Stockholm, Del 3 (Elers 1801)/Kap 105
| ← Cap. Om Södra Broarne. |
|
Cap. Om Stads-grafven, Järnvågen och Bron deröfver. → |
V. CAPITLET
Om Söder-malms första bebyggande.
1. §.
Om Södra Malmens bebyggande och tillväxt, har man af Stadens tid efter annan erhållne Privilegier, i det föregående trodt sig finna, att Åsöna eller Stadens betesmark, icke förr än ifrån K. Gustaf I:s tid, kan anses, såsom en till Staden hörande del eller Förstad. Att den i början af 16:de och äfven förut i medlet af 15:de Seculo, varit på sina ställen bebyggd och haft några få Invånare, kan icke bestridas. Således berättas att Södermalm d. 27 Junii 1454 afbrunnit, så mycket som då byggdt var. Samt 1495 en stor del af Södermalm[1], och bland gamla Handlingarne finnes ett Fundations-bref, till en Prebende 1485, hvarutinnan gifves tvänne trägårdstomter på Södermalm liggande, den ena på Norra sidan vid färska vattnet, som beskrifves hålla 64 alnar till vattnet i längden, och ut uppå vattnet, som pålat var 34 alnar och på bredden 13 alnar. Den andre höll 44 alnar, på längden och 15 på bredden, och låg emellan Mårten Fromes och Peder Dobbins tomt.
Belägenheten så nära Staden, der Stockholms Borgare förmodeligen, äfven som på Norremalm haft någre inhägnader och Kålgårdar; der det gamla Marie Magdalena och Sture Capellet var anlagdt, med flere skäl, som framdeles förekomma; synes sådant nogsamt bestyrka; men så bör ock dervid i hugkommas de förödelser, som så ofta öfvergingo Malmarne, i synnerhet, då endast farhågan för en annalkande fiende, föranledde till deras ödeläggande. Carl Knutsson förböd, i så fredlösa tider, Malmarnes bebyggande med bättre och fastare hus 1455. Innan han 1457 flydde ur Riket, lät Han afbränna både Södra och Norra Malmen, att hindra Stadens belägring af Erke-Biskop Jöns Bengtsson, och 1502, d. 12 Maji, tände Stockholms boerne eld, på Malmarne för K. Hanses befarade ankomst.
2. §.
Vid K. Gustaf I:s lyckeliga intåg i Stockholm d. 23. Junii 1523, fann Han icke Stockholm i det tillstånd, som då han sist hade lämnadt det. Södermalm hade utom sina Capell intet bebodt hus[2], och med grämelse såg Han sin Hufvudstads förfall och att den samma var nästan utblottad på Invånare.
Att Malmen sent och långsamt blifvit bebyggd och bebodd, inhämtas med nog säkerhet, af Stadens älldre räkenskaper. Uti 1:sta Del. 9 Cap. om folkmängden och husens antal i Stockholm, är ett sammandrag intagit, af mantalet och hushållen på Södermalm; och finnes deraf, att hushållen bestego sig 1517, till ett antal af 17, som betalade Skottpenningar; 1518 och 1519 allenast till 7, och under belägringen 1520 endast till 4, samt de följande åren, till och med 1525 upptages för Södermalm intet hushåll, som betalat Skot, eller Skatt till Staden. Af senare räkenskaper åter finnes, uti 1550 års tomtebok, 13 tomter på Södermalm upräknade, som betalade hus och tomtören 90 mark och 5 öre, och Skotp:gr betalades samma år af 16 Borgare derstädes. År 1558 betalade 23 Malmboer Skotp:gr 15 m. 7 öre; 1561 tomtören af Södermalm 165. m. 1. öre. o. s. v., hvaraf nogsamt dömas kan, om Malmens progressiva tillväxt och förkofran, under K. Gustaf I:s lyckeliga Regemente.
Af 1547 års Charta finnes väl strax utom yttre Södra port och tornet, samt omkring Sture-Capellet, någon början till gator och qvarter, ehuru utan all ordning och regularitet, samt vid Stränderne närmast Staden, åtskillige bodar eller små hus, äfven ut på vattnet anlagde; men att det alltsammans antingen blifvit afbrändt 1502 d. 12 Maji och 1554 d. 27 Junii, då Södermalm led stor skada af vådeld (Ryz. l. c. p. 67), eller afröjdt, visar en senare Charta af 1640, föreställande Södermalm, efter gatu regleringen, omkring år 1636, indelt i sina ordenteligare qvarter och med sina räta gator afmätt och utstakad. Förenämde 1636 års bref innehöll, att på Södermalm skulle Malmgårdar byggas.
3. §.
Att Norra Malmen varit af ållder förr bebyggd, än den Södra, synes deraf bevisligt, att större delen af förstnämde Malm tillhörde Clarae Kloster, som uthyrde tomter till bebyggande; att K. Magnus Ladulås redan 1258, gaf Klostret ett Privilegium till befrämjande af dess inkomst, så medelst, att alla som ville bebygga Klostrets tomter, skulle njuta samma friheter som Stadens Borgare innom murarne, och att Invånarne derstädes omkring 1340 utgjorde en egen liten församling.
Sedan åter Malmarne vid K. Gustaf I:s anträde till Regeringen, voro uti ett lika ödelagdt tillstånd, blef förmodeligen de gamle, förut bebodde tomter, med sina Kåltäppor och trägårdar, af forna ägare förr odlade och bebyggde; än att nya i det ändamålet upptoges på Södra Malmen, som ännu till en del var Stadens utmark och mulbete, och dessutan i anseende till sin oländighet, sina höga berg och backar, som äfven hindrade en vigare tillgång till vatnet; dertill mindre beqväm och gynnande. Härvid kunde ytterligare det skäl tilläggas, att Norra Malmen indeltes i tvänne församlingar 1643, då en sådan fördelning på Södermalm först skedde 1654.