Stolthet och fördom/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 68 ]

ELFTE KAPITLET.

Då damerna drogo sig tillbaka efter middagen skyndade Elisabet upp till sin syster, och då hon såg, att hon var väl skyddad mot förkylning, följde hon henne ner till salongen, där hon välkomnades av sina två vänner med många uttryck av glädje, och Elisabet hade aldrig sett dem så angenäma som under den timme, som förgick, innan herrarna kommo in. Deras konversationstalang var betydande. De kunde noggrant beskriva en festlig tillställning, på ett humoristiskt sätt berätta en anekdot och muntert skratta åt sin umgängeskrets.

Men när herrarna kommo in, var Jane icke längre det främsta föremålet för deras uppmärksamhet. Miss Bingleys ögon vändes genast mot Darcy, och hon hade något att säga honom, innan han tagit många steg. Han vände sig genast till miss Bennet med en artig lyckönskan; mr Hurst gjorde också en lätt bugning för henne och sade, att han var »mycket glad», men Bingleys hälsning utmärktes framför de andras av hjärtlighet och värme. Han lade öppet sin glädje i dagen och var full av uppmärksamhet. Den första halvtimmen sysslade man med att sätta in en brasa, för att hon icke skulle taga skada av ombytet av rum, och enligt hans önskan flyttade [ 69 ]Jane sig till andra sidan av eldstaden, för att hon skulle komma längre från dörren. Han satte sig därpå vid hennes sida och talade knappast med någon annan. Elisabet, som satt och arbetade i hörnet mitt emot, iakttog allt detta med stor glädje.

Sedan man druckit te, påminde mr Hurst sin svägerska om spelbordet, men förgäves. Hon hade på enskild väg fått veta, att mr Darcy icke önskade spela kort, och mr Hurst fann snart sin öppet framställda begäran avslagen. Hon försäkrade honom, att ingen ämnade spela, och hela sällskapets tystnad med avseende på saken tycktes giva henne rätt. Mr Hurst hade följaktligen ingenting annat att göra än att sträcka ut sig på en soffa och taga sig en lur. Darcy tog fram en bok, miss Bingley gjorde detsamma, och mrs Hurst, huvudsakligen sysselsatt med att leka med sina armband och ringar, deltog då och då i sin brors samtal med miss Bennet.

Miss Bingleys uppmärksamhet var lika mycket upptagen av att iakttaga fortgången av mr Darcys läsning som av sin egen, och hon gjorde oupphörligt någon fråga eller såg på den sida, han läste. Hon kunde emellertid icke förmå honom till något samtal, han endast besvarade hennes frågor och läste vidare. Slutligen, alldeles uttröttad av sina försök att finna något nöje i sin egen bok, som hon hade valt endast därför, att det var andra delen av hans, gav hon till en väldig gäspning och sade: — Så trevligt det är att tillbringa en afton på detta sätt! Jag försäkrar, att det inte finns något nöje, som går upp mot läsning! Så mycket fortare man blir trött på [ 70 ]allt annat än en bok! När jag får ett eget hem, kommer jag att bli högst olycklig, om jag inte får ett förträffligt bibliotek.

Ingen svarade henne. Då gäspade hon igen, lade ifrån sig boken och såg sig omkring i rummet för att få fatt på något att roa sig med. Då hon hörde sin bror tala med miss Bennet om en bal, vände hon sig plötsligt till honom och sade:

— Det var sant, Charles, är det verkligen din allvarliga avsikt att ställa till en bal på Netherfield? Jag vill råda dig, innan du fattar ditt beslut, att höra dig för om det härvarande sällskapets önskningar; om jag inte misstar mig, finns det några bland oss, för vilka en bal skulle vara snarare ett straff än ett nöje.

— Om du menar Darcy, utropade hennes bror, så kan han gå till sängs, om han så behagar, innan den börjar — men vad balen beträffar, så är den en avgjord sak, och så snart Nicholls lagat tillräckligt med klar buljong, skall jag skicka omkring bjudningskorten.

— Jag skulle tycka oändligt mycket mer om balen, svarade hon, om de försiggingo på ett annat sätt, men sådana som dylika tillställningar vanligtvis äro, äro de odrägligt tråkiga. Det skulle sannerligen vara mycket mer förnuftigt, om konversation i stället för dans stode på dagordningen.

— Mycket mera förnuftigt, min kära Caroline, det medger jag, men då skulle det inte alls få karaktären av en bal.

[ 71 ]Miss Bingley svarade icke, och strax därpå steg hon upp och började promenera omkring rummet. Hennes figur var elegant, och hon rörde sig vackert; — men Darcy, för vilken allt var ämnat, var ännu obevekligt försjunken i sin läsning. I sin förtvivlan beslöt hon att våga ännu en kupp och, i det hon vände sig till Elisabet, sade hon:

— Miss Eliza Bennet, låt mig övertala er att följa mitt exempel och ta en titt omkring rummet. Jag försäkrar er, att det är mycket uppfriskande, sedan man setat så länge i samma ställning.

Elisabet blev överraskad, men gick genast in därpå. Miss Bingley lyckades icke mindre med avseende på det verkliga målet för hennes artighet. Mr Darcy såg upp. Han var lika förvånad över den ovanliga uppmärksamheten från det hållet, som Elisabet själv kunde vara, och slog omedvetet igen boken. Han blev genast anmodad att sluta sig till dem, men han avböjde det med den anmärkningen, att han endast kunde tänka sig två skäl för deras promenad fram och tillbaka i rummet, och på båda dessa skulle hans deltagande däri inverka störande. — Vad kunde han mena? Hon längtade, så att hon kunde dö, efter att få veta, vilken hans mening var och frågade Elisabet, om hon alls kunde förstå honom.

— Inte alls, var hennes svar, men lita på att han ämnar vara sträng mot oss, och det säkraste sättet för oss att gäcka hans förväntningar är att inte fråga något därom.

Miss Bingley kunde dock icke vara med om att i någonting gäcka mr Darcys förväntningar och [ 72 ]fortsatte därför att bedja om en förklaring av hans två skäl.

— Jag har alldeles ingenting emot att förklara dem, sade han, så snart hon tillät honom att tala. Antingen väljer ni detta sätt att tillbringa er afton, därför att ni har förtroenden att meddela varandra och hemligheter att tala om, eller därför att ni äro medvetna om att era figurer framträda mest till sin fördel, då ni går; om det första är fallet, skulle jag på ett mycket opassande sätt tränga mig på er, i det andra fallet däremot kan jag beundra er mycket bättre, där jag sitter vid brasan.

— Det var rysligt, utropade miss Bingley, jag har aldrig hört något så gement. Hur ska vi kunna straffa honom för sådana ord?

— Ingenting är lättare, om ni har lust, sade Elisabet. Vi kunna alla plåga och straffa varandra. Reta honom, skratta åt honom! På så förtrolig fot som ni står med honom, måste ni veta, hur det skall tillgå.

— På min ära, det vet jag inte. Jag försäkrar er, att min förtrolighet inte ännu har lärt mig det. Att reta en person med lugnt lynne och själsnärvaro! Nej, nej, jag känner, att han därvid kan bjuda oss spetsen. Och vad skratt angår, så ska vi inte göra oss löjliga genom att försöka skratta utan anledning. Mr Darcy kan lyckönska sig.

— Mr Darcy är inte något föremål för skratt! utropade Elisabet. Detta är en ovanlig förmån, och jag hoppas, att den fortfarande kommer att bli ovanlig, ty det skulle för mig vara en stor förlust att ha [ 73 ]många sådana bekantskaper. Jag tycker mycket om ett gott skratt.

— Miss Bingley, sade han, har tilltrott mig mera än jag förtjänar. Den förståndigaste och bästa av människor — ja, den förståndigaste och bästa av deras handlingar kan göras till föremål för löje av en person, vars främsta mål i livet är skämt.

— Visserligen, svarade Elisabet, finns det sådana människor, men jag hoppas, att jag inte är en av dem. Jag hoppas, att jag aldrig gör narr av vad som är förståndigt eller gott. Dårskaper och dumheter, griller och inkonsekvenser roa mig verkligen, det tillstår jag, och jag skrattar däråt, så ofta jag kan. Men sådana saker, förmodar jag, äro just vad ni är fri från.

— Detta är kanske inte möjligt för någon. Men det har varit mitt bemödande i livet att undvika sådana svagheter, som ofta utsätta en stark karaktär för åtlöje.

— Sådana som fåfänga och stolthet.

— Ja, fåfänga är i sanning en svaghet. Men stolthet — hos en verkligt överlägsen person kan stoltheten alltid hållas inom vederbörliga gränser.

Elisabet vände sig bort för att dölja ett leende.

— Jag förmodar, att er examen med mr Darcy är slut, sade miss Bingley, och var god och säg mig, hurudant är resultatet?

— Jag har genom den blivit fullt övertygad om att mr Darcy inte har något fel. Han erkänner det själv oförbehållsamt.

[ 74 ]— Nej, sade Darcy, jag har inte gjort anspråk därpå. Jag har tillräckligt många fel, men jag hoppas, att de inte ligga inom förståndets område. Mitt lynne törs jag inte gå i god för. Det är, tror jag, för litet fogligt, säkerligen för litet i världens ögon. Jag kan inte glömma andras dårskaper och fel så snart som jag borde, ej heller deras oförrätter mot mig själv. Mina känslor låta inte blåsa bort sig av första bästa vind. Jag skulle kanske kunna kallas långsint. Då min goda tanke om en person en gång är förlorad, så är den förlorad för alltid.

Det är i sanning ett fel! utropade Elisabet. Oblidkelig långsinthet är en fläck på en karaktär. Men ni har valt ert fel väl. Jag kan verkligen icke skratta däråt. Ni kan vara säker för mig.

— Det finns, som jag tror, i varje lynne ett anlag för något särskilt ont, en naturlig brist, som inte ens den bästa uppfostran kan övervinna.

— Och er brist är en benägenhet att hata alla?

— Och er, svarade han med ett leende, är att med vett och vilja missförstå alla.

— Låt oss göra litet musik, utropade miss Bingley, trött på en konversation, vari hon ej tog någon del. Louisa, du har väl ingenting emot att jag väcker mr Hurst?

Hennes syster gjorde icke den minsta invändning däremot, och pianot öppnades; sedan Darcy besinnat sig några ögonblick, fann han sig däri utan ledsnad. Han började känna faran av att visa Elisabet för stor uppmärksamhet.