Hoppa till innehållet

Kalevala/Sång 45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sång 44.
Kalevala, senare delen
av Elias Lönnrot
Översättare: Karl Collan

Sång 45.
Sång 46.  →


[ 279 ]
FYRTIOFEMTE SÅNGEN.

 Louhi, Pohjolas värdinna,
Hörde och förnam en tidning,
Att sig Väinölä förkovrat,
Kalevalas välstånd vuxit
Genom bitarna av Sampo,
Genom granna lockets spillror.
 Häftig avund henne griper,
Och hon övertänker ständigt,
Huru döden bringas kunde,
10. Hur fördärv hon skulle draga
Över Väinöläs befolkning,
Över Kalevala-släktet.
 Böner sänder hon till Ukko,
Beder så till dundrets herre:
»O du Ukko, gud i höjden!
Nedslå Kalevala-folket
Med en skur av järnhårt hagel,
Medelst nålar, som ha stålspets,
Eller döda det med sjukdom,
20. Dräp det ondskefulla släktet,
[ 280 ]Män på deras vida gårdar,
Kvinnor uppå fähusgolven!»
Blind en dotter Tuoni hade,
Loviatar, en gammal kvinna,
Värst bland alla Tuonis döttrar,
Vidrigast bland Manuttaret,
Alla svåra plågors upphov,
Tusen vedermödors källa;
Mörk var hela hennes uppsyn,
30. Vederstygglig ansiktsfärgen.
 Denna Tuonis svarta dotter,
Ulappalas blinda kvinna,
Redde på en väg sitt läger,
På en usel plats sin stråbädd,
Låg med ryggen vänd mot vinden,
Tvärs emot det skarpa vädret,
Vänd bakut mot drag och kyla,
Mot det häll, där dagen randas.
 Nalkades en häftig vindstöt,
40. Stark en stormil kom från öster,
Vinden gjorde henne fruktsam,
Hävdade den dumma kvinnan
På en lövlös svedjesträcka,
På en utmark utan tuvor.
Och hon bar sitt tyngda sköte,
Bar den mödosamma bördan
Tvenne månader och trenne,
Fyra måna’r, fem desslikes,
Under sju och under åtta,
50. Nio månader igenom,
[ 281 ]Enligt kvinnans gamla räkning,
Och den tionde till hälften.
 När den nionde förflutit,
När den tionde begynte,
Växte hennes vedermöda,
Tyngdes hon alltmer av plågan,
Kunde dock ej fostret föda,
Icke bringa fram sin livsfrukt.
 Upp hon steg ifrån sitt läger,
60. Sökte sig ett annat ställe,
Vindens sköka gick att föda,
Gick att alstra fram sin livsfrukt
Mellan tvenne höga klippor,
I en klyfta mellan fem berg,
Men ej föddes hennes foster,
Bragtes icke fram till världen.
 Plats hon sökte för att föda,
För att tömma ut sitt sköte,
På den sanka, lösa gungflyn,
70. Invid vattenrika källsprång,
Men hon fann ej där ett ställe,
Fick ej där sitt sköte lätta.
 Föda ville hon sin livsfrukt,
Sökte lättnad från sin börda
Mitt i skummet av en eldfors,
I en väldig vattenvirvel,
Under trenne forsars vågsvall,
Under nio branta bråddjup,
Men ännu ej föddes fostret,
80. Ingen lättnad fick den usla.
[ 282 ] Ut hon brast i gråt, den leda,
Klagade, den avskyvärda,
Såg ej vart hon borde vandra,
Vart hon kunde taga vägen
För att fostret från sig giva,
För att sina söner föda.
 Talte Jumala ur molnen,
Sade skaparen från himlen:
»Där, i kärret, finns en smygvrå,
90. Uppå stranden, invid havet,
Uti Pohjola, det mörka,
I det starka Sariola;
Gå att där din livsfrukt föda,
Att ditt tyngda sköte lätta;
Dig behöver man där borta,
På din avel där man väntar!»
 Det var Tuonis svarta dotter,
Manas avskyvärda jungfru:
Bort hon gick till Pohjas stugor,
100. Sariolas bastumarker
För att sina söner föda,
Sina barn till världen bringa.
 Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Hemligt henne tog i bastun,
Lönnligen uppå sin lave,
Utan att i byn det märktes,
Att ett ord därom förspordes,
Värmde bastun i all tysthet,
110. Bragte skyndsamt allt i ordning,
[ 283 ]Och med öl begöt hon dörren,
Slog uppå dess gångjärn spisöl,
Att ej dörren knarra finge,
Ej dess gångjärn skulle gnälla.
 Därpå hov hon upp sin stämma
Fällde dessa ord och sade:
Ord vid
barnsbörd.
v. 117—146.

»Du naturens gamla dotter,
O du sköna, gyllne väsen,
Som den äldsta är bland kvinnor,
120. Tidigast av alla mödrar!
Stig till knäna ut i havet,
Intill midjan ner i vågen,
Tag ur havet slem av gärsen,
Slipprig vätska från en lake,
Stryk den mellan alla knotor,
Smörj därmed den sjukas sidor,
För att jungfruns plågor lindra,
Kvinnans vedermöda lätta,
Undandriva dessa smärtor,
130. Denna svåra födslovånda!
 »Om ej detta är tillräckligt:
O du Ukko, höjdens herre!
Skynda hit, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Här en flicka är i barnsnöd,
I förlossning stadd en kvinna,
Uti röken av en bastu,
Här i byn, uti dess badhus!
 »Tag nu fram din gyllne klubba,
140. Fatta den i högra handen,
[ 284 ]Undanrödja därmed hindren,
Nedslå dörrens sidoposter,
Öppna skaparns lås och reglar,
Söderkrossa alla bommar,
Så att både stor och liten,
Att den minste fram kan träda!»
 Nu den avskyvärda kvinnan,
Tuonis dotter utan ögon,
Började sitt sköte tömma,
150. Födde fram sin stygga avel
Under kopparsmyckat täcke,
Under mjuka sängomhängen.
 Nio söner här hon födde
Under samma natt om sommarn,
Under ett och samma imbad,
Under samma bastueldning,
Genom samma kraftansträngning,
Utur samma skötes fyllnad.
 Sina söner hon benämner,
160. Vårdar dem med samma omsorg
Som envar sitt foster ägnar,
Det man själv har bragt till världen:
En till håll och styng hon danar,
Fostrar till kolik en annan,
Ammar upp till gikt en tredje,
En gestaltar hon till tvinsot,
Åter en hon gör till bulnad,
Utser en till utslagssjukdom,
En till frätsår hon bestämmer,
170. Och av en hon danar pesten.
[ 285 ] Utan namn förblev en enda,
Hennes siste son på halmen;
Denne drev till slut hon dädan,
Att ett troll i vattnet bliva,
Att som gast i dälder dväljas,
Allestäds sin avund öva.
 Louhi, Pohjolas värdinna,
Lät de andra sig begiva
Till den dimomvärvda udden,
180. Till den töckenhöljda holmen,
Hetsade sin vreda avel,
Drev de förr ej kända plågor
Uppå Väinöläs befolkning,
Uppå Kalevala-släktet.
 Väinöhemmets söner sjukna,
Kalevala-folket täres
Av förut ej sedda krämpor,
Icke ens till namnet kända;
Undertill förmultna golven,
190. Ovan ruttna takens bräder.
 Nu den gamle Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Gick att huvuden befria
Och att själar återlösa,
Gick till Tuoni för att strida,
Att med sjukdomarna kämpa.
 Och han värmer upp sin bastu,
Hettar stenar för ett imbad
Med en ved av största renhet,
200. Klabbar, vräkta upp av vattnet;
[ 286 ]Bringar vatten i sin gömma,
Tager kvastar i sin värjo,
Värmer sina mjuka kvastar,
Blöter deras hundra kvistar.
 Nu han gav ett ljuvligt imbad,
Drev en hetta, söt som honung,
Upp ur ugnens heta hällar,
Kullerstenarna, som glödde,
Hov därjämte upp sin stämma,
210. Fällde dessa ord och sade:
Ord vid badning.
v. 211—228.

»Kom, o Jumala i badet,
Luftens fader, träd i värmen,
För att hälsa åstadkomma,
För att ro tillvägabringa!
Undanstryk de helga gnistor,
Släck den helga slaggen även,
Driv onödig hetta nedåt,
Jaga ut all skadlig hetta,
Att ej dina barn den bränner,
220. Ej fördärvar dem du skapat!
 »Allt det vatten som jag gjuter
Över dessa heta stenar,
Må till honing sig förbyta,
Fräsa upp till ljuvlig sötma!
Rinna må en ström av honing,
Flyta må en sjö av sötma
Genom denna ugn av stenar,
Denna mossbetäckta bastu!
Läkedomsord
v. 229—258.

 »Utan skuld vi ej förtäras,
230. Dödas icke utan sjukdom,
[ 287 ]Icke utan skaparns tillstånd,
Utan död, av Gud oss skickad.
Den som skuldlöst oss vill dräpa,
Må i munnen få sitt trollord,
Skadorna i eget huvud,
Och av egna anslag drabbas!
 »Om i mig en man ej finnes,
Ej i Ukkos son en hjälte,
Som från skador kan befria,
240. Som förtrollat ont kan hämma,
Är väl Ukko själv densamme,
Han, som rymdens skyar länkar,
Han, som bor i regnlös molnsky,
Som behärskar himlens strömoln.
 »Hör mig, Ukko, gud i höjden,
Jumala där ovan molnen!
Skynda hit, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Att utforska dessa plågor,
250. Att en damm för nöden sätta,
Trolldomsskador undanjaga
Och besmittelsen fördriva!
 »Bringa mig en eldig klinga,
Hämta mig ett svärd som gnistra
Att jag tukta får de onda,
Jaga bort de avskyvärda,
Smärtorna till stormens stråtväg,
Plågornas
besvärelse.
v. 259—312.

Plågorna till vida sveder.
»Plågorna jag bort förvisar,
260. Smärtorna jag nu besvärjer:
[ 288 ]In i källare av stenar,
In i järnuppfyllda rösen,
För att stenar överfalla,
Hällarna med värk besvära;
Stenen kvider ej av smärta,
Klippan klagar ej av plåga,
Även om i henne bragtes
Smärtor utan gräns och måtta.
 »Plågans dotter, Tuoni-jungfru,
270. Som på plågostenen sitter,
Där de trenne strömmar flöda,
Trenne floder ut sig grena,
Du som plågostenen malar,
Som på plågoberget vrider!
Gå att alla plågor samla
I den blåa klippans inre,
Eller vräk dem ner i vattnet,
Ner i havets djup dem störta,
Där ej vinden mera kännes,
280. Där ej solen längre skiner!
 »Om ej detta är tillräckligt:
Kivutar, du goda gumma,
Vammatar, du kvinnors prydnad,
Träd med mig uti gemenskap,
Kom att hälsa åstadkomma,
Frid och ro tillvägabringa!
Borttag från de svåra smärtor
Deras kraft och deras styrka,
Att den lidande får vila,
290. Att den svage lugnt kan sova,
[ 289 ]Den betryckte sans behålla,
Sjuklingen till ro sig sträcka.
 »Samla smärtorna i skrinet,
Plågorna i kopparasken,
För att alla smärtor bringa,
För att all slags sjukdom föra
Mitt på själva Kipuvuori,
Toppen utav plågoberget;
Koka där de svåra smärtor
300. I en oansenlig kittel,
Som ett enda finger rymmer,
Blott en tummes omfång äger.
 »Mitt i kullen står en klippa
Och ett hål är mitt i klippan,
Hålet är med navarn borrat,
Har med huggjärn blivit öppnat;
Dit må alla plågor slängas,
Må de svåra smärtor fösas,
Må all pinsam vånda drivas,
310. Må all värk och nöd förvisas,
Att de nattetid ej skada,
Ej om dagen undanslippa!»
 Därpå gamle Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Smörjer alla ömma ställen,
Överstryker alla skador,
Gnider dem med åtta salvor
Och med nio trolldomsmedel,
Höjande sin röst han säger,
320. Yttrar dessa ord och talar:
[ 290 ]»Ukko du, o gud i höjden,
O du gamle man i himlen!
Låt en sky gro upp i öster,
Höj ifrån nordväst en molnvägg,
Driv en annan fram från väster,
Nedsänd honing, nedsänd vatten,
Att på dessa skador smörjas,
Över sjuka ställen gjutas!
 »Intet skulle jag väl kunna
330. Utan skaparns lov och tillstånd;
Mätte skaparn hjälp förläna,
Jumala sitt bistånd giva,
Sen jag sett med egna ögon,
Sen jag smort med egna händer,
Och med ljuvlig tunga talat,
Andats med min egen anda!
 »Dit ej mina händer räcka,
Dit må skaparns händer hinna;
Där ej mina fingrar passa,
340. Där må skaparns fingrar passa:
Skönare hans fingrar äro,
Rörligare skaparns händer.
 »Kom nu, skapare, att trolla,
Kom, o Jumala, att orda,
Kom, allsmäktige, att läka!
Gör den sjuke frisk om natten,
Liva honom under dagen,
Att ej plågor upptill kännas,
Att ej smärtor mitten trycka,
350. Att ej värken flyr till bröstet!
[ 291 ]Låt ej någon värk förspörjas,
Ej den allra minsta plåga,
Medan tiden ännu varar,
Medan gyllne månen strålar!»
 Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Bortdrev härmed trolldomsskador,
Hämmade de onda smittor,
Botade all pålagd sjukdom,
360. Varje ont, av andra vållat,
Räddade sitt folk från döden,
Kaleva ifrån fördärvet.



←  Sång 44. Upp till början av sidan. Sång 46.  →