Stolthet och fördom/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 54 Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 55
Kapitel 56  →



[ 204 ]

FEMTIOFEMTE KAPITLET.

Några dagar efter denna bjudning kom mr Bingley åter på besök, denna gång ensam. Hans vän hade lämnat honom på morgonen samma dag och rest till London, men han skulle komma tillbaka om tio dagar. Han stannade över en timme och var vid särdeles gott lynne. Mrs Bennet bjöd honom att bli kvar över middagen, men med många tacksägelser förklarade han, att han var upptagen på annat håll.

— Nästa gång ni tittar in hos oss, sade hon, hoppas jag att vi få bättre tur.

Han sade, att det skulle bli honom ett synnerligen stort nöje att komma när som helst, och om hon tillät det, skulle han vid första lämpliga tillfälle uppvakta dem.

— Kan ni komma i morgon?

Ja, han var alls inte upptagen den följande dagen, och hennes inbjudning antogs med glädje.

Han kom och det i så god tid, att ingen av damerna ännu hade klätt sig för middagen. Mrs Bennet sprang in i sina döttrars rum i penjoar och endast halvkammad, ropande: — Kära Jane, skynda dig och spring ned! Han har kommit, mr Bingley har kommit, det har han verkligen. Skynda dig, skynda [ 205 ]dig! Se så, Sara, gå genast in till miss Bennet och hjälp henne på med klänningen! Bry dig inte om miss Lizzys kamning!

— Vi komma ner så fort vi kan, sade Jane, men jag tror att, Kitty är längre kommen än någon av oss, ty hon gick upp för en halvtimme sedan.

— Åt skogen med Kitty? Vad har hon att göra med saken? Se så, raska på, raska på! Var är ditt skärp, kära barn?

Men när modern hade gått, kunde inte Jane förmå sig att gå ner utan en av sina systrar.

Under aftonens lopp visade sig mrs Bennet alltjämt lika angelägen att få de unga tu ensamma för sig. Sedan man druckit te, drog sig mr Bennet, såsom hans vana var, tillbaka till biblioteket, och Mary gick upp till sitt piano. Sedan två hinder av fem sålunda blivit undanröjda, satt mrs Bennet en bra stund och såg på Elisabet och Kitty och gjorde tecken åt dem utan att lyckas göra något intryck på dem. Elisabet ville inte ge akt på henne, och när Kitty slutligen gjorde det, sade hon mycket oskyldigt: — Vad är det fråga om, mamma? Varför vinkar du åt mig? Vad ska jag göra?

— Ingenting, kära barn, ingenting. Jag vinkade inte åt dig.

Därpå satt hon stilla ännu fem minuter, men ur stånd att låta ett så dyrbart tillfälle gå sig ur händerna, steg hon plötsligt upp och sade till henne:

— Kom med mig, kära barn, jag har något att säga dig, och så gick hon ut med henne ur rummet. Jane gav i samma ögonblick Elisabet en blick, som [ 206 ]vittnade om hennes ledsnad över moderns uppgjorda plan och hennes innerliga bön, att hon inte skulle gå in därpå.

Om några minuter öppnade mrs Bennet dörren på glänt och ropade: — Kom, kära Lizzy, jag vill tala med dig.

Elisabet var tvungen att gå. — Vi kan lika väl lämna dem för sig själva, förstår du, sade hennes mor, så snart hon kommit ut i hallen. Kitty och jag gå upp och sätta oss i mitt toalettrum.

Elisabet gjorde icke något försök att resonera med sin mor, utan stannade lugnt kvar i hallen, tills hon och Kitty voro utom synhåll, därpå återvände hon till salongen.

Mrs Bennet hade ingen framgång med sina planer den dagen. Bingley var alldeles intagande, men uppträdde på intet sätt som hennes dotters förklarade tillbedjare. Hans otvungna och glättiga sätt gjorde honom till en högst angenäm deltagare i deras aftonsällskap, och han hade fördrag med moderns mindre välbetänkta fjäsk och hörde alla hennes dumma anmärkningar med ett överseende och en bibehållen fattning, som var särdeles tilltalande för dottern.

Man behövde knappast bedja honom att stanna över supén, och innan han avlägsnade sig, träffades en överenskommelse mellan honom och mrs Bennet, att han morgonen därpå skulle komma och jaga tillsammans med hennes man.

Efter avskedet sade icke Jane något mer om sin likgiltighet. Icke ett ord om Bingley utbyttes mellan systrarna, men Elisabet gick och lade sig i den [ 207 ]lyckliga tron, att saken snart måste bli klar, så framt icke mr Darcy kom tillbaka inom den bestämda tiden. Men inom sig kände hon sig tämligen säker på att allt detta måste ha skett med dennes bifall.

Bingley kom punktligt på den bestämda tiden, och han och mr Bennet tillbragte förmiddagen tillsammans, såsom det var överenskommet. Den senare var mycket trevligare, än hans följeslagare hade väntat sig. Hos Bingley fanns icke någon inbilskhet eller dårskap, som kunde väcka hans löje eller hans avsmak, och han å sin sida var mycket mera meddelsam och mindre excentrisk, än den andre någonsin sett honom. Bingley kom naturligtvis tillbaka med honom till middagen, och på aftonen var mrs Bennet åter mycket uppfinningsrik för att avlägsna alla från honom och hennes dotter. Elisabet, som hade ett brev att skriva, gick för detta ändamål, strax sedan man druckit te, in i frukostrummet, ty som alla de andra skulle sätta sig vid spelborden, kunde det icke komma i fråga, att hon skulle motverka sin mors planer.

Men då hon efter avslutandet av sitt brev återvände till salongen, såg hon till sin oändliga förvåning, att hon hade anledning att frukta, att hennes mor hade varit allt för finurlig för henne. Då hon öppnade dörren, varseblev hon sin syster och Bingley stående tillsammans vid eldstaden, synbarligen inbegripna i ett allvarligt samtal, och om icke detta hade väckt någon misstanke, så skulle bådas ansiktsuttryck, då de hastigt vände sig om och skildes åt, ha förrått, hur saken stod. Situationen var genant nog för [ 208 ]dem, men ännu mera för henne, efter vad hon tyckte. Ingen av dem yttrade ett ord, och Elisabet stod just i begrepp att gå ut igen, då Bingley, som, liksom hennes syster, hade satt sig, plötsligen steg upp, viskade ett par ord till henne och skyndade ut ur rummet.

Jane kunde icke förtiga något för Elisabet, då ett förtroende kunde glädja henne, hon omfamnade henne ögonblickligen och tillstod under den livligaste rörelse, att hon var den lyckligaste varelse i världen.

— Detta är för mycket, tillade hon, alldeles för mycket, jag förtjänar det icke. Ack, varför äro inte alla lika lyckliga som jag?

Elisabet lyckönskade henne med en uppriktighet, en värme, en förtjusning, som ord endast svagt kunde uttrycka. Varje vänligt ord från henne var en ny källa till glädje för Jane. Men hon kunde icke förmå sig att stanna kvar hos sin syster eller säga ens hälften av vad som ännu återstod att säga.

— Jag måste genast gå till mamma, utropade hon, jag vill för ingen del ta hennes kärleksfulla omsorg på skämt eller låta henne få höra det av någon annan än mig själv. Bingley har redan gått till pappa. O, Lizzy, tänk, att vad jag har att berätta kommer att skänka alla mina kära så mycken glädje! Hur skall jag bära så mycken lycka?

Hon skyndade därpå till sin mor, som avsiktligt hade avlägsnat sig från de spelande och satt uppe på sitt rum tillsammans med Kitty.

Elisabet, som nu var ensam, log över den snabbhet och lätthet, varmed den sak nu slutligen avgjorts, [ 209 ]som under många månader vållat dem så mycken oro och så många ledsamheter.

— Och detta, sade hon, är slutet på all ängslig försiktighet på hans väns sida! På alla hans systers ränker och all hennes falskhet! Det lyckligaste, förståndigaste och mest tillfredsställande slut!

Om några minuter inträdde Bingley, vars underhandling med hennes far hade varit kort och på saken gående.

— Var är er syster? sade han hastigt, då han öppnade dörren.

— Hos mamma där uppe. Hon kommer ner om ett ögonblick, förmodar jag.

Därpå stängde han dörren och kom fram till henne för att mottaga hennes systerliga lyckönskningar och bevis på tillgivenhet. Elisabet uttryckte ärligt och hjärtligt sin glädje över utsikten att bli hans svägerska. De skakade hand med stor hjärtlighet och, tills hennes syster kom ner, fick hon lyssna till allt vad han hade att säga om sin egen lycka och Janes fullkomligheter, och fastän han var en förälskad man, trodde Elisabet verkligen, att alla hans förhoppningar om lycka i sanning voro grundade, emedan de vilade på Janes goda förstånd och alla förträffliga egenskaper och en genomgående likhet i känslor och smak mellan dem båda.

Det blev en ovanligt fröjdefull afton för dem alla. Janes innerliga glädje utbredde ett så ljuvt skimmer över hennes ansikte, att hon var vackrare än någonsin. Kitty myste och log och hoppades, att hennes tur snart skulle komma. Mrs Bennet kunde icke [ 210 ]giva sitt samtycke eller uttala sitt gillande i ordalag varma nog för att ge luft åt hennes känslor, fastän hon under en halvtimmes tid icke talade med Bingley om någonting annat, och när mr Bennet slöt sig till dem vid supén, visade hans röst och hans sätt tydligt, hur glad han var.

Icke ett ord, som anspelade därpå gick dock över hans läppar, förrän deras gäst tagit avsked för natten, men så snart han avlägsnat sig, vände han sig till sin dotter och sade:

— Jane, jag lyckönskar dig. Du kommer att bli en mycket lycklig hustru.

Jane kom genast fram till honom, kysste honom och tackade honom för hans godhet.

— Du är en snäll flicka, svarade han, och det gläder mig att veta, att du gör ett så gott parti. Jag tvivlar inte på att ni passa mycket bra för varandra. Era lynnen äro på intet sätt olika. Ni äro båda så fogliga, att aldrig något beslut kommer att bli fattat, så lättrogna, att varje tjänare kommer att bedraga er, och så frikostiga, att ni alltid komma att leva över edra tillgångar.

— Jag hoppas, att det inte går så. Oförsiktighet eller tanklöshet i fråga om pengar skulle vara oförlåtlig hos mig.

— Leva över deras tillgångar! Min käre man, utropade hans hustru, vad är det du säger? Han har ju fyra eller fem tusen om året och antagligen mera. Sedan vände hon sig till sin dotter och sade:

— O, min kära, kära Jane, jag är så lycklig, jag kommer säkert inte att få en blund i mina ögon på [ 211 ]hela natten. Jag visste, hur det skulle gå. Jag sade alltid, att det måste gå så till slut. Du var väl i alla dagar inte så vacker för ingenting! Jag kommer ihåg, så snart jag fick se honom, när han första gången kom till Hertfordshire i fjol, tänkte jag, att det var högst troligt, att ni två skulle bli ett par. O! Han är den vackraste unge man, man kan se!

Wickham och Lydia voro alldeles glömda. Jane var utan medtävlan hennes älsklingsbarn. För ögonblicket brydde hon sig icke om någon annan. Janes yngre systrar började snart ställa sig väl med henne för att vinna vissa förmåner, som hon i framtiden kunde förfoga över.

Mary anhöll om att få begagna biblioteket på Netherfield, och Kitty bad mycket ivrigt om tillställandet av några baler där varje vinter.

Bingley var naturligtvis från denna tid en daglig gäst på Longbourn; han kom ofta före frukosten och stannade alltid till efter supén, utom när någon barbarisk granne, som icke nog kunde avskys, sänt honom en middagsbjudning, som han trodde sig tvungen att antaga.

Elisabet hade nu mycket litet tid till samtal med sin syster, ty så länge fästmannen var närvarande, ägnade Jane icke uppmärksamhet åt någon annan, men hon fann sig vara av stor nytta för dem båda under de skilsmässans stunder, som ibland måste förekomma. Under Janes frånvaro vände sig Bingley alltid till Elisabet för att få det nöjet att tala om [ 212 ]den älskade, och när Bingley var borta, uppsökte Jane ständigt samma tröstekälla.

— Han har gjort mig så glad, sade hon en afton, genom att tala om för mig, att han var fullständigt okunnig om min vistelse i London i våras. Jag hade inte trott, att det var möjligt.

— Jag anade det, svarade Elisabet. Men hur kunde han förklara det?

— Hans systrar måste ha varit skulden därtill. De sågo säkerligen inte hans tycke för mig med blida ögon, och det undrar jag inte på, då han kunde ha träffat ett i många hänseenden så mycket fördelaktigare val. Men när de, som jag hoppas, få se, att deras bror är lycklig med mig, så få de väl lära sig att vara nöjda, och vi skola komma på god fot med varandra igen, fastän vi aldrig kunna bli vad vi en gång varit för varandra.

— Detta är det hårdaste ord, sade Elisabet, jag någonsin hört dig yttra. Snälla syster! Det skulle verkligen förarga mig att återigen få se hur du låtit narra dig av miss Bingleys låtsade tillgivenhet!

— Kan du tänka dig, Lizzy, att, när han reste till London i november, höll han verkligen av mig, och ingenting annat än övertygelsen om att jag var likgiltig för honom skulle hindrat honom från att komma hit igen.

— Han gjorde verkligen ett litet misstag, men det hedrar hans anspråkslöshet.

Detta föranledde naturligtvis ett lovtal av Jane över hans misstro till sig själv och det ringa värde, han satte på sina egna goda egenskaper.

[ 213 ]Elisabet fann med glädje, att han icke hade omtalat sin väns inblandning i saken, ty fastän Jane hade det ädlaste och mest förlåtande hjärta i världen, visste hon, att det var en omständighet, som måste nedsätta Bingley i hennes tankar.

— Jag är säkerligen den lyckligaste varelse, som någonsin levat! utropade Jane. O, Lizzy, varför har jag på detta sätt blivit utvald och lyckliggjord framför alla de mina! Om jag bara kunde få se dig lika lycklig! Om det bara funnes en annan sådan man för dig!

— Om du också skulle ge mig fyrtio sådana män, så kunde jag aldrig bli lika lycklig som du. Jag kan aldrig få njuta samma lycka som du, förrän jag får ditt sinnelag, din godhet. Nej, nej, låt mig sköta mig själv; kanske, om jag har riktigt god tur, kan jag i sinom tid påträffa en annan mr Collins.

Det kunde icke länge bli en hemlighet, hur sakerna stodo i familjen på Longbourn. Mrs Bennet hade rättighet att anförtro den åt mrs Philips, och hon vågade, utan att ha fått tillåtelse därtill, yppa den för alla sina grannar i Meryton.

Familjen Bennet förklarades ofördröjligen vara den lyckligaste i världen, fastän endast några få veckor förut, då Lydia rymt, den allmänt utpekades såsom förutbestämd för olycka.