Kalevala/Sång 44
< Kalevala
| ← Sång 43. |
|
Sång 45. → |
FYRTIOFJÄRDE SÅNGEN.
Gamle trygge Väinämöinen
Tänkte nu uti sitt sinne:
»Härligt vore det att spela,
Att med toner glädje väcka
Här på dessa sköna gårdar,
Dessa nya boningsplatser!
Men min harpa är försvunnen,
Flyktat har min fröjd för evigt
Ner till fiskbebodda gårdar,
10. Laxars stenuppfyllda hålor,
Att av djupets makter ägas,
Att av Vellamos folk besittas:
Ahto återbär den aldrig,
Bringar den ej mer tillbaka.
»Smed och broder Ilmarinen!
Förr du smitt, i går du smidde,
Smid på denna dag desslikes,
Smid åt mig av järn en räfsa,
Som är tätt besatt med tenar
20. Och vars skaft är långt tillräckligt,
Att jag räfsa kan i havet,
Hopa vågorna i högar,
Samla vassen upp i såtar,
Kasta allt i sträng på stranden,
För att harpan återfinna,
Få min kantele tillbaka
Utur fiskbebodda bukter,
Laxars stenuppfyllda hålor!»
Det var smeden Ilmarinen,
30. Den evärdelige hamrarn:
Han av järn en räfsa smidde,
Hamrade ett skaft av koppar;
Tenar, hundra famnar långa,
Femfalt längre skaft han gjorde.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog sin järnhopsmidda räfsa,
Gick ett litet stycke framåt,
Vandrade en ringa sträcka
Till sin stålbeklädda båtplats,
40. Till dess kopparklädda kavlar.
Där fanns båt, där funnos tvenne,
Tvenne båtar i beredskap
Uppå stålbetäckta stockar,
Uppå kopparklädda karlar;
Ny var en av dessa båtar,
Gammal var den andra båten.
Sade gamle Väinämöinen,
Talte till den nya båten:
»Gå, o farkost, ut på vattnet,
50. Sänk dig ner, o båt, i vågen,
Utan att med armen vändas,
Att med handens tumme gripas!»
Ut på vattnet gick hans farkost,
Båten sänkte sig i vågen;
Gamle trygge Väinämöinen
Satte sig vid akterstäven,
Började att havet sopa,
Att dess vågor genomstöka;
Näckrosblad han drog tillsamman,
60. Räfsade bland strandens ruskor,
Sammanföste brutna vasstrån,
Brutna vasstrån, havsrörs bitar;
Varje djup han undersökte,
Harvade vid varje klippa,
Fann dock icke, såg ej mera
Sin av gäddben gjorda harpa,
Sin för evigt svunna glädje,
Kantele, som gått förlorad.
Gamle trygge Väinämöinen
70. Började att hemåt vandra,
Sorgsen och med nedböjt huvud,
Med på snedden dragen mössa,
Tog till orda och förmälde:
»Aldrig skall jag väl numera
Ha min fröjd av gäddans huvud,
Höra fiskbensharpan klinga!»
Medan han i lunden vandrar,
Vid ett skogsbryn framåt skrider,
Hör han där ett björkträd gråta,
80. Ser en masurbjörk, som tåras;
Och till stället han sig närmar,
Träder ända fram till trädet.
Här han frågar nu och spörjer:
»Varför gråter, sköna björk, du?
Gröna träd med vita gördeln,
Varför sörjer du och klagar?
Icke ut i krig du föres,
Ej i härnad dig man tvingar.»
Skickligt svarar honom trädet,
90. Själv den gröna björken talar:
»Säkert torde mången säga,
Flere i sitt sinne tänka,
Att i glädje blott jag lever,
Uti fröjd och jubel endast,
Jag, som även under sorger,
Trots min saknad gläds, jag arma:
Blott i nödens stund jag klagar,
Jämrar mig då värst jag lider.
»Jag mitt tomma liv begråter,
100. Klagar över egen ringhet:
Ty vanlottad är jag arma,
Utan skydd, jag olycksfulla,
Uppå dessa onda ställen,
Dessa vida betesmarker.
»Andra, som av lyckan gynnas,
Bida ständigt med förhoppning
På den sköna sommarns ankomst,
På den varma tidens inbrott.
Annat får jag, olycksfulla,
110. Annat nödgas jag emotse:
Att man nävret av mig skalar,
Att man mina kvistar bryter.
»Ofta, jag beklagansvärda,
Mången gång, jag djupt betryckta,
Vid den snabba vårens ankomst
Bygdens barn till mig sig närma,
Rista i min stam med knivar,
I min savomhöljda midja,
Och om sommarn onda herdar
120. Riva lös min vita gördel,
Än till kärl och än till slidor,
Än till sina smultronrivor.
»Ofta, jag beklagansvärda,
Mången gång, jag djupt betryckta,
Flickor i mitt skygd sig lägra,
Tärnor här omkring mig svärma,
Bryta löven ur min krona,
Binda grenarna till kvastar.
»Ofta nog, jag olycksfulla,
130. Mången gång, jag djupt betryckta,
Fälles jag, då marken svedjas,
Eller klyves jag till kastved;
Trenne gånger ren i sommar,
Under denna långa årstid,
Männer i mitt skygd sig lägrat,
För att sina yxor vässa
Mot mitt olycksburna huvud,
Mot mitt liv, jag ömkansvärda.
»Detta är mitt sommarnöje,
140. Fröjden av den varma tiden;
Mera gynnsam är ej vintern,
Bättre ej den tid, det snöar.
»Ganska tidigt ren på året
Sorgen min gestalt förändrar,
Tungt mitt huvud ned sig böjer
Och mitt anlete förbleknar,
När jag på de mörka dagar,
På den svåra tiden tänker.
»Plågor bringar stormen sedan,
150. Frosten svårare bekymmer:
Stormen tar den gröna pälsen,
Frosten stjäl min sköna klänning,
Så att jag, allt skydd berövad,
Jag, beklagansvärda björkträd,
Helt och hållet blottad kvarstår,
Utan all beklädnad lämnas
Att i vinterkölden skälva,
Att mig genomfrusen jämra!»
Sade gamle Väinämöinen:
160. »Gråt ej mer, du gröna björkträd,
Kvid ej nu, du lövskottrika,
Sörj ej, du med vita gördeln!
Ty en lycklig lott dig väntar,
Nya, mera blida öden;
Gråta skall du snart av glädje,
Högljutt skall av fröjd du jubla.»
Därpå gamle Väinämöinen
Högg av björkens stam en harpa,
Slöjdade en dag om sommarn,
170. Sökte forma strängaspelet
På den dimomvärvda udden,
På den töckenhöljda holmen,
Gjorde moderträt till harpan,
Kupan till sin nya glädje,
Och av stadig björk var kupan,
Moderträt av kärnfull masur.
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Här är moderträt till harpan,
180. Stommen till en evig glädje:
Vadan skola skruvar tagas,
Vadan pinnar fås till harpan?»
Stod en ek vid boskapsskjulet,
Högrest i ett hörn av gården;
Jämna grenar eken hade
Och på varje gren ett äpple;
På vart äpple var ett guldhjul
Och en gök på gyllne hjulet.
När då göken gol i trädet,
190. När ett femfalt rop den höjde,
Nedföll guld ifrån dess tunga,
Flödade ur näbben silver
Ner uppå den gyllne kullen,
På den silverrika höjden:
Härav fingos harpans skruvar,
Pinnarna till masurkupan.
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Skruvar har jag fått till harpan,
200. Pinnar till min masurkupa;
Någonting ännu dock saknas,
Strängar fem i harpan fela:
Vadan skola strängar skaffas,
Tungorna till harpan tagas?»
Ut han gick att strängar söka,
Skred igenom svedjelunden.
Uti lunden satt en jungfru,
Ung en tärna uti dälden;
Icke grät den unga jungfrun,
210. Var dock riktigt glad ej heller;
För sig själv hon sjöng en visa,
Blott för att sin kväll fördriva,
Väntande uppå sin fästman,
Längtande att se sin älskling.
Gamle trygge Väinämöinen
Smyger utan skor till stället,
Nalkas varsamt, utan strumpor;
När han fram till stället hunnit,
Ber han jungfrun om en hårlock,
220. Yttrar dessa ord och säger:
»Skänk mig en av dina lockar,
Några hårstrån, vackra flicka,
Att till strängar bli på harpan,
Att åt glädjen toner giva!»
Flickan gav de hår han äskat,
Gav av sina mjuka lockar,
Skänkte honom fem, sex hårstrån,
Räckte honom än ett sjunde:
Därav äro harpans strängar,
230. Tonerna i glädjens redskap.
Så han fick sin harpa färdig;
Och den gamle Väinämöinen
Satte sig på lägsta stenen,
Uppå trappan, byggd av hällar,
Tog i händerna sin harpa,
Glädjen närmare intill sig,
Vände kupan upp mot himlen,
Stödjande dess knopp mot knäna,
Stämde strängarna med omsorg,
240. Bragte tonerna i samklang.
Stämda fick han harpans strängar,
Fick sin kantele i ordning,
Tog den under sina händer,
Över sina knän på tvären,
Lät nu sina tio naglar,
Fem av sina fingerspetsar
Över strängaspelet fara,
Av och an på harpan löpa.
Nu, då gamle Väinämöinen
250. Spelade uppå sin harpa,
Lätthänt och med mjuka fingrar,
Krökande sin tumme utåt,
Nu blev ljud i masurkupan,
Klang i lövskottrika björken;
Gökens guld begynte tona,
Glättigt ljödo jungfruns hårstrån.
Väinämöinens fingrar spela,
Strängarna i harpan klinga,
Bergen dåna, hällar braka,
260. Alla klippor återskalla,
Stenar skvalpa fram på vågen,
Gruset uppå vattnet flyter,
Furorna av fröjd betagas,
Stubbarna på sandmon dansa.
Kvinnorna i Kalevala,
Övergiva brokig sömnad,
Skynda till med älvens snabbhet,
Störta som en ström till stället,
Unga kvinnor under löje,
270. Gårdsvärdinnor högst förnöjda,
För att strängaspelet höra,
Att dess glädjeljud beundra.
Alla männer i hans närhet
Stå med mössan uti handen;
Gummor, som tillstädes kommit,
Stå med handen under kinden;
Flickorna med tårfyllt öga,
Gossarna på knä på marken
Lyssna uppå strängaspelet,
280. Undra över glädjeljuden;
Med en mun de alla säga,
Yttra så med samma tunga:
»Aldrig förr har här förnummits
Något strängaspel så ljuvligt,
Medan denna tid har varat,
Medan månens guld har strålat!»
Vida ljöd det ljuva spelet,
Till den sjätte byn det hördes,
Och ej fanns det något väsen,
290. Som ej skyndade till stället
Att det ljuva spelet höra,
Att på harpans toner lyssna.
Alla djur som bo i skogen
Hukade sig ner på klorna
För att strängaspelet höra,
Att dess glädjeljud beundra;
Fåglar, som i luften flyga,
Satte sig på trädens grenar,
Havets alla slag av fiskar
300. Kommo simmande till stranden;
Maskar, till och med, i jorden
Kröpo slutligt upp ur mullen
Vredo på sig där och hörde
På det ljuva strängaspelet,
Den ovanskeliga glädjen,
Väinämöinens harpotoner.
Och den gamle Väinämöinen
Spelte härligt nog på harpan,
Anslog underbara toner,
310. Spelte en och tvenne dagar,
Oavbrutet, sen han börjat,
Allt från samma morgonmåltid
Gjordad i sitt samma bälte,
Klädd i en och samma skjorta.
När uti sitt hem han spelte,
I sin boning, byggd av furu,
Hördes alla hustak däna,
Kändes golvens plankor svikta,
Stugtak sjöngo, dörrar tjöto,
320. Fönstren klingade av glädje,
Gråstensugnen rörde på sig,
Spiselns masurstolpe gnällde.
När han åter gick i granskog,
När han framskred under furor,
Bugade de höga granar,
Böjdes tallarna på kullen,
Kottarna till marken flögo
Och kring roten spriddes barren.
När han vandrade i lövskog
330. Eller steg i svedjelunden,
Väcktes liv och lek i skogen,
Hjärtlig fröjd i svedjelunden,
Alla markens blommor smektes,
Telningarna ned sig böjde.
Tänkte nu uti sitt sinne:
»Härligt vore det att spela,
Att med toner glädje väcka
Här på dessa sköna gårdar,
Dessa nya boningsplatser!
Men min harpa är försvunnen,
Flyktat har min fröjd för evigt
Ner till fiskbebodda gårdar,
10. Laxars stenuppfyllda hålor,
Att av djupets makter ägas,
Att av Vellamos folk besittas:
Ahto återbär den aldrig,
Bringar den ej mer tillbaka.
»Smed och broder Ilmarinen!
Förr du smitt, i går du smidde,
Smid på denna dag desslikes,
Smid åt mig av järn en räfsa,
Som är tätt besatt med tenar
20. Och vars skaft är långt tillräckligt,
Att jag räfsa kan i havet,
Hopa vågorna i högar,
Samla vassen upp i såtar,
Kasta allt i sträng på stranden,
För att harpan återfinna,
Få min kantele tillbaka
Utur fiskbebodda bukter,
Laxars stenuppfyllda hålor!»
Det var smeden Ilmarinen,
30. Den evärdelige hamrarn:
Han av järn en räfsa smidde,
Hamrade ett skaft av koppar;
Tenar, hundra famnar långa,
Femfalt längre skaft han gjorde.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog sin järnhopsmidda räfsa,
Gick ett litet stycke framåt,
Vandrade en ringa sträcka
Till sin stålbeklädda båtplats,
40. Till dess kopparklädda kavlar.
Där fanns båt, där funnos tvenne,
Tvenne båtar i beredskap
Uppå stålbetäckta stockar,
Uppå kopparklädda karlar;
Ny var en av dessa båtar,
Gammal var den andra båten.
Sade gamle Väinämöinen,
Talte till den nya båten:
»Gå, o farkost, ut på vattnet,
50. Sänk dig ner, o båt, i vågen,
Utan att med armen vändas,
Att med handens tumme gripas!»
Ut på vattnet gick hans farkost,
Båten sänkte sig i vågen;
Gamle trygge Väinämöinen
Satte sig vid akterstäven,
Började att havet sopa,
Att dess vågor genomstöka;
Näckrosblad han drog tillsamman,
60. Räfsade bland strandens ruskor,
Sammanföste brutna vasstrån,
Brutna vasstrån, havsrörs bitar;
Varje djup han undersökte,
Harvade vid varje klippa,
Fann dock icke, såg ej mera
Sin av gäddben gjorda harpa,
Sin för evigt svunna glädje,
Kantele, som gått förlorad.
Gamle trygge Väinämöinen
70. Började att hemåt vandra,
Sorgsen och med nedböjt huvud,
Med på snedden dragen mössa,
Tog till orda och förmälde:
»Aldrig skall jag väl numera
Ha min fröjd av gäddans huvud,
Höra fiskbensharpan klinga!»
Medan han i lunden vandrar,
Vid ett skogsbryn framåt skrider,
Hör han där ett björkträd gråta,
80. Ser en masurbjörk, som tåras;
Och till stället han sig närmar,
Träder ända fram till trädet.
Här han frågar nu och spörjer:
»Varför gråter, sköna björk, du?
Gröna träd med vita gördeln,
Varför sörjer du och klagar?
Icke ut i krig du föres,
Ej i härnad dig man tvingar.»
Skickligt svarar honom trädet,
90. Själv den gröna björken talar:
»Säkert torde mången säga,
Flere i sitt sinne tänka,
Att i glädje blott jag lever,
Uti fröjd och jubel endast,
Jag, som även under sorger,
Trots min saknad gläds, jag arma:
Blott i nödens stund jag klagar,
Jämrar mig då värst jag lider.
»Jag mitt tomma liv begråter,
100. Klagar över egen ringhet:
Ty vanlottad är jag arma,
Utan skydd, jag olycksfulla,
Uppå dessa onda ställen,
Dessa vida betesmarker.
»Andra, som av lyckan gynnas,
Bida ständigt med förhoppning
På den sköna sommarns ankomst,
På den varma tidens inbrott.
Annat får jag, olycksfulla,
110. Annat nödgas jag emotse:
Att man nävret av mig skalar,
Att man mina kvistar bryter.
»Ofta, jag beklagansvärda,
Mången gång, jag djupt betryckta,
Vid den snabba vårens ankomst
Bygdens barn till mig sig närma,
Rista i min stam med knivar,
I min savomhöljda midja,
Och om sommarn onda herdar
120. Riva lös min vita gördel,
Än till kärl och än till slidor,
Än till sina smultronrivor.
»Ofta, jag beklagansvärda,
Mången gång, jag djupt betryckta,
Flickor i mitt skygd sig lägra,
Tärnor här omkring mig svärma,
Bryta löven ur min krona,
Binda grenarna till kvastar.
»Ofta nog, jag olycksfulla,
130. Mången gång, jag djupt betryckta,
Fälles jag, då marken svedjas,
Eller klyves jag till kastved;
Trenne gånger ren i sommar,
Under denna långa årstid,
Männer i mitt skygd sig lägrat,
För att sina yxor vässa
Mot mitt olycksburna huvud,
Mot mitt liv, jag ömkansvärda.
»Detta är mitt sommarnöje,
140. Fröjden av den varma tiden;
Mera gynnsam är ej vintern,
Bättre ej den tid, det snöar.
»Ganska tidigt ren på året
Sorgen min gestalt förändrar,
Tungt mitt huvud ned sig böjer
Och mitt anlete förbleknar,
När jag på de mörka dagar,
På den svåra tiden tänker.
»Plågor bringar stormen sedan,
150. Frosten svårare bekymmer:
Stormen tar den gröna pälsen,
Frosten stjäl min sköna klänning,
Så att jag, allt skydd berövad,
Jag, beklagansvärda björkträd,
Helt och hållet blottad kvarstår,
Utan all beklädnad lämnas
Att i vinterkölden skälva,
Att mig genomfrusen jämra!»
Sade gamle Väinämöinen:
160. »Gråt ej mer, du gröna björkträd,
Kvid ej nu, du lövskottrika,
Sörj ej, du med vita gördeln!
Ty en lycklig lott dig väntar,
Nya, mera blida öden;
Gråta skall du snart av glädje,
Högljutt skall av fröjd du jubla.»
Därpå gamle Väinämöinen
Högg av björkens stam en harpa,
Slöjdade en dag om sommarn,
170. Sökte forma strängaspelet
På den dimomvärvda udden,
På den töckenhöljda holmen,
Gjorde moderträt till harpan,
Kupan till sin nya glädje,
Och av stadig björk var kupan,
Moderträt av kärnfull masur.
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Här är moderträt till harpan,
180. Stommen till en evig glädje:
Vadan skola skruvar tagas,
Vadan pinnar fås till harpan?»
Stod en ek vid boskapsskjulet,
Högrest i ett hörn av gården;
Jämna grenar eken hade
Och på varje gren ett äpple;
På vart äpple var ett guldhjul
Och en gök på gyllne hjulet.
När då göken gol i trädet,
190. När ett femfalt rop den höjde,
Nedföll guld ifrån dess tunga,
Flödade ur näbben silver
Ner uppå den gyllne kullen,
På den silverrika höjden:
Härav fingos harpans skruvar,
Pinnarna till masurkupan.
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Skruvar har jag fått till harpan,
200. Pinnar till min masurkupa;
Någonting ännu dock saknas,
Strängar fem i harpan fela:
Vadan skola strängar skaffas,
Tungorna till harpan tagas?»
Ut han gick att strängar söka,
Skred igenom svedjelunden.
Uti lunden satt en jungfru,
Ung en tärna uti dälden;
Icke grät den unga jungfrun,
210. Var dock riktigt glad ej heller;
För sig själv hon sjöng en visa,
Blott för att sin kväll fördriva,
Väntande uppå sin fästman,
Längtande att se sin älskling.
Gamle trygge Väinämöinen
Smyger utan skor till stället,
Nalkas varsamt, utan strumpor;
När han fram till stället hunnit,
Ber han jungfrun om en hårlock,
220. Yttrar dessa ord och säger:
»Skänk mig en av dina lockar,
Några hårstrån, vackra flicka,
Att till strängar bli på harpan,
Att åt glädjen toner giva!»
Flickan gav de hår han äskat,
Gav av sina mjuka lockar,
Skänkte honom fem, sex hårstrån,
Räckte honom än ett sjunde:
Därav äro harpans strängar,
230. Tonerna i glädjens redskap.
Så han fick sin harpa färdig;
Och den gamle Väinämöinen
Satte sig på lägsta stenen,
Uppå trappan, byggd av hällar,
Tog i händerna sin harpa,
Glädjen närmare intill sig,
Vände kupan upp mot himlen,
Stödjande dess knopp mot knäna,
Stämde strängarna med omsorg,
240. Bragte tonerna i samklang.
Stämda fick han harpans strängar,
Fick sin kantele i ordning,
Tog den under sina händer,
Över sina knän på tvären,
Lät nu sina tio naglar,
Fem av sina fingerspetsar
Över strängaspelet fara,
Av och an på harpan löpa.
Nu, då gamle Väinämöinen
250. Spelade uppå sin harpa,
Lätthänt och med mjuka fingrar,
Krökande sin tumme utåt,
Nu blev ljud i masurkupan,
Klang i lövskottrika björken;
Gökens guld begynte tona,
Glättigt ljödo jungfruns hårstrån.
Väinämöinens fingrar spela,
Strängarna i harpan klinga,
Bergen dåna, hällar braka,
260. Alla klippor återskalla,
Stenar skvalpa fram på vågen,
Gruset uppå vattnet flyter,
Furorna av fröjd betagas,
Stubbarna på sandmon dansa.
Kvinnorna i Kalevala,
Övergiva brokig sömnad,
Skynda till med älvens snabbhet,
Störta som en ström till stället,
Unga kvinnor under löje,
270. Gårdsvärdinnor högst förnöjda,
För att strängaspelet höra,
Att dess glädjeljud beundra.
Alla männer i hans närhet
Stå med mössan uti handen;
Gummor, som tillstädes kommit,
Stå med handen under kinden;
Flickorna med tårfyllt öga,
Gossarna på knä på marken
Lyssna uppå strängaspelet,
280. Undra över glädjeljuden;
Med en mun de alla säga,
Yttra så med samma tunga:
»Aldrig förr har här förnummits
Något strängaspel så ljuvligt,
Medan denna tid har varat,
Medan månens guld har strålat!»
Vida ljöd det ljuva spelet,
Till den sjätte byn det hördes,
Och ej fanns det något väsen,
290. Som ej skyndade till stället
Att det ljuva spelet höra,
Att på harpans toner lyssna.
Alla djur som bo i skogen
Hukade sig ner på klorna
För att strängaspelet höra,
Att dess glädjeljud beundra;
Fåglar, som i luften flyga,
Satte sig på trädens grenar,
Havets alla slag av fiskar
300. Kommo simmande till stranden;
Maskar, till och med, i jorden
Kröpo slutligt upp ur mullen
Vredo på sig där och hörde
På det ljuva strängaspelet,
Den ovanskeliga glädjen,
Väinämöinens harpotoner.
Och den gamle Väinämöinen
Spelte härligt nog på harpan,
Anslog underbara toner,
310. Spelte en och tvenne dagar,
Oavbrutet, sen han börjat,
Allt från samma morgonmåltid
Gjordad i sitt samma bälte,
Klädd i en och samma skjorta.
När uti sitt hem han spelte,
I sin boning, byggd av furu,
Hördes alla hustak däna,
Kändes golvens plankor svikta,
Stugtak sjöngo, dörrar tjöto,
320. Fönstren klingade av glädje,
Gråstensugnen rörde på sig,
Spiselns masurstolpe gnällde.
När han åter gick i granskog,
När han framskred under furor,
Bugade de höga granar,
Böjdes tallarna på kullen,
Kottarna till marken flögo
Och kring roten spriddes barren.
När han vandrade i lövskog
330. Eller steg i svedjelunden,
Väcktes liv och lek i skogen,
Hjärtlig fröjd i svedjelunden,
Alla markens blommor smektes,
Telningarna ned sig böjde.
| ← Sång 43. | Upp till början av sidan. | Sång 45. → |