Hoppa till innehållet

Kalevala/Sång 40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sång 39.
Kalevala, senare delen
av Elias Lönnrot
Översättare: Karl Collan

Sång 40.
Sång 41.  →


[ 210 ]

 FYRTIONDE SÅNGEN.

 Gamle trygge Väinämöinen
Styrde färden genom svallet
Från den långa uddens ändpunkt,
Bort ur byns, den uslas, hörvidd,
Styrde under sång på havet,
Över våg med fröjd och jubel.
 Jungfrurna på strandens uddar,
Tärnorna se på och lyssna:
»Vilket jubel hörs på havet,
10. Vilken glädjesång på vågen,
Vackrare än härförinnan,
Skönare än någon hittills?»
 Gamle Väinämöinen styrde
Första dagen utmed floder,
Över träsk den andra dagen,
Tredje dagen utför forsar.
 Nu den muntre Lemminkäinen
Drog sig några ord till minnes
Ovan fallet av en eldfors,
20. Vid den helga strömmens virvel,
[ 211 ]Och han höjde då sin stämma,
Tog till orda här och sade:
Forsens
besvärelse.
v. 23—82.

»Upphör nu, o fors, att sjuda,
Sluta, vilda våg, att hävas!
Forsens dotter, svallets jungfru,
Sätt dig på en skumhöljd klippa,
På en häll, bestänkt med fradga,
Fånga bränningar i famnen,
Hopa böljorna med handen,
30. Styr med näven forsens vågsvall,
Att det ej mitt bröst bestänker,
Icke yr emot mitt huvud!
 »Gumma, du inunder vattnet,
Kvinna, som i skummet dväljes!
Stig med händerna på vågen,
Lyfta barmen över svallet,
För att bränningarna samla,
Skumbetäckta vågor vakta,
Att de ej en skuldlös stöta,
40. Mot en felfri man sig vältra!
 »Stenar mitt i vattenfallet,
Hällar i dess högsta brusning
Må sin panna nedersänka,
Draga hjässan ner mot djupet,
Ur det röda skeppets farled,
Tjärbesmorda båtens stråtväg!
 »Vore detta ej tillräckligt:
Stenens Kimmo, son av Kammo!
Borra du ett hål med borren,
50. Gör en öppning med ditt huggjärn
[ 212 ]Mitt igenom forsens klipphäll,
I den onda stenens sida,
Att på den ej båten fastnar,
Att vår farkost oskadd framgår!
 »Om ej detta är tillfyllest:
Strömkarl, vattnets värd i djupet!
Gör till mossa forsens stenar,
Båten mjuk som gäddans blåsa,
Då den framgår genom skummet,
60. Färdas genom bergshögt vågsvalll!
 »Jungfru, som i forsen dväljes,
Ungmö, du vid strömmens stränder,
Sno ihop det mjuka snöret
Ur en mjuk och yvig totte,
Drag ditt snöre över vattnet,
Blåa snodden över vågen,
Att långs den mitt skepp får löpa,
Tjärubringan fram kan skrida,
Och att även simpla karlar,
70. Oerfarna vägen hitta!
 »Melatar, du kloka kvinna!
Fatta ynnestfullt din åra,
Varmed du en båt kan styra,
Bana väg i trolska forsar,
Undan avundsmannens boning,
Nedanom förtrollarns fönster.
 »Vore detta ej tillfyllest:
Ukko, Jumala i himlen!
Länka med ditt svärd min farkost,
80. Styr dess väg med blottad klinga,
[ 213 ]Så att lätt min träbåt löper,
Furuskeppet framåt ilar!»
 Själv den gamle Väinämöinen
Styr sin färd igenom svallet,
Styr emellan höga klippor,
Genom bränningar som brusa,
Och ej fastnar siarns farkost,
Skeppet stannar ej i farten.
 Först då ut han hade kommit
90. På de vida, öppna vattnen,
Stannade hans skepp i farten,
Hejdades hans båt i loppet;
Hårt stod furuskeppet fästat,
Båten rördes ej ur stället.
 Därpå smeden Ilmarinen
Och den muntre Lemminkäinen
Stucko ner i sjön sitt styrblad,
Åran, gjord av gran, i vattnet,
Sköto på och sökte lossa
100. Skeppet, där det fastnat hade;
Båten börjar ej att löpa,
Furuskeppet lossnar icke.
 Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»O du muntre son av Lempi,
Böj dig ner att undersöka,
Uppå vad vårt fartyg fastnat,
Vad det är, som skeppet stött på,
Här på dessa vida vatten,
110. Ute på det lugna djupet:
[ 214 ]Om det är en sten, en ruska,
Eller något annat hinder?
 Nu den muntre Lemminkäinen
Lutade sig ner att skåda,
Blickade inunder båten,
Fällde dessa ord och sade:
»Ej på någon sten är båten,
Icke på en vattenruska,
Utan på en gäddas skuldror,
120. Uppå vattenhundens ryggben.»
 Gamle trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Ett och annat finns i floder,
Gäddor finnas där och ruskor!
Stå vi på en gäddas skuldror,
Uppå vattenhundens ryggben,
Slå då med ditt svärd i vattnet,
Sönderhugg den stora fisken!»
 Det var muntre Lemminkäinen,
130. Ungdomsfriske, raske sällen:
Svärdet drog han fram ur bältet,
Benförkrossarn från sin sida,
Slog med klingan ner i vattnet,
Högg med svärdet under båten,
Nedföll därvid själv i vattnet,
Damp i sjön på sina händer.
 Därpå smeden Ilmarinen
Griper hjälten uti håret,
Lyfter mannen upp ur havet,
140. Yttrar själv ett ord och säger:
[ 215 ]»Karl är var och en nu vorden,
Gjord att skägg på hakan bära,
För att hundra jämnt må finnas,
För att fylla tusentalet!»
 Och sitt svärd han drog ur bältet,
Skarpa stålet ur sin slida,
Sökte därmed fisken träffa,
Högg inunder skeppets sida;
Blanka svärdet brast i stycken,
150. Fisken sporde därav intet.
 Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda då och sade:
»Icke hälften av en hjälte
Finns i er, knappt tredjedelen;
När det någon gång behöves,
När det tarvas mannainsikt,
Då är klent beställt med vettet,
Då är all besinning borta!»
 Själv han grep sin goda klinga,
160. Fattade det skarpa stålet,
Stötte svärdet ner i havet,
Högg inunder skeppets sida
I den stora gäddans skuldror,
Uti vattenhundens ryggben.
 Hårt var nu hans klinga fastnad,
Stannade i gäddans gälar;
Gamle trygge Väinämöinen
Sökte draga fisken uppåt,
Lyfte gäddan över vattnet:
170. Gäddan bröts i tvenne stycken,
[ 216 ]Stjärten sjönk och gick till botten,
Främre delen föll i båten.
 Skeppet började att löpa,
Slapp från stället, där det fastnat;
Gamle trygge Väinämöinen
Styrde båten till en holme,
Vände skeppet upp mot stranden
Och besåg på alla sidor
Främre häften utav gäddan,
180. Tog till orda själv och sade:
»Den som här är äldst bland svenner,
Han må sönderklyva fisken,
Skära gäddan uti stycken,
Hugga huvudet i bitar!»
 Männerna i båten svara,
Kvinnorna i skeppet yttra:
»Renast äro fiskarns fingrar,
Heligast hans egna händer.»
 Gamle trygge Väinämöinen
190. Drog då kniven ut ur slidan,
Tog ur bältet kalla stålet,
Därmed sönderklöv han gäddan,
Styckade den fångna fisken,
Tog till orda själv och sade:
»Den som här är yngst bland jungfrur,
Hon må koka denna gädda,
Reda oss en frukostmunsbit,
Ställa till ett mål av fiskmat.»
 Jungfrurna de gå att koka,
200. Tio tärnor därom kappas;
[ 217 ]Och så blev då gäddan kokad
Att som frukostbit förtäras,
Men på klippan lågo benen,
Blevo lämnade på hällen.
 Gamle trygge Väinämöinen
Började beskåda benen,
Vände dem och såg uppå dem,
Yttrade ett ord och sade:
»Vad månn’ kunde därav bliva,
210. Fås av dessa gäddans tänder,
Dessa fiskens breda käftar,
Om de bragtes i en smedja,
Om en skicklig smed dem hade,
Om till kunnig man de fördes?»
 Sade smeden Ilmarinen:
»Intet göras kan av skräpet,
Fiskens ben till intet duga,
Om de ock i smedjan bragtes,
Om en skicklig smed dem hade,
220. Om till kunnig man de fördes.»
 Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Därav kunde dock förvisso
Bli en Kantele av fiskben,
Om här blott en konstnär funnes,
Som en harpa kunde göra.»
 Men där kom ej någon annan,
Fanns ej någon kunnig konstnär,
Som förstod att harpan bilda.
230. Gamle trygge Väinämöinen
[ 218 ]Blev den konstnär som behövdes,
Lade själv sin hand vid verket,
Bildade en gäddbensharpa,
Ett ovanskligt glädjeverktyg.
 Varav gjordes harpans kupa?
Av den stora gäddans käkben;
Varav fingos harpans skruvar?
Därtill togos gäddans tänder;
Varav gjordes harpans strängar?
240. Utav Hiisi-hästens tagel.
 Nu var Kantele fulländad,
Nu var strängaspelet färdigt,
Stora gäddbensinstrumentet,
Harpan, gjord av fiskens fenor.
 Ynglingar till stället kommo,
Kommo även gifta männer,
Halvuppvuxna gossar kommo,
Smärre flickebarn därjämte,
Unga tärnor, gamla gummor,
250. Medelålderskvinnor kommo
För att strängaspelet skåda,
För att Kantele betrakta.
 Gamle trygge Väinämöinen
Bjöd de unga, bjöd de gamla,
Medelåldersmän och kvinnor
Att med sina fingrar spela
Uppå gäddbensinstrumentet,
Uppå harpan, gjord av fiskben.
 Unga spelte, gamla spelte,
260. Medelåldriga, de spelte;
[ 219 ]Och de ungas fingrar böjdes,
Och de gamlas huvu’n skälvde;
Glädjen blev dock ingen glädje,
Spelet ej till spel sig höjde.
 Sade muntre Lemminkäinen:
»Gossar, I med halvt förstånd blott
Och I dumma flickor alla,
Och I andra arma mänskor!
Ej bland er en spelman finnes,
270. En som rätta konsten äger;
Hämten till mig gäddbensharpan,
Låten mig få strängaspelet,
Att på bägge knäna läggas,
Under mina fingerspetsar!
 Nu den muntre Lemminkäinen
Fick i handen strängaspelet,
Glädjens verktyg närmast till sig,
Harpan under sina fingrar,
Jämkade på strängaspelet,
280. Vände harpan uti handen,
Men han fick den ej att ljuda,
Glädjens verktyg ej att klinga.
 Sade gamle Väinämöinen:
»Icke finns bland denna ungdom,
Bland det släkte, som nu växer,
Och bland gammalt folk ej heller
Den som kan på harpan spela,
Fröjd ur strängaspelet locka;
Månne Pohjola då bättre
290. Finge Kantele att klinga,
[ 220 ]Fröjden att ur harpan stiga,
Om till Pohjola hon sändes?»
 Harpan sände han till Pohja,
Kantele till Sariola;
Gossar spelte nu i Pohja,
Gossar spelte, flickor spelte,
Gifta männer spelte även,
Gifta kvinnor likaledes,
Själva gårdsvärdinnan spelte,
300. Vred och vände gäddbensharpan,
Tog den mellan sina händer,
Höll i den med tio fingrar.
 Gossarna i Pohja spelte,
Allt slags folk försökte spela;
Glädjen ljöd dock ej som glädje,
Klang var ej i strängaspelet;
Strängarna i oskick bragtes,
Taglen gnisslade erbarmligt,
Sträv och skärande var tonen,
310. Harpan skorrade förfärligt.
 Låg en blind i stuguhörnet,
Sov en gammal man på ugnen;
Gubben vaknade på ugnen,
Upp från muren spratt den gamle,
Mumlade ifrån sin sovplats,
Brummade i vrån och sade:
»Hören upp och lämnen spelet,
Sluten detta larm och tystnen!
Ljudet spränger mina öron,
320. Rister svårt uti mitt huvud,
[ 221 ]Väcker hos mig verklig rysning,
Stör min sömn för hela veckan!
 »Om ej Suomi-folkets harpa
Kallar fram en verklig glädje,
Eller uti sömn försänker,
Vaggar in i ljuvlig slummer,
Vräken harpan då i vattnet,
Sänken den i havets vågor,
Eller fören den tillbaka,
330. Återställen strängaspelet
Uti mästarns egna händer,
Uti själva konstnärns fingrar!»
 Plötsligt nu från harpans strängar
Dessa ord till gensvar ljuda:
»Ej jag bör i vattnet vräkas,
Vill ej än i vägen sänkas;
Ljuda vill jag än hos mästarn,
Klinga uti konstnärns händer!»
 Och då fördes varsamt harpan,
340. Bragtes Kantele försiktigt
I den hand som henne skapat,
På dens knän, som henne danat.



←  Sång 39. Upp till början av sidan. Sång 41.  →