Slutord (Eskimålif)
| ← Hvad ha vi uträttat? |
|
→ |
Slutord.
Kasta vi nu till afsked en blick tillbaka, hvad ha vi då sett? Vi ha funnit ett af naturen högt begåfvadt folk, som i sitt ursprungliga tillstånd lefde godt och trots sina fel stod på en mycket hög moralisk ståndpunkt, kanske högre än vår egen. Men tack vare vårt kulturarbete, vår mission och våra produkter äro både dess materiella villkor, dess moraliska ståndpunkt och dess samhällsordning bragta i ett sorgligt förfall, och hela folket tycks invigdt åt undergång.
Och ändå har det, som vi sett, behandlats mildare än något annat; vår ursprungliga bevekelsegrund för att komma till landet var att göra de infödda gagn, missionen börjades och ledes fortfarande af entusiastiska och varmhjärtade män, kanske mer än vid någon annan mission. Och den regering, som vakar öfver detta ödesdigra kulturförsök, har mer än någon annan i världen sökt att efter bästa förstånd styra det hela till de inföddes nytta. Måste icke detta ge oss en allvarlig varning? Men se vi oss omkring bland andra naturfolk, är då icke öfverallt frukten af européernas och missionärernas beröring med de infödde den samma?
Hvar äro indianerna? Hvar äro de fordom stolta mexikanerna, hvar äro Perus högt begåfvade inkas, hvar är Tasmaniens urbefolkning, och huru står det till med Australiens vildar? Snart skall icke en af dem vara i stånd till att höja sin anklagande röst mot den ras, som bragte dem undergång. Och Afrika? Ja, det skall ju också kristnas, vi ha redan börjat plundra det, och äro icke negrerna mera seglifvade än de andra, gå väl de samma väg, när nu kristendomen kommer med flygande fanor och klingande spel. Och ändå låta vi icke afskräcka oss, vi tala fortfarande i stora ordalag om att skänka de stackars vildarne kristendomens och civilisationens välsignelser.
Gå vi till nutidens missionärer, äro icke resultaten öfverallt ungefär de samma? Låt oss betrakta ett folk som det kinesiska, hvilket ju står på ett högt kulturstadium och som man därför skulle tro vara bäst egnadt att mottaga den nya läran. Men hvad äro resultaterna? En af »Kinas mest upplysta mandariner», som »själf är kristen och uppfostrad vid europeiska universitet», skrifver i »North China Daily News» en artikel om missionen och dess inflytande,[1] hvari det bl. a. heter: »Är det icke tvärtom en offentlig hemlighet, att det endast är de eländigaste, svagaste, mest okunniga, behöfvande och mest slyngelaktiga bland kineserna, som ha varit och äro hvad missionärerna kalla »omvända». Jag frågar, om det icke kan bevisas, att dessa omvända män, som ha kastat bort sin barnatro, män, som af sina lärare förbjudas att hysa sympati för, ja, till och med uppmanas att förakta vår urgamla historias minnen och traditioner — om det icke kan bevisas, att dessa män, när de ha måst uppge hoppet om världslig vinning, ha varit sämre än kinespöbeln?» — »Missionärerna kunna bl. a. berätta sina åhörare, att mandarinerna äro idioter, som tro på himmelstecken och dylikt nonsens, men följande dag skola de kanske omtala för samma åhörare, att solen och månen verkligen stodo stilla på hebréergeneralen Josuas befallning.» Angående missionens välgörenhet mot de infödda och dess åtgärder för att hindra elände och nöd frågar han: »Kan det bevisas, att denna hjälp är valuta endast för de pengar, som den kinesiska regeringen måste betala för missionärernas beskydd? Jag tror, att endast räntorna af dessa ofantliga summor skulle vara tillräckliga att aflöna en långt större stab af skickliga europeiska läkare och sjuksköterskor.» — »Låt det bevisas, huru mycket som åtgår till att lindra nöd af de millioner, som barmhärtiga människor i Europa och Amerika samla in till kinamissionen. Låt det redas ut, huru mycket som går till underhåll af missionärerna och deras hustrur och barn, till upp byggande af deras präktiga hus och sanatorier, till porto och papper för deras rosenfärgade missionsberättelser, som utgöra hela böcker, till deras kongresser och många andra saker.» — »Är det icke en offentlig hemlighet, att hela missionen är rätt och slätt ett välgörenhetsföretag till förmån för sysslolösa personer i Europa och Amerika?» Han frågar vidare, om det är någon, som tviflar på, att missionärerna med sina »höga tankar om egen ofelbarhet icke kunna vara oförskämda och egenmäktiga, om det är omöjligt för dem att med själftagen myndighet blanda sig i saker, som icke angå dem. Om någon tviflar på, att missionärerna som korporation betraktade äro i stånd till ofvannämnda saker, läs då och lägg märke till tonen och andan i deras skrifverier.»
Är icke detta samma historia om igen från Grönland? Skilnaden är blott, att när kineserna motsätta sig de missionärer, som de icke ha bedt komma dit, så bli de icke allenast slagna och pryglade som i Grönland. När kineserna själfva se olyckan, som hotar, och be »de främmande makterna att i Kinas så väl som i Europas och Amerikas intresse återkalla missionärerna», och detta icke hjälper och de därför vilja fördrifva dem med våld, så anropa dessa herrar, som ha kommit för att predika fredens evangelium, sina regeringar om beskydd och få kanonbåtar och trupper till hjälp, hvilka rikta en ödeläggande eld af projektiler och kartescher mot de infödda, och de fromma missionärerna begära, understödda af sina landsmäns vapen den blodigaste ersättning för den skada de lidit till gods och egendom, glömmande, att det står skrifvet: »Hafver icke guld icke heller silfver icke heller penningar i edra pungar.» (Math. 10, 9).
Vi känna nog igen samma ras, som, då Kina ville försvara sig mot opiets förstörande gift, tvang det genom ett blodigt krig att öppna sina hamnar för handeln därmed, för att européerna skulle kunna förtjäna stora summor, medan det kinesiska samhället undergräfdes. Det är från början till slut en skändlig nedrighet, som är himmelskriande. — Tyvärr, eskimåerna ha alltför rätt, då de anse, att européerna äro slynglar, som borde komma till Grönland för att lära sig moral.
Men äro då missionens resultat bättre på andra håll? Alldeles nyss har det utkommit en statistik öfver förbrytelser i Indien, enligt hvilken det visar sig, att de flesta komma på européernas konto, därefter komma de omvända hinduerna, därnäst anhängare af bramaläran, och bäst äro buddhisterna. Från Afrika känner jag ej till någon statistik, men efter allt hvad jag kan erfara, skall man icke heller där kunna skryta med missionens resultat. Och åt denna hedningamission är också vårt land med om att offra tusental om året, både i Afrika och Indien. Ha vi då så god råd, att dessa pengar ej med större nytta kunde användas här hemma? Det är visserligen en vacker tanke att vilja hjälpa dessa stackars vildar, som man aldrig har sett och hvilkas nöd man icke känner, men månne det icke vore ännu vackrare att hjälpa de många eländiga, hvilkas nöd vi dagligen ha för ögonen? När vi nödvändigt vilja göra godt, hvarför icke börja med det närmaste? Och när alla vore hjälpta här hemma, då kan hända man kunde resa ut och undersöka, om det också finnes nödlidande på andra ställen.
Skola vi då icke en gång få upp ögonen för hvad vi göra? Skola icke från pol till pol alla sanna människovänner resa sig i en enda förkrossande protest mot hela detta oväsen, denna själfgoda, skandalösa behandling af medmänniskor af annan tro och med annan kultur? Är icke bägaren full för länge sedan, och ha vi icke nu mer än tillräcklig erfarenhet för att se det rätta?
Det skall en gång komma en tid, då våra efterkommande skola strängt fördöma oss, då detta oväsen, som man nu anser stämma med den kristna lärans grundsatser skall stämplas som djupt omoraliskt. Då skall moralen ha utvecklat sig så långt, att det endast skall tillåtas driftiga och väl utrustade människor att först noga sätta sig in i ett främmande folks lif och kultur för att undersöka, om det behöfver vårt stöd och, i så fall, på hvad sätt detta bäst kan lämnas, innan man börjar utöfva tryck på det, och blir resultatet, att man intet godt kan uträtta, att då lämna det i fred. Men innan den tiden kommer, skola kanske de flesta af dessa främmande folk vara ödelagda, om de icke redan äro det.
Frågar man till slut, om det då ej finnes något hopp om räddning för det grönländska samhället, då måste väl alla, som känna till förhållandena, medgifva, att det enda villkoret vore, om européerna droge sig helt och hållet bort från landet. Om eskimåerna öfverlämnades åt sig själfva och befriades från allt främmande och störande inflytande, skulle möjligen de gamla förhållandena efterhand åter kunna utveckla sig, och samhället kunde ha hopp om räddning. Men denna möjlighet är nog, åtminstone för lång tid framåt, tyvärr en vacker utopi; ty för det första skulle det väl strida mot en europeisk stats fåfänga att uppge ett en gång börjadt civilisationsförsök, som den har uppskrifvit med stora tal på sitt kreditkonto till uppgörelsen i den andra världen, och för det andra, om danskarna droge tillbaka sina kolonier, så borde också andra nationers fartyg afhållas från att drifva handel med de infödda och sålunda tillföra dem europeiska produkter och bränvin.
Men frånsedt beröringen med oss, är det ännu en fara, som hotar eskimåerna, och det är, att sälens antal aftager i oroande grad. Detta beror icke på den fångst de själfva idka, ty den är försvinnande obetydlig mot de hundratusental nyfödda ungar, som de europeiska och amerikanska sälfångarne hvarje år slå ihjäl, isynnerhet på drifisen nära Newfoundland. Det är alltså här åter den hvita rasen, som vållar eskimåen skada; men att sätta gränser därför, äfven om han visste om det, står icke i hans makt; hans röst höres icke långt. Och dock är det en fångst, som vårt samhälle så ypperligt kunde reda sig förutan, men för honom är sälen lifvet.
Alltså är då detta älskvärda folk oundvikligen bestämdt till undergång eller till att nedsjunka till en skugga af hvad det var. Men grönländaren är munter och glad, kanske lyckligare än de flesta af oss, han ser icke sin olycka och hatar oss icke, utan är vänlig, när vi komma till honom.
Grönland var en gång en god inkomstkälla för den danska staten, men den tiden är förbi, nu kostar den kungl. grönländska handeln och missionen 100,000 om året. Kryolitbrottet vid Ivighet, som ledes af ett danskt bolag, betalar likväl i afgift omkring 100,000 kronor årligen, hvilket nu täcker en del af de öfriga utgifterna, men dessa ha ändå, så vidt jag har mig bekant, varit omkring 100,000 kr. årligen den sista tiden. Och värre kommer det att bli. Är det att vänta, att den danska staten i längden skall hålla detta i gång? Hvad skall då slutet bli? Månne det icke vore riktigare och bättre att först i tid dra in sina utliggare, sedan efterhand lägga ned kolonierna, ge de infödda hamnbyggnader och hus till delning, packa samman sina varulager, föra dem och köpmännen ombord på de nio handelsfartygen och sedan segla tillbaka till Danmark med hela härligheten? En gång skall det kanske ändå ske, men då finns ingen kvar till att befolka detta land. Inlandsisens stelnade liflöshet skall breda ut sig till hafvet, där endast måsens melankoliska läte höres längs de folktomma stränderna. Solen skall gå upp och ner och slösa sin prakt öfver ett öfvergifvet land. Blott någon enda gång besöker ett främmande fartyg de öde kusterna. Men under de långa vinternätterna skola de döda leka sin flammande norrskenslek öfver sitt snölands eviga dödsstillhet.
- ↑ Öfversatt i »Morgenbladet» n:o 636 (17 okt 1891).