Stolthet och fördom/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 160 ]

TJUGUANDRA KAPITLET.

Familjen Bennet var inbjuden till middag hos familjen Lucas, och under större delen av dagen var miss Lucas återigen vänlig nog att lyssna till mr Collins. Elisabet passade på tillfället och tackade henne. — Det håller honom vid gott lynne, sade hon, och jag är dig mera tacksam än jag kan säga. Charlotte försäkrade sin vän om sin glädje över att kunna vara till nytta och sade, att detta skänkte henne rik ersättning för den lilla förlust av tid, det kostade henne. Detta var mycket älskvärt, men Charlottes vänlighet gick längre än Elisabet kunde ana; dess mål var ingenting annat än att skydda henne för varje förnyande av mr Collins’ uppvaktning genom att själv göra sig till föremål därför. Detta var miss Lucas plan, och hennes utsikter voro så goda, att, då de skildes åt på kvällen, hon skulle ha känt sig nästan säker på framgång, om han icke varit tvungen att lämna Hertsfordshire så snart. Men härvid gjorde hon icke rättvisa åt hans lidelsefullhet och självständigheten i hans karaktär, [ 161 ]ty dessa förmådde honom att följande morgon med anmärkningsvärd listighet smyga sig bort från Longbourn House och ila till Lucas Lodge för att falla till hennes fötter. Han var angelägen att undvika att väcka sina fränders uppmärksamhet, övertygad som han var, att, om de sågo honom bege sig av, de icke kunde undgå att gissa sig till hans plan, och han ville icke, att hans avsikt skulle bli känd, förrän framgången därav samtidigt kunde bli bekant; ty emedan han kände sig tämligen säker, och det med skäl, då Charlotte hade varit ganska uppmuntrande, var han dock jämförelsevis missmodig alltsedan onsdagens äventyr. Han blev dock mottagen på det mest smickrande sätt. Miss Lucas varseblev honom från ett fönster i övre våningen, då han närmade sig gården, och gick genast ut för att, liksom av en händelse, möta honom i allén. Men knappt hade hon vågat hoppas, att så mycken kärlek och vältalighet väntade henne där.

På så kort tid, som mr Collins tal kunde medgiva, blev allt klart dem emellan till bådas belåtenhet, och då de inträdde i hennes hem, bad han henne ivrigt att bestämma den dag, som skulle göra honom till den lyckligaste av män; och ehuru en sådan anhållan för ögonblicket ej kunde uppfyllas, kände den unga damen ingen lust att leka med hans lycka. Den dumhet, varmed han av naturen var begåvad, måste beröva hans frieri all tjusning, som kunde komma en kvinna att önska, att det skulle fortgå längre, och miss Lucas, som gav honom sitt ja endast och allenast av en oegennyttig önskan att bli [ 162 ]gift, bekymrade sig icke om hur snart detta skulle inträffa.

Man vände sig skyndsamt till sir William och lady Lucas för att erhålla deras samtycke, och detta gavs med största glädje. Mr Collins’ nuvarande ställning gjorde partiet högst eftersträvansvärt för deras dotter, åt vilken de endast kunde lämna en obetydlig förmögenhet, och hans utsikter att i framtiden bli rik voro utomordentligt lovande. Lady Lucas började genast med större intresse, än saken någonsin förut hade väckt hos henne, att beräkna, hur många år mr Bennet antagligen ännu hade att leva, och sir William uttalade som sin bestämda åsikt, att, när helst mr Collins blev ägare till Longbourn, både han och hans hustru borde bli presenterade vid hovet. Kort sagt, hela familjen var överlycklig till följd av tilldragelsen. De yngre döttrarna yttrade sin förhoppning att komma ut i världen ett par år tidigare, än de eljest skulle ha gjort, och sönerna befriades från sin farhåga att få se Charlotte dö som gammal mö. Charlotte själv var tämligen lugn. Hon hade vunnit sitt mål och hade tid att tänka däröver. Hennes betraktelser voro i allmänhet tillfredsställande. Mr Collins var säkerligen varken känslig eller behaglig; samvaron med honom var tråkig, och hans tillgivenhet för henne måste vara imaginär. Men ändock skulle han bli hennes man. Utan att hon hade höga tankar vare sig om män eller äktenskapet, hade det alltid varit hennes mål att bli gift; det var det enda hederliga sättet att bli försörjd för väluppfostrade unga kvinnor med [ 163 ]ringa förmögenhet, och huru osäkert det än var, att det skulle skänka lycka, måste det vara det säkraste skyddsmedlet mot fattigdomen. Hon hade nu kommit i besittning av detta skyddsmedel, och vid tjugusju års ålder kände hon, som aldrig hade haft något utseende, hela lyckan därav. Den minst angenäma omständigheten i hela affären var den förvåning, den måste väcka hos Elisabet Bennet, vars vänskap hon värderade mer än någon annans. Elisabet skulle förundra sig och skulle utan tvivel komma att klandra henne, och ehuru hennes beslut var oryggligt, måste hon känna sig smärtad över ett sådant ogillande. Hon beslöt att själv yppa saken för henne och ålade därför mr Collins, när han återvände till Longbourn till middagen, att icke för någon medlem av familjen antyda, vad som hade inträffat. Han gav naturligtvis mycket villigt ett tysthetslöfte, men han hade svårt att hålla det, ty den nyfikenhet, som väckts genom hans långa frånvaro, gav sig vid hans återkomst luft i så rakt på sak gående frågor, att det fordrades en viss skicklighet att undvika dem, och han måste på samma gång ålägga sig stor självförnekelse, ty han längtade storligen att få bekantgöra det lyckliga resultatet av sitt frieri.

Som han skulle anträda sin resa tidigt följande morgon, fullgjordes ceremonien med avskedstagandet, då damerna drogo sig tillbaka, och mrs Bennet sade mycket artigt och hjärtligt, att det skulle glädja henne synnerligen att få återse honom på [ 164 ]Longbourn, när helst andra förpliktelser tilläte honom att besöka dem.

— Min goda fru, svarade han, denna inbjudning är för mig särskilt angenäm, därför att jag hoppats mottaga den, och ni kan vara viss på att jag kommer att begagna mig därav så snart som möjligt.

De blevo alla förvånade, och mr Bennet, som för ingen del önskade, att han skulle komma tillbaka så snart, sade genast:

— Men, bäste mr Collins, är det inte fara värt, att lady Catherine kommer att ogilla detta? Det vore bättre, att ni försummade era släktingar, än att ni löpte fara att stöta er med er beskyddarinna.

— Goda mr Bennet, svarade mr Collins, jag är synnerligen tacksam för denna vänskapliga varning, och ni kan lita på att jag inte tar ett så viktigt steg utan lady Catherines medgivande.

— Ni kan inte vara för mycket på er vakt. Riskera snarare allt annat än hennes misshag, och om ni finner det antagligt, att det kommer att väckas genom att ni gör oss ett nytt besök, vilket förefaller mig högst troligt, så stanna lugnt hemma och var övertygad, att vi inte komma att taga det illa upp.

— Tro mig, bästa mr Bennet, jag känner mig djupt tacksam för ert vänliga intresse för mig, och var viss om att ni snart kommer att från mig mottaga ett brev med tack därför och för varje annat bevis på er aktning under min vistelse i Hertfordshire. Vad beträffar mina vackra fränkor, fastän min [ 165 ]frånvaro inte kommer att bli nog lång för att göra det nödvändigt, tar jag mig nu den friheten att önska dem hälsa och lycka, utan att därvid göra något undantag för min fränka Elisabet.

Damerna drogo sig sedan tillbaka under lämpliga artighetsbetygelser, alla lika förvånade över att höra, att han snart ämnade komma tillbaka. Mrs Bennet ville tyda detta så, att han tänkte på att göra sin kur för en av hennes yngre döttrar, och Mary kunde kanske förmås att antaga hans anbud. Hon uppskattade hans förmåga mycket mera än någon av de andra, hon frapperades ofta av grundligheten i hans resonemang, och ehuru han på intet sätt var så begåvad som hon själv, trodde hon, att, om han uppmuntrades att studera och fullkomna sig genom ett sådant föredöme som hennes, han skulle bli en mycket angenäm följeslagare genom livet. Men följande morgon blev varje sådan förhoppning gäckad. Miss Lucas kom på besök strax efter frukosten och yppade under ett enskilt samtal med Elisabet, vad som tilldragit sig dagen förut.

Elisabet hade någon gång under de sista två dagarna tänkt sig möjligheten av att mr Collins inbillade sig vara förälskad i hennes väninna, men att Charlotte kunde uppmuntra honom syntes henne nästan lika omöjligt, som att hon själv kunde göra det, och hennes förvåning var följaktligen så stor, att den till en början överskred alla gränser för det passande, och hon kunde ej låta bli att utropa:

— Förlovad med mr Collins! Min kära Charlotte, omöjligt!

[ 166 ]Den fattning, som miss Lucas hade bibehållit, under det hon berättade sin historia, gav vika för en tillfällig förvirring, då hon fick uppbära en så direkt förebråelse, fastän, då det icke var mera, än hon väntade, hon snart återvann sitt lugn och hon svarade helt sansat:

— Varför blir du förvånad, min kära Eliza? Finner du det otroligt, att mr Collins kan vinna någon kvinnas bevågenhet, därför att han inte var nog lycklig att ha framgång hos dig?

Men Elisabet hade nu sansat sig och, fastän det kostade henne stor ansträngning, kunde hon med ganska stadig stämma försäkra henne, att utsikten, att de skulle bli släkt, var högst angenäm för henne, och att hon önskade henne all tänkbar lycka.

— Jag förstår, vad du känner, svarade Charlotte, du måste vara förvånad, mycket förvånad, då mr Collins så nyligen önskat gifta sig med dig. Men när du hunnit tänka över saken, hoppas jag, att du blir nöjd med vad jag har gjort. Jag är inte romantisk, som du vet. Jag har aldrig varit det. Jag önskar endast få ett angenämt hem, och då jag tar i betraktande mr Collins’ karaktär, förbindelser och ställning i livet, är jag övertygad, att jag har lika goda utsikter att bli lycklig med honom som de flesta unga människor, som inträda i det äkta ståndet.

Elisabet svarade helt lugnt: — Utan tvivel, och efter en stunds förlägen tystnad återvände de till den övriga familjen. Charlotte stannade icke mycket längre, och Elisabet fick då tid att tänka över vad [ 167 ]hon hade hört. Det dröjde länge, innan hon kunde försona sig med tanken på ett så opassande parti. Det underliga i att mr Collins friat två gånger på tre dagar var ingenting i jämförelse med att han nu fått ja. Hon hade alltid känt, att Charlottes åsikt om äktenskapet inte precis var densamma som hennes egen, men hon kunde icke ha trott det möjligt, att, när det kom till kritan, hon skulle offra varje bättre känsla för världsliga fördelar. Charlotte mr Collins’ hustru, vilken förödmjukande tanke! Och till smärtan över en vän, som vanärade sig och sjönk i hennes aktning, kom den pinsamma övertygelsen, att det var omöjligt för denna vän att bli ens någorlunda lycklig med den lott, hon valt.