Stolthet och fördom/58
FEMTIOÅTTONDE KAPITLET.
Elisabet hade nästan hoppats, att mr Bingley skulle mottaga ett brev med ursäkter från mr Darcy, men så var icke fallet, och få dagar efter lady Catherines besök kom han med sin vän till Longbourn. De båda herrarna anlände tidigt, och innan mrs Bennet hann tala om för Darcy, att de hade haft besök av hans moster, vilket Elisabet varje ögonblick fruktade, föreslog Bingley, som ville vara ensam med Jane, att de allesammans skulle gå ut. Man gick in härpå. Mrs Bennet brukade icke promenera, Mary hade icke tid, men de andra fem begåvo sig ut tillsammans. Bingley och Jane läto emellertid snart de andra lämna dem bakom sig. De saktade farten, under det att Elisabet, Kitty och Darcy fingo underhålla varandra. Ingendera sade mycket: Kitty var för rädd för Darcy för att våga tala; Elisabet fattade hemligen inom sig ett förtvivlat beslut, och kanske han gjorde detsamma.
De styrde kosan åt Lucas Lodge till, emedan Kitty ville besöka Maria, och som Elisabet icke fann någon anledning till att de alla skulle deltaga i besöket, fortsatte hon helt djärvt promenaden med Darcy ensam, sedan Kitty hade lämnat dem. Nu var ögonblicket inne för utförandet av hennes beslut, och medan hon kände sig riktigt modig, sade hon:
— Mr Darcy, jag är en mycket självisk varelse, och för att jag må få lätta mitt hjärta, fäst er inte vid hur mycket jag möjligen sårar era egna känslor. Jag kan inte längre låta bli att tacka er för er exempellösa vänlighet mot min stackars syster. Alltsedan jag fick veta det, har jag varit ytterst angelägen att för er få uttrycka, hur innerligt tacksam jag är. Om saken vore bekant för de andra medlemmarna av min familj, skulle jag inte endast ha att uttrycka min egen tacksamhet.
— Det gör mig ont, utomordentligt ont, svarade Darcy i en ton av förvåning och rörelse, att ni någonsin fått veta en sak, som kanske, framställd i en falsk dager, har vållat er oro. Jag trodde inte, att mrs Gardiner var så föga pålitlig.
— Ni får inte klandra min moster. Lydia förrådde först i sin tanklöshet för mig, att ni haft med saken att skaffa, och naturligtvis fick jag ingen ro, förrän jag fick reda på alla detaljerna. Låt mig åter och åter tacka er i hela min familjs namn för detta ädelmodiga medlidande, som förmådde er att göra er så mycket besvär och underkasta er så många förödmjukelser för att upptäcka flyktingarna.
— Om ni vill tacka mig, svarade han, låt det vara endast för er egen räkning. Jag skall inte försöka neka till att min önskan att bereda er lycka gav ökad styrka åt de motiv, som ledde mig. Men er familj har inte mig att tacka för något. Så mycket jag än högaktar den, tror jag, att jag endast tänkte på er.
Elisabet var alltför förlägen för att kunna säga ett ord. Efter ett kort uppehåll tillade hennes följeslagare: — Ni är alltför ädel för att skämta med mig. Om era känslor ännu äro desamma, som de voro i april, säg mig det genast. Min böjelse och mina önskningar äro oförändrade, men ett ord från er skall för alltid bringa mig till tystnad i denna sak.
Elisabet, som insåg det mer än vanligt genanta och pinsamma i hans situation, tvang sig nu att tala, och fastän hon endast med svårighet kunde uttrycka sig lät hon honom genast förstå, att hennes känslor undergått en så väsentlig förändring sedan den tid, varpå han hänsyftade, att hon nu med glädje och tacksamhet lyssnade till hans försäkringar. Den glädje, som detta svar framkallade hos honom, var sådan, att han troligen aldrig förr känt någon liknande, och han gav däråt så varma och innerliga uttryck, som en våldsamt förälskad man kan antagas göra. Om Elisabet hade kunnat möta hans blick, hade hon kunnat se, huru väl det uttryck av hjärtlig förnöjelse, som spred sig över hans ansikte, klädde honom, men fastän hon icke kunde se upp, kunde hon lyssna, och han talade till henne om känslor, som, då de visade, hur kär hon var honom, gjorde hans hängivenhet för varje ögonblick mera dyrbar för henne.
De gingo vidare utan att veta åt vilket håll. De hade för mycket att tänka på, att känna och säga varandra för att kunna ägna sin uppmärksamhet åt något annat. Hon fick snart veta, att de för sin vunna lycka hade att tacka hans mosters bemödanden. Hon hade verkligen uppsökt honom på återfärden i London och för honom redogjort för sin resa till Longbourn, motivet härför och innehållet av hennes samtal med Elisabet, varvid hon eftertryckligen framhöll varje uttryck av den senare, som i lady Catherines tycke särskilt bevisade hennes ondska och oblyghet. Hon gjorde detta i den tron, att en sådan redogörelse måste lätta hennes bemödanden att förmå sin systerson att avlägga det löfte, som hon hade vägrat att giva. Men tyvärr hade verkan därav blivit rakt motsatt.
— Den ingav mig så mycket hopp, sade han, som jag knappast förut vågat hysa. Jag kände din karaktär tillräckligt för att vara viss om att, ifall du var avgjort, oåterkalleligen besluten att avböja mitt anbud, skulle du öppet och ärligt ha erkänt det för lady Catherine.
Elisabet rodnade och log då hon svarade: — Ja, du känner tillräckligt av min uppriktighet för att tro mig vara i stånd till detta. Sedan jag på ett så avskyvärt sätt skymfat dig mitt upp i synen, kunde jag inte hysa någon betänklighet att skymfa dig inför dina släktingar.
— Vad sade du om mig som jag inte förtjänade? Ty fastän dina beskyllningar voro grundlösa och vilade på oriktiga förutsättningar, hade mitt beteende mot dig vid den tiden förtjänat den skarpaste tillrättavisning. Det var oursäktligt. Jag kan inte utan avsky tänka därpå.
— Vi skola inte gräla om vem som var mest klandervärd den aftonen, sade Elisabet, ingenderas uppförande, om man närmare granskar det, torde befinnas oklanderligt. Men jag hoppas, att vi båda sedan dess ha gjort framsteg i hövlighet.
— Jag kan inte så lätt komma till rätta med mig själv. Minnet av vad jag då sade, av mitt beteende, mitt sätt och mina uttryck under hela uppträdet är nu, har under många månader varit outsägligt pinsamt för mig. Jag skall aldrig glömma dina förebrående ord, som voro så välförtjänta: »Om ni hade uppfört er på ett mera gentlemannalikt sätt». Detta var dina ord. Du vet inte, du kan knappt förstå hur de ha plågat mig — fastän jag tillstår, att det dröjde rätt länge innan jag blev nog förståndig att inse hur rättvisa de voro.
— Jag var verkligen långt ifrån att vänta, att de skulle göra ett så starkt intryck. Jag hade inte den avlägsnaste tanke på att de kunde uppfattas på detta sätt.
— Det kan jag visst tro. Du trodde då, att jag var blottad på varje anständig känsla, det är jag säker på. Jag skall aldrig glömma uttrycket i ditt ansikte, då du sade, att jag inte kunde ha framställt min anhållan på något sätt, som kunde förmå dig att säga ja därtill.
— Å, upprepa inte vad jag då sade. De där minnena äro alltför pinsamma. Jag försäkrar dig, att jag länge innerligen blygts för mina ord.
Darcy omnämnde sitt brev. — Kom det, sade han, dig snart att hysa bättre tankar om mig? Satte du vid läsningen därav någon tro till dess innehåll?
Hon förklarade, vilken verkan det haft på henne och huru så småningom alla hennes fördomar blivit undanröjda.
— Jag visste, sade han, att vad jag skrev måste vålla dig smärta, men det var nödvändigt. Jag hoppas, att du har förstört brevet. Det är en del, i synnerhet början därav, som gör mig ängslig, då jag tänker, att du har möjlighet att läsa om den. Jag minns några uttryck däri, som med rätta hos dig skulle kunna väcka hat till mig.
— Det där brevet skall visst bli uppbränt, om du tror att detta är av vikt för bevarandet av min kärlek, men fastän vi båda ha skäl att tro, att mina åsikter inte äro fullständigt oföränderliga, så hoppas jag, att de inte växla alldeles så lätt, som det finns anledning att antaga.
— Då jag skrev det där brevet, svarade Darcy, trodde jag, att jag var fullkomligt lugn och behärskad, men sedan har jag blivit övertygad om att jag skrev det i en ohyggligt bitter stämning.
— Brevets början vittnade måhända om bitterhet, men detta gäller inte om slutet. Avskedsorden äro ju helt kärleksfulla. Men tänk inte längre på brevet. Känslorna hos den person, som mottog det, äro nu så vitt skilda från vad de då voro, att alla obehagliga omständigheter, som stå i sammanhang därmed, måste förgätas. Du måste tillägna dig något av min filosofiska uppfattning — Tänk på det förflutna endast då minnet därav skänker dig nöje.
— Jag kan inte tilltro dig någon sådan filosofisk uppfattning. Dina blickar tillbaka på det förflutna måste vara så fullständigt fria från självförebråelser, att den tillfredsställelse, som uppkommer därav, inte är en följd av några filosofiska betraktelser, utan, vad bättre är, av ovetenhet om all skuld. Men med mig förhåller det sig inte så. Pinsamma hågkomster tränga sig på mig, och dessa kan jag inte, bör jag inte visa ifrån mig. Jag har hela mitt liv varit en självisk varelse i handling, fastän inte till mina grundsatser. Som barn fick jag lära mig vad som var rätt, men jag fick inte lära mig att lägga band på mitt lynne. Jag fick inhämta goda grundsatser, men tilläts att följa dem i högmod och inbilskhet. Till min olycka var jag ende sonen (under många år enda barnet) och blev bortskämd av mina föräldrar, som, ehuru själva godhjärtade (i synnerhet min far, som var själva välviljan och älskvärdheten) tilläto mig, uppmuntrade mig, nästan lärde mig att vara självisk och befallande — att inte bry mig om någon som stod utanför min familjekrets, att hysa en låg tanke om alla andra människor, att åtminstone vilja hysa låga tankar om deras förstånd och deras värde jämfört med mitt eget. Sådan var jag från åtta till tjuguåtta års ålder, och sådan kunde jag ännu vara, hade inte du varit, kära, älskade Elisabet! Vad har jag inte dig att tacka för! Du lärde mig en läxa, svår i början, men högst välsignelserik. Genom dig blev jag riktigt förödmjukad. Jag kom till dig utan det ringaste tvivel om att mitt anbud skulle bli antaget. Du visade mig, hur otillräckliga alla mina anspråk voro att vinna en kvinnas hjärta, som är värd att eftersträvas.
— Var du då övertygad om att du skulle lyckas däri?
— Ja, det var jag verkligen. Vad tänker du om min fåfänga? Jag trodde att du väntade, att du önskade, att jag skulle göra dig min kur.
— Mitt sätt måtte ha varit vilseledande, men det var inte med avsikt, det försäkrar jag dig. Jag ämnade aldrig bedraga dig, men mitt lynne kan ofta föra mig på villovägar. Vad du måste ha hatat mig efter den aftonen!
— Hata dig! Jag var kanske ond i början, men min vrede började snart taga en rätt riktning.
— Jag är nästan rädd för att fråga, vad du tänkte om mig, då vi träffades på Pemberley. Klandrade du mig därför att jag kom dit?
— Nej, jag kände verkligen inte något annat än förvåning.
— Din förvåning kunde inte vara större än min, då jag blev föremål för din uppmärksamhet. Mitt samvete sade mig, att jag inte förtjänade någon utomordentlig artighet, och jag tillstår, att jag inte väntade att röna mera därav, än vad mig med rätta tillkom.
— Min avsikt då, svarade Darcy, var att genom all den hövlighet, som stod i min makt, visa, att jag inte var så gemen, att jag harmades över det förflutna, och jag hoppades få din förlåtelse och minska din dåliga tanke om mig genom att låta dig se, att dina förebråelser fallit i god jord. Jag kan knappast säga, hur snart andra önskningar vunno insteg hos mig, men jag tror det var ungefär en halvtimme sedan jag fått se dig.
Han talade därpå om för henne, hur förtjust Georgiana varit över att få göra hennes bekantskap och hur besviken hon kände sig, då den så plötsligt avbröts. Helt naturligt kom då orsaken till detta avbrott på tal, och hon fick snart veta att hans beslut att resa efter Elisabet från Derbyshire och söka efter hennes syster hade fattats innan han lämnade värdshuset, och att hans allvar och tankfullhet där endast haft sin grund i de strider, som ett sådant beslut måste medföra.
Hon uttryckte åter sin tacksamhet, men ämnet var för dem båda alltför pinsamt, för att de längre skulle kunna dröja därvid.
Sedan de i sakta mak vandrat flera mil, alltför ivrigt upptagna av varandra för att märka det, funno de slutligen, då de sågo på sina klockor, att det var tid att gå hem.
— Vart kunde väl mr Bingley och Jane ha tagit vägen? undrade de, och detta förde samtalet in på deras angelägenheter. Darcy var förtjust över deras förlovning, hans vän hade först underrättat honom därom.
— Jag måste fråga, om du var förvånad, sade Elisabet.
— Inte alls. När jag reste förstod jag, att det snart skulle inträffa.
— Det vill säga, du hade givit din tillåtelse därtill. Jag gissade det.
Och ehuru han protesterade mot detta uttryck, fann hon att det nog ägde sin riktighet.
— Aftonen innan jag reste till London, sade han, tillstod jag för honom något, som jag borde ha erkänt långt före detta. Jag omtalade för honom allt, som inträffat och som var ägnat att göra min föregående inblandning i hans affärer till en oförnuftig och oförsynt handling. Hans förvåning var stor. Han hade inte haft den ringaste aning därom. Jag omtalade dessutom för honom, att jag trodde, att jag misstagit mig i mitt antagande, att din syster var likgiltig för honom och som jag lätt kunde märka, att hans kärlek till henne var oförminskad, hyste jag inte något tvivel om att deras förening skulle bli lycklig.
Elisabet kunde icke låta bli att le åt det obesvärade sätt, varpå han tog sin vän under sin ledning.
— Talade du på grund av din egen iakttagelse, sade hon, då du lät honom veta, att min syster älskade honom, eller endast på grund av de upplysningar, jag gav dig i våras?
— På grund av egen iakttagelse. Jag hade noga iakttagit henne under de två besök jag kort förut gjort här, och jag var övertygad om hennes böjelse.
— Och jag förmodar, att din övertygelse omedelbart skänkte honom visshet.
— Ja, det gjorde den. Bingley är på det mest naturliga sätt anspråkslös. Hans misstro till sig själv hade hindrat honom att lita på sitt eget omdöme i en så vansklig sak, men hans förlitande på mitt omdöme gjorde allting lätt. Jag måste erkänna en sak, som under någon tid, och det med rätta, förargade honom. Jag kunde inte hemlighålla för honom, att din syster i vintras uppehållit sig tre månader i London — att jag vetat av det och med avsikt hållit honom i okunnighet därom. Han blev ond. Men jag är övertygad om att hans vrede inte varade längre, än han hyste något tvivel om din systers känslor. Han har nu av hjärtat förlåtit mig.
Elisabet ville gärna anmärka, att Bingley hade varit en högst älskvärd vän, som så lätt låtit sig leda, att han var ovärderlig, men hon hejdade sig. Hon erinrade sig, att Darcy ännu måste lära sig att förstå sig på skämt och att det var nästan för tidigt att börja därmed nu. I förväg glädjande sig åt Bingleys lycka, som naturligtvis endast skulle komma att stå efter hans egen, fortsatte han samtalet, tills de kommo hem. De skildes åt i hallen.