Stolthet och fördom/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 167 ]

TJUGUTREDJE KAPITLET.

Elisabet satt med sin mor och sina systrar försjunken i tankar över vad hon hört och tvekade, huruvida hon hade rätt att tala om det, då sir William Lucas själv inträdde, sänd av sin dotter för att tillkännagiva hennes förlovning för familjen. I högst artiga ordalag och uttryckande sin stora glädje över utsikten till en förbindelse mellan de båda familjerna, utvecklade han ämnet för en åhörarekrets, som icke endast var häpen, utan också misstrogen, ty mrs Bennet bedyrade med större ihärdighet än artighet, att han måste ha misstagit sig, och Lydia, som alltid var obetänksam och ofta ohövlig, utropade häftigt: — Store Gud! Sir William, hur kan ni [ 168 ]komma med en sådan historia? Vet ni inte, att mr Collins vill gifta sig med Lizzy?

Det hade behövts ingenting mindre än en hovmans belevenhet för att utan vrede tåla en sådan behandling, men tack vare sitt levnadsvett uthärdade sir William allt, och ehuru han anhöll att bestämt få vidhålla sanningen av sitt meddelande, lyssnade han till alla deras oförsynta tillmälen med den mest överseende hövlighet.

Då Elisabet kände det som sin plikt att hjälpa honom ur en så obehaglig situation, tog hon till orda och bekräftade hans tillkännagivande genom att omtala, att hon förut fått veta det av Charlotte själv. Hon försökte att hejda sin mors och sina systrars utrop genom att uppriktigt lyckönska sir William, varvid hon välvilligt understöddes av Jane, och genom att från åtskilliga synpunkter framhålla den lycka, som man kunde hoppas av partiet, mr Collins’ förträffliga karaktär och det lämpliga avståndet mellan Hunsford och London.

Mrs Bennet var i själva verket alltför överväldigad för att kunna säga mycket, medan sir William var kvar, men knappt hade han begivit sig av, förrän hon hastigt gav luft åt sina känslor. För det första framhärdade hon i att icke sätta tro till hela saken, för det andra var hon säker på att mr Collins blivit lurad, för det tredje var hon övertygad om att de aldrig skulle bli lyckliga, för det fjärde trodde hon bestämt, att förlovningen skulle bli bruten. Två slutsatser kunde emellertid tydligen dragas av vad som skett; den ena, att Elisabet var den verkliga [ 169 ]orsaken till hela spektaklet, den andra, att hon själv blivit på ett barbariskt sätt behandlad av dem alla, och över dessa två punkter utbredde hon sig huvudsakligen under återstoden av dagen. Ingenting kunde trösta och ingenting lugna henne. Ej heller mildrades hennes förbittring under denna dag. En vecka förgick, innan hon kunde se Elisabet utan att gräla på henne, en månad förflöt, innan hon kunde tala vid sir William eller lady Lucas utan att vara ohövlig, och många månader gingo, innan hon alls kunde förlåta sin dotter.

Mr Bennets känslor voro mycket lugnare, och de, som han erfor, förklarade han vara av en högst angenäm art. Det gladde honom nämligen, sade han, att upptäcka, att Charlotte Lucas, som han trott vara ganska förståndig, var lika fjollig som hans hustru och fjolligare än hans dotter!

Jane medgav, att hon var litet förvånad över partiet, men hon talade mindre om sin förvåning än om sin livliga önskan, att de tu skulle bli lyckliga, och Elisabet kunde icke övertala henne att anse det omöjligt. Kitty och Lydia voro långt ifrån att avundas miss Lucas, ty mr Collins var bara en präst, och saken intresserade dem icke vidare än som en nyhet att bekantgöra i Meryton.

Lady Lucas kunde icke låta bli att känna en viss skadeglädje, då hon för mrs Bennet framhöll det tröstefulla i att få en dotter väl gift, och hon gjorde oftare än vanligt besök på Longbourn för att säga, hur lycklig hon var, ehuru mrs Bennets sura [ 170 ]miner och illvilliga anmärkningar kunde ha varit tillräckliga för att driva bort lyckan.

Mellan Elisabet och Charlotte härskade en tvungen stämning, som gjorde, att ingen av dem talade om saken, och Elisabet kände sig övertygad om att intet verkligt förtroende mer kunde komma till stånd mellan dem. Hennes missräkning med avseende på Charlotte gjorde, att hon med större tillgivenhet omfattade sin syster, på vars rättrådighet och fina takt hon obetingat litade och för vars lycka hon för varje dag blev allt mera orolig, då Bingley nu hade varit borta en vecka, och ingenting hördes av om hans återkomst.

Jane hade skyndat att besvara Carolines brev och räknade dagarna, tills hon med skäl kunde hoppas att få höra av henne igen. Den utlovade tacksamhetsskrivelsen från mr Collins kom på torsdagen, adresserad till mr Bennet och avfattad med all den högtidlighet i stilen, som ett helt års vistelse i familjen kunde ha framkallat. Sedan han lättat sitt hjärta i detta hänseende, omtalade han vidare i hänförda ordalag, hur lycklig han var över att ha vunnit deras älskvärda grannes, miss Lucas’ hjärta och hand, och förklarade vidare, att det endast var i förhoppning att få njuta av hennes sällskap som han varit så villig att gå in på deras vänliga önskan att återse honom på Longbourn, dit han hoppades komma tillbaka nästkommande måndag fjorton dagar till. Lady Catherine, tillade han, gillade så av hela sitt hjärta hans giftermål, att hon önskade, att det skulle äga rum så snart som möjligt, vilket han [ 171 ]trodde skulle bli ett tungt vägande skäl för hans älskvärda Charlotte att utsätta en dag i närmaste framtid för att göra honom till den lyckligaste av män.

Mr Collins’ återkomst till Hertfordshire var icke längre något glädjeämne för mrs Bennet. Tvärtom var hon lika benägen att beklaga sig däröver som hennes man. Det var mycket egendomligt, att han skulle komma till Longbourn i stället för till Lucas Lodge; det var också mycket opassande och högst besvärligt. Hon såg ytterst ogärna, att det kom främmande till huset, då hennes hälsa var så vacklande, och älskande voro de obehagligaste av alla människor. Så knotade mrs Bennet i sitt stilla sinne, och detta knot lämnade endast rum för ett större bekymmer, nämligen för mr Bingleys fortsatta frånvaro.

Varken Jane eller Elisabet kände sig lugna med avseende härpå. Dag efter dag gick utan att medföra några andra underrättelser om honom än det rykte, som inom kort blev allmänt gängse i Meryton, att han icke skulle komma tillbaka till Netherfield på hela vintern, ett rykte, som i hög grad förtörnade mrs Bennet och som hon aldrig underlät att motsäga som en högst skandalös osanning.

Till och med Elisabet började frukta, icke att Bingley var likgiltig, men att hans systrar skulle ha framgång i sitt bemödande att hålla honom borta. Så obenägen hon än var att låta en sådan tanke få insteg hos sig, en tanke, som var så tillintetgörande för Janes lycka och så föga vittnande om hennes beundrares trohet, kunde hon icke förhindra, att den [ 172 ]titt och ofta återkom. Hon fruktade, att de förenade ansträngningarna av hans två okänsliga systrar och hans oemotståndlige vän, understödda av miss Darcys behag och nöjen i London, skulle bli för mycket prövande för styrkan av hans känsla för hennes syster.

Vad Jane beträffar, var naturligtvis hennes ängslan under denna tid av oro ännu större än Elisabets, men hon var angelägen att dölja sina känslor, och mellan henne och Elisabet berördes därför aldrig ämnet. Men som ingen sådan grannlagenhet höll tillbaka hennes mor, förgick sällan en timme, utan att hon talade om Bingley och uttryckte sin oro med avseende på hans ankomst eller till och med bad Jane erkänna, att, om han icke kom tillbaka, skulle han anse sig vara mycket illa behandlad. Det behövdes all Janes oändliga mildhet för att med tämligen stort lugn fördraga dessa anfall.

Mr Collins kom med största punktlighet tillbaka fjorton dagar efter måndagen, men hans mottagande på Longbourn var icke fullt så vänligt, som det hade varit vid hans första besök. Han var likväl alltför lycklig för att fordra mycken uppmärksamhet, och till all lycka för de andra blevo de genom hans kurtis till stor del befriade från hans sällskap. Han tillbragte större delen av dagen på Lucas Lodge och hann ibland vid sin återkomst till Longbourn endast göra en ursäkt för sin frånvaro, innan familjen gick till sängs.

Mrs Bennet befann sig verkligen i ett högst beklagansvärt tillstånd. Blotta omnämnandet av något [ 173 ]som rörde giftermålspartiet, försatte henne i ett ytterst dåligt lynne, och vart hon än kom, kunde hon vara säker på att höra talas därom. Åsynen av miss Lucas var förhatlig för henne. Då hon skulle bli hennes efterträdarinna i huset, betraktade hon henne med avundsjuka och ovilja. När helst Charlotte kom över till dem, antog hon, att hon i förväg ville njuta av den stund, då hon skulle taga hemmet i besittning, och när helst hon viskade något till mr Collins, var hon övertygad om att de talade om Longbourn och beslöto att köra bort henne och hennes döttrar, så snart mr Bennet var död. Hon beklagade sig bittert över allt detta för sin man.

— Det är verkligen mycket hårt, sade hon, att tänka sig, att Charlotte Lucas någonsin skall bli husfru här och att jag skall bli tvungen att lämna rum åt henne och leva för att se henne intaga min plats här.

— Min kära vän, hänge dig inte åt så dystra tankar. Låt oss hoppas på bättre tur. Låt oss smickra oss åt den förhoppningen, att jag kan bli den, som lever längst.

Detta var icke synnerligen trösterikt för mrs Bennet, och i stället för att svara därpå fortsatte hon på samma sätt som förut.

— Jag kan inte försona mig med den tanken, att de skola få hela denna egendom. Om inte historien med fideikommisset vore, så skulle jag inte bry mig därom.

— Vad skulle du inte bry dig om?

— Jag skulle inte bry mig om någonting alls.

[ 174 ]— Låt oss vara tacksamma för att du bevarats för ett sådant tillstånd av känslolöshet.

— Jag kan aldrig vara tacksam för någonting i fråga om fideikommisset. Jag kan inte förstå, att någon kunnat vara så samvetslös och såsom fideikommiss borttestamentera ett gods till förfång för sina egna döttrar, och allt för mr Collins’ skull till på köpet! Varför skall han ha det mer än någon annan?

— Den saken lämnar jag åt dig själv att avgöra, sade mr Bennet.