Stockholms Oordenteligheter/Nummer 15
| ← Nummer 14 |
|
Nummer 16 → |
| Annonserades i Dagligt Allehanda den 19 januari 1771. |
Stockholms
Oordenteligheter.
N:o 15.
Tjufwar: et märkwärdigt ämne. De
äro förhatelige, de böra förföljas och
utrotas; men, huru skal det en gång
kunna werkställas? - - - Huru och på
hwad sätt skal man kunna befrias ifrån
dessa, den Allmänna Säkerhetens Wägg-Löss,
och nödwändiga Onda? - - - Jag wet
ingen annan råd, än at märka dem med
Bokstafwen T, som borde wara Tjuf-Märke,
inbrändt på kindbenet, sedan de stulit twå
eller tre gånger, så at det, efter Lagens
Bokstaf, är med Kropps-Plikt belagdt,
swarande emot Stölden; - - - man kunde, til
Controlls erhållande, första gången
brandmärka dem uti Rättens Förmak på högra, och
andra gången på wänstra axelen; och då en
Tjuf befunnes under Ransakningen wara 2:ne
gånger brandmärkt, sig til förbättring, borde
han 3:dje gången märkas i ansigtet med
Tjuf-Märket T, på det Holländska sättet, så at
Allmänheten kunde taga sig til wara för den
skadeliga Medlemmen i Samhället.
Någon torde inwända, at sådant wore, bota ondt med hälften wärre; - - - men som man om Tjufwar gemenligen har det minsta hopp om bättring; så torde hända, at just et sådant märke förbättrade Uslingen, som sjelf måste widgå, det han eller hon hafwa warit Tjufwar, men nu mera wilja bättra sig, och genom ärlighet söka bewisa sin föresats, då de hos ärligit Folk blifwa antagne til tjenst eller arbete, med den Stämpel de hafwa. Hwar och en eftertänksam människa lär icke anförtro sådane Personer Syslor af wärde; utan i det stället gifwa dem Arbete til lifs-uppehälle; - - - och jag äger mer hopp om en brandmärkter Tjuf, än om en af Nåder frigifwen. - - - Den förra måste i alla sina lifsdagar erkänna sitt brott, hwarföre han, til egit straff och andras warnagel, är utmärkt: den senare inbillar sig wara glömd hos Almänheten, ehuru stor Canaille han må hafwa warit.
Spö-Straffet beskrifwes wara til andras warning; men beklageligen warnas däraf ganska få: om hwilket Ämne uti Wecko-Skriften Posten utförligare är afhandladt, och bewises därmed, at ofta, under det en Tjuf får spö eller warder hängd, stjäl en annan, liksom i harm af warnageln, til dess han kommer i samma öde.
För öfrigit wet man af erfarenhet, at den, som en gång undergått kropps-plikt, aktar ej stort, at famntaga Pålen, om det ock wore Kåken. - - - NB. Måntro ej mången skulle förbättras ifrån sin galenskap, med et à twå Brand-Märken på axelen, för at slippa det tredje i ansigtet? - - - och måntro Galgen skrämer någon Tjuf? - - Den Allmänna Säkerheten ropar, - - - Människo-Lag befaller, at Tjufwen skal hängas; men GUDs Lag säger: Du skal icke dräpa! Jag wet icke, hwilkendera Lagen är kraftigast - - - Mera härom, i fall så skulle betarfwas, en annan gång.
Wi hafwa Fiscaler i mångahanda måtto, men sakna et slag, som torde wara af det angelägnaste slaget; de skulle kallas Christendoms-Fiscaler. Sådanes skyldighet borde wara, at angifwa Lärare och Åhörare för wederbörande Consistorier, så snart de funno något, som wore stridande emot Läran och det Christeliga Lefwernet. E. g. Kyrko-Oordningar och Församlingens Inwånares sjelftagna Frihet, emot hwad Lagen och god Ordning fordrar, til hela Samhällets wid makt hållande uti godt och Christeligt skick. - - År 1765, den 4 December, utkom Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, angående Plikt och Straff för dem, som försumma biwistandet af Catechismi Förhör, etc.; men intil denna dag twiflar jag uppå, det någon blifwit pliktfälld, mindre straffad; då man likwäl har ordsak at tro, det på många ställen Obserwationer hade kunnat göras, både öfwer Husbönder och Tjenare, där endera saknats wid sådana Allmänna Förhör.
Frågan blifwer då: Månne det icke wore nödigt, åtminstone i Stockholm, at få en Consistorie-Fiscal, hwilken fromme och redelige Präst-Män kunde påkalla, til god Ordnings bewakande i Kyrko-Saker? Han borde aldrig blifwa Präst, men prestera Pastoral-Examen, jämte sin Lag-Kundskap; som egenteligen borde innefatta de stycken, som under Dom-Capitel och Consistorier höra, och i de Ämnen, som dem widkomma. Han borde wara wäl lönt, och aldrig tillåtas at befatta sig med andre, än Ecclesiastique Mål. - - Til denna Sysla fordras, såsom man plägar säga, en hel Karl: och at få en hel Karl, en Christendoms-Fifcal, som sjelf är Christen, - - - det lärer blifwa swårare, än at utfinna dess Lönings-Fond. - - GUD wet bäst, at en sådan behöfwes, både för - - - och Åhörare; - - - men den finnes ej hos oss, och skulle kanske ej wäl kunna trifwas ibland oss, då båda twå wilja hälst wara utan Fiscal; på det de må kunna lefwa efter sin egen behageliga wilja.
Nyttan af en sådan Tjensts inrättande blefwe mångfaldig. - - - Prästen wore urskuldad; - - - Fiscalen wore Måls-Man; - - - den owärdsamme gåfwe akt; och GUDs Församling i Stockholm skulle förena sin Mechaniska med den rätta och sanna Religionen.
När den Fattige någon gång wågar knota öfwer den upstigande Dyrheten, samt i synnerhet, om han är nog djerf at ingå i undersökningar om grunderna til den samma, och wågar finna, at sjelfswåldet hos wissa Personer utgör en af desa hufwud-grunder; får han gemenligen til sluteligt swar: Wil Ni intet köpa min Wara för det pris, til hwilket jag behagar sälja henne, så kan Ni låta blifwat. Jag rår om min Egendom, och ingen kan twinga mig, at släppa den emot min wilja. Detta är på ena sidan aldeles riktigt: hwar och en är werkeligen Herre öfwer sin Wara, och aldraminst kan någon i en Fri Stat påläggas, at, om han ej wil, bortbyta sin Egendom. Men denna Regel måste tåla et undantag, där endast wissa Personer, genom Författningarne, äga rättighet, at sälja wissa Waror. Meningen kan aldrig wara, at dessa skola äga lof, at, efter behag, skinna på sina Medborgare. Därföre hafwa ock en del fått Taxor, hwilka dock, antingen i deras natur äro sådane, at de ej kunna handhafwas, eller ock blifwa det genom Personerne, som skola exequera dem: hwilketdera må wara skulden, lämnar jag för denna gången at närmare undersöka, äfwen som det, hwarföre en del Skrån fått Taxor och andre icke? At komma til bote-medlet emot den allmänna Dyrheten, öfwer hwilken man nu åter börjat klaga; tyckes et sätt til dess hämmande wara helt naturligt, hwilket man dock ej ännu försökt. Om en Skrå eller Societets-Man påstår, at han ej kan sälja sin Wara för det pris han sålt förut, eller om han ej kan förmås at följa Taxan, hwilka bägge delar nu som bäst hos oss hända; om han enständigt ropar på sin ägande rätt til sin Wara, - - - låt honom göra det; låt honom behålla sin Egendom; men gif endast androm utom Skrået frihet, at sälja samma Wara, de kunna säkert göra det för billigare pris, efter de ej straxt wilja ockra så mycket, och i början behöfwa at etablera sin Credit. Om det blir Collision imellan twå millioner människor eller några få enskiltas interesse, hwilket bör wäl då prewalera? Jag menar ock, at erfarenheten styrker min sats. Sedan en del af wåra Medborgare, t. ex. afskedade Soldater, Gardes-Karlar, m. m., fått den så naturliga rättigheten, at föda sig med hwad slags arbete de kunde; utan at anses som Bönhasar, hafwa de onekeligen fällt priset på wissa Waror, besynnerligen här i Stockholm. Skada allenast, at det äro Persedlar af mindre betydenhet, med hwilkas förfärdigande de kunna sysselsätta sig. - - - Men jag ser redan sjelf, at jag rört et alt för ömtåligt Ämne.
Jag darrar nästan, när jag tänker på det Ämnet jag nu ämnar widröra. Det är min lycka, at jag är Anonyme; ty finge min Bryggare weta hwem jag är, så skickade han mig än sämre Dricka, än han gör, låte mig wänta än längre, än hans wana är; hwilket han dock gör skäligen länge; och ända til Hans Dräng wore impertinentare, när han ändteligen komme med Fatet. Lika mycket, jag måste ändå säga ut Saken, sådan hon är. - - - Den angår intet Taxan; jag klagar ej därefwer, at den icke följes; jag dristar aldeles icke göra det; - - - jag önskade endast, at för mina Pengar altid få godt och smakligt Dricka; jag tyckes ju ha rättighet at fordra det? Lika så wille jag, at Kärlen woro wäl ansade; den som tar en förmodelig god betalning, bör kunna hinna med at se eller låta se efter sådant. Det är ej nog, at Faten hastigt sköljas med kallt watten, - - - jag har hört förnuftiga Hushållerskor säga, at de aldrig bli fria från osmak och syra, utan genom Enlag, som ändå flere gånger bör ösas i dem. At wårt sura och elaka Dricka i Stockholm, särdeles sommar-tiderne, til en god del härror af den wårdslöshet, hwarmed Faten rengöras, är en afgjord sak. - - - Ännu en önskan wille jag göra för mina Pengar; men kanske jag önskar för mycket: jag skal blott nämna den med et par ord. Jag önskade, at min Bryggare wille skicka mig Dricks-Fat, som icke läkte; eller ock, då sådant händer och han därom påminnes, återtaga dem och skrifwa skadan på sin räkning, efter den werkeligen härrört genom hans egit eller hans Betjenings fel; men icke med en myndig Ton låta swara, at om jag ej toge Fatet och Drickat, sådant det komme i mitt hus, så kunde jag låta blifwat.
En Fråga upgifwes uti Stockholms Oordentligheter: Om det icke wore nödigt, til Wed-Prisets jämkande öfwer Wintern, at kröna (som man plägar kalla’t) en dubbel mängd af Wed-Båtar, som af Stadens Cassa inlöstes om Wår-Tiden, etc., endast för at kunna hålla priset om Winter-Tiden? - - - Som ock: Om det är pardonabelt, at, i Kongl. Residence-Staden, en Sex Månaders Prowision af högsta Nödwändighets-Wara ofta skal brista för Inwånare? eller alt för dyrt betalas?
Tryckte i Kongl. Tryckeriet, År 1771.