Kalevala/Sång 37
< Kalevala
| ← Sång 36. |
|
Sång 38. → |
TRETTIOSJUNDE SÅNGEN.
Det var smeden Ilmarinen:
Bittert grät han varje afton,
Sörjde sömnlös hela natten,
Utan föda under dagen,
Klagade var morgon tidigt,
Suckade vid dagens gryning,
Att hans unga maka bortgått,
Att den sköna sänkts i graven;
I hans hand ej svängdes mera
10. Släggans skaft, det kopparsmidda,
Inga hammarslag förnummos
På en månads tid ur smedjan.
Sade smeden Ilmarinen:
»Ej jag arme man kan fatta,
Hur det blir mig nu att leva:
Om jag vakar, om jag sover,
Lång är natten, trög är tiden,
Kraften svag, av mödor mattad.
»Saknad känner jag om kvällen
20. Dystra äro mina mornar,
Värre är det dock om natten,
Än mer smärtsamt, då jag vaknar;
Dock, ej kvälln det är, jag saknar,
Ej jag mornarna begråter,
Icke heller andra tider:
Jag min hulda maka saknar,
Sörjer blott min egen älskling
Med de svarta ögonbrynen.
»Ofta under dessa tider,
30. Mången gång, jag olycksfulle,
Mitt i natten under drömmen,
Famlar jag med handen fåfängt,
Sträcker jag min arm förgäves
Av och an åt bägge sidor.»
Utan maka levde smeden,
Åldrades förutan hustru,
Grät två månader och trenne;
Slutligt, när den fjärde inföll,
Guld han plockade ur havet,
40. Silver ur de djupa böljor,
Samlade en hög av bränsle,
Bragte samman tretti slädlass;
Veden han till kol förbrände,
Vräkte kolen i sin ässja.
Nu han tog det fångna guldet,
Tog det silver som han samlat,
Jämnstort med ett får om hösten,
Av en vinterhares storlek,
Guldet sköt han in i glöden,
50. Drev sitt silver in i ässjan,
Ställde trälar till att pusta,
Legohjon att bälgen sköta.
Trälarna, de pusta ivrigt,
Sköta bälgen oförtrutet
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar över hjässan,
Medan smeden Ilmarinen
Själv om elden rör i ässjan;
En gestalt av guld han önskar,
60. Vill en brud av silver dana.
Illa pusta smedens trälar,
Draga bälgen ganska dåligt,
Själve smeden Ilmarinen
Företar sig då att pusta,
Pustar en och tvenne gånger;
Slutligen den tredje gången
Blickar han i ässjans botten,
Skådar långsåt bälgens bräddar
Vad ur ässjan kunde komma,
70. Vad som stege fram ur härden.
Ut ur ässjan steg en tacka,
Trädde fram vid bälgens mynning;
Växelvis av guld och koppar,
Och av silver voro håren.
Andra gladde sig häröver,
Men ej gladdes Ilmarinen.
Sade smeden Ilmarinen:
»Dig må någon varg sig önska!
Jag av guld en maka önskar,
80. Hoppas få en brud av silver!»
Därpå smeden Ilmarinen
Skjuter tackan in i elden,
Lägger därtill guld i ässjan,
En förökad mängd av silver,
Låter sina trälar pusta,
Legohjonen bälgen draga.
Trälarna de pusta ivrigt,
Sköta bälgen oförtrutet
Utan handskar uppå handen,
90. Utan hattar över hjässan,
Medan smeden Ilmarinen
Själv om elden rör i ässjan;
En gestalt av guld han önskar,
Vill en brud av silver vinna.
Illa pusta smedens trälar,
Draga bälgen ganska dåligt;
Själve smeden Ilmarinen
Företar sig då att pusta,
Pustar en och tvenne gånger;
100. Tredje gången sluteligen
Blickar han i ässjans botten,
Efterser vid bälgens bräddar
Vad ur ässjan kunde komma,
Vad som stege fram ur härden.
Ut ur ässjan steg en fåle,
Trädde fram vid bälgens mynning;
Gyllne man och silverhuvud,
Kopparhovar hade fålen;
Andra gladde sig häröver,
110. Ilmarinen gladdes icke.
Sade smeden Ilmarinen:
»Dig må någon varg sig önska!
Jag av guld en maka önskar,
Vill en brud av silver vinna.»
Därpå smeden Ilmarinen
Skjuter fålen in i elden,
Lägger därtill guld i ässjan,
En än större mängd av silver,
Låter sina trälar pusta,
120. Legohjonen bälgen draga.
Trälarna, de pusta ivrigt,
Draga bälgen oförtrutet,
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar över hjässan,
Medan smeden Ilmarinen
Själv om elden rör i ässjan;
En gestalt av guld han önskar,
Vill en brud av silver vinna.
Illa pusta smedens trälar,
130. Sköta bälgen ganska dåligt;
Själve smeden Ilmarinen
Företar sig då att pusta,
Pustar en och tvenne gånger;
Slutligen den tredje gången
Blickar han i ässjans botten,
Skådar långsåt bälgens bräddar
Vad ur ässjan kunde komma,
Vad som stege fram ur härden.
Ut ur ässjan steg en jungfru,
140. Steg en mö med gyllne flätor,
Silverhuvud, gyllne lockar:
Skön var jungfruns hela skapnad.
Svårt förskräcktes alla andra,
Smeden blott förskräcktes icke.
Ilmari, den gode smeden,
Smider på den gyllne bilden,
Hamrar rastlöst hela natten,
Utan vila hela dagen;
Fötter skapar han åt jungfrun,
150. Skapar fötter, bildar händer:
Fötterna dock ej sig höja,
Armen rörs ej till ett famntag.
Öron åt sin mö han smider,
Men ej höra hennes öron;
Fager mun han giver henne,
Fager mun och klara ögon,
Men förmår dock icke skänka
Ord åt munnen, liv åt ögat.
Sade smeden Ilmarinen:
160. »Däjlig vore denna jungfru
Om hon ägde ordets gåva,
Ägde själ och ägde tunga!»
Därpå bragte han sin jungfru
I den dunuppfyllda bädden,
Uppå mjuka huvudkuddar,
På det sidenklädda lägret.
Ilmari, den gode smeden,
Eldar bastun full av imma,
Fogar anstalt om ett tvålbad,
170. Gör av lövträdsgrenar kvastar,
Skaffar trenne såar vatten:
Finken tvår sig nu med dessa,
Hemmets snösparv ren sig sköljer
Från den slagg, som guldet avgett.
Rikeligt har smeden badat,
Översköljt sig efter önskan,
Sträcker sig vid jungfruns sida
På den dunuppfyllda bädden,
Den av stål hopsmidda sängen,
180. Det av järn beredda lägret.
Nu fick smeden Ilmarinen,
Redan under första natten,
Söka sig ett antal täcken,
Sörja för en mängd av mantlar,
Tvenne, trenne björnskinnsfällar,
Därtill fem, sex yllerockar,
För att vila hos sin maka,
Bilden, som av guld var formad
Lagom varm var ena sidan,
190. Den som låg i täcken insvept;
Den som åter låg mot jungfrun,
Vänd emot den gyllne bilden,
Den var nära att förfrysa,
Att en snöig massa bliva,
Att till havets is förstelna,
Att till stenens hårdhet styvna.
Sade smeden Ilmarinen:
»Denna brud för mig ej duger!
Mön till Väinölä jag bringar,
200. Till ett stöd åt Väinämöinen,
Till en maka för hans livstid,
Till en duva vid hans sida!»
Mön till Väinölä han förde
Talade, till stället kommen,
Yttrade ett ord och sade:
»O du gamle Väinämöinen!
Här jag bringar dig en jungfru,
Ung en mö med fagert anlet,
Men ej alltför stor i munnen,
210. Icke mycket bred om käften.»
Gamle trygge Väinämöinen
Kastade sin blick på bilden,
Fäste ögonen på guldet,
Yttrade ett ord och sade:
»Varför bringar du mig detta,
Detta gyllne underväsen?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Varför, om ej till ditt bästa:
Till en maka för din livstid,
220. Till en duva vid din sida.»
Sade gamle Väinämöinen:
»O du smed, min egen broder!
Kasta du din mö i elden,
Smid av henne andra saker,
Eller för till Ryssland henne,
Låt till Tyskland bilden bringas
Att med split och strid bli bortgift
Bland de rike, bland de höge!
För min släkt det ej sig skickar,
230. Passar för mig själv ej heller
» Att en gyllne maka äkta,
En av silver efterfika.»
Därpå rådde Väinämöinen,
Vattnets älskling gav en varning,
Manade det unga släktet,
Bjöd den ätt, som upp sig höjer,
Att sig ej för guldet buga,
Ej för silver svaghet hysa;
Dessa varningsord han fällde,
240. Så han talade och sade:
»Icke mån I, arme söner,
Unge hjältar, I som växen —
Om förmögenhet I ägen,
Eller om I medel saknen —
Icke mån I här i tiden,
Medan månens klarhet lyser,
Söka er av guld en maka,
En av silver eftersträva!
Kyla sprider röda guldet,
250. Frost förlänar blanka silvret.»
Bittert grät han varje afton,
Sörjde sömnlös hela natten,
Utan föda under dagen,
Klagade var morgon tidigt,
Suckade vid dagens gryning,
Att hans unga maka bortgått,
Att den sköna sänkts i graven;
I hans hand ej svängdes mera
10. Släggans skaft, det kopparsmidda,
Inga hammarslag förnummos
På en månads tid ur smedjan.
Sade smeden Ilmarinen:
»Ej jag arme man kan fatta,
Hur det blir mig nu att leva:
Om jag vakar, om jag sover,
Lång är natten, trög är tiden,
Kraften svag, av mödor mattad.
»Saknad känner jag om kvällen
20. Dystra äro mina mornar,
Värre är det dock om natten,
Än mer smärtsamt, då jag vaknar;
Dock, ej kvälln det är, jag saknar,
Ej jag mornarna begråter,
Icke heller andra tider:
Jag min hulda maka saknar,
Sörjer blott min egen älskling
Med de svarta ögonbrynen.
»Ofta under dessa tider,
30. Mången gång, jag olycksfulle,
Mitt i natten under drömmen,
Famlar jag med handen fåfängt,
Sträcker jag min arm förgäves
Av och an åt bägge sidor.»
Utan maka levde smeden,
Åldrades förutan hustru,
Grät två månader och trenne;
Slutligt, när den fjärde inföll,
Guld han plockade ur havet,
40. Silver ur de djupa böljor,
Samlade en hög av bränsle,
Bragte samman tretti slädlass;
Veden han till kol förbrände,
Vräkte kolen i sin ässja.
Nu han tog det fångna guldet,
Tog det silver som han samlat,
Jämnstort med ett får om hösten,
Av en vinterhares storlek,
Guldet sköt han in i glöden,
50. Drev sitt silver in i ässjan,
Ställde trälar till att pusta,
Legohjon att bälgen sköta.
Trälarna, de pusta ivrigt,
Sköta bälgen oförtrutet
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar över hjässan,
Medan smeden Ilmarinen
Själv om elden rör i ässjan;
En gestalt av guld han önskar,
60. Vill en brud av silver dana.
Illa pusta smedens trälar,
Draga bälgen ganska dåligt,
Själve smeden Ilmarinen
Företar sig då att pusta,
Pustar en och tvenne gånger;
Slutligen den tredje gången
Blickar han i ässjans botten,
Skådar långsåt bälgens bräddar
Vad ur ässjan kunde komma,
70. Vad som stege fram ur härden.
Ut ur ässjan steg en tacka,
Trädde fram vid bälgens mynning;
Växelvis av guld och koppar,
Och av silver voro håren.
Andra gladde sig häröver,
Men ej gladdes Ilmarinen.
Sade smeden Ilmarinen:
»Dig må någon varg sig önska!
Jag av guld en maka önskar,
80. Hoppas få en brud av silver!»
Därpå smeden Ilmarinen
Skjuter tackan in i elden,
Lägger därtill guld i ässjan,
En förökad mängd av silver,
Låter sina trälar pusta,
Legohjonen bälgen draga.
Trälarna de pusta ivrigt,
Sköta bälgen oförtrutet
Utan handskar uppå handen,
90. Utan hattar över hjässan,
Medan smeden Ilmarinen
Själv om elden rör i ässjan;
En gestalt av guld han önskar,
Vill en brud av silver vinna.
Illa pusta smedens trälar,
Draga bälgen ganska dåligt;
Själve smeden Ilmarinen
Företar sig då att pusta,
Pustar en och tvenne gånger;
100. Tredje gången sluteligen
Blickar han i ässjans botten,
Efterser vid bälgens bräddar
Vad ur ässjan kunde komma,
Vad som stege fram ur härden.
Ut ur ässjan steg en fåle,
Trädde fram vid bälgens mynning;
Gyllne man och silverhuvud,
Kopparhovar hade fålen;
Andra gladde sig häröver,
110. Ilmarinen gladdes icke.
Sade smeden Ilmarinen:
»Dig må någon varg sig önska!
Jag av guld en maka önskar,
Vill en brud av silver vinna.»
Därpå smeden Ilmarinen
Skjuter fålen in i elden,
Lägger därtill guld i ässjan,
En än större mängd av silver,
Låter sina trälar pusta,
120. Legohjonen bälgen draga.
Trälarna, de pusta ivrigt,
Draga bälgen oförtrutet,
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar över hjässan,
Medan smeden Ilmarinen
Själv om elden rör i ässjan;
En gestalt av guld han önskar,
Vill en brud av silver vinna.
Illa pusta smedens trälar,
130. Sköta bälgen ganska dåligt;
Själve smeden Ilmarinen
Företar sig då att pusta,
Pustar en och tvenne gånger;
Slutligen den tredje gången
Blickar han i ässjans botten,
Skådar långsåt bälgens bräddar
Vad ur ässjan kunde komma,
Vad som stege fram ur härden.
Ut ur ässjan steg en jungfru,
140. Steg en mö med gyllne flätor,
Silverhuvud, gyllne lockar:
Skön var jungfruns hela skapnad.
Svårt förskräcktes alla andra,
Smeden blott förskräcktes icke.
Ilmari, den gode smeden,
Smider på den gyllne bilden,
Hamrar rastlöst hela natten,
Utan vila hela dagen;
Fötter skapar han åt jungfrun,
150. Skapar fötter, bildar händer:
Fötterna dock ej sig höja,
Armen rörs ej till ett famntag.
Öron åt sin mö han smider,
Men ej höra hennes öron;
Fager mun han giver henne,
Fager mun och klara ögon,
Men förmår dock icke skänka
Ord åt munnen, liv åt ögat.
Sade smeden Ilmarinen:
160. »Däjlig vore denna jungfru
Om hon ägde ordets gåva,
Ägde själ och ägde tunga!»
Därpå bragte han sin jungfru
I den dunuppfyllda bädden,
Uppå mjuka huvudkuddar,
På det sidenklädda lägret.
Ilmari, den gode smeden,
Eldar bastun full av imma,
Fogar anstalt om ett tvålbad,
170. Gör av lövträdsgrenar kvastar,
Skaffar trenne såar vatten:
Finken tvår sig nu med dessa,
Hemmets snösparv ren sig sköljer
Från den slagg, som guldet avgett.
Rikeligt har smeden badat,
Översköljt sig efter önskan,
Sträcker sig vid jungfruns sida
På den dunuppfyllda bädden,
Den av stål hopsmidda sängen,
180. Det av järn beredda lägret.
Nu fick smeden Ilmarinen,
Redan under första natten,
Söka sig ett antal täcken,
Sörja för en mängd av mantlar,
Tvenne, trenne björnskinnsfällar,
Därtill fem, sex yllerockar,
För att vila hos sin maka,
Bilden, som av guld var formad
Lagom varm var ena sidan,
190. Den som låg i täcken insvept;
Den som åter låg mot jungfrun,
Vänd emot den gyllne bilden,
Den var nära att förfrysa,
Att en snöig massa bliva,
Att till havets is förstelna,
Att till stenens hårdhet styvna.
Sade smeden Ilmarinen:
»Denna brud för mig ej duger!
Mön till Väinölä jag bringar,
200. Till ett stöd åt Väinämöinen,
Till en maka för hans livstid,
Till en duva vid hans sida!»
Mön till Väinölä han förde
Talade, till stället kommen,
Yttrade ett ord och sade:
»O du gamle Väinämöinen!
Här jag bringar dig en jungfru,
Ung en mö med fagert anlet,
Men ej alltför stor i munnen,
210. Icke mycket bred om käften.»
Gamle trygge Väinämöinen
Kastade sin blick på bilden,
Fäste ögonen på guldet,
Yttrade ett ord och sade:
»Varför bringar du mig detta,
Detta gyllne underväsen?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Varför, om ej till ditt bästa:
Till en maka för din livstid,
220. Till en duva vid din sida.»
Sade gamle Väinämöinen:
»O du smed, min egen broder!
Kasta du din mö i elden,
Smid av henne andra saker,
Eller för till Ryssland henne,
Låt till Tyskland bilden bringas
Att med split och strid bli bortgift
Bland de rike, bland de höge!
För min släkt det ej sig skickar,
230. Passar för mig själv ej heller
» Att en gyllne maka äkta,
En av silver efterfika.»
Därpå rådde Väinämöinen,
Vattnets älskling gav en varning,
Manade det unga släktet,
Bjöd den ätt, som upp sig höjer,
Att sig ej för guldet buga,
Ej för silver svaghet hysa;
Dessa varningsord han fällde,
240. Så han talade och sade:
»Icke mån I, arme söner,
Unge hjältar, I som växen —
Om förmögenhet I ägen,
Eller om I medel saknen —
Icke mån I här i tiden,
Medan månens klarhet lyser,
Söka er av guld en maka,
En av silver eftersträva!
Kyla sprider röda guldet,
250. Frost förlänar blanka silvret.»
| ← Sång 36. | Upp till början av sidan. | Sång 38. → |