Stolthet och fördom/57
FEMTIOSJUNDE KAPITLET.
Elisabet kunde icke lätt frigöra sig från den upprörda stämning, vari detta märkvärdiga besök försatte henne, ej heller kunde hon under många timmar låta bli att oupphörligt tänka därpå. Det såg ut, som om lady Catherine verkligen hade gjort sig det besväret att företaga denna resa endast och allenast för att bryta hennes antagna förbindelse med mr Darcy. Det var utan tvivel en klokt uttänkt plan, men Elisabet kunde omöjligen tänka sig, att den omständigheten, att han var Bingleys vän och hon Janes syster, var nog för att framkalla tanken härpå vid en tidpunkt, då ett giftermål väckte allas livliga intresse för ännu ett. Det hade icke undgått hennes uppmärksamhet, att hennes systers giftermål måste föra dem oftare tillsammans. Och grannarna på Lucas Lodge (ty hon antog, att genom deras förbindelse med familjen Collins ryktet hade nått lady Catherine) hade därför fastslagit det som nästan säkert och omedelbart förestående, som hon hade motsett som något, som möjligen kunde inträffa i en mer eller mindre avlägsen framtid.
Då hon i minnet genomgick lady Catherines ord, kunde hon emellertid icke undgå att känna en viss oro med avseende på de möjliga följderna av att hon fortfor med sitt ingripande. Av vad hon hade sagt om sitt beslut att hindra deras giftermål förstod Elisabet, att hon måste ha i sinnet att göra sin systerson föreställningar, och hon vågade icke tänka sig, hur han skulle upptaga en dylik framställning av de olyckor, som skulle följa på en förbindelse med henne. Hon visste icke, hur pass tillgiven han var sin moster eller hur pass beroende han var av hennes omdöme, men naturligtvis måste hon antaga, att han satte mycket högre värde på henne än hon kunde göra; och det var säkert, att genom uppräknandet av de olyckliga följderna av ett äktenskap med en person, vars familjeförhållanden voro så olika hans egna, skulle hans moster vidröra hans svagaste punkt. Med hans begrepp om värdighet skulle han sannolikt känna, att de argument, som förefallit Elisabet svaga och löjliga, innehöllo mycket sunt förnuft och vederhäftigt tal.
Om han förut varit vacklande med avseende på vad han skulle göra, något som ofta hade synts sannolikt, så kunde råd och böner av en så nära släkting göra slut på varje tvivel och med ens bestämma honom för att bli så lycklig, som ett ofläckat namn kunde göra honom. I så fall skulle han icke mer komma tillbaka. Lady Catherine kunde träffa honom på genomresan i London, och hans löfte till Bingley att komma tillbaka till Netherfield måste då brytas.
— Om därför, tillade hon, han inom några få dagar ursäktar sig hos sin vän, därför att han icke håller sitt löfte, så vet jag, hur jag skall förstå saken. Jag skall då uppge varje förhoppning om hans trofasthet. Om han åtnöjer sig med att endast sakna mig, då han kunde ha vunnit mitt hjärta och min hand, så skall jag snart upphöra att sakna honom.
Förvåningen hos familjens övriga medlemmar var
mycket stor, då de hörde, vem deras gäst hade varit,
men de läto sig helt fogligt nöja med samma
antagande, som hade stillat mrs Bennets nyfikenhet,
och sålunda besparades Elisabet många retsamma
frågor om saken.
Morgonen därpå, då hon kom ner, mötte hon sin far, som kom ut från biblioteket med ett brev i handen.
— Lizzy, sade han, jag sökte dig just, kom in i mitt rum.
Hon följde honom dit, och hennes nyfikenhet att få veta, vad han hade att säga henne, ökades av det antagandet, att det på något sätt stode i sammanhang med det brev, han höll i handen. Den tanken slog henne plötsligen, att det möjligtvis kunde vara från lady Catherine, och hon förutsåg med fasa, alla förklaringar, som skulle följa därpå.
Hon följde sin far till eldstaden, och båda satte sig ned. Därpå sade han:
— Jag har i dag på morgonen fått ett brev, som ytterligt förvånat mig. Som det huvudsakligen angår dig, bör du få veta dess innehåll. Jag visste inte förut, att jag hade två döttrar, som stå i begrepp att ingå gifte. Låt mig lyckönska dig till en mycket förnämlig erövring.
Blodet rusade upp i Elisabets ansikte, övertygad som hon ögonblickligen blev, att det var ett brev från systersonen, och icke från mostern, och hon var oviss, om hon skulle bli glad över att han över huvud förklarade sig, eller förargad över att brevet icke snarare var skrivet till henne själv. Emellertid fortsatte hennes far:
— Du ser skyldig ut. Unga flickor ha stor skarpsinnighet i dylika saker, men jag vågar påstå, att inte ens din skarpsinnighet kan utlista namnet på din beundrare. Det här brevet är från mr Collins.
— Från mr Collins? Vad kan han ha att säga?
— Någonting, som går rakt på sak, naturligtvis. Han börjar med lyckönskningar med anledning av min äldsta dotters förestående giftermål, som han tycks ha fått reda på av någon av de snälla, skvalleraktiga medlemmarna av familjen Lucas. Jag skall inte hålla dig i spänning genom att läsa upp, vad han säger om denna sak. Det som avser dig själv lyder på följande sätt: »Sedan jag sålunda till er framfört mrs Collins, och mina egna uppriktiga lyckönskningar med anledning av denna lyckliga tilldragelse, låt mig nu tillägga en kort hänsyftning på en annan sådan, som också blivit oss berättad av samma sagesman. Det antogs, att er dotter Elisabet icke längre kommer att bära namnet Bennet, sedan hennes äldsta syster avlagt det, och den, som kommer att dela hennes öden, kan med skäl betraktas som en av detta lands mest lysande personer.»
— Kan du möjligen gissa, Lizzy, vem som menas härmed? »Denne unge man är i högsta måtto välsignad med allt vad en dödligs hjärta mest kan önska — storartad förmögenhet, ädel börd och vidsträckta förbindelser. Dock, trots alla dessa lockelser, låt mig varna min fränka Elisabet och er själv för de faror, ni kan löpa genom ett förhastat antagande av denne herres anbud, vilka ni naturligtvis blir benägen att genast draga fördel av.»
— Har du, Lizzy, någon idé om, vem denne herre är?
»Mitt motiv för att varna er är följande: Vi ha skäl att antaga, att hans moster, lady Catherine de Bourgh, inte ser partiet med vänliga ögon.»
— Mr Darcy, ser du, är mannen! Nu, Lizzy, tror jag att jag har förvånat dig. Kunde han eller familjen Lucas ha hittat på någon man inom kretsen av våra bekanta, vars namn på ett mera slående sätt skulle ha vederlagt vad de berättat? Mr Darcy, som aldrig ser på en kvinna annat än för att upptäcka en brist och som förmodligen aldrig i sitt liv sett på dig! Det är verkligen beundransvärt!
Elisabet försökte att instämma i sin fars skämt, men kunde endast framtvinga ett högst motsträvigt leende. Aldrig hade han använt sin kvickhet på ett sätt, som var så föga angenämt för henne.
— Roar det dig inte?
— Jo. Var snäll och läs vidare.
»Då jag i går kväll omtalat sannolikheten av detta giftermål för hennes nåd, uttryckte hon genast med sin vanliga nedlåtenhet, vad hon kände med anledning härav; det framgick tydligen av hennes ord, att hon på grund av vissa klandervärda egenskaper hos min fränkas familj aldrig skulle giva sitt bifall till vad hon kallade ett så vanärande parti. Jag trodde, att det var min plikt att så fort som möjligt underrätta min fränka härom, så att hon och hennes ädle beundrare må besinna sig och inte förhastat ingå ett äktenskap, vartill de ej fått vederbörligt tillstånd.» Mr Collins tillägger dessutom: »Det gläder mig verkligen, att min fränka Lydias ledsamma historia har blivit så bra nedtystad, och jag är endast ledsen över att hennes och mr Wickhams sammanlevnad före giftermålet blev så allmänt känd. Jag får emellertid inte försumma de plikter, som mitt kall ålägger mig, och avhålla mig från att uttrycka min häpnad över att jag hört, att ni mottagit det unga paret i ert hus, så snart de voro gifta. Det var en uppmuntran av lasten, och hade jag varit kyrkoherde i Longbourn, skulle jag på det skarpaste ha satt mig däremot. Ni bör visserligen som kristen förlåta dem, men aldrig låta dem komma för era ögon eller tillåta, att deras namn nämnas, så att ni hör det.» — Det är hans begrepp om kristlig förlåtelse! Resten av hans brev handlar bara om hans kära Charlottes tillstånd och hans förhoppningar om en liten arvinge. Men Lizzy, det ser ut, som om det här inte roar dig. Jag hoppas, att du inte blir »mamsellaktig» och låtsar att bli förnärmad över ett grundlöst rykte. Vad leva vi för, om inte för att ge våra medmänniskor anledning till löje och i vår tur skratta åt dem?
— Å! utropade Elisabet, det roar mig ofantligt. Men det är så underligt!
— Ja, det är just det, som gör det så roligt. Om de hade med sitt val fallit på någon annan man, skulle det inte ha varit något att fästa sig vid, men hans fullständiga likgiltighet och din tydligt framträdande motvilja göra saken så förtjusande orimlig. Så mycket jag än avskyr brevskrivning, skulle jag för ingen del vilja avstå från korrespondensen med mr Collins. Ja, när jag läser ett av hans brev, kan jag inte låta bli att ge honom företrädet till och med framför Wickham, hur mycket jag än värderar min mågs oförskämdhet och hyckleri. Och hör nu, Lizzy, vad sade lady Catherine om det där ryktet? Kom hon hit för att vägra sitt samtycke?
På denna fråga svarade hans dotter endast med ett leende, och som den hade framställts utan den minsta misstanke, blev hon icke ledsen, då han upprepade den. Elisabet hade aldrig haft svårare för att låta sina känslor synas vara, vad de i verkligheten icke voro. Hon måste skratta, då hon hellre skulle ha velat gråta. Hennes far hade grymt sårat henne med vad han sagt om mr Darcys likgiltighet, och hon kunde icke annat än undra över en sådan brist på skarpsynthet och frukta, att hon kanske inbillat sig för mycket, i stället för att han sett för litet.