Stolthet och fördom/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 6 Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 7
Kapitel 8  →



[ 33 ]

SJUNDE KAPITLET.

Mr Bennets förmögenhet bestod nästan helt och hållet av ett gods, som avkastade två tusen pund om året och som till förfång för hans döttrar i brist på manliga arvingar skulle som fideikommiss övergå till en avlägsen släkting. Och moderns förmögenhet, [ 34 ]ehuru ansenlig för hennes ställning i livet, kunde svårligen ersätta förlusten av hans. Hennes far hade varit advokat i Meryton och hade lämnat henne fyra tusen pund i arv.

Hon hade en syster gift med en mr Philips, som hade varit notarie hos deras far och blivit hans efterträdare, och en bror, som var bosatt i London som en ansedd affärsman.

Byn Longbourn låg endast en mil från Meryton, ett mycket passande avstånd för de unga damerna, som vanligen frestades att begiva sig dit tre eller fyra gånger i veckan för att göra sin uppvaktning hos sin moster och besöka en modehandlerska, som hade sin butik tvärs över gatan. De två yngsta döttrarna, Catherine och Lydia, voro särskilt flitiga med dessa uppvaktningar; de voro ytligare än sina systrar, och när ingenting bättre erbjöd sig, var en promenad till Meryton nödvändig för att fördriva förmiddagstimmarna och skaffa dem samtalsämnen under aftonen; och huru fattig på nyheter trakten än i allmänhet var, lyckades de alltid att få höra några av sin moster. För närvarande voro de väl försedda både med nyheter och glädjeämnen genom den nyss inträffade ankomsten av ett milisregemente till trakten; det skulle stanna där hela vintern, och Meryton var dess huvudkvarter.

Deras besök hos mrs Philips medförde nu högst intressanta meddelanden. Varje dag vidgade i någon mån deras kännedom om officerarnas namn och förbindelser. Mr Philips kände dem alla, och detta blev för hans hustrus systerdöttrar en källa till [ 35 ]hittills oanad sällhet. De kunde icke tala om något annat än officerare, och mr Bingleys stora förmögenhet, som väckte det livligaste intresse hos deras mor, var i deras ögon värdelös i jämförelse med en fänriks uniform.

Sedan mr Bennet en morgon lyssnat till deras utgjutelser över detta ämne, anmärkte han helt kyligt:

— Att döma av ert sätt att tala måste ni vara två av de fjolligaste flickor i trakten. Jag har misstänkt det någon tid, men nu är jag övertygad därom.

Catherine blev bragt ur fattningen och svarade icke, men Lydia lät sig ingenting bekomma och fortsatte att uttrycka sin beundran för kapten Carter och sin förhoppning att träffa honom under dagens lopp, då han följande morgon skulle resa till London.

— Det förvånar mig, kära du, sade mrs Bennet, att du är så snar att kalla dina egna barn fjolliga. Om jag ville hysa nedsättande tankar om någons barn, så skulle det i alla fall inte vara om mina egna.

— Om mina barn äro fjolliga, så hoppas jag, att jag alltid är medveten därom.

— Ja, men förhållandet är, att de alla äro ganska begåvade.

— Jag kan smickra mig med att detta är den enda sak, med avseende på vilken vi inte äro överens. Jag hade hoppats, att våra tycken sammanföllo i varje särskild punkt, men så till vida måste [ 36 ]jag vara av en annan mening än du, att jag tycker, att våra två yngsta döttrar äro ovanligt fjolliga.

— Min kära man, du får inte vänta, att sådana flickor skola ha lika mycket förstånd som deras far och mor. När de hinna till vår ålder, tror jag säkert, att de inte komma att tänka på officerare mer än vad vi göra. Jag minns mycket väl den tid, då jag själv var betagen i en rödrock — och det är jag sannerligen ännu i dag i mitt hjärta; och om en stilig ung överste med fem eller sextusen om året skulle fria till en av mina flickor, så skall jag inte säga nej till honom, och jag tyckte, att överste Forster tog sig mycket bra ut i sin uniform härom kvällen hos sir William.

— Mamma, utropade Lydia, moster säger, att överste Forster och kapten Carter inte så ofta besöka miss Watson som de gjorde i början efter sin ankomst; hon ser dem nu ofta stå i Clarkes bokhandel.

Mrs Bennet hindrades från att svara av betjänten, som kom in med en biljett till miss Bennet; den kom från Netherfield och budet väntade på svar. Mrs Bennets ögon tindrade av glädje, och hon ropade ivrigt, under det att hennes dotter läste:

— Nå, Jane, vem är den från? Vad handlar den om? Vad säger han? Nå, Jane, skynda dig och tala om det för oss, skynda dig, kära barn!

— Den är från miss Bingley, sade Jane och läste sedan upp den högt.


[ 37 ]
 »Kära vän!

Om ni inte är så medlidsam, att ni kommer och äter middag i dag tillsammans med Louisa och mig, löpa vi risk att hata varandra under återstoden av vårt liv, ty en hel dags tête-a-tête mellan två kvinnor kan aldrig sluta utan gräl. Kom så snart ni kan efter mottagandet av dessa rader. Min bror och de andra herrarna skola äta middag med officerarna.

Er tillgivna
Caroline Bingley.»


— Med officerarna! utropade Lydia. Det förvånar mig, att moster inte talade om det för oss.

— Äta middag ute, sade mrs Bennet, det är mycket olyckligt.

— Kan jag få vagnen? frågade Jane.

— Nej, kära barn, det är bäst, att du rider, därför att det ser ut, som det skulle bli regn, och då måste du stanna över natten.

— Det skulle vara en bra plan, sade Elisabet, om du vore säker på att de inte skulle erbjuda sig att skjutsa henne hem.

— Å, men herrarna måste ha mr Bingleys vagn för att fara till Meryton, och Hursts ha inga hästar till sin.

— Jag skulle mycket hellre vilja åka.

— Men kära barn, pappa kan inte avvara hästarna, det är jag säker på. Man behöver dem för jordbruket, eller hur, min gubbe?

[ 38 ]— Man behöver dem för jordbruket mycket oftare, än jag själv kan få använda dem.

— Men om du får använda dem i dag, sade Elisabet, så är ju mammas önskan uppfylld.

Hon avtvang slutligen sin far ett erkännande, att hästarna voro upptagna. Jane var därför tvungen att rida, och hennes mor följde henne till dörren med många vänliga spådomar om fult väder. Hennes förhoppningar gingo i uppfyllelse; Jane hade icke länge varit på väg förrän det började regna häftigt. Hennes systrar voro oroliga för henne, men modern var förtjust. Regnet fortsatte hela aftonen utan uppehåll, Jane kunde säkert icke komma tillbaka.

— Det var verkligen en god idé av mig! sade mrs Bennet mer än en gång, som om det var hon, som förmått framkalla regnet. Icke förrän morgonen därpå kom hon dock underfund med hela framgången av sin plan. Frukosten var knappast slut, förrän ett bud från Netherfield kom med följande biljett till Elisabet:


 »Käraste Lizzy!

Jag mår mycket illa i dag på morgonen, vilket, som jag förmodar, måste bero på att jag blev genomvåt i går. Mina snälla vänner vilja inte höra talas om att jag återvänder hem, förrän jag blir bättre. De yrka också på att jag får träffa doktor Jones — bli därför inte oroliga, om ni skulle få höra, att han varit hos mig — och utom att jag har ont i halsen och huvudvärk är det inte farligt med mig.

Din tillgivna syster.»


[ 39 ]— Nå, kära du, sade mr Bennet, när Elisabet hade läst biljetten högt, om din dotter skulle få ett farligt sjukdomsanfall — om hon skulle dö, skulle det vara en tröst, att allt inträffat under jakt efter mr Bingley och på din befallning.

— Å, jag är inte alls rädd för att hon skall dö. Man dör inte av små obetydliga förkylningar. Hon kommer att bli vårdad på bästa sätt. Så länge hon stannar där är allt mycket bra. Jag skulle vilja fara och se till henne, om jag kunde få vagnen.

Elisabet, som kände sig verkligt orolig, var besluten att besöka henne, fastän vagnen icke stod att få och som hon icke var någon ryttarinna, var enda möjligheten för henne att gå. Hon tillkännagav sitt beslut.

— Hur kan du vara så enfaldig, utropade hennes mor, och tänka på något sådant, då vägarna äro så smutsiga! Du blir inte presentabel, då du kommer dit.

— Jag blir nog så presentabel, att jag kan träffa Jane, och det är allt, vad jag önskar.

— Är det där en vink åt mig, Lizzy, sade hennes far, att jag skall skicka efter hästarna?

— Nej, visst inte. Jag vill inte komma ifrån promenaden. Avståndet betyder ingenting, då man har ett viktigt ärende; det är ju bara tre mil. Jag kommer tillbaka till middagen.

— Jag beundrar din välvilja, som visar sig i handling, anmärkte Mary, men varje impuls av känslan bör ledas av förnuftet och enligt min mening måste [ 40 ]ansträngningen alltid stå i proportion till vad som erfordras.

— Vi vilja följa dig så långt som till Meryton, sade Catherine och Lydia. Elisabet antog deras anbud och de tre unga damerna begåvo sig av tillsammans.

— Om vi skynda oss, sade Lydia, medan de gingo, kanske vi kunna få se en skymt av kapten Carter, innan han reser.

I Meryton skildes de åt, de två yngsta begåvo sig till en av officersfruarna, och Elisabet fortsatte sin vandring allena, gående över fält efter fält med raska steg, hoppande över stättor och vattenpussar med otålig iver, och då hon slutligen nådde sitt mål, voro hennes ben trötta, hennes strumpor smutsiga och hennes ansikte upphettat av den ansträngande motionen.

Hon infördes i frukostrummet, där alla utom Jane voro samlade och där hennes ankomst väckte ganska mycken förvåning. Att hon hade gått tre mil så tidigt på dagen, i sådan smuts och alldeles ensam var nästan obegripligt för mrs Hurst och miss Bingley, och Elisabet var övertygad om att de föraktade henne därför. Hon blev emellertid mycket artigt mottagen av dem, och i deras broders sätt mot henne låg någonting mera än artighet; det låg välvilja och vänlighet däri.

Mr Darcy sade mycket litet och mr Hurst ingenting alls. Den förres tankar voro delade mellan beundran av den glans, som motionen hade givit Lizzys hy, och tvivel huruvida det var försvarligt, [ 41 ]att hon fått gå så långt allena. Den senare tänkte bara på sin frukost.

På sina frågor om systerns tillstånd fick Elisabet icke något gynnsamt svar. Miss Bennet hade sovit illa, och ehuru hon var uppe, var hon feberaktig och icke nog rask för att lämna sitt rum. Elisabet var glad att genast få gå in till henne, och Jane, som endast av fruktan att väcka oro eller förorsaka obehag hade hindrats från att i sin biljett uttrycka, huru mycket hon längtade efter ett sådant besök, blev förtjust, då hon kom in. Hon orkade dock icke tala mycket, och när miss Bingley lämnade dem ensamma, kunde hon yttra föga mera än några ord av tacksamhet för den utomordentliga vänlighet, som hon fick röna. Elisabet skötte om henne under tystnad.

När frukosten var slut, kommo systrarna in till dem och Elisabet började själv tycka om dem, då hon såg, hur mycken tillgivenhet och ömhet de visade Jane. Doktorn kom, och sedan han undersökt sin patient, sade han, som man kunde antaga, att hon ådragit sig en stark förkylning och att man måste försöka övervinna den; han rådde henne att gå till sängs igen och ordinerade henne några dragande medel. Rådet följdes genast, ty febersymtomerna tilltogo, och hennes huvud värkte våldsamt. Elisabet lämnade icke rummet ett ögonblick, och de andra damerna avlägsnade sig ej heller ofta. Då herrarna voro utgångna, hade de i själva verket ingenting att göra på något annat ställe.

Då klockan slog tre, kände Elisabet på sig, att [ 42 ]hon måste gå och sade detta, fastän hon gjorde det ogärna. Miss Bingley erbjöd henne vagnen, och det behövdes endast litet övertalning för att få henne att antaga detta anbud, men Jane visade så stor oro över att skiljas från henne, att miss Bingley måste förvandla erbjudandet av vagnen till en inbjudning att stanna på Netherfield så länge. Elisabet gick med tacksamhet in härpå och ett bud avsändes till Longbourn för att låta hennes anhöriga veta, att hon stannade och hämta en uppsättning av kläder.