Mannen med den kluvna läppen
| ← Titel och innehåll |
|
Den blå karbunkeln → |
| På Wikipedia finns en artikel om Mannen med den kluvna läppen. |
Mannen med den kluvna läppen.
Isa Whitney, bror till numera avlidne teologie doktor Elias Whitney, rektor vid högre allmänna läroverket i St. George, var mycket begiven på att röka opium. Han förvärvade sig denna vana, har jag trott mig förstå, redan som student; han hade läst De Quinceys beskrivning på sina drömmar och fantasier och tog sig för att hälla opiedroppar på sin tobak i avsikt att framkalla samma verkan. Liksom mången annan före honom fann han, att det är lättare skaffa sig en ovana än att bli den kvitt, och under flere år var han en slav under den hemska lasten och ett föremål för släktingars och vänners fasa och medlidande. Jag kan, när jag vill, se honom för mig, där han med gulblekt, uppsvällt ansikte, sänkta ögonlock och små, nålfina pupiller satt hopkrupen i sin länstol — en fullständig ruin av en god och ädel man.
En kväll — det var i juni 1889 — ringde det på min dörrklocka ungefär vid den tid, då man börjar kväva sina första gäspningar och ofta ser på klockan. Jag reste mig ur min halvliggande ställning, och min hustru lät med en liten rörelse av otålighet sitt arbete sjunka ner i knät.
»Ett sjukbud!» sade hon. »Du skall se, att du blir tvungen gå ut igen.»
Jag suckade, ty jag var nyss hemkommen och jag hade haft en mer än vanligt tröttsam och ansträngande dag.
Vi hörde förstugudörren öppnas och förnummo ett par brådskande ord och steg, som hastigt närmade sig; så flög dörren till vårt vardagsrum upp, och en mörkklädd dam med en tät, svart slöja för ansiktet inträdde.
»Förlåt, att jag vågar besvära er så här sent», började hon; men plötsligt förlorade hon sin självbehärskning, sprang fram, slog armarna om halsen på min hustru och brast ut i våldsam gråt.
»O, jag är så olycklig!» snyftade hon. »Hjälp mig — jag vet inte, vad jag skall ta mig till!»
»Å», sade min hustru och lyfte sakta slöjan från hennes ansikte, »det är Kate Whitney. Så du skrämde mig, Kate! Jag hade ingen aning om, vem du var, när du kom in.»
»Ja, jag visste inte, vad jag skulle göra, utan gick direkt hit.»
Så var det alltid — de, som voro nödställda och betryckta drogos till min hustru som bi till en rosenbuske.
»Det var förståndigt gjort av dig! Nu skall du först ha ett glas vin, och sedan skall du lugnt slå dig ner och lätta ditt hjärta för oss. Eller vill du kanske, att jag skall skicka James i säng?»
»Nej, nej — jag behöver doktorns råd och hjälp också! Det är Isa, det gäller — han har inte varit hemma på två hela dar, och jag är så ängslig och rädd, att det hänt honom något.»
Det var ej första gången mrs Whitney talade med oss om sin man; vi voro hennes förtrogna, jag i egenskap av läkare, min hustru såsom varande gammal vän och skolkamrat. Vi lugnade och tröstade henne, så gott vi kunde, Hade hon någon aning om, var hennes man uppehöll sig? Var det möjligt, att vi kunde föra honom tillbaka hem till henne?
Det tycktes så. Hon visste med säkerhet, att han, när opiebegäret blev honom övermäktigt, begav sig till en liten opiehåla långt borta i östra delen av City. Hittills hade hans orgier aldrig varat mer än en dag; om kvällen hade han kommit hem igen, svag och darrande i var lem. Men nu hade han ej låtit höra av sig på två dygn, och tvivelsutan låg han därborta bland dockornas sämsta avskum, antingen insupande giftets ångor eller sovande bort rusets verkningar. Hon var säker på, att han fanns på »Guldstången», krogen vid Upper Swandam-Lane. Men vad kunde hon väl ta sig till? Inte kunde hon, en ung, försagd kvinna, begiva sig till ett dylikt näste och rycka sin man från det sällskap av skälmar och bovar, som omgav honom?
Sådan var sakernas ställning, och tydligen fanns det ej mer än ett att göra. Kunde jag ej följa henne till det där stället? Men varför behövde hon egentligen gå med? Jag var Isa Whitneys läkare; som sådan hade jag ett visst inflytande över honom, och jag skulle troligen rå på honom bättre, om jag var ensam. Jag gav mrs Whitney mitt hedersord på, att jag inom två timmar skulle skicka hennes man hem i en droska, så framt han befunne sig på uppgiven ort. Tio minuter senare lämnade jag min bekväma länstol och mitt trevliga rum och ilade, så fort den trötta droskhästen kunde springa, österut, stadd i ett, som det tycktes mig, underligt ärende — framtiden visade, hur underligt det verkligen blev.
Första stadiet av mitt uppdrag erbjöd inga svårigheter. Upper Swandam-Lane är en snuskig gränd, belägen bakom de lastageplatser, vilka öster om London-bridge kanta flodens norra strand. Jag fann snart det usla näste, jag sökte; opiehålan låg inkilad mellan ett klädstånd och en krog och var tillgänglig endast medels en brant trappa, som förde ner i ett svart gap, liknande ett mörkt källarvalv. Jag befallde droskkusken att vänta och gick nedför trappan, vars steg på mitten voro nötta av tusentals drinkares fötter; vid skenet av en över dörren fastsatt rykande oljelampa fann jag reda på låset och steg in i ett långt, lågt rum, vars luft var tjock av gråbrun opierök, och som var försett med en mängd träbritsar, likt skansen på ett emigrantfartyg.
Trots mörkret kunde man här och där urskilja en massa människokroppar, som liggande intogo de mest fantastiska ställningar; med böjda skuldror, krokiga knän, tillbakalutat huvud och framskjuten haka kastade en och annan en liknöjd blick på nykomlingen. Där skuggorna lågo djupast, glimmade små skarpt röda ljuspunkter, vilka än flammade upp, än tycktes slockna — det var giftet, som brann i de blanka metallpiporna. De flesta av rökarna lågo alldeles tysta; några mumlade för sig själva, och andra pratade med sina grannar; rösterna voro låga, underliga, enformiga, och orden kommo stötvis. Plötsligt upphörde de med sin konversation och försjönko i djup tystnad eller började mumla obegripliga ord och meningar, utan att bry sig om, vad grannen sade. Längst borta i rummet stod ett litet fyrfat, fyllt med brinnande träkol, och framför detsamma satt på en träpall en högrest, mager gammal man; med hakan stödd på sina knutna händer och armbågarna vilande på knäna stirrade han oavvänt in i glöden.
Så fort jag kommit in i rummet, skyndade en gulblek malaj fram, räckte mig en pipa och en liten dosis opium och pekade på en av de tomma britsarna.
»Nej, tack, sade jag, »min mening är ej att stanna. Jag har en bekant här, mr Isa Whitney, och jag skulle vilja tala med honom.
Till höger om mig hörde jag ett lätt utrop, och när jag vände mig om, fick jag i mörkret se Whitney, blek, darrande och med högst vanvårdat yttre, slött stirra på mig.
»Å, herre Gud, det är Watson», stammade han.
Han såg jämmerligt eländig ut och kunde ej en sekund hålla sig stilla.
»Vad är klockan, Watson?»
»Nära elva.»
»Vilken dag är det?»
»Fredag, den 29 juni.»
»Barmhärtige himmel! Jag trodde det var onsdag. Det är onsdag, säger jag! Varför ska' ni skrämma en stackare så?»
Han lutade ansiktet i händerna och började snyfta på ett barnsligt, hjälplöst sätt.
»Jag säger er ju, att det är fredag, Whitney. Er hustru har nu i två hela dygn väntat på er. Ni borde verkligen blygas över ert uppförande!»
»Det gör jag — det gör jag visst, det. Men ni misstar er, Watson, ni har inte reda på datum, märker jag; jag har bara varit här ett par timmar — jag har inte rökt mer än tre pipor eller kanske fyra — jag har glömt, hur många det var. Men nu skall jag följa med er hem. Jag ville visst inte skrämma Kate — stackars lilla Kate, Räck mig er hand! Har ni en droska därute?»
»Ja, det har jag.»
»Då kan jag få ta den. Men jag är väl skyldig någonting här. Tag reda på, hur mycket det är, Watson, så är ni hygglig. Jag är alldeles vimmelkantig — jag kan inte ta mig för någonting.»
Jag trevade mig fram i den långa gången mellan den dubbla raden av sovande eller rökande uslingar för att försöka få tag i värden på stället. När jag gick förbi den gamle mannen, som satt bredvid fyrfatet, kände jag, att någon ryckte mig i rocken och hörde en otydlig röst visa: »gå förbi mig, men vänd dig sedan om!» Jag såg ner. Orden kunde endast ha kommit från den gamle mannen vid min sida, och likväl satt han där nu, slö och stirrande som förut, mager och skrynklig, krokig och böjd av ålder; en opiumpipa dinglade mellan knäna på honom, som hade han av ren utmattning låtit den falla ur händerna. Jag tog två steg framåt och såg mig sedan om, och jag behövde all min självbehärskning för att ej ge till ett rop av högsta förvåning. Han hade vänt sig så, att ingen mer än jag kunde se honom; hans gestalt hade blivit fyllig, hans rynkor voro försvunna, de glanslösa ögonen hade återfått liv och uttryck, och jag såg med häpnad, att den utmärglade gubben, som satt där vid elden och log åt min överraskning, var ingen annan än Sherlock Holmes. Han tecknade åt mig att komma närmare och återtog ögonblickligen, i det han vände sig mot de andra i rummet, sitt slöa, förslappade utseende.
»Holmes!» viskade jag. »Vad i himlens namn gör du i det här nästet?»
»Så tyst som möjligt», svarade han; »jag har goda öron. Om du ville vara så innerligt snäll och göra dig kvitt din försupne vän, skulle jag ofantligt gärna vilja tala litet med dig.»
»Jag har en droska i närheten.»
»Skicka då hem karlen i den. Du kan vara fullt säker på, att han inte rymmer — han är alldeles för slö för att hitta på några dumheter. Det vore också bra, om du ville skicka ett par rader med kusken och säga din hustru, att du förenat ditt öde med mitt. Om du vill vänta utanför, skall jag vara hos dig inom fem minuter.»
Det var alltid svårt att säga nej till Sherlock Holmes; hans sätt att framställa sin anhållan var så bestämt, så myndigt och befallande, att man ej kunde annat än lyda. Jag ansåg dessutom, att jag fullgjort det uppdrag, jag åtagit mig, när jag väl fått Whitney in i droskan; och jag hade ej någon högre önskan än den att än en gång få följa Sherlock Holmes på en av de äventyrliga expeditioner, som för honom tycktes vara ett verkligt livsvillkor. Inom ett par minuter hade jag skrivit en liten biljett till min hustru, betalt Whitneys räkning, lett den slöe, halvsovande mannen ut till droskan och sett honom åka sin väg i mörkret. Strax därefter vacklade en orkeslös gestalt ut från opiehålan, och jag gick gatan uppför vid Sherlock Holmes' sida. En ganska lång stund släpade han sig fram med böjd rygg och osäkra steg; så såg han sig omkring, rätade upp sig och brast ut i ett hjärtligt skratt.
»Jag antar, Watson», sade han, »att du i ditt stilla sinne tror mig ha börjat röka opium, såsom en liten omväxling mellan kokain-insprutningarna och andra små synder och laster, över vilkas fördärvliga inflytande du i egenskap av läkare ofta håller föreläsningar för mig?»
»Jag måste erkänna, att jag blev utom mig av häpnad över att se dig där.»
»Det blev jag ock, när jag fick se dig.»
»Jag gick dit för att söka efter en vän.»
»Och jag för att söka efter en fiende.»
»En fiende?»
»Ja — en av mina naturliga fiender eller kanske snarare ett av mina 'offer'. Kort sagt, Watson, jag håller på med en mycket intressant undersökning och hade hoppats, att i någon av de där förslöade uslingarnas osammanhängande rabbel få tag på ett och annat ord, som kunde hjälpa mig på spåren — sådant har hänt mig förr. Om jag blivit igenkänd i det där nästet, hade mitt liv ej varit mycket värt, ty jag har besökt det mer än en gång i och för egna angelägenheter, och den skurken till lascar, som äger det, har svurit mig oblidkelig hämnd. Det finns i det där huset en fallucka, som kunde berätta hemska sagor, om vad som under mörka nätter passerat genom densamma.»
»Åh! Du menar väl inte människokroppar?»
»Jo, jo, men, Watson, just människokroppar. Vi skulle vara miljonärer, om vi hade tusen pund för var stackars sate, som satt livet till i den där hålan. Det är den värsta mördarekula längs hela floden, och jag fruktar, att Neville St. Clair aldrig sluppit med livet därifrån. Men vårt åkdon borde vara här nu!»
Holmes stack bägge pekfingrarna i munnen och utstötte en gäll vissling, en signal, som ögonblickligen besvarades med en likadan; strax därefter hörde vi ljudet av vagnshjul, som hastigt närmade sig.
»Och nu, Watson», sade Holmes, när ett stor dogcart, från vars bägge sidolyktor ett klart sken föll över vägen, blev synlig, »nu kommer du väl med mig, eller hur?»
»Om jag kan vara till någon nytta.»
»Ja visst — en pålitlig kamrat är alltid till nytta. Och det är ens trogne krönikeskrivare också. I mitt rum på 'The Cedars' finnas två sängar.»
»The Cedars?»
»Ja, så heter mr St. Clairs villa. Jag bor där under den tid jag leder efterspaningarna.»
»Var ligger den där villan?»
»Nära Lee, i Kent. Vi ha dryga sju mil att färdas.»
»Men jag har ju ingen aning om den här saken.»
»Naturligtvis inte, men du skall snart få reda på allt. Hoppa upp bara! Ni behöver ej följa med, John. Här har ni ett par kronor. Jag kommer igen i morgon vid elvatiden. Ge mig tömmarna nu! Så där, ja!»
Han gav hästen ett litet rapp, och vi rullade med snabb fart genom en ändlös följd av mörka, tysta gator, vilka småningom blevo bredare; så passerade vi en med höga räckverk försedd bro, under vilken den dystra floden långsamt flöt fram. På andra sidan bron låg en andra vildmark av tegel och murbruk; tystnaden därinom avbröts endast av poliskonstaplarnas tunga, regelbundna steg och några nattsuddares sång och skrål. Stora, svarta moln seglade fram på himlavalvet; en och annan stjärna tindrade dunkelt genom rämnorna i molnen. Holmes satt alldeles tyst med huvudet nedsjunket mot bröstet; han tycktes fördjupad i tankar, under det jag var utom mig av nyfikenhet att få reda på, vilken hemlighet han nu åtagit sig att upptäcka, men likväl ej vågade störa honom med några frågor. Vi hade redan åkt flere mil och befunno oss nästan i stadens utkant, när han äntligen vaknade ur sina drömmar, ryckte på axlarna, och tände sin pipa — han såg ut, som om han varit nöjd med sig själv och säker på, att det beslut, han fattat, var det rätta.
»Du har stor förmåga att kunna tiga, Watson», sade han. »'Tystnadens gåva' gör dig ovärderlig som vän och kamrat. Du anar ej, hur härligt det är för mig, att ha någon att språka med emellanåt — mina egna tankar äro ej alltid angenäma. Jag satt och undrade på, vad jag skulle säga till den lilla söta människan, när vi komma fram.»
»Du glömmer, att jag inte vet, varom saken rör sig.»
»Jag hinner just berätta dig de viktigaste fakta, innan vi komma till Lee. 'Affären' förefaller ofantligt enkel, men jag kan inte få någon bestämd hållpunkt; det finns tillräckligt med ledtrådar, gu'bevars, men jag har inte lyckats få tag på den riktiga än. Jag skall nu klart och tydligt framlägga saken för dig, Watson; du kan möjligen se en ljusglimt, fast jag tycker allt ligger insvept i mörker.»
»Gå på då!»
»För några år sedan — noggrannare sagt, i maj 1884 — flyttade till Lee en ung herre vid namn Neville St. Clair. Han tycktes ha gott om pengar, ty han hyrde en stor villa, kostade mycket på trädgården och levde på stor fot. Småningom fick han många vänner i trakten, och 1887 gifte han sig med en förmögen bryggardotter, men vilken han har två barn. Han hade ingen fast anställning, men ägde andel i flere merkantila företag och brukade resa in till staden på morgonen och komma hem med 5,14-tåget från Cannon-Street om kvällen. Mr St. Clair är nu 37 år gammal, har ytterst måttliga vanor, är god äkta man och förträfflig far samt mycket omtyckt av alla, som känna honom. Vad affärer angår så uppgå hans skulder, så vitt vi veta, endast till 88 pund och 10 shillings, under det att han har 220 pund innestående i en stor Londonbank. Det finns därför intet skäl antaga, att penningbekymmer tryckt hans sinne.
»Förra måndagen reste mr Neville St. Clair in till staden tidigare än vanligt; han sade sig ha ett par angelägna ärenden att uträtta och tillade, att han skulle ha med sig hem en låda byggklossar åt sin lille son. Av ren tillfällighet fick hans hustru strax efter hans avresa ett telegram, som meddelade henne, att ett litet paket med värdefullt innehåll för hennes räkning ankommit till Aberdeen Shipping Companys kontor. Om du känner väl till London så vet du, att detta kontor är beläget vid Fresno-Street, som mynnar ut i Upper Swandam-Lane, den gata, på vilken vi nyss råkats. Mrs St. Clair åt sin lunch, begav sig till City, gjorde några uppköp, gick till det omtalade kontoret, fick sitt paket och befann sig precis klockan 4,35 på Swandam-Lane på återväg till järnvägsstationen. Har du allt detta klart för dig?
»Om du minns, så var måndag en ovanligt varm dag, och mrs St. Clair gick långsamt och såg sig ivrigt omkring, i hopp att få tag i en droska; hon tyckte ej särdeles mycket om den trakt, i vilken hon befann sig. Under det hon sålunda promenerade nedför Swandam-Lane, hörde hon helt plötsligt ett häftigt utrop eller snarare skrik och höll på att svimma av förskräckelse, när hon fick se sin man, som från ett fönster i andra våningen av ett gammalt hus tycktes vinka på henne. Fönstret var öppet, och hon såg alldeles tydligt hans ansikte, som hon säger hade ett förfärligt upprört uttryck. Han vinkade gång på gång åt henne och försvann sedan så plötsligt från fönstret, att hon kände sig övertygad om, att någon bakom honom stående med våld dragit honom in i rummet. Med kvinnlig instinkt lade hon särskilt märke till en sak, och det var, att han, fast han var klädd i samma mörka rock, han haft på, när han for till staden, likväl. saknade både krage och halsduk.
»Övertygad om, att något var på tok, rusade hon ner för den branta trappan — huset var nämligen just den där opiehålan, där du fann mig i kväll — sprang genom det främre rummet och försökte komma uppför trappan till första våningen. Men den där uslingen till lascar, som jag förut talat om, ställde sig i vägen för henne, stötte henne tillbaka och förde henne med hjälp av en dansk, som år ett slags uppassare på stället, åter ut på gatan. Utom sig av ängslan och förtvivlan, rusade hon gränden uppför och hade den ovanliga turen att på Fresno-Street möta en avdelning poliskonstaplar, som med en inspektör i spetsen voro på väg, till sitt distrikt. Inspektören och ett par av konstaplarna följde med henne tillbaka, och trots värdens energiska motstånd inträngde de i det rum, i vilket mr St. Clair sist blivit sedd. Men där fanns intet spår av honom. I hela våningen fanns ej en enda varelse med undantag av en stackars krympling med det allra vidrigaste utseende; den arme uslingen bodde där, tycks det. Både han och lascaren svuro på, att ingen annan än de själva den eftermiddagen befunnit sig i rummet. De nekade så bestämt och avgörande, att inspektören blev helt villrådig och nästan började tro, att mrs St. Clair misstagit sig, då denna med ett utrop av triumf grep tag i en liten träask, som stod på bordet och hastigt lyfte locket av densamma. Ut rullade en mängd byggklossar — det var den leksak, hennes man lovat ta med sig hem till sin lille gosse.
»Denna upptäckt och krymplingens synbara förvirring kom inspektören att inse, att saken var allvarligare än han trott. Rummen blevo på det noggrannaste undersökta, och resultatet pekade tydligt hän på ett avskyvärt brott. Det på husets framsida belägna rummet var möblerat som ett slags förmak och stod i förbindelse med ett litet sovrum, som vette åt en av de omtalta lastageplatserna. Mellan denna och sovrummets fönster ligger en smal landremsa, som är alldeles torr, när det är ebb, men vid flodtiden betäckes av omkring fyra fot högt vatten. Fönstret var brett och öppnades nedifrån. Vid fortsatt undersökning blev man på fönsterbrädet varse stora blodfläckar, och dylika funnos ock på golvet. Bakom en gardin i det s.k. förmaket upptäckte man alla mr Neville St. Clairs kläder med undantag av hans rock; hatt, strumpor, stövlar, fickur — alltsammans fanns där. Intet tecken till våld stod att märka på någon av klädespersedlarna, och intet spår fanns av mr St. Clair själv. Han måste ha försvunnit genom fönstret, ty rummet ägde ingen annan utgång, och de ödesdigra blodfläckarna på fönsterbrädet talade ej till förmån för det antagandet, att han skulle ha kunnat rädda sig genom simning, alldenstund floden var som högst, när tragedien utspelades.
»Vad de uslingar angå, som tycktes ha varit delaktiga i brottet, så var lascaren känd som den värste skurk man kan tänka sig. Men enär han enligt mrs St. Clairs utsago befann sig nedanför trappan ett par sekunder efter det hennes man visat sig i fönstret, kunde han knappast vara annat än en overksam medbrottsling. Han förklarade sig totalt okunnig om händelsen, påstod sig ej ha minsta kännedom om sin hyresgästs, Hugh Boones, göranden och låtanden, och sade sig ej ha någon aning om, hur den försvunne herrns kläder kommit in i hans hus.
»Krymplingen, som har sin bostad i det hemska opienästet, var således den siste, vars ögon vilat på mr St. Clair. Hans namn är Hugh Boone, och hans utseende är välbekant för en var, som ofta besöker City. Han är yrkestiggare, fast han för att undvika kollision med polisen låtsas sälja tändstickor. Ett litet stycke ner till vänster på Treadneedle-Street finns i muren en liten nisch; det är där den hemska varelsen var dag slår sig ner med korslagda ben och sitt lilla förråd av stickor i knät. Som han är alldeles ovanligt ömklig att skåda, uppväcker han lätt de förbigåendes medlidande, och det regnar slantar i den flottiga mössa, som ligger framför honom på trottoaren. Jag har mer än en gång sett på karlen, långt innan jag hade en tanke på att professionellt få göra hans bekantskap; och jag har förvånats över den rikliga skörd, han på kort tid inhöstade. Hans utseende är nämligen, ser du, så vidrigt och frånstötande, att man ej kan gå förbi honom, utan att lägga märke till honom. En riktig borstperuk av eldrött hår, ett blekt ansikte, vanställt av ett ofantligt ärr, som genom att mer och mer sammandraga sig kommer ytterkanten av hans överläpp att vända sig uppåt, en stor, framspringande haka och ett par mörka, genomträngande ögon, som stå i skarp motsats till det röda håret — allt detta skiljer honom från den vanliga hopen av tiggare, och så gör ock hans stora snarfyndighet: han har alltid ett kvickt svar till reda på de skämtsamma anmärkningar och glåpord, som de förbigående hugna honom med. Sådan är den man, som en längre tid bott i den hemska opiehålan, och han var den siste, som såg den olycklige mr St. Clair.»
»Men en krympling!» utbrast jag. »Vad förmår väl en sådan mot en man i sina bästa år!»
»Han är krympling bara i det avseendet, att han haltar; för övrigt tycks han vara en kraftfull, välfödd karl. Och du, som är läkare, vet väl av erfarenhet, att svaghet i en lem ofta uppväges av ovanlig styrka i de andra.»
»Ja, det är nog sant. Men fortsätt!»
»Mrs St. Clair hade svimmat vid åsynen av blodet på fönsterbrädet och fördes, åtföljd av en poliskonstapel, hem i en droska; hennes närvaro snarare hindrade än hjälpte polisen vid undersökningen. Inspektör Barton, som står i spetsen för spaningarna, genomletade ytterst noga hela lägenheten, men utan att finna det minsta, som kunde sprida ljus i saken. Man hade begått det misstaget att ej genast arrestera Boone; felet blev emellertid snart rättat; karlen blev fasttagen och visiterad, men man fann hos honom ingenting, som bevisade, att han var den skyldige. Ett par blodfläckar syntes visserligen på hans högra skjortärm; men han pekade på sitt ena ringfinger, som invid nageln hade en djup skåra, och påstod, att blodet kom därifrån, tilläggande, att han en stund förut stått i fönstret och att de fläckar, som funnos både på fönsterbrädet och på golvet, troligen hade samma ursprung. Han nekade ihärdigt att ha sett mr St. Clair och svor på, att han lika litet som polisen visste, hur den försvunne herrns kläder kommit in i hans rum. Angående mrs St. Clairs förklaring, att hon skulle ha sett sin man i fönstret, påstod han, att hon antingen drömt eller ock måtte vara splitter galen. Han avfördes, högljutt protesterande, till polisvaktkontoret, under det inspektören kvarstannade i lokalen, i hopp att det utgående tidvattnet skulle skänka honom en ny ledtråd.
»Och hans hopp gick i uppfyllelse, fast man på den lilla sandbanken ej fann det, som man fruktat finna. Det var Neville St. Clairs rock och ej Neville St. Clairs lik, som vattnet kvarlämnade, när det drog sig tillbaka. Och vad tror du väl, att man hittade i fickorna på rocken ?»
»Jag har ej den ringaste aning om den saken.»
»Nej, jag tror ej, att du kan gissa dig till det. Alla fickor voro fulla av kopparslantar — pennies och halvpennies — 421 pennies och 270 halv-pennies. Intet under att den ej flöt med ebben. Med en människokropp är det en helt annan sak, Mellan lastageplatsen och huset uppstår vid utgående tidvatten en häftig virvel, och det är mer än troligt, att den tunga rocken blivit kvarliggande under det att den nakna kroppen blivit bortsköljd av vågorna.»
»Men jag trodde, att alla de andra kläderna blivit funna i rummet. Menar du, att kroppen bara haft en rock på sig?»
»Nej, visst inte, men saken kan mycket lätt förklaras. Antag, att den här Boone kastat mr St. Clair ut genom fönstret och att intet mänskligt öga sett honom utföra illdådet. Vad gjorde han sedan? Jo, han kom helt naturligt att tänka på, att han måste göra sig av med de förrädiska kläderna. Han skulle just kasta rocken ner i floden; när det föll honom in, att den ej skulle sjunka. Han hade ej mycken tid på sig, ty han hörde bråket, när mrs St. Clair försökte tvinga sig väg uppför trappan, och kanske hade han redan genom tecken av sin medbrottsling, lascaren, fått veta, att det fanns polis nere på gatan. Det var ej ett ögonblick att förlora. Han rusar fram till något hemligt gömställe, där han förvarar frukten av sitt ‘arbete‘, och stoppar alla slantar, han kan få fatt i, ner i fickorna på rocken för att bli säker på, att den ej skall kunna flyta. Så kastar han ut den genom fönstret, och han skulle ha handlat på samma sätt med de andra klädespersedlarna, om han ej hört steg i trappan och jämt och nätt haft tid att stänga fönstret, innan polisen inträdde.»
»Detta låter ju mycket troligt.»
»Nå ja, vi kunna i brist på bättre ta det som utgångspunkt. Boone blev, som jag redan sagt dig, arresterad och avförd till polisvaktkontoret, och där visade det sig, att han aldrig förr varit anklagad för något. I åratal hade han varit känd som yrkestiggare, men hans liv hade varit lugnt och skuldfritt. Sådan är f. n. sakernas ställning, och de fyra viktiga frågorna, vad Neville St. Clair gjorde i opiehålan, vad som hände honom där, var han nu är och vad Hugh Boone haft med hans försvinnande att göra, vänta ännu och få kanske länge vänta på svar. Jag måste bekänna, att jag ej kan erinra mig något fall, vilket i början tyckts så enkelt och sedan erbjudit så många svårigheter.»
Under det Sherlock Holmes delgav mig denna märkvärdiga följd av händelser, hade vi ilat fram genom en mängd förstäder och slutligen lämnat den stora staden bakom oss. Sedan vi en stund åkt längs en med höga häckar kantad landsväg, foro vi igenom två små byar, där ljus ännu här och var glimmade i fönstren.
»Vi befinna oss nu i utkanten av Lee», sade min vän. »Under vår korta färd ha vi farit igenom tre grevskap; vi började i Middlesex, fortsatte tvärs igenom Surrey och sluta i Kent. Ser du ljusskenet därborta bland träden? Det är ‘The Cedars‘, och bredvid den där lampan sitter en kvinna, vars ivrigt lyssnande öra troligen redan för länge sedan uppfångat ljudet av våra vagnshjul.»
»Men varför leder du ej efterspaningarna från Baker-Street?» frågade jag.
»Emedan det finns en hel massa undersökningar att göra här på platsen. Mrs St. Clair har varit vänlig nog att ställa två rum till min disposition, och du kan vara fullt säker på att du, såsom min vän och kollega, också skall bli välkommen. Jag skulle helst vilja slippa henne, Watson — jag har ju inga nyheter om hennes man. Nu äro vi framme. Såå — såå! Stilla, stilla!»
Vi hade stannat framför en stor villa, belägen inom egen trädgård och park, En stallpojke kom springande och tog emot hästen; vi stego ur, och jag följde Holmes uppför den smala, slingrande gångstig, som ledde fram till själva boningshuset. När vi nalkades detta, flög dörren upp, och på tröskeln syntes en ung, ljushårig kvinna, klädd i en elegant aftontoalett av »mousseline de soie», vid hals och ärmar garnerad med röda bandrosor. Hennes lilla smärta gestalt avtecknade sig mot det starka ljusskenet inifrån; hon stod med ena handen på dörrlåset, den andra var till hälften upplyftad; huvudet var ivrigt framsträckt — kroppen lätt framåtböjd—; hon såg ut som en levande fråga.
»Hur är det?» ropade hon emot oss. »Hur är det?»
När hon fick se, att vi voro två, uppgav hon ett litet glädjerop, som övergick till en klagande suck, då hon såg min vän skaka på huvudet och rycka på axlarna.
»Inga goda underrättelser?»
»Inga.»
»Inga dåliga heller?»
»Nej.»
»Gud ske lov för det! Kom nu in! Ni måste vara mycket trött; ni har arbetat så strängt idag.»
»Denne herre är min vän, doktor Watson. Han har varit mig till stor nytta i många av mina små ‘affärer‘, och en lycklig slump har gjort det möjligt för mig att kunna få honom med mig hit ut som hjälp vid mina undersökningar.»
»Jag är glad att se er», sade mrs St. Clair och tryckte varmt min hand. »Jag hoppas ni är god ursäktar, om något skulle felas för er bekvämlighet; ni måste tänka på, vilket hårt slag, som så nyss drabbat mig.»
»Min bästa mrs. St. Clair», sade jag, »jag är en gammal van resenär, och även om så ej vore händelsen, ser jag mer än väl att ingen ursäkt behöves. Om jag på något sätt kan hjälpa vare sig er eller min vän, skall det bereda mig stor glädje.»
»Och nu, mr Sherlock Holmes, sade den unga frun, då vi kommit in i en väl upplyst matsal, där en fin liten kvällsvard stod framdukad, »nu skulle jag gärna vilja göra er ett par enkla frågor, på vilka jag hoppas ni skall ge mig ett uppriktigt svar.»
»Det lovar jag, min fru.»
»Tänk ej det minsta på mina känslor. Jag är ej hysterisk; jag brukar sällan svimma. Jag skulle vilja höra er verkliga, verkliga mening om saken.»
»I vad avseende?»
»Tror ni, att Neville ännu finns kvar i livet?»
Sherlock Holmes tycktes ej rätt veta, vad han skulle säga.
»Var fullt uppriktig! Tror ni det?» upprepade hon i det hon reste sig upp och forskande såg ned på min vän, som satt tillbakalutad i en bekväm korgstol.
»Uppriktigt sagt, min fru, det tror jag inte.»
»Ni tror således, att han är död?»
»Ja.»
»Mördad?»
»Det kan jag inte säga. Kanske.»
»Vilken dag skulle han mött sin död?»
»I måndags.»
»Då vill ni kanske vara snäll förklara för mig, hur det kommer sig, att jag fått det här brevet från honom i dag.»
Sherlock Holmes reste sig från sin plats så häftigt, som om han fått en elektrisk stöt.
»Vad säger ni?» nästan skrek han.
»Jo, i dag.»
Hon räckte honom småleende en liten papperslapp.
»Får jag läsa det?»
»Ja visst.»
I sin iver ryckte han brevet från henne, bredde ut det på bordet, drog lampan närmare intill sig och började uppmärksamt studera det viktiga dokumentet. Även jag hade rest mig från min stol och såg över hans axel på det grova papperet och det ännu grövre kuvertet, som var stämplat i Gravesend samma dag, eller, rättare sagt, dagen förut, ty klockan var långt över tolv på natten.
»Dålig stil!» mumlade Holmes. »Inte har er man skrivit den där utanskriften?»
»Nej, men han har skrivit själva brevet.»
»Ja, jag ser, att den som adresserat brevet har varit tvungen att gå och fråga efter gata och husnummer.»
»Hur kan ni veta det?»
»Själva namnet, ser ni, är alldeles svart, vilket bevisar, att bläcket fått torka av sig själv. Resten har den gråaktiga färgton, som bläck antager, när man nyttjat läskpapper, Om alltsammans blivit skrivet på en gång och sedan torkat med läskpapper, skulle hela utanskriften haft samma färg. Nu har namnet först blivit skrivet, och så har det dröjt en stund, innan adressen blivit tillagd, vilket bevisar, att den som skrev, ej haft reda på, vart brevet skulle adresseras. Det är naturligtvis bara en småsak, men det finns ingenting så viktigt, som just småsaker. Låt oss nu se på brevet! Aha! Det har legat något inuti!
»Ja, en ring; min mans sigillring.»
»Och är ni säker på, att det är er mans stil?»
»Ja — en av hans stilar.»
»En?»
»Den stil, han skrev, när han hade bråttom; den är mycket olik hans vanliga stil, men jag känner mer än väl igen den.»
»Min älskade vän, var ej ängslig. Allt skall gå bra. Ett fruktansvärt misstag har blivit begånget, och det kommer att dröja en tid, innan det hinner bli rättat. Vänta och hav tålamod. Neville.»
»Skrivet med blyerts på ett blad ur en anteckningsbok — hm! Avsänt i dag från Gravesend av en karl med en smutsig tumme. Aha! Brevet har blivit igenlagt av en person, som tuggade tobak. Och ni är fullt säker på, mrs St. Clair, att det är er mans stil?»
»Alldeles säker. Neville har själv skrivit de där raderna.»
»Och de ha lagts på posten i Gravesend i dag. Nå ja, mrs St. Clair, det börjar ljusna, fast jag ingalunda vågar påstå, att all fara är över.»
»Men han är ju vid liv, mr Holmes?»
»Så framt brevet ej är ett skickligt bedrägeri, ämnat att leda oss på falskt spår. Ringen bevisar ingenting — den kan man ju ha tagit ifrån honom.»
»Nej, nej; det är, det är, det är hans stil!»
»Låt så vara. Men det kan ha blivit skrivet på måndag och först i dag ha lagts på posten.»
»Det är ju möjligt.»
»I så fall kan mycket ha hänt mellan i måndags och i dag.»
»Ni får inte göra mig modfälld, mr Holmes. Jag vet, att det står väl till med min man. Det finnes oss emellan så stor sympati, att jag skulle känna på mig, om något ont vederfarits honom. Samma dag jag sist såg honom, skar han sig uppe i sängkammaren, och jag, som stod nere i matsalen, rusade ögonblickligen upp till honom, övertygad om, att någonting hänt. Tror ni väl, att jag skulle känna på mig en sådan småsak, och nu likväl sväva i okunnighet om hans död?»
»Jag har sett alltför mycket här i världen för att ej veta, att en kvinnas intryck och aningar mången gång äro av större vikt än den mest logiska tänkares slutsatser. Och i detta brev har ni säkerligen ett mycket starkt bevis för sannolikheten av er åsikt. Men om er man är i livet och i stånd att skriva brev, varför stannar han då så länge borta från er och hemmet?»
»Det kan jag inte utfundera — det är verkligen alldeles obegripligt.»
»Sade han ingenting särskilt, när han lämnade er i måndags?»
»Nej.»
»Och blev ni mycket förvånad, när ni fick se honom i Swandam-Lane?»
»Ja visst — alldeles utom mig av häpnad.»
»Var fönstret öppet?»
»Ja.»
»Kunde han ha ropat på er?»
»Ja, med största lätthet.»
»Han uppgav, efter vad jag förstått, ett litet utrop?»
»Ja.»
»Var det ett nödrop, tror ni?»
»Ja. Han vinkade också på mig.»
»Men det kunde ju ock ha varit ett utrop av förvåning — förvåning över att så oväntat få se er kunde ha kommit honom att lyfta upp händerna.»
»Det är möjligt.»
»Och ni tyckte, att någon drog honom tillbaka in i rummet?»
»Han försvann ju alldeles plötsligt.»
»Han kunde ju självmant helt hastigt ha dragit sig tillbaka. Ni såg ingen annan?»
»Nej, men den där hemske, vanställde krymplingen bekände ju, att han varit där, och lascaren stod nedanför trappan.»
»Ja visst. Er man hade, sade ni, sina vanliga kläder på sig?»
»Ja, men han hade varken krage eller halsduk. Jag såg tydligt hans nakna hals.»
»Har han aldrig någonsin talat om Swandam-Lane?»
»Nej, aldrig.»
»Tack, mrs St. Clair. Ni har till fullo upplyst mig om de saker, jag önskade få veta. Mer er tillåtelse skola vi nu äta litet och sedan gå till sängs; vi få troligen ganska mycket att göra i morgon.»
Ett stort och bekvämt möblerat rum, försett med två sängar, hade ställts till vår disposition, och jag kröp genast till kojs, ty jag var trött efter nattens äventyr. Sherlock Holmes var emellertid sådan, att han, när han hade något svårare problem att lösa, kunde gå hela dagar, ja, en hel vecka, utan att ta sig någon vila. Hans verksamma hjärna var helt och hållet sysselsatt med att uppleta fakta och bevis och att skärskåda dessa från alla håll; och han vilade ej, förrän han antingen rett ut den trassliga härvan eller övertygat sig om, att hans hypoteser voro ohållbara. Jag märkte snart nog, att han beredde sig på en »nattvaka». Han tog av sig rock och väst, satte på sig en tjock blå nattrock och samlade ihop alla kuddar, han kunde få tag uti. Av dessa gjorde han ett slags låg divan, på vilken han med korslagda ben beredde sig att tillbringa natten; framför sig hade han lagt några uns skäggtobak och en ask tändstickor. Där satt han orörlig, med sin gamla kritpipa i munnen och ögonen stelt riktade mot taket; de blå rökmolnen virvlade sakta omkring honom, och lampskenet föll klart på hans bestämda, fint skurna drag. Så satt han, när jag somnade in, och så satt han ännu, när ett häftigt utrop väckte mig. Den klara morgonsolen strömmade in i rummet, men Sherlock Holmes satt alltjämt kvar på sin plats; han höll fortfarande pipan i munnen, och röken steg som förut upp mot taket; rummet var fult av tjocka tobaksmoln, och av all den tobak, jag föregående kväll sett ligga på divanen, fanns ej den minsta tillstymmelse kvar.
»Är du vaken, Watson?» frågade han.
»Ja.»
»Har du lust att ta dig en åktur på morgonkvisten?»
»Med största nöje.»
»Hoppa då fort i kläderna. Här i huset är ingen människa vaken än, men jag vet, var stallpojken bor, och vi ska' snart !å skjutsen i ordning.»
Han skrattade belåtet, hans ögon strålade — han var en helt annan man än nattens i djupa funderingar försjunkne grubblare.
Jag såg på min klocka. Ej underligt, att ingen var vaken — klockan var tjugufem minuter över fyra. Jag hade knappt slutat min toalett, förrän Holmes kom tillbaka med den underrättelsen, att pojken höll på att spänna för.
»Jag önskar pröva en av mina små teorier», sade han, under det han drog stövlarna på sig. »Jag tror, Watson, att du nu befinner dig i sällskap med en av de största dumbommar i Europa. Jag förtjänar att bli sparkad härifrån och till Charing Cross. Men jag tror likväl, att jag fått reda på nyckeln till hemligheten.»
»Och var är den?» frågade jag småleende.
»I badrummet», svarade han. »Ja, jag skämtar inte», fortsatte han, när han varseblev min tvivlande min. »Jag kommer just därifrån, och jag har tagit den med mig; den ligger i den där lilla resväskan. Skynda på, min vän; jag är riktigt nyfiken se, om den skall passa i låset.»
Vi gingo så tyst som möjligt nerför trappan och ut i det strålande morgonsolskenet. På vägen stod vårt åkdon; en sömndrucken, halvklädd stallpojke höll tömmarna. Vi stego i och rullade snart med god fart mot London. Vi körde om några bondkärror, som förde grönsaker in till staden, men i de på båda sidor om vägen belägna villorna förmärktes intet tecken till liv.
»I flere avseenden har den här ‘affären‘ varit ganska märkvärdig», sade Holmes och satte hästen i duktigt trav. »Jag medger, att jag varit blind som en fladdermus, men det är bättre att bli vis sent än aldrig.»
När vi körde in på gatorna i Surrey, började stadens invånare att sömniga och gäspande titta ut genom sina fönster. vi togo vägen över Waterloo-bridge, åkte uppför Wellington-Street, vände rakt till höger och kommo in på Bow-Street[1]. Sherlock Holmes var bekant för de flesta där, och de vid ingången posterande konstaplarne, gjorde honnör för honom. En av dem tog hand om hästen; den andre förde oss in.
»Vem har vakten?» frågade Holmes.
»Inspektör Bradstreet, sir.»
»Å, god morgon, Bradstreet, hur står det till?»
En lång, korpulent tjänsteman i uniformsmössa och galonerad rock kom just gående längs den stenlagda korridoren.
»Jag skulle gärna vilja säga er ett par ord, Bradstreet.»
»Genast, mr Holmes. Var god och stig in i mitt rum.»
Vi gingo in i ett litet som kontor möblerat rum; en stor huvudbok låg på bordet, och en telefonapparat prydde ena väggen. 1nspektören slog sig ner vid sin pulpet.
»Är det något jag kan stå till tjänst med, mr Holmes?»
»Jag har kommit hit i och för affären med den där tiggaren Boone, ni vet, han, som är anklagad för delaktighet i mr Neville St. Clairs mystiska försvinnande.»
»Ja visst, ja; han sitter inburad och skall snart underkastas vidare förhör.»
»Så har jag hört sägas. Finns hans här?»
»Ja, han sitter i en av cellerna.»
»Är han lugn?»
»Å, ja; han gör inte mycket besvär. Men han är den smutsigaste krabat, jag någonsin sett.»
»Smutsig?»
»Ja, vi kunna knappt få honom att tvätta händerna, och han är så svart i synen som en sotare. Nå ja, när hans sak väl en gång är avgjord, skall nog han som alla andra fångar ha sig ett ordentligt bad; jag tror, att ni, om ni såge honom, skulle hålla med mig om, att han mer än väl behöver det.»
»Jag skulle gärna vilja se honom.»
»Det kan lätt gå för sig. Följ med den här vägen. Ni kan låta väskan stå kvar.»
»Tack, men jag tar den helst med mig.»
»Som ni vill. Kom med hitåt.»
Inspektören förde oss in i en lång gång, öppnade en riglad dörr, gick vidare före oss nedför en brant vindeltrappa och stannade slutligen i en vitrappad korridor med dörrar på båda sidor.
»Han sitter i den tredje cellen till höger», sade inspektören. »Här är det.»
Han sköt försiktigt tillbaka en lucka i dörren och tittade in.
»Han sover», sade han; »ni kan mycket väl se honom.»
Både Holmes och jag närmade oss det lilla gallret. Fången låg med ansiktet vänt mot oss; han var försänkt i djup sömn och andades tungt och hårt. Han var en man av medelstorlek, klädd i grova, för hans »yrke» passande kläder; en kulört skjorta stack ut genom en reva i hans trasiga rock. Inspektören hade rätt — karlen var alldeles ovanligt smutsig; men det tjocka lager av sot och damm, som betäckte hans ansikte, kunde ej dölja dess frånstötande fulhet. Ett brett, illa läkt ärr sträckte sig från hakan till ena ögat och hade genom att dra sig tillsammans vänt upp ena sidan av överläppen så, att tre tänder voro synliga i ett slags hånleende. En massa tovigt eldrött hår hängde ner över panna och ögon.
»Han är en riktig skönhet, inte sant?» sade inspektören.
»Han kan verkligen behöva bli tvättad», svarade Holmes. »Jag trodde det också, och därför ansåg jag det bäst att ta toalettsakerna med mig.»
Han öppnade sin väska och tog till min stora förvåning fram en ofantlig badsvamp.
»He! he! he!» skrattade inspektören. »Ni har då riktigt roliga infall!»
»Om ni nu vill vara snäll och öppna dörren här mycket varsamt, skall jag åtaga mig att snart ge honom ett litet anständigare utseende.»
»Gärna det», svarade inspektören. »Han är just ingen prydnad för våra celler här vid Bow-Street, tycker jag.»
Inspektören satte nyckeln i låset, och vi inträdde tyst och försiktigt i cellen. Den sovande vände på sig, men föll åter genast i djup sömn. Holmes böjde sig ner mot den på golvet stående vattenkrukan, fuktade svampen och drog den ett par gånger kraftigt över fångens ansikte.
»Tillåt mig», sade han högtidligt, »att för er presentera mr Neville St. Clair från Lee i grevskapet Kent.»
Aldrig i mitt liv har jag varit vittne till något dylikt! Karlens ansikte ljusnade likt ett träd, från vilket man skalar barken. Borta var den smutsgrå hyn, borta det hemska, vanställande ärret och den kluvna, förvridna läppen, som givit ansiktet sitt frånstötande utseende! Ett enda ryck kom det toviga, röda håret att försvinna, och på britsen satt en blek, allvarlig man med fina, ädla drag, korpsvart hår och slät, vacker hy; han gnuggade sig i ögonen och såg sig yrvaken och förvirrad omkring.
Så fick han plötsligt sakernas sammanhang klart för sig; han utstötte ett häftigt skrik och dolde ansiktet i sängkudden.
»Store Gud!» utbrast inspektören, »det är ju den försvunne unge mannen. Jag känner igen honom på hans fotografi.»
Fången vände sig om med hela hänsynslösheten hos en människa, som ger sig på nåd och onåd.
»Så är det», sade han. »Och var nu så god och säg mig, för vad man anklagar mig!»
»För att ha tagit livet av mr Neville St. — — å, se så, nu kan man ju inte längre lägga er den synden till last, så framt man ej håller före, att ni försökt begå självmord», sade inspektören skrattande. »Ja, nu har jag i tjugu år tillhört poliskåren, men det här tar då loven av allt, vad jag varit med om.»
»Om jag är mr Neville St. Clair, så är det ju tydligt, att intet brott har blivit begånget och att jag således olagligen kvarhålles i fängelse.»
»Något brott har ni ej begått, men väl ett stort misstag», sade Holmes. »Det hade varit mycket bättre, om ni haft förtroende för er hustru.»
»Det var ej för min hustrus skulle, det var för barnens», jämrade sig fången. »Gud hjälpe mig, men jag ville inte, att de skulle behöva blygas för sin far. O, min Gud, en sådan skandal! Vad skall jag ta mig till!»
Sherlock Holmes satte sig på britsen bredvid honom och klappade honom vänligt på axeln.
»Om saken kommer inför domstolen», sade han, »är det nästan omöjligt att hålla den från allmänhetens kännedom. Kan ni däremot lyckas övertyga polismyndigheterna om, att det ej finnes något att anklaga er för, tror jag ej, att detaljerna behöva komma in i tidningarna. Jag är säker på, att inspektör Bradstreet är snäll och antecknar allt, som ni vill berätta oss, och sedan hemställer saken till vederbörande. I så fall skulle den ej behöva dragas inför någon domstol.»
»Gud välsigne er!» utbrast fången lidelsefullt. »Jag hade gärna utstått fångenskap, ja, till och med döden, hellre än att låta min olycksaliga hemlighet kasta en skugga på mina barns namn!
»Jag har aldrig förr för någon människa talat om min historia. Min far var skollärare i Chesterfield och gav mig en ganska god uppfostran. I min tidiga ungdom reste jag mycket, gav mig in vid teatern och blev slutligen reporter vid en av Londons stora aftontidningar. En dag önskade redaktören få in en serie artiklar rörande tiggeriet i London, och jag erbjöd mig att skriva dem. Detta var början till mina äventyr. Endast genom att själv gå ut och tigga kunde jag få reda på de förhållanden och fakta, jag behövde för mina uppsatser. Som skådespelare hade jag naturligtvis lärt konsten att förkläda mig och hade till och med bland mina kamrater åtnjutit en viss ryktbarhet för min skicklighet i den vägen. Nu drog jag fördel af min lilla talang. Jag sminkade och målade mitt ansikte, och för att uppväcka så stort medlidande som möjligt smetade jag till ett duktigt ärr och fäste upp ena sidan av överläppen med ett stycke häftplåster, så att det såg ut, som hade läppen varit kluven. Så skaffade jag mig en röd peruk och en passande kostym och begav mig till den livligaste delen av City, skenbarligen för att sälja tändstickor, men i själva verket för att tigga. I sju timmar utövade jag mitt ‘yrke‘, och när jag om kvällen kom hem, fann jag till min överraskning, att jag ‘förtjänat‘ icke mindre än tjugosex shillings och fyra pence.
»Jag skrev mina artiklar och tänkte ej mer på saken förrän någon tid därefter; jag hade skrivit på en växel för en god vän och blev krävd på tjugofem pund. Jag visste rakt inte, var jag skulle få pengarne ifrån, men plötsligt fick jag en lysande idé: jag bad växelinnehavaren om fjorton dars anstånd med betalningen, tog mig ett par veckors ledighet och tillbrakte min tid med att under min gamla förklädnad tigga nere i City. Inom tio dar hade jag fått in pengarna och betalt min skuld.
»Ni kan tänka er, hur svårt det kändes att börja arbeta och knoga igen för en lön av två pund i veckan, när jag visste, att jag kunde förtjäna en dubbelt så stor summa om dagen bara genom att smeta litet färg i ansiktet, lägga min mössa på marken och sitta stilla. Min stolthet hade en hård strid att utkämpa mot vinstbegäret, men detta avgick med segern; Jag lämnade min anställning som reporter och satt dag efter dag i det hörn, jag redan från början valt. Mitt vedervärdiga utseende ingav folk medlidande, och mina fickor fylldes med slantar. Det fanns ej mer än en människa, som kände till min hemlighet; det var ägaren av det usla nästet i Swandam-Lane, där jag bodde; var morgon begav jag mig därifrån, förklädd till en trasig, smutsig tiggare, och om kvällen återvände jag dit för att förvandla mig till en hygglig, välklädd, rättskaffens medborgare. Den där krogvärden, en lascar fick bra betalt för sina rum, så att jag visste, att han väl bevarade min hemlighet.
»Snart fann jag, att jag kunde spara ihop ganska ansenliga summor, Jag tror inte, att alla de, som tigga på Londons gator, lyckas förtjäna sju hundra pund om året — ett belopp, som understiger min vanliga ‘inkomst‘ — men jag drog stora fördelar av min skicklighet att måla och sminka mig och ävenledes av den lätthet, med vilken jag kunde ge svar på tal; inom kort var Jag en välkänd ‘figur‘ nere i City. Hela dagen igenom regnade kopparslantar, ja, till och med ett och annat silvermynt ned i min mössa, och det var sällan jag gick hem med mindre än två pund i mina fickor.
»Allteftersom min förmögenhet växte, blevo ock mina anspråk på livet större; jag hyrde ett hus på landet och gifte mig slutligen, utan att någon hade en aning om min verkliga sysselsättning. Min hustru visste, att jag hade något att göra i City — föga anade hon vad.
»Förra måndagen hade jag just slutat mitt arbete för dagen och höll på att kläda om mig i mina rum ovanpå den där opiehålan, när jag händelsevis tittade ut genom fönstret och fick se min hustru stående på gatan med ögonen fästade på mig. Jag utstötte ett rop av häpnad, lyfte upp händerna för att skyla mitt ansikte, rusade ner till min förtrogne, lascaren, och bad honom med all makt hindra vem det vara månde från att komma upp till mig. Jag hörde min hustrus röst, men visste, att hon ej skulle lyckas tränga sig förbi lascaren och komma in till mig. I flygande fart kastade jag av mig mina kläder, tog på mig min tiggarkostym, satte på mig peruken och smorde till mig i ansiktet. Till och med en hustrus skarpa blick skulle ej kunna tränga igenom en så fullständig förklädnad. Så kom jag att tänka på, att man möjligen skulle vilja undersöka rummet och att kläderna i så fall skulle förråda mig. Jag öppnade fönstret och kom i min häftighet en liten skåra, som jag samma morgon gjort i ena fingret, att börja blöda på nytt. Sedan tog jag min rock, som var tung av alla de slantar, jag nyss förut stoppat i fickorna från den lilla läderpung, i vilken jag brukade förvara mina ‘inkomster‘; jag slungade rocken ut genom fönstret, och den försvann i Themsen. Det var meningen, att de andra klädespersedlarna skulle gjort rocken sällskap, men i samma ögonblick rusade poliskonstaplarna uppför trapporna, och ett par minuter därefter fann jag, till min stora lättnad, det måste jag bekänna, att man, i stället för att identifiera mig med mr Neville St. Clair, anklagade mig för att vara nämnde herres mördare.
»Jag tror ej, att jag har något mer att tillägga. Jag beslöt att behålla min förklädnad så länge som möjligt; detta var orsaken till, att jag ej ville tvätta mig i ansiktet. Som jag visste, att min hustru skulle vara förfärligt ängslig, drog jag av min sigillring och gav den, tillika med ett par tillrafsade rader, åt lascaren, i ett ögonblick, då ingen poliskonstapel höll sina ögon fästade på mig. Jag sade henne, att hon ej hade någon anledning till ängslan.»
»Det där budskapet kom fram först i går», sade Holmes.
»Store Gud! Så orolig hon måtte ha varit!»
»Polisen har ej släppt den där lascaren ur sikte», sade inspektör Bradstreet, »och jag förstår mycket väl, att han haft svårt för att obemärkt kunna lägga ett brev på posten. Troligen har han gett det åt någon sjöman, som var hans kund, och denne har glömt av det.»
»Så har det nog varit», sade Holmes med en gillande nick; »det är intet tvivel om den saken. Men har ni aldrig blivit åklagad för olagligt bettlande?»
»Jo, många gånger; men vad gjorde det, om jag fick plikta litet?»
»Nu näste det likväl vara slut med er lilla komedi», sade Bradstreet. »Om polisen tystar ner saken, så får Hugh Boone försvinna ur världen.»
»Ja, därpå har jag avlagt den heligaste ed, en människa kan avlägga,»
»I så fall tror jag mig kunna lova, att inga vidare mått och steg skola tagas. Men om ni börjar på igen, måste sanningen ut. Jag anser, mr Holmes, att vi alla äro er stor tack skyldiga för det utmärkta sätt, på vilket ni rett ut den här affären. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur ni ni uppnår så lyckliga resultat.»
»Det här resultatet har jag uppnått», sade min vän, »genom att sitta stilla och lugn på fem kuddar och röka upp ett helt lod skäggtobak. Men jag tror, Watson, att vi, om vi åka direkt till Baker-Street, ska‘ komma fram i rätt tid till frukosten.»
- ↑ Den gata i London, vid vilken detektiva polisens huvudkontor är beläget.