Småstycken på forn svenska/Ett fragment af Konunga-Styrelsen

Småstycken på forn svenska I (Klemming 1881) av Gustaf Edvard Klemming Fragment af äldre Vestgöta Lagen

Timmermäns Skrå af 1454  →

Wikisource-användares kommentar: de två pergamentblad varpå denna text finns nedskriven kallas numera för Kungliga Bibliotekets (KB) Handskrift B 193. — I vänster kolumn återfinns en direkt avskrift av handskriften, inklusive dess radbrytning, medan höger har haft vissa förkortningar upplösta, och ord som sträcker sig över två rader sammanfogade.

ETT FRAGMENT
AF
KONUNGA STYRELSEN.

---

Genom det här meddelade, nyligen funna fragmentet af den namnkunniga boken Vm Styrilse Konunga ok Höfdinga är ändtligen den långvariga striden om dess äkthet oåterkalleligen afgjord. Fragmentet, skrifvet på pergament, utgjorde omslag kring

»Mårthen Knutzsons Rekenskap For Konunglige Maiestatz Arff Och Egne Jtem Kyrcke Och Prebende landbönder Wdij werlax Och Pyttis Sochnnar med Eleme Fierdungh &c 1563.»

Utlemnadt från K. Kammararkivet i Stockholm^[1] till Finska senatens arkiv i Helsingfors år 1812, bland den stora samlingen af Finland vidkommade jordeböcker och räkenskaper, blef det först 1867 bemärkt af arkivarien Bohmansson, hvilken åt bibliothekarien Elmgren öfverlemnade fragmentet till närmare granskning och bestämmande. Det består af ett ark eller två blad i folio, fordom de innersta af ett lägg, och har sålunda en fullt sammanhängande skrift. Denna är delad i 2 spalter på sidan, med 27—29 rader; alltsamman utgör således 8 spalter, innehållande 226 korta rader, af hvilka dock de 12 första i båda spalterna 1 och 2 blifvit utskrapade för att lemna en öfverflödigt stor plats åt räkenskapshäftets ofvan anförda rubrik. Genom jemförelse med andra handskrifter kan fullt säkert slutas, att den hvartill dessa blad hört blef skrifven i Vadstena vid pass 1430—40. Fragmentet börjar i slutet af tredje boken, 14:e raden på sid. 52 i Bures upplaga invid orden athäuom tera, och slutar i början af fjerde boken med ordet haghuma, 20:e raden af sidan 58. Det återgifves här bokstafs-troget; hvad de utskrapade raderna i början beträffar, till så stor del det varit möjligt att läsa dem, medelst användande af kemiska reagenser, och för öfrigt, med mindre stil, supplerade efter Bures upplaga, dock med någon jemkning af stafsättet.

Bures bona fides, som redan tillräckligt ådagalägges af företalet till hans upplaga, behöfver nu visserligen icke bevisas eller styrkas; men då dels hans tillvägagående vid utgifvandet kan efter hans egna anteckningar närmare belysas, dels vigtiga slutsatser om arbetet och den begagnade handskriftens ålder ur dem framgå, må följande detaljer här finna en plats.

En ganska lång tid åtgick för Bure innan han fick boken färdig, och att så skedde kan man väsendtligen tillskrifva den store konungen Gustaf II Adolf. Af Bures almanachs-anteckningar^[2] finner man, att han haft flera samtal med konungen i detta ämne alltfrån 1621. Sålunda. skrifver han den 4:de. Juli 1621:

— — — frågade om de böker som K[lonungen] skulle hafva medh sigh och om Ryske Trycket och om Konunga styrsl som Prentas skal

1624 den 23 April:

7 hos konungen om Skåpet om Konunga styrsl och Svenska Grammatica den han begeradhe iagh skulle hel lata framkomma

1624 den 11 December:

1 pom. tal med kon. om Kong. St.

1626 den 25 Februari:

— — — samma dagh kom tijdender at konungen är ventandes innan tre wikur, — — — så måste jagh det studium öwergifwa och börja skriva reent Vtthydningen på de gamle Ord uti Konunga styrslen

Härmed öfverensstämmer fullkomligt det som Bure i dedikationen till dr. Christina berättar om konungens lifliga intresse för den märkliga boken. Den var också tryckt redan flera år innan konungens död, såsom synes af ett citat efter Bures upplaga, anfördt af Baazius på titeln till hans Förklarning öffuer S. Johannis Vppenbarelse, utgifven i Kalmar år 1629. Att så tillgått antyder ock Bure på sitt titelblad med orden »Och efter H. K. M:tz nådige befalning, strax — — trykt blifvin, och sedan i medler tijdh medh torftige Register förbettrad, och nu publicerat. 1634» Uppenbarligen var det registret, d. v. s. »Vtthydningen på de gamle Ord,» som vållade det långa dröjsmålet med utgifvandet; och det må vi icke förtänka Bure, ty uppgiften är icke lätt ännu i denna dag, och var det långt mindre på hans tid. Bures egenhändiga koncept till denna uttydning finnes på Kongl. Bibliotheket, hopbundet med hans Göthiska och Svenska Lexikon, samt har följande titel:

»Vttydhning på de förnämligeste gamble ok obruklige ord ok ordasät i thenne bok som tyckes vara huariom manne hård förstå [med ändring efter bok] och uti Swenska lagboken som almänt äre Landzl Stadzl Vpl Öster Hels»

Uti detta koncept, som är skrifvet sedan boken var tryckt, och hänvisar till upplagans sid- och radtal, har Bure senare infört en mängd ord ur flera andra tryckta och otryckta källor, Svenska, Norska och Isländska; bland hvilka äfven de två nu förlorade urkunderna: Söderköpings-rätten och Skatteboken af 1413, samt den nyligen återfunna Siälinna Thröst. Redan ensamt af denna ordlistas tillvaro är det klart, att Bure icke haft den ringaste afsigt på förfalskning, vare sig af hela boken eller någon del deraf, lika litet som han hyst misstanke, att sådant bedrägeri vore af annan man begånget. Men dessutom gifva åtskilliga ställen märkliga upplysningar om handskriften, hvarför de torde kunna samlade här få meddelas.^[3] De äro följande.

• biddare (uti förre exemplaret står riddare) 34: 22

Här var således i handskriften ett fel, hvilket Bure rättat till öfverensstämmelse med det i närmaste rader 2 gånger förekommande ordet.

• fångeligh 24: 4, facilis acqvisitionis. lätt til fångs så lydher Latinus Textus Senecæ. endogh Svenska Originalet stodh allena fögeligh det är frugalis, temperatus

Här har således Bure tillagt orden »fångelik ok» efter Latinet.

• mansins 3:9 mannins är rättare ty detta s hörer intet til the ord som äre Masculini generis vtan allene Neutri generis &c &c
• manzens 7 gånger på 18 bl. [sidan]

I detta fall har Bure låtit handskriftens former qvarstå, oaktadt han ansett dem ej vara rätta.

• nännä (audacia) stodh i bredden skrifvit och tyks vara authoris retta mening 80: 28. 83: 24, 26.

Här åberopas en glossa i handskriften.

• ovettugan (uti Exemplaret stodh overtughan slukara) 42: 24. 43: 5.

Här har således Bure ändrat handskriften, ehuru mindre lyckligt.

• SIK SIN och SIT brukas i denne boken fast rettare än de nu brukas af mångom. sin land 28: 7.
• samvaru 4: 21. 5: 9. 25: 26. 40: 17. 41: 4. i bland och samvaru flera manna denna phrasin rosar Canzl. Axel Oxst.

Detta öfverensstämmer väl med Bures ord i dedikationen, om konungens fultrogne män och rijksens herrar, som kände arbetet genom konungens meddelanden.

• tottom. tåtar (rettare tåtom ty tåtar äro vridhne och snodde men tottar äro flaghar osnodde vltotta lijntotta)

Här (6: 15) har således Bure låtit handskriftens form gälla.

• täfia (thafia) 24: 7. sapores stodh i Latinska Senecæ exemplar.)

Glossan hos Bure är således hemtad ur Latinska texten, och visar att han jemfört denna, såsom en noggran utgifvare höfves.

• thes 2: 17. (thes werdigh tykkes felas)

Har har således Bure icke ändrat handskriften, oaktadt han trott stället vara felaktigt.

• ämne at hämnas (occasio lägenheet) 23: 12 Juten seger äfne at hefnis. Här af synes at autor har varit en Svenskr

• Å är i samma bok intet annat än A at enast 26: 6. Men här är å sat för de en falliges skul at de icke skulle mykit kymras [och några sidor längre fram:] A för å skrifs mest i denne boken, ty har jagh mest sat å der det skal wara, på det de en fallige des better kuna läsa och förstå å

Häraf synes att handskriften varit ung, emedan hon haft den nya bokstafven å, om också blott undantagsvis.

Litterarum mutatio

Under denna rubrik anför Bure en mängd iakttagelser om handskriftens former, såsom olika mot de på hans egen tid brukliga, Likaså under rubriken

R finale borta

der bland andra exempel förekommer:

• Torf för Tarfr af thetta ordet och flere sådana synes at Author libri hafr varit af Norlanden ty der utlåtes R det wij mykit her söder bruke

Om ock Bures slutsatts ej är riktig, synes dock häraf, och af sådana på flera sidor fortsatta jemförande iakttagelser, att han förfarit som en rättskaffens utgifvare och ingalunda som förfalskare.

• Synonyma vthi Påvens Martini bulla^[4] som står efter Konunga styrsl så försvenskadhe

  Stadhga

  tilbindning

  samsät

  owerenewordning

  widherkennilsom

  vndersändningom

  trolowan

  förlänilsom

  domom ok

  råttom. her ower haffdom eller hawaskulandom

Häraf synes slutligen, att Bures codex innehållit äfven en annan skrift, som icke haft någon hög ålder, ty sådana ord som »owerenewordning» och »hawaskulandom» tillhöra först medeltids-språkets sista tid. Äfven kan nog sannolikt slutas, att det endast var i ett kloster man företog sig afskrifvande af försvenskade påfvebullor; men bland Svenska kloster, utöfvande litterär verksamhet i så sena tider, känna vi nära nog endast Vadstena; och der skrefs äfven, såsom ofvan är anfördt, det nu funna fragmentet. Olikheterna i detta mot Bures codex äro, såsom synes, icke få; hvilket dock icke hindrar, att båda kunna vara afskrifna efter samma original. Skiljaktigheterna bero tydligen på afskrifternas olika ålder och renskrifvare. Fragmentet, som sannolikt är äldre, är tydligen skrifvet af en man, som temligen vilkorligt behandlat sitt original, emedan han bättre förstod det än den senare afskrifvaren; denne åter har trognare kopierat den gamla handskriften, dock dervid begående en mängd läsfel, emedan dess språk och stil var honom för ålderdomligt och svårfattligt. Ett sådant förhållande är ingalunda enstaka i vår gamla litteratur; alldeles samma fall äger rum med t. ex. de två handskrifterna af Medeltids-bibelns första del, parafrasen öfver Moseböckerna;^[5] nunnan som 1526 afskref det nära 200-åriga originalet har lemnat ett mycket felaktigt arbete, men fullt af arkaismer, hvilka saknas i munkens afskrift från 1430-talet, under det denne deremot återger boken redigt och felfriare på sin tids språk. Så ungefär äfven här! Visserligen hafva vi i detta fall blott 200 rader till jemförelse, men spåren i fragmentet af en föryngrande renskrifvare äro dock omisskänliga, om än ej talrika. Vi kunna åtminstone ej annorlunda uppfatta utbytena från witra till wisa, mykla till manga, warden till wardha, uitna till vena, täfka till smaka, slikir till tholikir, ther innan byggia till ther biggia, ovitur till owiis. Flera utelemningar vittna ock om en hand, som tagit sitt uppdrag lättare och mindre noga än den yngre. Huru man än må döma härom, är det likväl klart, att för båda handskrifterna ett äldre original legat till grund; ty de ålderdomliga språkformerna och orden tillhöra ingalunda så sena tider, som de två afskrifterna. Vi kunna ej antaga mindre än 100 år mellan detta förlorade original och fragmentet med sina föryngringar, och komma således till första fjerdedelen, eller i det minsta första hälften af 1300-talet; till hvilken tidpunkt också uppenbarligen arbetets hela språkbygnad hör. Men just från denna tid finna vi en anknytningspunkt i ett annat, icke mindre märkligt litterärt verk: den gamla parafrasen öfver Moseböckerna med dess inledande och afslutande, filosoferande afhandlingar. Båda verken äro oförnekligen utgångna från samma skola, ja man frestas att säga: från samma hand. Hela uppställningen och diktionen, frågorna och motfrågorna, bevisen och motbevisen, lånen från Aristoteles och andra visa mästare, hvilka väl beröfva begge arbetena äran att vara egentliga original-compositioner, men lemna dem obestridd en hög rang som compilationer; slutligen den mästerliga språkbehandlingen, med ett ord: allt bär derom ett tydligt vittnesbörd. Detta är hvad som med säkerhet kan sägas om verkets ålder och tillkomst; ovisst är namnet på bibelparafrasens författare och blir det äfven för Konunga Styrelsen. Men namnet är en underordnad, ja likgiltig fråga; hufvudsaken är arbetet, dess äkthet, språkvärde och ålder. Den långa raden af förslag till författare,^[6] senast ökad med Carl Ulfsson, som var barn eller yngling då det fullmogna verket skrefs, skall icke här förlängas; de äro samtligen blotta gissningar, hvilka icke hafva någon enda faktisk anknytningspunkt och således sakna all grund. Reqviescant in pace! Slutligen har jag gladjen tillkännagifva, att Kejserliga Senaten för Finland, till följd af min võrdsamma framställning och på grund af en högsinnad uppfattning af sakförhållandet, funnit godt öfverlemna fragmentet till Kongl. Bibliothekets ägo; för hvilken ädelmodiga åtgärd hembäres den upplysta, höga Senaten en uppriktig tacksamhet.

G. E. K.

---

Sida:Småstycken på forn svenska I (Klemming 1881).pdf/21 Sida:Småstycken på forn svenska I (Klemming 1881).pdf/22 Sida:Småstycken på forn svenska I (Klemming 1881).pdf/23 Sida:Småstycken på forn svenska I (Klemming 1881).pdf/24 höffdhinga ok ga ok walzmän göra almogha ok vndirdanum sinum tha ganga opta landh ok rike fraan enum höfdhinga ok til enum andrum Ok thy som godhir rättir konungir gör ok bärättir sith landh mz godho forsiio sua ödhir ok fordärfuir girughir höfdhinge thz mz illum olaghum ok margh fallan oräth Ok thy scal godhir ok räthuis konungir vaktha thz at han wardhe ey girugir a sina vndirdana godz thy at huilkin konungir älla höfdhinge thz gör thz wardhir hans fordärfuilse. ok hans ärwingia Nw sighir mästir egidius j sinne book the han giordhe vm konunga styrilse ok the äru tiio8 som godhum konunghum til höre thöm ther sith rike wiil väl älla wiisligha forestanda Försth thz at han scal göma ok warna gamalth kronunna godz ok gamblan konunxlighan räth ok thz huarghin mynska thy ath thz är lakth ok wt giuit aff almoghins wäghna konunge oc hans herscap til vphäldis ok almoghanum til frydh oc frälse badhe thöm ok thera goz. Annat är thz at konungir skal verna thz han forgöre oärligha ällir onytteligha konunxlighit ingieldh thz hanum är laghat til ingiäld ok wphälle ok rikeno til trösth ok froma ok almoghanum til hughnat ok enghin tungha ok hanum syälfwum ok hans arfunghom til loff ok godha eptirdöme Thy ath swa som then fadhir illa forgör sinna barna goz ok fädhirne ok hafuir ther aff lasth ok syndh Sua hafwir then konungir lasth ok syndh then krononna jngiäldh jlla ok onytteligha forgör gifwir thz lekarum älla lodhrarum ok fliklarum ok smikrarum fafängum ok haghuma — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

---

1. Till förekommande af fåfänga förhoppningar kan nämnas, att jag för några år sedan genomsett det väldiga förrådet af pergamentomslag i Kongl. Kammararkivet och löstagit flera hundratal deraf, så väl skrifna, som hufvudsakligen tryckta; men icke funnit ett enda blad af Konunga styrelsen, hvilken min forskning i främsta rummet gälde. Af de qvarlemnade många tusentalen Latinska, förnämligast liturgiska blad, kan ingenting helt bildas, eller något egentligen nytt inhemtas.
2. Förvarade på Kongl. Bibliotheket.
3. Flera deraf hafva redan varit anförda i Svenska Språkets lagar, III: 300—302, samt i Landtmanssons afhandling om språket i K. o. H. S. Ups. 1865.
4. Förmodligen Martin V:s vidlyftiga confirmationsbulla på Birgittiner-klostrens privilegier, af VII Id. Apr. 1419; eller ock någon af de andra bullor samme påfve utfärdat i samma syftning.
5. Se Svenska Medeltidens Bibel-Arbeten, I.
6. För fullständighetens skuld må här anföras ett hittills icke offentliggjordt exempel, huru långt man gått på denna gissningarnas väg angående författaren. Gjörvell skrifver till Warmholtz den 15 Juni 1759: Strand sade mig en den besynnerligaste anecdot i vår Svenska lärdoms historia, at Konung Gustaf Adolf sjelf skrifvit Konunga och Höfdinga Styrelsen och at Antiquarien Bureus, på hans befallning i största hemlighet öfversatt den på gammal Svenska, hvadan ock tankarna äro så höga och sakerna följa i en sådan ordning samt språket så granskat och mera efter grammaticaliska reglor inrättat än man finner i någon annan skrift från hela medelålderen.