Stockholm, Del 3 (Elers 1801)/Kap 405
| ← Cap. Om Gamla Gillen i Stockholm. |
|
Om Garnisonen och Inqvarteringen i Stockholm. → |
V.
Secter och Svärmare i Stockholm.
De förste Svärmare som oroade Stockholm efter Reformationen, voro tvänne Vederdöpare, som år 1524 ifrån Holland, sjöledes hit ankommo. Melchior Rink, en Bundtmakare, och Knippert Dollingh, en Krämare, inbillade de få evangeliske, att de voro af deras tro och lära; och sjelfve M. Olof Petri, lät sig äfven af dem bedragas. Under Konungens frånvaro, började desse Svärmare ett hiskeligt oväsende: Melchior bröt sig in uti S. Johannis Kyrka och Predikade öfver Johannis Uppenbarelse; Knippert Dollingh framfor på andra ställen i Staden, med lika våld och ursinnighet. De kastade beläten ur Kyrkorne, förstörde Orgelverken samt andra Kyrko-prydnader, och skriade att de drefvos omedelbarligen af den H. ande, hvilken igenom deras mund talade. Hela Staden kom häraf i rörelse. De Evangeliske Prästerne, Olof Petri, och Mich. Langerben, tego härvid af bestörtning, och de enfalldiga Nyläringar inbillade sig, att detta var arten af den lära de borde tro och förfäckta. Upploppet föll i menighetens smak och snart uppfylldes alla Kyrkor med Predikanter af allahanda skrån, och äfven Qvinfolk fingo ingifvelser att predika.
I ett sådant allmänt tumult; återkom K. Gustaf. Olof Petri och Langerben förekallades och förebråddes deras flathet. Krämaren och Bundtmakaren dömdes som fredsförstörare och Guds ords föraktare; men blefvo förskonte; utjagades af Riket med tillsägelse vid lifsstraff, om de vågade sig tillbaka[1].
Tyske Köp-Svännerne hade 1529 antagit en Tysk Predikant, Tileman, som emot förbud predikade, under bar himmel på Södermalm, emot Herrar och Furstar. Fyra af desse Köp-Svänner blefvo häcktade, till Konungens återkomst[2]; men blefvo sedan emot borgen lösgifne[3].
Gustafs närvaro var allestädes i Riket nödvändig, och Han erfor dageligen, huru som Religionen likasom Politiken, hade sine kättare, sine Svärmare och partier.
Det buller och den oro, som af K. Johan III:s Liturgie och K. Sigismunds förledde nitällskan för Påfviska läran, i Stat och Kyrka förorsakades; hör till allmänna Kyrko-Historien.
Det hände sedan Evangelii rena lära åter blifvit befästad och besvuren, samt Kyrko-Ceremonierne föreskrefne och gillade, att Gudacktigheten eller skenheligheten, förledd af nitet, högmodet och en falsk förtröstan till en inbillad egen rättfärdiggörelse, stundom fördes till ytterligheter, som icke voro med Religions-stadgarne öfverensstämmande.
Konung Carl XI inhämtade således, genom Öfverståthållare-Ämbetet, att hemlige sammankomster i Stockholm blefvo hållne hos De Geer och Claude Roquet, till enskilt Gudstjensts begående. Sedan de förut blifvit åtvarnade att dermed afstå, befallte K. i bref till Öfverståthållaren, att ett sådant exercitium, af främmande Religion ej fick tillåtas emot Religions författningarne. (K. B. Ljungby d. 16 Nov. 1678).
För Pietisteri och hemlige Conventiclar anklagades åtskillige personer 1702. För slike Gudacktighets-öfningar i flere Personers närvaro, der tal och betracktelser i andeliga ämnen åhördes, angafs äfven i Consistorio 1713, Assessoren i Kammar-Revisionen Georg Lybecker, Myntmäst. Carelberg, en von Wolker, m. fl. År 1723 i Aug. månad, hade Öfv. Lieut. Cedersparre, Auditeuren Breant, m. fl. som i Konungens utslag af d. 12 Jan. 1726 uppräknas, samlat sig i Sickla by, vid Hammarby sjön, till egen Gudstjensts hållande; hvaröfver på Consistorii holmensis anmälan hos Justitie-Cantzellers-Ämbetet, en särskilt Commission, till målets undersökande nedsattes. Ehuru de anklagade, om några emot den Christeliga läran stridande satser, eller deras utspridande, icke kunde öfvertygas; fann K. M:t dem, genom en således oloflig och förbuden sammankomst, emot författningarne af 1713 och 1721, dock hafva gjort sig till straff skyldige; men ville af nåd, dem derifrån förskona, med varning att ställa sig K. M:ts då förnyade förbud, emot slika sammankomster till noga efterlefnad[4].
Grefve Bonde i sina Historiska upplysningar om Sverige, under K. Fredrich I:s Regering, förmäler: att år 1734 d. 26 Sept., omkring 50 förenade personer och deribland någre hederlige slägter, skola hemligen begifvit sig ifrån Stockholm till Köpenhamn, att efter allmänna rycktet, vidare afresa, till Asien eller America, att der uppsöka ett ställe, hvarest de med mera frihet, än uti Stockholm, måtte ostörde få hålla sin Gudstjenst.
För några besynnerliga lärosatser, antastades Kyrkoherden i S. Jacob, Erik Tolstadius, 1736, hvarom vidlöftige tryckte handlingar kunna läsas i Nordische Samlungen, 1761, 8:o, 2 Band.
Den så kallade Nya Secten, bestående af en hop löst folk, som 1781 fördristade sig i Församlingarne i Stockholm, göra buller och oväsende; hyste egna tankar, om de heliga Sacramenten, om Läro-Ämbetet, hvartill ingen annan skickelighet och kallelse var nödig, än Inspiration, och om den osynliga Församlingen, som icke behöfde Kyrkor och Tempel, m. m. Detta Svärmeri förföll snart, endast genom den vidtagne anstalt, att låta nya Sectens bedrägerier, på skådeplatsen föreställas. Om slike Svärmare, säger en vitter Författare: il ne faut, ni les accabler, ni les faire perir sur l'echafaud, ou le bucher; les jouer sur un théater, c'est opposer Comédie à Comédie, et ce moyen paroit simple et naturel [5].
De så kallade Främlingar på jorden, som vistas på Värmdön: höra väl egenteligen icke vidare till denna beskrifning, än att de hafva en egen, sig tillhandlad begrafningsplats, på Johannis Kyrkogård; men här må dock anföras, den ansökning, som de under namn af Invånare på Skedviks gård, i Vermdö Sochen och Stockholms Län, igenom Agneta S. Leverin, M. Lud. Bluth, Mich. Ottosson, Mart. Hahn, Johanna Schenbom och Nicl. Kleen, i underd. inlämnade, att de som i visse delar, från Svenska Kyrkan voro skiljacktige, måtte förklaras inbegrepne, under Tolerance Placatet af d. 24 Jan. 1781; och att K. M:t uti Resolutionen derå, behagade dertill lämna Dess nådiga bifall, till vederbörandes efterrättelse. (Stockh. Slott d. 13 Maji 1782).
Bergs-Rådinnan Christina Hjärne född Rudbeck, anhöllt i underd. att de, af den så kallade Brödra Församlingen, som uti hännes hus, vid lilla Trägårdsgatan, på Norremalm, uti flere år tillbaka varit boende, måtte jämte de Stadens Invånare, som med dem gjort bekantskap, nådigst tillåtas, att till inbördes uppbyggelse, uti Gudacktighets-öfningar, få än vidare ostörde sammankomma och till deras mera beqvämlighet, på hännes gårds-tomt, till den ändan, en Sal inrätta låta. Så vida desse Personer ej försummade allmänne Gudstjensten och under sine andackts öfningar iackttogo, anständighet, ville K. M:t: i nåder tillåta dem, att dermed få fortfara, under den allmänna tillsyn, som vederbörande i slike fall tillkommer; bifallandes jämväl, att till deras sammankomster, en sådan Sal, som blifvit begärd, måtte på Bergs-Rådinnans gårds-tomt få inrättas; så vida det sker, efter de i Byggnings-ordningen utstakade reglor. (Ref. d. 12 Sept. 1783).
En större vidlöftighet, synes detta ämnet, här icke fordra. Att fritänkeri verkar till sedernes fördärf, och att en lära som icke i lefvernet, genom dygdige och vackra efterdömen stadfästes; försvagar samfundsbandet, och rubbar grundvalen, hvaruppå ett roligt och lagligt Regemente hvilar; derom vittnar slutet af 18 Seklets allmänna Historia.