Stolthet och fördom/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 214 ]

FEMTIOSJÄTTE KAPITLET.

En förmiddag, omkring en vecka sedan Bingleys förlovning med Jane ingåtts, då han och familjens kvinnliga medlemmar sutto tillsammans i matsalen, väcktes plötsligen deras uppmärksamhet av ljudet av en vagn, och de fingo se ett fyrspänt ekipage komma körande uppför gårdsplanen. Den drogs av skjutshästar, och varken vagnen eller förridarens livré var bekant för dem. Som det emellertid var säkert, att någon kom, förmådde Bingley ögonblickligen Jane att undvika det tvång, som detta olägliga besök medförde, och taga en promenad med honom i den lilla parken. De två begåvo sig av, och de tre återståendes gissningar fortforo, ehuru utan resultat, tills dörren öppnades och deras gäst inträdde. Det var lady Catherine de Bourgh.

Saken var ägnad att väcka allas förvåning, men deras överraskning blev större än vad de väntat sig, och å mrs Bennets och Kittys sida, fastän den inträdande var fullkomligt okänd för dem, var den till och med mindre än å Elisabets.

Lady Catherine inträdde i rummet med en mer än vanligt onådig min, besvarade Elisabets hälsning endast med en obetydlig böjning på huvudet och satte sig ned utan att säga ett ord. Elisabet hade vid hennes inträde nämnt hennes namn för sin mor, ehuru hon icke anhållit om att bli presenterad.

Mrs Bennet, som var alldeles förbluffad, men på [ 215 ]samma gång smickrad över att få besök av en så förnäm dam, mottog henne ytterst artigt. Sedan lady Catherine suttit tyst ett ögonblick, sade hon mycket stelt till Elisabet:

— Jag hoppas ni mår väl, miss Bennet. Den här damen, förmodar jag, är er mor?

Elisabet svarade mycket kort, att hon var det.

— Och det här, förmodar jag, är en av era systrar?

— Ja, mylady, sade mrs Bennet, förtjust att få tala vid en sådan person som lady Catherine. Hon är min näst yngsta dotter, min yngsta har nyss gift sig, och min äldsta är någonstädes ute i parken och promenerar med en ung man, som jag tror snart kommer att bli en medlem av familjen.

— Ni har en mycket liten park här, återtog lady Catherine efter en stunds tystnad.

— Jag förmodar att den är ingenting i jämförelse med parken vid Rosings, ers nåd, men jag försäkrar er, att den är mycket större än sir William Lucas’ park.

— Det här måste vara ett högst otrevligt vardagsrum på sommaraftnarna; fönstren ligga ju rakt åt väster.

Mrs Bennet försäkrade henne, att de aldrig sutto där efter middagen, och tillade:

— Får jag ta mig friheten och fråga ers nåd, om mr och mrs Collins mådde bra, när ni lämnade dem?

— Ja, mycket bra. Jag träffade dem i förrgår kväll.

[ 216 ]Mrs Bennet frågade mycket artigt lady Catherine, om hon ville intaga några förfriskningar, men hon avböjde mycket bestämt och icke synnerligen hövligt hennes anbud; sedan reste hon sig och sade till Elisabet:

— Miss Bennet, jag tyckte, att det var ett litet stycke vacker vildpark på ena sidan av er gårdsplan. Jag skulle gärna vilja göra en liten tur i den, om ni vill vara så snäll och göra mig sällskap.

— Gå med, kära du, utropade hennes mor, och visa hennes nåd de särskilda promenaderna. Jag tror, att hon skall tycka mycket om eremitaget.

Elisabet lydde, sprang in i sitt rum efter sitt parasoll och följde den ädla gästen nedför trappan. När de gingo genom hallen, öppnade lady Catherine dörrarna till matsalen och salongen, förklarade, efter att ha tagit en kort överblick, att det såg ut att vara ganska propra rum, och gick så vidare.

Hennes vagn stod kvar vid porten, och Elisabet såg, att hennes kammarjungfru satt i den. De fortsatte under tystnad längs den grusade gång, som förde till skogsdungen; Elisabet var besluten att icke göra någon ansträngning att inleda samtal med en kvinna, som nu var mer oförsynt och obehaglig än någonsin.

— Hur kunde jag någonsin tro att hon var lik sin systerson? sade hon för sig själv, i det hon kastade en blick på hennes ansikte.

Så snart de kommo in i skogsdungen, började lady Catherine sålunda:

— Ni kan inte sväva i ovisshet, miss Bennet, [ 217 ]angående skälet till min hitresa. Ert eget hjärta, ert eget samvete måste säga er, varför jag kommer.

Elisabet såg på henne med oförställd förvåning.

— Ni misstar er verkligen. Jag har inte alls kunnat förklara, varför ni hedrar oss med ett besök.

— Miss Bennet, svarade lady Catherine i vredgad ton, ni borde veta, att jag inte är att skämta med. Men hur litet uppriktig ni än behagar vara, skall ni inte finna mig vara det. Min karaktär har alltid varit känd för sin uppriktighet och rättframhet, och i en sak sådan som denna skall jag visserligen inte svika mina grundsatser. Ett rykte av en högst oroande natur nådde mig för två dagar sedan. Jag fick veta, att inte allenast er syster stod i begrepp att ingå ett högst fördelaktigt giftermål, men att ni, miss Elisabet Bennet, enligt all sannolikhet snart därefter skulle bli förenad med min systerson — min egen systerson — mr Darcy. Fastän jag vet, att detta måste vara en skandalös osanning — fastän jag inte skulle vilja skymfa honom ens genom att antaga möjligheten därav, beslöt jag genast att bege mig till denna plats för att låta er få veta mina tankar.

— Om ni trodde, att det omöjligen kunde vara sant, sade Elisabet, rodnande av förvåning och förakt, så undrar jag, varför ni gjorde er det besväret att resa så långt. Vilken avsikt kunde väl ers nåd ha därmed?

— Att genast yrka på att få ett sådant rykte kategoriskt vederlagt.

— Att ni kommer till Longbourn för att besöka [ 218 ]mig och min familj, sade Elisabet lugnt, kommer snarare att bli en bekräftelse av ett sådant rykte, om det verkligen är i omlopp.

— Om! Vill ni då påstå, att ni är okunnig därom? Har ni inte själv med full avsikt utspritt det? Vet ni inte, att ett sådant rykte är ute bland folk?

— Det har jag aldrig hört.

— Och kan ni också förklara, att det inte finns någon grund därför?

— Jag gör inte anspråk på att vara lika rättfram som ers nåd. Ni kan framställa frågor, som jag inte vill besvara.

— Det här är olidligt! Miss Bennet, jag yrkar på att få ett tillfredsställande svar. Har han, har min systerson gjort er ett giftermålsanbud?

— Ers nåd har förklarat, att det är omöjligt.

— Det borde vara det, det måste vara det, så länge han har sitt förstånd i behåll. Men era konstgrepp och lockelser kunna i ett ögonblick av förblindelse ha kommit honom att förgäta, vad han är skyldig sig själv och hela sin familj. Ni har nog fångat honom i era garn.

— Om jag har gjort det, skall jag bli den sista, som erkänner det.

— Miss Bennet, vet ni vem jag är? Jag är inte van vid ett sådant språk som detta. Jag är nästan den närmaste släkting, han har i världen, och jag har rätt att få kännedom om hans intimaste angelägenheter.

— Men ni har inte rätt att få kännedom om mina, [ 219 ]och ett sådant beteende som ert kommer aldrig att förmå mig att yppa dem för er.

— Förstå mig rätt. Detta giftermål, som ni är nog förmäten att eftersträva, kan aldrig bli av. Nej, aldrig. Mr Darcy är förlovad med min dotter. Nå, vad har ni nu att säga?

— Bara så mycket: om han är det, kan ni inte ha något skäl att antaga, att han vill göra mig ett anbud.

Lady Catherine tvekade ett ögonblick, sedan svarade hon:

— Deras förlovning är av ett egendomligt slag. Från barndomen ha de varit ämnade åt varandra. Det var hans, likaväl som hennes mors innerligaste önskan. Då de lågo i vaggan, planerade vi förbindelsen; och nu, i det ögonblick då båda systrarnas önskningar skulle gå i uppfyllelse genom deras giftermål, nu skall det förhindras av en flicka av låg börd, helt obetydlig och utan några förbindelser med familjen. Fäster ni inte något avseende vid hans vänners önskningar, vid hans hemliga förlovning med miss de Bourgh? Har ni förlorat varje känsla av anständighet och grannlagenhet? Har ni inte hört mig säga, att han från sin tidigaste barndom var bestämd åt sin kusin?

— Ja, och jag hade hört det förut. Men vad betyder det för mig? Om det inte finns något annat hinder för mitt giftermål med er systerson, skall jag säkerligen inte låta mig avhållas därifrån av min vetskap om att hans mor och moster önskade, att han skulle gifta sig med miss de Bourgh. Ni har [ 220 ]båda gjort så mycket ni kunnat vid planerandet av giftermålet; genomförandet därav berodde på andra. Om mr Darcy varken av sitt hedersord eller av böjelse är bunden vid sin kusin, varför får han inte då göra ett annat val? Och om hans val faller på mig, varför får inte jag antaga hans anbud?

— Därför att heder, anständighet, klokhet — ja, ert eget intresse förbjuder det. Ja, miss Bennet, ert intresse, ty vänta inte att ni blir väl upptagen av hans familj eller hans vänner, om ni med vett och vilja handlar emot allas önskningar. Ni kommer att bli klandrad, ringaktad och försmådd av alla hans närmaste. Er förbindelse kommer att bli en skam, ert namn kommer aldrig att nämnas av någon av oss.

— Det där är högst olyckliga förhållanden, svarade Elisabet, men mr Darcys hustru måste nödvändigt i sitt förhållande till honom finna en så utomordentlig källa till lycka, att hon på det hela taget inte skall ha någon orsak att klaga.

— Halsstarriga, hårdnackade flicka! Jag blygs för er! Är detta er tacksamhet för min uppmärksamhet mot er i våras? Känner ni er inte stå i någon förbindelse till mig härför? Låt oss sätta oss. Ni måste förstå, miss Bennet, att jag kommit hit med den fasta föresatsen att genomföra min avsikt, och jag vill inte låta mig avrådas därifrån. Jag har inte varit van att ge efter för någons nycker. Jag har inte varit van att tåla missräkningar.

Det kommer att göra ers nåds ställning än [ 221 ]mera beklagansvärd, men det kommer inte att ha någon inverkan på mig.

— Jag vill inte bli avbruten! Hör på mig under tystnad. Min dotter och min systerson äro skapade för varandra. De härstamma på mödernesidan från samma ädla släkt, och på fädernesidan från aktningsvärda, hederliga, gamla, fastän oadliga familjer. Deras förmögenhet är å båda sidor storartad. De äro bestämda för varandra enligt den enstämmiga meningen hos alla medlemmarna av deras respektive familjer; vad kan då skilja dem åt? Anspråken hos en ung flicka, en uppkomling utan familj, förbindelser eller förmögenhet. Kan något sådant tålas? Men det får inte, skall inte ske! Om ni förstode ert eget bästa, skulle ni inte vilja lämna den krets, som ni tillhör genom er uppfostran.

— Om jag gifte mig med er systerson, skulle jag icke anse mig lämna denna krets. Han är en gentleman, jag är en gentlemans dotter; så långt äro vi jämlikar.

— Det är sant. Ni är en gentlemans dotter, men vem är er mor? Vilka äro era morbröder och mostrar? Tro inte, att jag är okunnig om deras levnadsställning.

— Vilka än mina släktskapsförhållanden må vara, svarade Elisabet, om er systerson inte har något emot dem, så betyda de väl ingenting för er.

— Säg mig så gott först som sist, är ni förlovad med honom?

Ehuru Elisabet icke skulle ha besvarat denna fråga endast för att göra lady Catherine till viljes, kunde [ 222 ]hon efter en stunds eftertänkande icke låta bli att säga: Nej, det är jag inte.

Lady Catherine tycktes vara belåten.

— Och vill ni lova mig att aldrig ingå en sådan förbindelse?

— Nej, jag vill inte avge ett sådant löfte.

— Miss Bennet, jag är häpen och upprörd. Jag väntade att i er finna en förståndigare flicka. Men var inte nog dåraktig att tro, att jag någonsin ämnar ge vika. Jag skall inte avlägsna mig, förrän ni givit mig den försäkran, jag fordrar.

— Och jag skall sannerligen aldrig giva er den. Jag låter inte skrämma mig till något så oförnuftigt. Ers nåd vill, att mr Darcy skall gifta sig med er dotter, men om jag ger er det önskade löftet, skall väl detta göra det alls mera troligt, att deras giftermål kommer till stånd? Antag, att han är fästad vid mig, skulle väl min vägran att antaga hans anbud, göra honom villig att skänka sin hand åt sin kusin? Tillåt mig säga, lady Catherine, att de argument, varmed ni skött er underliga anhållan, äro lika svaga som er anhållan var obetänksam. Ni har i hög grad misstagit er med avseende på min karaktär, om ni tror, att jag låter mig påverkas av sådana övertalningsförsök som dessa. Jag kan inte säga, huruvida er systerson gillar er inblandning i hans affärer, men ni har verkligen icke någon rättighet att inblanda er i mina. Jag måste därför bedja er att inte vidare besvära mig i denna sak.

— Se så, var inte så rask i vändningarna, om jag får be. Till alla invändningar, som jag har [ 223 ]framhållit, har jag att lägga ännu en. Jag är inte okunnig om detaljerna i er yngsta systers skandalösa rymning. Jag vet alltsammans, att den unge mannens äktenskap med er syster var en affär, som jämkades ihop på er fars och er morbrors bekostnad. Och skall en sådan flicka bli min systersons svägerska? Skall hennes man, som är son till hans avlidne fars förvaltare, bli hans svåger? I Herrans namn, vad tänker ni på? Skola Pemberleys skuggor på detta sätt vanhelgas?

Nu kan ni inte ha något vidare att säga, svarade Elisabet harmset. Ni har skymfat mig på alla möjliga sätt. Jag måste be er att få gå in.

Och hon reste sig, medan hon talade. Lady Catherine reste sig också. Hon var högst uppretad.

— Ni har således ingen känsla för min systersons heder och anseende! Känslolösa, själviska flicka! Tycker ni inte, att en förbindelse med er måste vanära honom i allas ögon?

— Lady Catherine, jag har ingenting mer att säga, ni känner min mening.

— Ni är således besluten att bli hans hustru?

— Jag har inte sagt något sådant. Jag är endast besluten att handla på ett sätt, som enligt min åsikt kommer att skänka mig lycka, utan att därvid taga hänsyn till er eller till någon annan person, som är så främmande för mig.

— Nåväl, ni vägrar således att göra mig till viljes. Ni vägrar att fullgöra pliktens, hederns och tacksamhetens bud. Ni är besluten att nedsätta hans [ 224 ]anseende hos alla hans vänner och göra honom till ett föremål för hela världens förakt.

— Varken plikt eller heder eller tacksamhet har några krav på mig i detta fall. Ingen grundsats, beroende på någondera av dessa, skulle bli kränkt genom mitt giftermål med mr Darcy. Och vad beträffar hans familjs förbittring eller världens ogillande, om den förra verkligen framkallades genom hans giftermål med mig, skulle det icke vålla mig ett ögonblicks bekymmer, och världen i allmänhet skulle ha allt för gott omdöme för att deltaga i föraktet för honom.

— Och detta är er verkliga mening! Detta är ert sista ord! Nåväl då, jag vet nu, hur jag skall handla. Inbilla er inte, miss Bennet, att er ärelystna dröm någonsin skall gå i uppfyllelse. Jag kom för att pröva er. Jag hoppades att finna er resonlig, men lita på det, jag skall vinna mitt mål.

På detta sätt fortsatta lady Catherine att tala, tills de stodo vid vagnsdörren, då hon hastigt vände sig om och tillade:

— Jag tar inte avsked av er, miss Bennet. Jag sänder inga hälsningar till er mor. Ni förtjänar inte någon sådan uppmärksamhet. Jag är mycket allvarsamt förtretad.

Elisabet svarade ingenting, och utan att försöka att övertala lady Catherine att åter stiga in, gick hon helt lugnt in själv. Hon hörde hur vagnen rullade bort, då hon gick uppför trappan. Hennes mor mötte henne, full av oro, vid dörren till sitt toalettrum och frågade, varför lady Catherine inte ville stiga in igen och vila sig.

[ 225 ]— Hon behagade inte göra det, svarade hennes dotter, hon ville fara.

— Hon är en dam med ett mycket distingerat utseende, och hennes visit var en stor artighet! Ty jag förmodar, att hon kom bara för att tala om för oss, att familjen Collins mår bra. Jag tänker, att hon befinner sig på resa till någon plats, och att, då hon passerade genom Meryton, hon tyckte, att hon gärna kunde göra oss ett besök. Jag förmodar att hon inte hade någonting särskilt att säga dig, Lizzy.

Elisabet var tvungen att här tillåta sig en liten osanning, ty det var omöjligt för henne att yppa ämnet för deras samtal.