Store-Per och Liss-Per
| ← Smörbuk |
|
Lurfhättan → |
53.
Store-Per och Liss-Per.
Det var en gång två bröder och begge hette de Per,
den äldre kallades Store-Per och den yngre Liss-Per. Då
fadern dött, öfvertog Store-Per gården och fick en hustru
med mycket penningar till. Men Liss-Per var hemma hos
moder sin och lefde på hennes bekostnad, tills han blef
myndig. Då fick han ut sitt arf, och Store-Per sade, att
han nu icke längre fick vara hemma och äta upp matvarorna för sin mor, det vore bäst han begaf sig ut i verlden
och tog sig till något.
Ja, det tyckte Liss-Per icke heller vara så illa; han köpte sig en duktig häst och ett lass med foder och reste till byn med; för pengarna han fick köpte han bränvin och dricksvaror, och knappt var han kommen hem, förrän det straxt blef bykalas hos honom; han bjöd och trakterade både grannar och vänner, och de bjödo och trakterade honom igen, och så lefde han i sus och dus, så länge pengarna räckte. Då det tagit slut med kontanterna och Liss-Per blifvit pank, kom han hem till sin gamla mor igen, och då egde han icke mera än en kalf. Då våren kom, släppte han ut kalfven och lät den beta på Store-Pers äng. Deröfver blef Store-Per förargad och slog kalfven ihjäl. Liss-Per, han flådde skinnet af kalfven, hängde in det i badstun, så det blef riktigt torrt, och rullade ihop det, stoppade det sedan i en säck och gick ut i bygden för att sälja det; men öfverallt dit han kom, skrattade de åt honom och sade, att de icke kunde ha någon nytta af ett ogarfvadt kalfskinn. Då han hade vandrat ett långt stycke, kom han till en gård igen. Der gick han in och bad att få låna hus öfver natten.
”Nej, jag kan icke låna dig hus,” sade käringen; ”för man min är bortrest och jag är ensam hemma. Du får försöka att skaffa dig herberge i granngården; men får du icke der, så kan du komma igen, för du kan icke vara husvill heller,” sade hon. Då Liss-Per gick förbi kammarfönstret, såg han att det var en prest inne i kammaren, som gumman höll sig väl med, och så satte hon fram öl och bränvin och en stor gryta med sötgröt. Då presten hade satt sig ned att äta och dricka, kom mannen i huset hem igen; men då käringen fick höra honom i farstun, var hon icke sen att taga sötgrötsgrytan och sätta under spishällen, ölet och bränvinet i källarn, och presten läste hon ned i en stor kista, som stod der. Allt detta stod Liss-Per utanför och såg på; då mannen väl kommit in, så gick Liss-Per efter och bad, om han kunde få låna hus. ”Ja,” sade mannen, ”du skall få låna hus,” och så bad han Liss-Per att sätta sig med till bords och äta. Ja, Liss-Per satte sig borta vid bordet, tog med sig kalfskinnet och lade det under sina fötter.
Då de hade suttit en stund, begynte Liss-Per att sparka på skinnet.
”Hvad säger du nu igen? Kan du icke vara stilla?” sade Liss-Per. ”Hvem är det du pratar med?” frågade mannen. Åh, det är en spåqvinna jag har i kalfskinnet,” sade Liss-Per. ”Hvad spår hon då?” sade mannen igen. ”Hon säger, det är icke fritt för att det står sötgröt under spishällen,” sade Liss-Per. ”Hon spår nog si och så; här i huset har icke varit sötgröt på år och dag,” sade mannen; men Liss-Per bad honom se efter, och då han gjorde det, fann han mycket riktigt sötgrötsgrytan. Den begynte de att smörja sig med, och bäst de sutto, så sparkade Liss-Per åter på kalfskinnet. ”Hvad,” sade han, ”kan du icke hålla munnen?” — ”Hvad säger spåmön nu?” sade mannen. ”Det är icke fritt för att det står öl och bränvin i källartrappan, säger hon,” svarade Liss-Per. ”Har hon aldrig spått vilse förr, så gör hon det nu,” sade mannen. ”Öl och bränvinr sådana varor kan jag knappt minnas vi haft här i huset.” — ”Se efter!” sade Liss-Per; det gjorde mannen — ja, ganska riktigt, han fann dricksvarorna, och så blef det en glädje för honom.
”Hvad har du gifvit för spåmön? Den måste jag ega, hvad du än vill ha för den,” sade mannen. ”Jag har fått den i farsarf, och icke mycket har jag satt värde på den,” sade Liss-Per. ”Ogerna vill jag dock skiljas från den, men det gör detsamma, låter du mig få den gamla kistan som står i kammaren, så skall du få den.” — ”Kistnyckeln har konunit bort!” skrek käringen. ”Jag tager den utan nyckel, jag,” sade Liss-Per; och så blefvo han och mannen snart ense om handeln. Liss-Per fick ett rep i stället för nyckeln, mannen hjelpte honom att få kistan på ryggen och med den begaf han sig bort. Då han gått ett stycke, kom han till en bro; under den gick en elf, som skummande forssade fram med ett så starkt dån att bron svigtade dervid. ”Det bränvinet, det bränvinet,” sade Liss-Per. ”Jag kan märka jag har smaken qvar än. Hvad skall jag gå och dra på denhär kistan efter? Hade jag icke varit full och galen, så hade jag icke tillhandlat mig den för min spåmö. Men nu skall kistan i elfven och det i flygande fart!” Han till att lossa på repet. ”Aj, aj! för Guds skull fräls mig. Det är prosten här i socknen, du har i kistan,” skrek han, som låg deri. ”Det må vara fan sjelf, som vill inbilla mig att han är blifven prest,” sade Liss-Per, ”men antingen han gör sig till prest eller klockare, så skall han i alla fall ut till sjös.” — ”Åhnej, åhnej, det är sockenpresten, som var på sjukbesök hos käringen. Mannen är vild och galen, och så måste hon gömma mig i kistan. Jag har ett silfverur och ett guldur på mig, dem skall du få och 800 daler till. Släpp mig bara ut!” ropade presten. ”Nej, nej, är det verkligen prestfar då?” sade Liss-Per; han tog en sten och slog kistlocket i stycken, så prosten slapp ut, och han sprang hem till prestgården både fort och lätt, ty klockorna och pengarna tyngde honom icke längre.
Liss-Per gick nu hem och sade till Store-Per: ”I dag betalas det bra på torget för kalfskinn.” — ”Hvad fick du för skinfällen din då?” sporde Store-Per. ”Icke likare än den var, fick jag 800 daler för den, men för större och fetare kalfvar gäller skinnet dubbelt,” sade Liss-Per och viste fram pengarna. ”Det var bra du sade mig det,” sade Store-Per; han slog ihjäl alla kalfvar och kor han egde, och begaf sig på väg till staden med skinn och hudar. Då han kom till torgs och garfvarne frågade, hvad pris det var på hans skinn, sade Store-Per: ”800 för de små och i proportion derefter för de stora.” Men då gjorde alla menniskor narr af honom och sade på spe, att han icke behöfde hugga till så mycket, han kunde nog komma in på dårhuset för bättre köp; nu först förstod han, huru det hade gått till och att Liss-Per hade lurat honom. Då han kom igen, var han icke god minsann, han svor och hotade att slå ihjäl Liss-Per om natten. Det stod denne och hörde på. Då han hade lagt sig i sängen bredvid modern och det dragit långt ut på qvällen, bad han henne byta plats med sig, för han frös så vådligt, och vid väggen var det mycket varmare, sade han. Ja, det gjorde hon. Något senare kom Store-Per med en yxa i handen, smög sig bort till sängen och högg hufvudet af modern i ett tag.
Om morgonen gick Liss-Per in i stugan till Store-Per. ”Gud tröste och bättre dig, som har huggit ihjäl mor vår,” sade han; ”länsmannen lär inte tycka om att du far fram på det viset.” Då blef Store-Per så rädd, att han bad Liss-Per för Guds skull tiga med det han visste; ville han det, skulle han få 800 daler. Ja, Liss-Per strök pengarne till sig, satte hufvudet på modern igen, fick henne på en kälke och drog henne till torgs. Der satte han henne med en äppelkorg på hvar arm och ett äpple i hvar hand. Så kom der en skeppare gående, han trodde det var en mångelska och frågade, om hon hade äpplen att sälja och huru många han fick för en skilling. Men den gamla käringen svarade icke. Skepparen frågade en gång till. Nej, hon gaf icke ett ljud ifrån sig. ”Hur mycket får jag för skillingen?” skrek han för tredje gången, men käringen satt som hon hvarken hörde eller såg honom; då blef skepparen så arg att han lade till henne under örat, så att hufvudet trillade bort öfver torget. I detsamma kom Liss-Per springande: han gret och beskärmade sig samt förebrådde skepparen att ha gjort honom rent olycklig, och slagit ihjäl hans gamla mor. ”Kära vän, var bara tyst med hvad du vet, skall du få 800 daler,” sade skepparen, och det blefvo de ense om.
Då Liss-Per kom hem igen, sade han till Store-Per: ”I dag betalas det bra för gamla käringar på torget. Jag fick 800 daler för mor vår,” och så viste han fram pengarne. ”Det var bra jag fick veta det,” sade Store-Per; han hade en gammal svärmoder, henne tog han och slog ihjäl och reste bort för att sälja. Men då de hörde att han gick och sålde döda menniskor, ville de föra honom till länsmannen, och det var med möda han slapp undan. Då Store-Per kom igen, var han så arg och lömsk på Liss-Per, att han hotade att döda honom på ögonblicket, det var ingen nåd att vänta. ”Ja, vi skola alla den vägen, och i dag och i morgon är det bara natten emellan. Men skall jag härifrån nu, så har jag en sak att be dig om; stoppa mig i säcken, som hänger der, och bär mig till elfven!” sade Liss-Per; det hade Store-Per ingenting emot, han stoppade honom i säcken och gick bort. Men då de kommit ett litet stycke på vägen, så kom Store-Per ihåg, att han hade glömt något, som han måste tillbaka efter, och medan han det gjorde låg brödren i säcken vid vägkanten. Så kom der en man drifvande framför sig en stor, vacker fårahjord;
«Till Himmelrik, till Paradis!
Till Himmelrik, till Paradis!»
ropade Liss-Per som låg i säcken, och det sjöng han och gnolade på oupphörligt. ”Kan icke jag få lof att vara med!” sade han, som kom med hjorden. ”Jo, vill du lösa upp säcken och krypa ned i mitt ställe, skall du få komma dit,” sade Liss-Per,” jag kan gerna vänta till en annan gång, jag. Men då måste du också alltjemt ropa detsamma som jag, för annars kommer du icke till rätta stället.” Mannen löste upp säckbandet och satte sig dit i stället för Liss-Per, Per knöt till säckbandet igen, och mannen började att ropa:
«Till Himmelrik, till Paradis!
Till Himmelrik, till Paradis!»
och med den sången tystnade han aldrig. Då Per väl hade fått honom i säcken, var han icke senfärdig; han skyndade sig bort med fårskocken och tog en lång omväg. Emellertid kom Store-Per igen, tog säcken på ryggen och bar den bort till elfven, och allt som han gick, satt fåraherden inne i den och ropte :
«Till Himmelrik, till Paradis!»
”Ja ja, försök sjelf om du träffar på vägen!” sade Store-Per och kastade honom i strömmen.
Då Store-Per hade gjort detta och var på väg hem igen, mötte han brodern, som kom drifvande med fårahjorden framför sig. Store-Per blef förbluffad och frågade, huru Liss-Per kunnat slippa upp ur elfven, och hvar han hade fått den vackra fårskocken ifrån.” ”Det var en riktig tjenst du gjorde, då du kastade ut mig,” svarade Liss-Per. ”Jag sjönk till botten liksom en sten, och der fick jag se flockar af får, kan du tro; der nere gå de i dussintal, den ena hopen större än den andra. Och du ser att de ha duktigt med ull!” tillade Liss-Per. ”Det var bra du talte om det för mig,” sade Store-Per; han drog i detsamma af hem till sin hustru, tog henne med sig till elfven, kröp i en säck och bad henne skynda sig att knyta ihop den och kasta honom öfver bron.” Jag vill efter en fårahjord; men skulle jag bli för länge, så du kan förstå, att jag icke rår med den ensam, får da springa i efter och hjelpa mig,” sade Store-Per. ”Ja, bli bara icke för länge, ty jag längtar så mycket efter fåren,” sade hustrun. Hon stod och väntade en stund, men som hon tänkte vid sig sjelf, att mannen icke kunde stå ut med att fösa alla fåren tillsammans, så hoppade hon efter. Nu var Liss-Per qvitt dem alla, han ärfde gård och grund, hästar och redskap, och sjelf hade han pengar, att köpa sig kor för.