mjölken svallar,
Och att alla mjölkrör sjuda,
Alla mjölkkanaler sorla
Och beständigt från sig giva,
Ideligen rikligt rinna,
Dem till trots som avund hysa,
Tvärt emot var oväns vilja,
Att ej mjölken förs till Mana,
Att ej hjordens skänk förskingras;
»Många äro de och onda,
160. Som till Mana mjölken föra,
Som förstöra hjordens gåva
Och som kornas skänk förskingra:
Ringa är de godas antal,
Som sin mjölk från Mana hämta,
Som från byn sig henne skaffa,
Eller utomhus förvärva.
»Icke plägade min moder
Uti byn besked begära,
Råd i andra gårdar söka;
170. Ty sin mjölk hon fick från Mana,
Vann sig den ur andras värjo,
Erhöll mjölken annorstädes.
Längtifrån hon lät den komma,
Lät den strömma till från fjärran,
Komma ifrån Tuonis rike,
Manas hem inunder jorden,
I all enslighet om natten,
Tyst och hemligt uti mörkret,
Icke hörd av vrånga mänskor,
180. Obemärkt av varje ovän,
Oskadd av de ondskefulla,
Trygg för dem som avund hysa.
»Så min egen moder sade,
Så jag även själv vill säga:
Var har kornas gåva stannat,
Vart har nu min mjölk förkommit?
Är den bortförd utom huset,
Fängslad uppå bygdens gårdar,
I gemena kvinnors sköte,
190. I de avundsammas värjo?
Eller har i träd den fastnat,
Uti skogarna förskingrats,
Blivit utspilld uti lunder,
Gått förlorad uppå moar?
»Ej min mjölk till Mana kommer,
Kornas skänk ej förs ur huset
I gemena kvinnors sköte,
I de avundsammas värjo;
Fastnar uti träd ej heller,
200. Och förskingras ej i skogar,
Blir ej utspilld uti lunder,
Går på moar ej förlorad,
Ty i hemmet den behöves,
Är varenda stund av nöden,
Väntas hem utav värdinnan
Med en stäva uti handen.
»Suvetar, du sköna kvinna,
Etelätär, naturens moder!
Led min Syötikki på bete,
210. Låt min Juotikki få dricka,
Fyll hos Hermikki dess juver,
Öka Tuorikkis förråder,
Mairikki med mjölk begåva,
Omena med nya safter
Från det ljusa gräsets spetsar,
Från den sköna tåtelns toppar,
Från den milda moderjorden,
Från dess honingsrika tuvor,
Från dess saftuppfyllda lindor,
220. Från den bärbetäckta marken
Och från ljungens blomsterjungfrur,
Gräsets fagra blomsterdöttrar,
Mjölkens unga mör i molnen,
Tärnorna vid himlens navle,
Att i juvren mjölk sig samlar,
Att var spene ständigt sväller,
När de av den korta kvinnan,
Av den lilla tärnan mjölkas!
»Stig, o jungfru, ur din sumpdäld,
230. Kom ur kärret, fin om fållen,
Res dig, milda mö, ur källan,
Höj ur dyn ditt fagra anlet!
Medtag vatten utur källan
Och bestänk därmed min boskap,
Så att hjorden må förskönas,
Att värdinnans boskap frodas,
Utan tillkomst av värdinnan,
Utan eftersyn av dejan,
Den odugliga värdinnan
240. Och den efterlåtna dejan.
»Mielikki, du skogsvärdinna,
Hjordens mor med öppna handen!
Skicka nu din längsta tärna,
Sänd din bästa tjänarinna
Ut att valla mina hjordar,
Taga vård om boskapsdriften
Under denna länga sommar,
Denna skaparns varma årstid,
Som oss Jumala förunnat,
250. Som den nådige förlänat!
»Tellervo, du Tapios tärna,
Skogens dotter, fet och fyllig,
Len om linnet, fin om fållen,
Med de sköna, gyllne lockar,
Du, som hjordarna beskyddar,
Som värdinnans boskap vårdar
Uti Metsola det ljuva,
I det trägna Tapiola:
Sköt på bästa sätt om hjorden,
260. Vårda omsorgsfullt min boskap!
»Hägna den med milda händer,
Sköt min hjord med lätta fingrar,
Borsta honom slät som varglon,
Kamma honom glatt som fisken,
Len om hullet som ett havsdjur,
Lika mjuk som skogens tacka!
Kommer kvällen, nalkas natten,
Börjar skymning ut sig breda,
Driv då hjorden hem så frodig
210. Till den goda gårdsvärdinnan,
Att på ryggen vattnet skvalpar
Och en sjö av mjölk på gumpen!
»När till vila solen skrider
Och när kvällens fåglar sjunga,
Säg då själv åt mina hjordar,
Tala till de hornbeprydda:
»»Hemåt nu med er, I krokhorn,
Hem till gården, mina mjölkkor!
Gott i hemmet är att vara,
280. På dess mark bekvämt att vila,
Ödsligt är att gå i skogen,
Att omkring på stranden irra;
Redan är för eder hemkomst
Elden tänd av gårdens kvinnor
På den honingsrika lindan,
På den bärbetäckta marken!»
»Nyyrikki, du Tapios gosse,
Skogens son i blåa rocken!
Nedlägg tjocka furustammar,
290. Granar, yviga i toppen,
Såsom spänger över smutsen,
Över alla svåra ställen,
Över kärr och sanka marker,
Vattensamlingar och pölar!
Låt du mina krumhorn vandra,
Kliva på med kluvna klövar,
Så att hemmets rök de hinna
Utan svek och utan skada,
Utan att i kärret sjunka,
300. Att i dyn för alltid fastna!
»Om min hjord ej detta aktar,
Icke tågar hem för natten:
Pihlajatar, lilla tärna,
Katajatar, fagra jungfru,
Skär i lunden du ett björkris,
Bryt i skogen någon vidja,
Sök ett spö av rönn till gissel,
Gå att hämta någon enkäpp
Bakom Tapiolas fäste,
310. Bakom Tuomivaaras branter,
Driv därmed min hjord till gården,
Tills att bastun hunnit eldas;
Driv till hemmet hemmets boskap,
Skogens hjord till Tapiola!
Skyddsord
mot Björnen.
v. 315—542.
»Otso, ödemarkens äpple,
Honungstass, du skogens krokrygg!
Lät oss nu förlikning sluta,
Gör med mig ett gränseavtal,
Som består i alla tider,
320. Alla våra levnadsdagar:
Att ej riva mina klövdjur,
Icke nedslå mina mjölkkor
Under denna långa sommar,
Denna skaparns varma årstid.
»När du skällans ljud förnimmer,
Eller hör ett vallhorn klinga,
Lägg dig då till ro på tuvan,
Gå att vila dig på lindan,
Göm ditt öra under gräset,
330. Tryck ditt huvud ner i tuvan,
Eller styr till ödemarken,
Sök ditt mossomhöljda ide,
Drag dig bort till andra kullar,
Vänd din stråt till andra höjder,
Där ej hjordens skällor höras,
Herdens rop ej mer förnimmas!
»Otso, du min ende älskling,
O du honungstass, du sköne!
Ej jag nekar dig att kringgå,
340. Ej att nalkas mina hjordar,
Men att röra dem med tungan,
I ditt grymma gap dem fånga,
Riva dem med dina tänder,
Giva dem ett slag med ramen.
»Kringgå hjordens betesmarker,
Skrid i smyg förbi dess mjölkfält,
Sky den nejd, där skällor ljuda,
Tag för herdens rop till flykten!
När på mon min boskap tågar,
350. Må du ner i kärret kliva;
När i kärret hjorden vadar,
Styr då inåt ödemarken;
När min hjord på kullen vandrar,
Må du vandra under kullen;
Vandrar hjorden under kullen,
Så må du på kullen vandra;
När min boskap går på sveden,
Vänd din kosa då mot skogen;
När till skogs min boskap tågar,
360. Må du dig till sveden draga!
Skynda lik den gyllne göken,
Lik den silvergråa duvan,
Hasta snabbt förbi som siken,
Flinkt som fisken uti vattnet,
Fladdra undan som en ulltapp,
Lätt som linet, lagt i totte;
Klorna göm inunder håren,
Tänderna uti ditt tandkött,
Så att ej min boskap rädes,
370. Ej min klena hjord förfäras!
»Unna frid åt kreaturen,
Säkerhet åt mina klövdjur!
Låt du dem helt vackert vandra,
Tåga fram i allsköns trygghet
Över kärren, över fälten,
Över ödemarkens moar,
Utan att du alls dem vidrör
Och på dem din arghet övar.
»Kom ihåg den ed du svurit
380. Förr en gång vid Tuoni-älven,
Vid det vilda vattenfallet,
Inför Skaparns knän i tiden:
Tillstånd blev dig då förunnat
Att om sommarn trenne gånger
Närma dig, där skällor ljuda,
Där min boskaps klockor klinga,
Men det blev dig ej beviljat,
Något tillstånd gavs dig icke
Att gemena dåd föröva,
390. Eller att dig skamlöst skicka!
»Men om arghet på dig kommer,
Känna tänderna en åtrå:
Vänd mot skogen då din arghet,
Och din onda lust mot furor!
Hugg i gamla murkna stammar,
Slå till marken björkträdsstubbar,
Vänd på ända vattenruskor,
Uppriv bärbetäckta tuvor!
»Om du har behov av föda,
400. Om du vill din hunger stilla:
Ät då svampar uti skogen,
Mätta dig med någon myrstack,
Med det röda rörets rötter,
Tapiolas läckerbitar,
Ej med mina foderväxter,
Korna, som mig bärgning skänka!
»Uti Metsola ett mjödkar
Håller på att jäsa över
På den gulduppfyllda kullen,
410. På den silverrika backen;
Där finns näring för den glupske,
Dricka för envar som törstar;
Maten minskas ej av ätning,
Drycken ej, hur än man dricker.
»Må vi då ett avtal ingå,
Ett fördrag för evigt sluta,
Att anständigt oss förhålla,
Hela sommarn väl oss skicka;
Marken hava vi gemensam,
420. Men envar sin skilda vägkost.
»Men om böjd du är att strida,
Om du vill på krigsfot leva,
Må vi kämpa under vintern,
Slåss, så länge snö vi hava!
Men då sommarn börjar nalkas,
Mossar tina, källor ljummas,
Må du icke hitåt styra,
I den gyllne hjordens närhet!
»Om till denna trakt du kommer,
430. Om du nalkas dessa skogar,
Skall du alltid här bli skjuten!
Om ej någon skytt är hemma,
Ha vi här förfarna kvinnor,
Välbevandrade värdinnor,
Vilka nog din väg förhindra,
Dina fjät till ofärd leda,
Att du icke mer kan skada,
Aldrig mer din arghet öva,
Tvärtemot den högstes önskan,
440. Jumalas beslut och vilja!
»O du Ukko, högst bland gudar!
Om du hör det bliva allvar,
Så förvandla du min boskap,
Låt min hjord förändra skepnad,
Mina kor till stenar bytas,
Mina vackra nöt till stubbar,
Medan besten är på vandring,
Underdjuret ute strövar!
»Om till björn jag vore skapad,
450. Om en honungstass jag vore,
Ville icke så jag leva,
Jämt i fötterna på kvinnor;
Mark ju finnes annorstädes,
Boskapsgårdar längre borta,
Där du sysslolös kan ströva,
Där du ledig kring kan vandra,
Dina hälar söndertrampa,
Dina smalbens kraft föröda,
I den mörkblå skogens inre,
460. Djupt i ödemarkens gömma.
»Tallmons kottar kan du trampa,
Sanden har du att beträda,
Väg är banad för din vandring,
Havets strand du har att gå på,
Anda fram till Pohjas ändpunkt,
Bort till Lapplands flacka marker;
Där är gott för dig att vara,
Nöjsamt att förnöta tiden:
Oskadd kan du gå om sommarn,
470. Utan strumpor under hösten
Över kärrens längsta sträckor,
Över vida flacka stränder.
»Om du dig ej dit begiver,
Icke hittar rätta vägen,
Spring med snabbhet då en sträcka,
Skynda dig på någon gångstig
Ända fram till Tuonis skogar,
Eller ock till Kalmas moar!
Kärr du finner där att trampa,
480. Ljungfält, dem du kan beträda;
Där är Kirjos, där är Karjos,
Jämte många andra ungnöt,
Uti ok, med järn beslagna,
Uti tiotals av klavband;
Feta bliva där de magra,
Även de som äro ben blott.
»Lund, var blid, var gynnsam, vildmark!
Blåa skog, var mig bevågen,
Unna frid åt mina klövdjur,
490. Lev med mina kor i endräkt
Under denna långa sommar,
Denna Herrens heta årstid!
»Kuippana, du skogens konung,
Skogens Hippa, brunskäggyvig!
Tag nu vård om dina hundar,
Håll tillbaka dina rackor,
Stick en svamp i ena näsborrn
Och ett ollon i den andra,
Så att lukten ej de känna,
500. Icke vädra hjordens närhet!
Bind för deras ögon siden,
Knyt kring deras öron bindlar,
Att ej kornas steg de höra,
Icke varsna, var de vandra!
»Om ej detta är tillfyllest,
Om ej häruppå de akta,
Driv då undan dina söner,
Håll din avel då på avstånd,
Jaga dem ur dessa skogar,
510. Led dem bort från dessa stränder,
Dessa trånga betesmarker,
Dessa fältets vida bräddar!
Göm i grottan dina hundar,
Fängsla alla dina rackor
Uti guldbeslagna klavband,
Uti silverprydda remmar,
Att de ingen skada göra,
Intet nesligt dåd föröva!
»Om ej detta är tillfyllest,
520. Om ej detta ens de akta:
Ukko, himlens gyllne konung,
Luftens silversköne herre,
Hör då mina gyllne böner,
Lyssna till de milda orden!
Vrid ihop av rönn en grimma
Runt omkring den platta nosen;
Men om icke rönnen håller,
Påsätt då ett band av koppar;
Är ej kopparn stark tillräckligt,
530. Må av järn beslaget göras;
Om de järnet sönderbryta,
Om de även det förstöra,
Må en gyllne stör du driva
Mellan munnens bägge käftar;
Fäst dess ändar hårt och stadigt,
Nåda väl dess tvenne spetsar,
Att ej käftarna sig röra,
Att ej tänderna sig skilja
Utan att med järn den bortslås,
540. Att med stål den undanspränges,
Att med kniv den sönderbrytes,
Att med yxa lös den hugges!»
Därpå Ilmarinens hustru,
Smedens driftiga värdinna,
Släppte korna ut ur stallet,
Sände boskapen på bete,
Lät sin herde följa hjorden,
Trälen driva bort sin boskap.
Smedens driftiga värdinna,
Släppte korna ut ur stallet,
Sände boskapen på bete,
Lät sin herde följa hjorden,
Trälen driva bort sin boskap.
| ← Sång 31. | Upp till början av sidan. | Sång 33. → |