Kalevala/Sång 30
< Kalevala
| ← Sång 29. |
|
Sång 31. → |
TRETTIONDE SÅNGEN.
Unge Ahti, ende gossen,
Den förvägne Lemminkäinen,
Går en morgon ganska tidigt,
Bittida, vid dagens gryning,
Till sitt fartygs lägerställe,
Till sin landningsplats vid stranden.
Högljutt klagar här hans farkost
Skeppet med de smidda hakar:
»Varför har man hop mig fogat,
10. Varför blev jag arma formad?
Ahti styr ej mer till örlig,
Ej på hela sexti somrar,
Icke ens av lust till silver,
Eller om han guld behövde!»
Men den muntre Lemminkäinen
Gav sin båt ett slag med vanten,
Med sin brokigt prydda handske,
Tog till orda själv och sade:
»Sörj ej mer, du båt av furu,
20. Du med sidobord försedda!
Än du får i örlig draga,
Än som förr till strider styra;
Full av roddare du bliver
Kanske ren i övermorgon!»
Därpå går han till sin moder,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Gråta må du ej, o moder,
Icke klaga nu, du gamla,
Om jag mig åstad begiver,
30. Om till stridens fält jag drager,
Ty en plan jag har i sinnet,
Ett beslut min hjärna fattat:
Att förgäta Pohja-folket,
Hämnas på det snöda släktet!»
Modern söker hindra honom,
Så den gamla honom varnar:
»Störta dig ej mer, min gosse,
Uti dessa Pohja-strider,
Ofärd blott dig där skall drabba,
40. Döden går du där till möte!»
Föga aktar Kauko detta,
Tänker endast på att resa,
Blir vid sitt beslut att fara,
Yttrar dessa ord och säger:
»Var skall jag en kämpe finna,
Var en kämpe, var en klinga,
Som i strid kan Ahti hjälpa,
Som den starkes bistånd bliver?
»Tiera är mig välbeprövad,
50. Kuura känd från forna dagar:
Kanske jag i honom finner
Denne kämpe, denna klinga,
Som i strid kan Ahti hjälpa,
Som den starke bistånd giver!»
Nu från by till by han vandrar,
Styr på väg till Tieras boning,
Yttrar, när sitt mål han hunnit,
Säger, då han gården uppnått:
»Tiera, du min välbekante,
60. Du min dyre vän och broder!
Minns du än de flydda tider,
Dessa våra forna dagar,
Då vi tvenne oss begåvo
Ut till krigets vida valplats?
Icke till en by vi kommo,
Där ej tio gårdar funnos,
Ej en enda gård vi sågo,
Där ej tio kämpar funnos,
Icke heller någon kämpe,
70. Ej en enda man så modig,
Som vi ej till marken slogo,
Som vi tvenne icke fällde.»
Tieras far vid fönstret sitter,
Slöjdar där uppå sitt spjutskaft,
Modern står vid bodens tröskel,
Kärnar smör med mycket buller,
Bröderna vid ledets mynning
Sammanfoga sina slädar,
Systrarna på bryggans ända
80. Hålla på att kläder tvätta.
Fadern yttrar då vid fönstret,
Modern invid bodens tröskel,
Bröderna vid ledets mynning,
Systrarna på bryggans ända:
»Tiera har ej tid med krigståg,
Ej hans spjut med strider hinner,
Ty ett prisvärt köp han slutit,
Ingått ett förbund för evigt:
Nyss en maka ung han äktat,
90. Valt sig egen gårdsvärdinna;
Hennes bröst ej än han nalkats,
Än ej smekt den sköna barmen!»
Tiera har sig satt på ugnen,
Kuura på ett hörn av muren,
Skor sin ena fot på ugnen,
Och mot härdens kant den andra,
Spänner bältet på vid porten,
Gjordar sig uti det fria.
Därpå griper Tiera spjutet;
100. Ej var spjutet bland de största,
Icke bland de allra minsta,
Spjutet var av medelstorlek:
Uppå kanten av dess järnspets
Stod en häst, ett föl på sidan;
Vargen tjöt vid järnets fogning
Och en björn vid spikens fäste.
Tiera skakade sitt kastspjut,
Svängde det igenom luften,
Stötte ner en famn av skaftet
110. Uti åkerfältets lergrund,
Lindan som av gräs ej täcktes,
Marken, där ej tuvor funnos.
Och sitt spjut han slungar slutligt
Mitt bland Lemminkäinens lansar,
Följer med och vandrar dädan
Att i striden Ahti hjälpa.
Därpå Ahti Saarelainen
Skjuter ut i sjön sin farkost,
Böjlig som en orm i gräset,
120. Eller lik en livlig äsping;
Mot nordväst han styr sin kosa,
Fjärran ut på Pohja-havet.
Men värdinnan själv i Pohja
Sänder ut den bistra kölden
Över hela Pohja-havet,
Kring dess vida öppna sträckor,
Yttrar dessa ord därunder,
Manar så och bjuder detta:
»Köld, min egen lille gosse,
130. Vackra barn, som själv jag fostrat,
Skynda hädan, dit jag bjuder,
Dit jag bjuder och befaller:
Låt den oförvägnes farkost,
Lemminkäinens segelfartyg,
Frysa in på öppna havet,
På dess vittutbredda sträcka!
Hölj i frost också dess herre,
Isa fast den oförvägne,
Så att aldrig lös han kommer,
140. Att han ej sig lös kan slita,
Förrän jag befriat honom,
Skyndat själv att honom lösa!»
Kölden, ond till börd och härkomst,
Gossen, stygg till art och seder,
Gick att sprida köld på havet,
Att de blåa böljor binda,
Och på vägen allaredan,
Medan över land han framgick,
Nöp han alla löv från träden,
150. Alla foderskal från gräsen.
Slutligen, då fram han hunnit,
Fram till Pohja-havets kuster,
Till det ändlöst vidas branter,
Lät han strax på första natten
Grunda träsk och vikar frysa,
Isbelade havets stränder,
Fick dock icke havet avkylt,
Icke än dess böljor bundna;
Icke finken ens på fjärden,
160. Ej på sjön den lilla ärlan
Kände sina fötter stelna,
Eller huvudet förfrysa.
Men den andra natten redan
Skärper kölden till allt mera,
Lägger av all skam och blygsel,
Växer till och blir förfärlig,
Blir en vinterköld på allvar,
Bränner på med all sin styrka,
Hopar is, en aln i tjocklek,
170. Sänder snö, så hög som staven,
Låter den förvägnes farkost
Frysa in på öppna havet.
Nu vill kölden Ahti gripa,
Vill den tappre kämpen isa,
Börjar fordra ut hans fingrar,
Kräver tårna likaledes;
Då förgrymmas Lemminkäinen,
Då förgrymmas han och vredgas,
Jagar kölden in i elden,
180. I det järnuppfyllda röset,
Häller kölden kvar med handen,
Klämmer om det svåra vädret,
Höjer rösten, börjar tala,
Yttrar dessa ord och säger:
Besvärjelseord
mot kölden.
v. 185—298.
»Köld, som Puhuri har framfött,
Vinterns ondskefulla foster!
Kyl ej mina fingerspetsar,
Hemsök mina tår ej heller,
Vidrör icke mina öron,
190. Kom mitt huvud ej för nära!
»Annat nog du har att härja,
Mycket annat att fördärva,
Än det hull en mänska äger,
Än en kropp, av kvinna framfödd;
Låt du mark och mossar frysa,
Sprid din frost i kalla stenar,
Härja strandens videbuskar,
Fatta tag i aspens knölar,
Skala nävret av från björkar,
200. Hemsök skogens unga granar,
Ej det hull en mänska äger,
Ej den kvinnobornes lockar!
»Tillfredsställer dig ej detta,
Kyl då märkligare saker:
Sprid din frost i heta stenar,
Hällar, som av hetta glöda,
In i klippor, järnuppfyllda,
Berg, som stål uti sig gömma,
Kyl den vilda Vuoksi-forsen,
210. Isa Imatra, den ilskna,
Gapet av dess vattenvirvel,
Av dess fruktansvärda vågsvall!
»Skall jag nu ditt ursprung nämna,
Redogöra för din härkomst?
Alltför väl jag vet ditt ursprung,
Känner till din hela uppkomst:
Född bland videträd är kölden,
Frosten alstrad är bland björkar
Bakom Pohjagårdens koja,
220. Bortom Pimentolas stuga,
Av en far, som allt fördärvar,
Av en högst eländig moder.
»Vem har givit di åt kölden,
Ammat upp det svåra vädret,
Då dess moder mjölk ej ägde,
Fostrarinnan bröst ej hade?
»Ormen honom di har givit,
Ammat honom, matat honom
Utur bröst, som vårtor sakna,
230. Utur Spenar, som försinat.
Sövd han blev av nordanvädret,
Vaggad av den kulna vinden
Uppå sanka videmossar,
I den löst uppsvällda gungflyn.
»Så till vanart föddes gossen,
Blev ett barn, i grund fördärvat;
Men ett namn ännu ej hade
Gossen som till intet dugde,
Därför fick ett namn den stygge,
240. Pakkanen benämndes barnet.
»Kring han smög vid gärdesgårdar,
Lurade bland torra ruskor,
Låg om somrarna i källor,
Ute på de vida kärren,
Smällde vintern om bland tallar,
Brakade i skogens furor,
Knastrade i nakna björkar,
Sprakade i alla alar,
Frostbelade träd och buskar,
250. Gjorde fält och marker jämna,
Bet från trädens grenar löven,
Blommorna från ljungens toppar,
Ryckte barken lös från furor,
Slet från tallar långa flisor.
»Har då nu du vuxit större,
Hunnit stark och väldig bliva?
Vill du även mig besvära,
Göra mina öron svullna,
Fatta tag i mina fötter,
260. Fika efter mina fingrar?
»Mig du ej att frysa bringar,
Ej din kyla mig kan skada:
Eld jag gömmer i min strumpa,
Bränder i min sko jag samlar,
Kol inunder mantelfållen,
Glöd inunder mina remmar,
Så att kölden ej mig skadar,
Ej mig rör det svåra vädret.
»Fjärran vill jag dig besvärja:
270. Bort till nordens sista gränser!
När du sedan dit har kommit,
När ditt eget hem du hunnit,
Låt då kittlarna på elden,
Kolen fast i härden frysa,
Kvinnans händer in i degen,
Barnet uti moderlivet,
Tackans mjölk uti dess juver,
Och i stoets mage fölet.
»Om på detta ej du aktar,
280. Vill jag hädan dig besvärja,
Bort bland kol på Hiisis ugnshärd,
In i Lempos egen eldstad;
Träng dig där i själva lågan,
Tag din plats på smedjestädet,
Att av smedens slägga bultas,
Av hans hammare förtöjas,
Att med kraft av hammarn klappas,
Svåra slag av släggan röna.
»Om ej detta ens du aktar,
290. Om du ej det minsta viker,
Än en plats för dig jag känner,
Vet ännu ett annat ställe,
Styr ditt gap i sommarns sköte,
Vänder mot dess famn din tunga,
Så att aldrig lös du kommer,
Aldrig mer dig kan befria,
Förrän jag engång dig löser,
Skyndar själv att dig befria!»
Kölden, nordanvindens ättling,
300. Känner nu sin ofärd stunda
Och om nåd han börjar bedja,
Yttrar dessa ord och säger:
»Må vi då i frid förlikas
Om att ej varandra skada,
Aldrig nånsin här i tiden,
Medan gyllne månen glänser.
»Om du hör att frost jag sprider,
Att jag än mig vettlöst skickar,
Må du mig i elden driva,
310. In i lågorna mig tvinga,
Mitt bland kol på smedjehärden,
Under Ilmarinens ässja,
Eller vänd mitt gap mot sommarn,
Styr emot dess famn min tunga,
Så att aldrig lös jag kommer,
Icke mer mig kan befria!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Lämnar båten kvar på isen,
Örlogsskeppet, där det fastnat,
320. Själv han sig åstad begiver;
Tiera, som den andre, följer
Den förvägne tätt i spåren.
Ut han går på flacka isen,
Vandrar på dess hala yta,
Tågar fram en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Skönjes redan Nälkäniemi,
Syns den usla byn på avstånd.
Fram han kom till uddens fäste,
330. Yttrade ett ord och sade:
»Finns här kött i detta fäste,
Eller finnes fisk i gården
För två krigare som tröttnat,
Tvenne män, av matthet slagna?»
Kött i borgen ej man hade,
Fisk ej fanns i hela gården.
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Eld, förbränn det usla fästet,
340. Vatten, dränk det arma nästet!»
Själv sin gång framåt han styrde
In i djupa ödemarken,
Genom obebodda nejder,
Uppå obekanta stigar.
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Slet från skogens stenar mossa,
Ryckte laven lös från klippor,
Strumpor han därav beredde,
350. Gjorde sig helt hastigt handskar
För att frostens skador täcka,
Köldangripna ställen skydda.
Nu han går att vägen pröva,
Börjar stigen undersöka:
In i skogen leder vägen,
Fjärran föres han av stigen.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Tiera, du min egen broder,
360. Illa nu vi ut ha råkat!
År och dagar få vi vandra
Här inunder bara himlen!»
Tiera tager då till orda,
Yttrar själv och säger detta:
»Fåfängt tågade vi arme,
Gagnlöst vi beklagansvärde,
Ut i detta stora krigståg
Till det mörka Pohjalandet:
Blott att våra liv förspilla,
370. Att till pris oss själva giva
Här på dessa snöda ställen,
Dessa obekanta stigar!
»Ej det minsta nu vi känna,
Känna ej och veta icke,
Vilken väg oss här kan föra,
Vilken stig oss kanske leder
Att förgås i ödemarken,
Att på mon omsider digna,
Där blott korpar ha sitt hemvist,
380. Kråkor över fältet flyga.
Korpar skola där oss riva,
Stycken ur oss med sig föra;
Kött de finna här tillfyllest,
Blod helt varm får kråkan dricka,
Korpen kan sin kroknäbb fukta
Uti våra arma kroppar,
Vräka våra ben på stenar,
Släpa dem omkring på klippor!
»Icke vet min stackars moder,
390. Icke kan den arma ana,
Var uti den vida världen
Hennes kött och blod må irra,
Om uti det stora kriget,
Där jämngoda hjältar kämpa,
Eller på det stora havet,
Ute bland dess vida vågor,
Eller om på kotthöljd backe,
Om bland skogens snår han vandrar.
»Intet kan min moder veta
400. Om sin son, den olycksfödde!
Död hon tror sin gosse vara,
Längesedan hädangången,
Och så gråter då min moder,
Så den ålderstigna klagar:
»»Där är nu min son, jag arma,
Där mitt stöd, jag stackars kvinna:
Tuonis sådd han ombesörjer,
Kalmas åkerfält han harvar!
Fritt nu skola för min gosse,
410. För min son, jag ömkansvärda,
Bågarna i ro förbliva,
Och förtorka alla armborst;
Skogens fåglar skola frodas,
Järpar lugnt i lunden leka,
Björnar obehindrat rasa,
Renar fritt på åkern tumla!»»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den vackre Kauko:
»Ja så är det, stackars moder,
420. Så, du arma, som mig burit!
Närt du har en flock av duvor,
Fostrat upp en svärm av svanor:
Vinden kom och spridde kring dem,
Lempo har förskingrat alla,
Några hitåt, andra ditåt,
Andra någonstäds i fjärran!
»Forna tider nog jag minnes,
Kan ej glömma flydda dagar,
Då som blommor ut vi gingo,
430. Som små bär på hemmets marker;
Mången såg då på vår skönhet,
Fäste vid vår växt sitt öga;
Då var ej som nu för tiden,
Under dessa bistra dagar:
Nu vår ende vän är vinden,
Solen ensam känd från fordom;
Även hon dock höljs av skyar,
Undanskymmes här av regnmoln!
»Dock ej ville jag mig ängsla,
440. Icke över hövan sörja,
Blott de sköna muntert levde,
Under glam de lockomhöljda,
Under löje alla kvinnor,
Alla mör med fröjd i hågen,
Utan att av saknad täras,
Att förgås utav bekymmer.
»Ingen trollkarl, ingen häxa
Kan ännu oss så förgöra,
Att vi dö på dessa vägar,
450. Att på denna färd vi digna,
Att vi här förgås som unga,
Stupa i vår bästa ålder!
»Alla trollmäns signerier,
Alla dessa häxors trollkonst
Må i deras hemvist hamna,
Deras egen boning drabba;
Må de själva sig förhäxa,
Sina egna barn förtrolla,
Dräpa egna anförvanter,
460. Och sin egen släkt förgöra!
»Aldrig har min fader fordom,
Aldrig den som gav mig livet,
Nödgats någon trollkarl blidka,
Någon lapp med skänker vinna;
Så min fader fordom sade,
Så jag även själv vill säga:
Starke skapare, mig skydda,
Jumala, ditt hägn förläna!
Hjälp med nådefulla händer,
470. Med den stora makt du äger,
Bistå mig mot männers anslag,
Avvärj alla kvinnors ränker,
Onda ord av skäggbevuxne
Och av icke-skäggbevuxne!
Bliv mitt bistånd du beständigt,
Var mitt värn evärdeligen,
Att ej sonen må förkomma,
Att ej moderns frukt förvillas
Från den stig som skaparn danat,
480. Som av Jumala är given!»
Därpå muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Gör av sorger tvenne hästar,
Svarta hingstar av bekymmer,
Huvudlag av härda dagar
Och av hemlig ondska sadlar.
På den enes rygg han hoppar,
På den gode bläsens länder,
Och med fart åstad han rider
490. Vid den trogne Tieras sida,
Färdas fram med gny på stranden,
På dess sand och grus med skrammel,
Hemåt till sin kära moder,
Till den ålderstignas boning.
Här jag lämnar Lemminkäinen
Bort, för längre tid, ur sången,
Leder Tiera fram på vägen
Att till hemmet sig begiva,
Länkar själv min sång på annat,
500. Styr med den på andra stigar.
Den förvägne Lemminkäinen,
Går en morgon ganska tidigt,
Bittida, vid dagens gryning,
Till sitt fartygs lägerställe,
Till sin landningsplats vid stranden.
Högljutt klagar här hans farkost
Skeppet med de smidda hakar:
»Varför har man hop mig fogat,
10. Varför blev jag arma formad?
Ahti styr ej mer till örlig,
Ej på hela sexti somrar,
Icke ens av lust till silver,
Eller om han guld behövde!»
Men den muntre Lemminkäinen
Gav sin båt ett slag med vanten,
Med sin brokigt prydda handske,
Tog till orda själv och sade:
»Sörj ej mer, du båt av furu,
20. Du med sidobord försedda!
Än du får i örlig draga,
Än som förr till strider styra;
Full av roddare du bliver
Kanske ren i övermorgon!»
Därpå går han till sin moder,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Gråta må du ej, o moder,
Icke klaga nu, du gamla,
Om jag mig åstad begiver,
30. Om till stridens fält jag drager,
Ty en plan jag har i sinnet,
Ett beslut min hjärna fattat:
Att förgäta Pohja-folket,
Hämnas på det snöda släktet!»
Modern söker hindra honom,
Så den gamla honom varnar:
»Störta dig ej mer, min gosse,
Uti dessa Pohja-strider,
Ofärd blott dig där skall drabba,
40. Döden går du där till möte!»
Föga aktar Kauko detta,
Tänker endast på att resa,
Blir vid sitt beslut att fara,
Yttrar dessa ord och säger:
»Var skall jag en kämpe finna,
Var en kämpe, var en klinga,
Som i strid kan Ahti hjälpa,
Som den starkes bistånd bliver?
»Tiera är mig välbeprövad,
50. Kuura känd från forna dagar:
Kanske jag i honom finner
Denne kämpe, denna klinga,
Som i strid kan Ahti hjälpa,
Som den starke bistånd giver!»
Nu från by till by han vandrar,
Styr på väg till Tieras boning,
Yttrar, när sitt mål han hunnit,
Säger, då han gården uppnått:
»Tiera, du min välbekante,
60. Du min dyre vän och broder!
Minns du än de flydda tider,
Dessa våra forna dagar,
Då vi tvenne oss begåvo
Ut till krigets vida valplats?
Icke till en by vi kommo,
Där ej tio gårdar funnos,
Ej en enda gård vi sågo,
Där ej tio kämpar funnos,
Icke heller någon kämpe,
70. Ej en enda man så modig,
Som vi ej till marken slogo,
Som vi tvenne icke fällde.»
Tieras far vid fönstret sitter,
Slöjdar där uppå sitt spjutskaft,
Modern står vid bodens tröskel,
Kärnar smör med mycket buller,
Bröderna vid ledets mynning
Sammanfoga sina slädar,
Systrarna på bryggans ända
80. Hålla på att kläder tvätta.
Fadern yttrar då vid fönstret,
Modern invid bodens tröskel,
Bröderna vid ledets mynning,
Systrarna på bryggans ända:
»Tiera har ej tid med krigståg,
Ej hans spjut med strider hinner,
Ty ett prisvärt köp han slutit,
Ingått ett förbund för evigt:
Nyss en maka ung han äktat,
90. Valt sig egen gårdsvärdinna;
Hennes bröst ej än han nalkats,
Än ej smekt den sköna barmen!»
Tiera har sig satt på ugnen,
Kuura på ett hörn av muren,
Skor sin ena fot på ugnen,
Och mot härdens kant den andra,
Spänner bältet på vid porten,
Gjordar sig uti det fria.
Därpå griper Tiera spjutet;
100. Ej var spjutet bland de största,
Icke bland de allra minsta,
Spjutet var av medelstorlek:
Uppå kanten av dess järnspets
Stod en häst, ett föl på sidan;
Vargen tjöt vid järnets fogning
Och en björn vid spikens fäste.
Tiera skakade sitt kastspjut,
Svängde det igenom luften,
Stötte ner en famn av skaftet
110. Uti åkerfältets lergrund,
Lindan som av gräs ej täcktes,
Marken, där ej tuvor funnos.
Och sitt spjut han slungar slutligt
Mitt bland Lemminkäinens lansar,
Följer med och vandrar dädan
Att i striden Ahti hjälpa.
Därpå Ahti Saarelainen
Skjuter ut i sjön sin farkost,
Böjlig som en orm i gräset,
120. Eller lik en livlig äsping;
Mot nordväst han styr sin kosa,
Fjärran ut på Pohja-havet.
Men värdinnan själv i Pohja
Sänder ut den bistra kölden
Över hela Pohja-havet,
Kring dess vida öppna sträckor,
Yttrar dessa ord därunder,
Manar så och bjuder detta:
»Köld, min egen lille gosse,
130. Vackra barn, som själv jag fostrat,
Skynda hädan, dit jag bjuder,
Dit jag bjuder och befaller:
Låt den oförvägnes farkost,
Lemminkäinens segelfartyg,
Frysa in på öppna havet,
På dess vittutbredda sträcka!
Hölj i frost också dess herre,
Isa fast den oförvägne,
Så att aldrig lös han kommer,
140. Att han ej sig lös kan slita,
Förrän jag befriat honom,
Skyndat själv att honom lösa!»
Kölden, ond till börd och härkomst,
Gossen, stygg till art och seder,
Gick att sprida köld på havet,
Att de blåa böljor binda,
Och på vägen allaredan,
Medan över land han framgick,
Nöp han alla löv från träden,
150. Alla foderskal från gräsen.
Slutligen, då fram han hunnit,
Fram till Pohja-havets kuster,
Till det ändlöst vidas branter,
Lät han strax på första natten
Grunda träsk och vikar frysa,
Isbelade havets stränder,
Fick dock icke havet avkylt,
Icke än dess böljor bundna;
Icke finken ens på fjärden,
160. Ej på sjön den lilla ärlan
Kände sina fötter stelna,
Eller huvudet förfrysa.
Men den andra natten redan
Skärper kölden till allt mera,
Lägger av all skam och blygsel,
Växer till och blir förfärlig,
Blir en vinterköld på allvar,
Bränner på med all sin styrka,
Hopar is, en aln i tjocklek,
170. Sänder snö, så hög som staven,
Låter den förvägnes farkost
Frysa in på öppna havet.
Nu vill kölden Ahti gripa,
Vill den tappre kämpen isa,
Börjar fordra ut hans fingrar,
Kräver tårna likaledes;
Då förgrymmas Lemminkäinen,
Då förgrymmas han och vredgas,
Jagar kölden in i elden,
180. I det järnuppfyllda röset,
Häller kölden kvar med handen,
Klämmer om det svåra vädret,
Höjer rösten, börjar tala,
Yttrar dessa ord och säger:
Besvärjelseord
mot kölden.
v. 185—298.
»Köld, som Puhuri har framfött,
Vinterns ondskefulla foster!
Kyl ej mina fingerspetsar,
Hemsök mina tår ej heller,
Vidrör icke mina öron,
190. Kom mitt huvud ej för nära!
»Annat nog du har att härja,
Mycket annat att fördärva,
Än det hull en mänska äger,
Än en kropp, av kvinna framfödd;
Låt du mark och mossar frysa,
Sprid din frost i kalla stenar,
Härja strandens videbuskar,
Fatta tag i aspens knölar,
Skala nävret av från björkar,
200. Hemsök skogens unga granar,
Ej det hull en mänska äger,
Ej den kvinnobornes lockar!
»Tillfredsställer dig ej detta,
Kyl då märkligare saker:
Sprid din frost i heta stenar,
Hällar, som av hetta glöda,
In i klippor, järnuppfyllda,
Berg, som stål uti sig gömma,
Kyl den vilda Vuoksi-forsen,
210. Isa Imatra, den ilskna,
Gapet av dess vattenvirvel,
Av dess fruktansvärda vågsvall!
»Skall jag nu ditt ursprung nämna,
Redogöra för din härkomst?
Alltför väl jag vet ditt ursprung,
Känner till din hela uppkomst:
Född bland videträd är kölden,
Frosten alstrad är bland björkar
Bakom Pohjagårdens koja,
220. Bortom Pimentolas stuga,
Av en far, som allt fördärvar,
Av en högst eländig moder.
»Vem har givit di åt kölden,
Ammat upp det svåra vädret,
Då dess moder mjölk ej ägde,
Fostrarinnan bröst ej hade?
»Ormen honom di har givit,
Ammat honom, matat honom
Utur bröst, som vårtor sakna,
230. Utur Spenar, som försinat.
Sövd han blev av nordanvädret,
Vaggad av den kulna vinden
Uppå sanka videmossar,
I den löst uppsvällda gungflyn.
»Så till vanart föddes gossen,
Blev ett barn, i grund fördärvat;
Men ett namn ännu ej hade
Gossen som till intet dugde,
Därför fick ett namn den stygge,
240. Pakkanen benämndes barnet.
»Kring han smög vid gärdesgårdar,
Lurade bland torra ruskor,
Låg om somrarna i källor,
Ute på de vida kärren,
Smällde vintern om bland tallar,
Brakade i skogens furor,
Knastrade i nakna björkar,
Sprakade i alla alar,
Frostbelade träd och buskar,
250. Gjorde fält och marker jämna,
Bet från trädens grenar löven,
Blommorna från ljungens toppar,
Ryckte barken lös från furor,
Slet från tallar långa flisor.
»Har då nu du vuxit större,
Hunnit stark och väldig bliva?
Vill du även mig besvära,
Göra mina öron svullna,
Fatta tag i mina fötter,
260. Fika efter mina fingrar?
»Mig du ej att frysa bringar,
Ej din kyla mig kan skada:
Eld jag gömmer i min strumpa,
Bränder i min sko jag samlar,
Kol inunder mantelfållen,
Glöd inunder mina remmar,
Så att kölden ej mig skadar,
Ej mig rör det svåra vädret.
»Fjärran vill jag dig besvärja:
270. Bort till nordens sista gränser!
När du sedan dit har kommit,
När ditt eget hem du hunnit,
Låt då kittlarna på elden,
Kolen fast i härden frysa,
Kvinnans händer in i degen,
Barnet uti moderlivet,
Tackans mjölk uti dess juver,
Och i stoets mage fölet.
»Om på detta ej du aktar,
280. Vill jag hädan dig besvärja,
Bort bland kol på Hiisis ugnshärd,
In i Lempos egen eldstad;
Träng dig där i själva lågan,
Tag din plats på smedjestädet,
Att av smedens slägga bultas,
Av hans hammare förtöjas,
Att med kraft av hammarn klappas,
Svåra slag av släggan röna.
»Om ej detta ens du aktar,
290. Om du ej det minsta viker,
Än en plats för dig jag känner,
Vet ännu ett annat ställe,
Styr ditt gap i sommarns sköte,
Vänder mot dess famn din tunga,
Så att aldrig lös du kommer,
Aldrig mer dig kan befria,
Förrän jag engång dig löser,
Skyndar själv att dig befria!»
Kölden, nordanvindens ättling,
300. Känner nu sin ofärd stunda
Och om nåd han börjar bedja,
Yttrar dessa ord och säger:
»Må vi då i frid förlikas
Om att ej varandra skada,
Aldrig nånsin här i tiden,
Medan gyllne månen glänser.
»Om du hör att frost jag sprider,
Att jag än mig vettlöst skickar,
Må du mig i elden driva,
310. In i lågorna mig tvinga,
Mitt bland kol på smedjehärden,
Under Ilmarinens ässja,
Eller vänd mitt gap mot sommarn,
Styr emot dess famn min tunga,
Så att aldrig lös jag kommer,
Icke mer mig kan befria!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Lämnar båten kvar på isen,
Örlogsskeppet, där det fastnat,
320. Själv han sig åstad begiver;
Tiera, som den andre, följer
Den förvägne tätt i spåren.
Ut han går på flacka isen,
Vandrar på dess hala yta,
Tågar fram en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Skönjes redan Nälkäniemi,
Syns den usla byn på avstånd.
Fram han kom till uddens fäste,
330. Yttrade ett ord och sade:
»Finns här kött i detta fäste,
Eller finnes fisk i gården
För två krigare som tröttnat,
Tvenne män, av matthet slagna?»
Kött i borgen ej man hade,
Fisk ej fanns i hela gården.
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Eld, förbränn det usla fästet,
340. Vatten, dränk det arma nästet!»
Själv sin gång framåt han styrde
In i djupa ödemarken,
Genom obebodda nejder,
Uppå obekanta stigar.
Nu den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Slet från skogens stenar mossa,
Ryckte laven lös från klippor,
Strumpor han därav beredde,
350. Gjorde sig helt hastigt handskar
För att frostens skador täcka,
Köldangripna ställen skydda.
Nu han går att vägen pröva,
Börjar stigen undersöka:
In i skogen leder vägen,
Fjärran föres han av stigen.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Tiera, du min egen broder,
360. Illa nu vi ut ha råkat!
År och dagar få vi vandra
Här inunder bara himlen!»
Tiera tager då till orda,
Yttrar själv och säger detta:
»Fåfängt tågade vi arme,
Gagnlöst vi beklagansvärde,
Ut i detta stora krigståg
Till det mörka Pohjalandet:
Blott att våra liv förspilla,
370. Att till pris oss själva giva
Här på dessa snöda ställen,
Dessa obekanta stigar!
»Ej det minsta nu vi känna,
Känna ej och veta icke,
Vilken väg oss här kan föra,
Vilken stig oss kanske leder
Att förgås i ödemarken,
Att på mon omsider digna,
Där blott korpar ha sitt hemvist,
380. Kråkor över fältet flyga.
Korpar skola där oss riva,
Stycken ur oss med sig föra;
Kött de finna här tillfyllest,
Blod helt varm får kråkan dricka,
Korpen kan sin kroknäbb fukta
Uti våra arma kroppar,
Vräka våra ben på stenar,
Släpa dem omkring på klippor!
»Icke vet min stackars moder,
390. Icke kan den arma ana,
Var uti den vida världen
Hennes kött och blod må irra,
Om uti det stora kriget,
Där jämngoda hjältar kämpa,
Eller på det stora havet,
Ute bland dess vida vågor,
Eller om på kotthöljd backe,
Om bland skogens snår han vandrar.
»Intet kan min moder veta
400. Om sin son, den olycksfödde!
Död hon tror sin gosse vara,
Längesedan hädangången,
Och så gråter då min moder,
Så den ålderstigna klagar:
»»Där är nu min son, jag arma,
Där mitt stöd, jag stackars kvinna:
Tuonis sådd han ombesörjer,
Kalmas åkerfält han harvar!
Fritt nu skola för min gosse,
410. För min son, jag ömkansvärda,
Bågarna i ro förbliva,
Och förtorka alla armborst;
Skogens fåglar skola frodas,
Järpar lugnt i lunden leka,
Björnar obehindrat rasa,
Renar fritt på åkern tumla!»»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den vackre Kauko:
»Ja så är det, stackars moder,
420. Så, du arma, som mig burit!
Närt du har en flock av duvor,
Fostrat upp en svärm av svanor:
Vinden kom och spridde kring dem,
Lempo har förskingrat alla,
Några hitåt, andra ditåt,
Andra någonstäds i fjärran!
»Forna tider nog jag minnes,
Kan ej glömma flydda dagar,
Då som blommor ut vi gingo,
430. Som små bär på hemmets marker;
Mången såg då på vår skönhet,
Fäste vid vår växt sitt öga;
Då var ej som nu för tiden,
Under dessa bistra dagar:
Nu vår ende vän är vinden,
Solen ensam känd från fordom;
Även hon dock höljs av skyar,
Undanskymmes här av regnmoln!
»Dock ej ville jag mig ängsla,
440. Icke över hövan sörja,
Blott de sköna muntert levde,
Under glam de lockomhöljda,
Under löje alla kvinnor,
Alla mör med fröjd i hågen,
Utan att av saknad täras,
Att förgås utav bekymmer.
»Ingen trollkarl, ingen häxa
Kan ännu oss så förgöra,
Att vi dö på dessa vägar,
450. Att på denna färd vi digna,
Att vi här förgås som unga,
Stupa i vår bästa ålder!
»Alla trollmäns signerier,
Alla dessa häxors trollkonst
Må i deras hemvist hamna,
Deras egen boning drabba;
Må de själva sig förhäxa,
Sina egna barn förtrolla,
Dräpa egna anförvanter,
460. Och sin egen släkt förgöra!
»Aldrig har min fader fordom,
Aldrig den som gav mig livet,
Nödgats någon trollkarl blidka,
Någon lapp med skänker vinna;
Så min fader fordom sade,
Så jag även själv vill säga:
Starke skapare, mig skydda,
Jumala, ditt hägn förläna!
Hjälp med nådefulla händer,
470. Med den stora makt du äger,
Bistå mig mot männers anslag,
Avvärj alla kvinnors ränker,
Onda ord av skäggbevuxne
Och av icke-skäggbevuxne!
Bliv mitt bistånd du beständigt,
Var mitt värn evärdeligen,
Att ej sonen må förkomma,
Att ej moderns frukt förvillas
Från den stig som skaparn danat,
480. Som av Jumala är given!»
Därpå muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Gör av sorger tvenne hästar,
Svarta hingstar av bekymmer,
Huvudlag av härda dagar
Och av hemlig ondska sadlar.
På den enes rygg han hoppar,
På den gode bläsens länder,
Och med fart åstad han rider
490. Vid den trogne Tieras sida,
Färdas fram med gny på stranden,
På dess sand och grus med skrammel,
Hemåt till sin kära moder,
Till den ålderstignas boning.
Här jag lämnar Lemminkäinen
Bort, för längre tid, ur sången,
Leder Tiera fram på vägen
Att till hemmet sig begiva,
Länkar själv min sång på annat,
500. Styr med den på andra stigar.
| ← Sång 29 | Upp till början av sidan. | Sång 31. → |