Stolthet och fördom/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 58 ]

TIONDE KAPITLET.

Dagen förgick ungefär på samma sätt som den föregående. Mrs Hurst och miss Bingley hade tillbragt några timmar under förmiddagen hos den sjuka, som fortsatte att bli bättre, ehuru det gick långsamt; och på aftonen slöt sig Elisabet till sällskapet i salongen. Något knackspel blev det emellertid icke av. Mr Darcy skrev brev, och miss Bingley, som satt bredvid honom, iakttog fortgången därav och tog upprepade gånger hans uppmärksamhet i anspråk genom hälsningar till hans syster. Mr Hurst och mr Bingley spelade piquet, och mrs Hurst såg på deras spel.

Elisabet tog fram ett handarbete och hade tillräckligt roligt genom att iakttaga, vad som försiggick mellan mr Darcy och miss Bingley. Hennes ständiga lovord över hans handstil, jämnheten av hans rader eller längden av hans brev jämte den fullständiga likgiltighet, varmed hennes beröm [ 59 ]mottogs, bildade en egendomlig dialog och var fullkomligt i överensstämmelse med hennes uppfattning av dem båda.

— Så förtjust miss Darcy kommer att bli över att få ett sådant brev!

Han svarade icke ett ord.

— Ni skriver ovanligt fort.

— Ni misstar er. Jag skriver ganska långsamt.

— Så många brev ni måste ha anledning att skriva under loppet av ett år! Affärsbrev också! Så vidriga jag tycker att de skola vara!

— Det är tur då, att de falla på min lott i stället för på er.

— Var snäll och säg er syster, att jag längtar att få träffa henne.

— Det har jag redan gjort en gång i enlighet med er önskan.

— Jag är rädd för att ni inte tycker om er penna. Låt mig formera den åt er. Jag formerar pennor utmärkt bra.

— Tack så mycket, men jag formerar alltid mina pennor själv.

— Hur bär ni er åt för att skriva så jämt?

Intet svar.

— Säg er syster, att det gläder mig mycket att höra, att hon gör framsteg på harpa, och var snäll och tala om för henne, att jag är alldeles hänförd över hennes vackra lilla ritning till ett bord, och att jag tycker, att den är oändligt överlägsen miss Grantleys.

— Tillåter ni mig att uppskjuta uttrycken av er [ 60 ]förtjusning till nästa gång jag skriver? Nu har jag inte rum att göra dem rättvisa.

— Å, det betyder ingenting. Jag träffar henne i januari. Men skriver ni alltid så förtjusande långa brev till henne, mr Darcy?

— De äro vanligtvis långa, men huruvida de äro förtjusande, det tillhör inte mig att avgöra.

— För mig är det klart, att en person, som med lätthet kan skriva långa brev, inte kan skriva illa.

— Det där duger inte som komplimang åt Darcy, Caroline, utropade hennes bror, ty han skriver inte med lätthet. Han söker för mycket efter fyrstaviga ord. Eller hur, Darcy?

— Min brevstil är mycket olika din.

— Ack! utropade miss Bingley, Charles skriver så slarvigt som man kan tänka sig. Han lämnar ut hälften av orden och suddar till resten.

— Mina tankar komma på mig så hastigt, att jag inte har tid att uttrycka dem, varför mina brev ibland förefalla mina korrespondenser alldeles innehållslösa.

— Er anspråkslöshet, mr Bingley, sade Elisabet, måste avväpna klandret.

— Ingenting är mera bedrägligt, sade Darcy, än skenet av anspråkslöshet. Det är ofta bara likgiltighet för andras omdöme och ibland indirekt skryt.

— Och vilket namn ger du åt det lilla anspråkslösa yttrande, jag nyss fällde?

— Indirekt skryt, ty du är i själva verket stolt över dina brister i brevskrivning, emedan du anser [ 61 ]dem som en följd av en snabbhet i tanken och en vårdslöshet i dess nedskrivande, som du tycker vara, om icke prisvärd, åtminstone högeligen intressant. Förmågan att göra allting snabbt värderas alltid mycket av ägaren, som ofta icke ägnar någon uppmärksamhet åt ofullkomligheten av sitt verk. När du i morse sade till mrs Bennet, att, om du någonsin beslöt dig för att lämna Netherfield, skulle det ske på fem minuter, menade du, att det skulle vara ett slags lovtal över dig själv — och dock vad är det som är så lovvärt i en brådska, som måste lämna högst nödvändiga saker ogjorda och inte kan bli av någon verklig fördel varken för dig själv eller för någon annan?

— Nej, utropade Bingley, detta är för mycket att på aftonen påminna om alla dumheter, som jag sagt på förmiddagen. Och dock på min ära trodde jag, att vad jag sade om mig själv var sant, och jag tror det ännu i detta ögonblick. Åtminstone gav jag mig inte skenet av att vara onödigt brådskande endast för att göra mig intressant för damerna.

— Jag förmodar, att du trodde det, men jag är alldeles icke övertygad om att du skulle ge dig av så fort. Ditt handlingssätt skulle vara alldeles lika mycket beroende av tillfälligheterna som någon människas, som jag känner; och om, då du steg till häst, en vän sade till dig: »Bingley, det vore bäst, att du stannade till nästa vecka,» så skulle du troligen göra det och troligen inte ge dig av — och efter ännu ett ord kanske du skulle stanna en månad.

[ 62 ]— Ni har härigenom endast bevisat, utropade Elisabet, att mr Bingley inte följde sin egen lynnesart. Ni har sökt göra honom intressant i långt högre grad än han själv.

— Jag är ytterst smickrad, sade Bingley, över att ni vänder vad min vän säger till en komplimang för mildheten i mitt lynne. Men jag är rädd för att ni ger det en vändning, som mr Darcy inte alls avsåg, ty han skulle utan tvivel hysa bättre tankar om mig, ifall jag under sådana omständigheter sade tvärt nej och red i väg så fort jag kunde.

— Skulle mr Darcy då anse överilningen i ert första beslut för gottgjord genom er envishet att stå fast därvid?

— Jag kan sannerligen inte riktigt förklara saken; Darcy får tala för sig själv.

— Ni väntar, att jag skall redogöra för åsikter, som ni behagar kalla mina, men som jag aldrig har godtagit. Men medgivet att saken förhåller sig så, som ni framställer den, miss Bennet, så måste ni komma ihåg, att den vän, som antages önska, att han återvänder till sin bostad och uppskjuter sin plan, endast har önskat det och anhållit därom utan att giva ett enda skäl för sakens lämplighet.

— Att beredvilligt — med lätthet — ge vika för en väns övertalning är för er ingen förtjänst.

— Att ge vika utan övertygelse är inte ett erkännande skänkt åt någonderas förstånd.

— Det förekommer mig, mr Darcy, som om ni inte alls tar med i beräkningen inflytandet av vänskap och tillgivenhet. Hänsyn för en person som ber [ 63 ]om något, kan ofta förmå en att beredvilligt efterkomma en begäran utan att vänta på argument för att resonera sig därtill. Jag talar inte särskilt om ett sådant fall, som ni har antagit med avseende på mr Bingley. Vi kunna kanske lika gärna vänta, tills ett sådant fall inträffar, innan vi diskutera den grannlagenhet, han i sitt handlingssätt kommer att visa därvid. Men i vanliga fall vän och vän emellan, då den ena av dem önskar, att den andra skall ändra ett icke särdeles viktigt beslut, skulle ni hysa en ofördelaktig tanke om denna person, därför att han går in på denna önskan utan att genom resonemang förmås därtill?

— Är det inte rådligt, innan vi fortsätta med detta ämne, att vi närmare precisera, hur pass viktig denna anhållan bör vara, liksom också graden av förtrolighet, som härskar mellan de båda personerna?

— Jo, för all del, utropade Bingley, låt oss höra alla detaljer, icke att förglömma deras relativa längd och storlek, ty detta kommer att ha större betydelse i diskussionen, än ni anar. Jag försäkrar er, att, om inte Darcy vore en så lång karl i jämförelse med mig, skulle jag inte visa mig hälften så undfallande mot honom. Jag försäkrar, att jag inte känner en rysligare person än Darcy vid särskilda tillfällen och på särskilda platser, i synnerhet hemma hos honom på söndagseftermiddagarna, då han inte har något att göra.

Mr Darcy log, men Elisabet tyckte sig märka, att han var ganska stött, och därför höll hon tillbaka [ 64 ]sitt skratt. Miss Bingley visade sig högst förnärmad över denna förolämpning mot honom, och gjorde sin bror allvarliga föreställningar, därför att han pratade sådana dumheter.

— Jag märker din avsikt, Bingley, sade hans vän, du tycker inte om tankeutbyten och du vill göra slut på det här.

— Kanske det. Tankeutbyten likna allt för mycket dispyter. Om du och miss Bennet vilja uppskjuta ert, tills jag lämnat rummet, så skall jag bli mycket tacksam, och då får ni säga vad ni vill om mig.

— Vad ni begär, sade Elisabet, är icke någon uppoffring för mig, och det vore bäst, att mr Darcy slutade sitt brev.

Mr Darcy följde hennes råd och slutade sitt brev.

När detta var gjort, anhöll han hos miss Bingley och Elisabet att få höra litet musik. Miss Bingley gick med glädje fram till pianot, och sedan hon artigt anmodat Elisabet att börja, vilket denna lika artigt och mera allvarligt avböjde, satte hon sig ned vid instrumentet.

Mrs Hurst sjöng tillsammans med sin syster, och medan de voro sysselsatta härmed, kunde Elisabet icke undgå att märka, då hon bläddrade i några nothäften på pianot, hur ofta mr Darcys ögon voro fästade på henne. Hon kunde knappast antaga, att hon var föremål för beundran från en så stor mans sida, och dock var det ännu mera underligt, om han såg på henne, därför att han tyckte illa om henne. Det enda, hon kunde tänka sig, var, att hon ådrog sig hans uppmärksamhet, därför att hos henne fanns [ 65 ]någonting mera felaktigt och klandervärt, efter hans idé om vad som var rätt, än hos någon annan av de närvarande. Detta antagande gjorde henne icke ledsen. Hon tyckte allt för litet om honom för att bekymra sig om hans gillande.

Sedan miss Bingley spelat några italienska stycken, lät hon för omväxlings skull höra en livfull skotsk melodi; strax därpå närmade sig mr Darcy Elisabet och sade till henne:

— Känner ni inte stor lust, miss Bennet, att begagna detta tillfälle att dansa en »reel»[1]?

Hon log, men svarade icke. Han upprepade sin fråga med en viss förvåning över hennes tystnad.

— Å, sade hon, jag hörde er fråga, men jag kunde inte genast besluta mig för vilket svar jag skulle giva. Jag vet, att ni ville, att jag skulle säga ja, för att ni skulle få det nöjet att förakta min smak, men det roar mig alltid att bringa sådana planer på skam och lura en person på hans tilltänkta förakt. Jag har därför beslutit att säga er, att jag inte alls önskar dansa en reel — och nu förakta mig, om ni törs.

— Jag törs verkligen inte.

Elisabet, som nästan hade väntat, att han skulle känna sig förnärmad, blev förvånad över hans ridderlighet, men det fanns i hennes sätt en blandning av älsklighet och skälmskhet, som gjorde det svårt för henne att förnärma någon, och Darcy hade aldrig varit så förtrollad av någon kvinna som av henne. [ 66 ]Han trodde verkligen, att, om inte hennes släktförhållanden voro så tarvliga, han skulle sväva i en viss fara.

Miss Bingley såg eller misstänkte tillräckligt för att vara svartsjuk, och hennes stora oro med avseende på sin kära vän Janes tillfrisknande fick ett visst stöd av hennes önskan att bli av med Elisabet.

Hon försökte ofta att väcka Darcys motvilja mot hennes gäst genom att tala om deras förmodade giftermål och uppgöra planer för hans lycka i en sådan förbindelse.

— Jag hoppas, sade hon, då de promenerade tillsammans i parken dagen därpå, att ni kommer att ge er svärmor åtskilliga vinkar, när denna angenäma tilldragelse inträffar, med avseende på det fördelaktiga i att hon håller mun, och om ni kan åstadkomma det, laga, att inte de yngre systrarna löpa efter officerarna. Och om jag får gå in på ett så grannlaga ämne, försök att lägga band på det där lilla draget hos er tillkommande, som står nära inbilskhet och näsvishet.

— Har ni något annat att föreslå med avseende på min husliga lycka?

— Ja, det har jag. Var snäll och placera porträtten av er morbror och moster Philips i tavelgalleriet på Pemberley. Sätt upp dem närmast er farfars bror, domaren. De ha ju samma yrke, endast olika branscher. Vad Elisabets porträtt angår, så får ni inte försöka att låta måla det, ty vilken [ 67 ]målare skulle kunna göra rättvisa åt hennes vackra ögon?

— Det skulle verkligen inte vara lätt att fånga deras uttryck, men deras färg och form, och ögonhåren, som äro så anmärkningsvärt fina, kunna nog målas.

I detta ögonblick möttes de av mrs Hurst och Elisabet själv, som hade promenerat på en annan gång.

— Jag visste inte, att ni ämnade gå ut och gå, sade miss Bingley i en något förlägen ton, ängslig som hon var, att man kunde ha hört dem.

— Ni ha verkligen varit gement stygga, svarade mrs Hurst, som lupit i väg utan att tala om för oss, att ni skulle gå ut.

Sedan tog hon mr Darcys lediga arm och lät Elisabet gå för sig själv. Gången var just tillräcklig för tre i bredd. Mr Darcy blev obehagligt berörd av deras ohövlighet och sade genast:

— Denna gång är inte bred nog för vårt sällskap. Det är bäst, att vi gå in i allén.

Men Elisabet, som icke var det minsta hågad att vidare göra dem sällskap, svarade leende:

— Nej, nej, stanna kvar, där ni är. Ni bildar en förtjusande grupp och framträder i ovanligt hög grad till er fördel. Det pittoreska däri skulle fördärvas genom att taga med en fjärde person. Farväl!

Så sprang hon muntert sin väg, glädjande sig, då hon strövade omkring, i hoppet att vara hemma igen [ 68 ]om ett par dagar. Jane var redan så mycket bättre, att hon tänkte lämna sitt rum under ett par timmar på aftonen.


  1. Livlig skotsk dans.