Ströftåg här och der i Sverige/Vägen till Storhöjden

←  Något om lifvet i det jordiska Karlskoga och i det himmelska

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Vägen till Storhöjden

I Bergslagsbygderna  →

XV.

Vägen till Storhöjden.

Vill man åka fort, finnes nog ett och annat medel äfven i Sverige, men icke bör man då välja Östra Vermlands jernväg, om hvilken jag för öfrigt visst icke vill säga något ondt. Vägen är ung och oerfaren, af ett något ojemnt skaplynne kanske, men har ganska visst en vacker framtid. Han har sin utgång från det vänliga Kristinehamn, der man gör stora affärer och lefver ett gladt lif. Derifrån letar vägen sig fram med ett lokomotiv, som är mycket återhållsamt i sina rörelser, till Nässundet och upp till Storfors samt skall snart streta ända fram till Filipstad, der åtskilliga jernbanor komma att mötas, för att lifva upp en nejd hvilken är af stor vigt för den svenska jernhandteringen.

Det uppgifves, att den färdiga delen af Östra Vermlands jernväg under första tiden af sin tillvaro, hvilken började den 15 sistlidne Maj, skall hafva lenmat en daglig inkomst af 465 kr. för hvarje banmil, hvilket ju är ganska vackert. Dervid torde dock icke böra helt och hållet förbises, att man i afvaktan på jernbanans öppnande hade låtit ganska många varor vänta på forsling, i stället för att skicka dem med annan lägenhet, hvarigenom varuförsändningen i början af jernbanans tjenstgöring steg till så stor mängd.

Från Kristinehamn följer vägen på nära håll den lilla gamla, nu öfvergifna jernbanan till Sjöändan, och gör sedan en krok upp till Nässundet, der ännu icke något stationshus är färdigt och der allt ännu sistlidne sommar såg ut såsom jag föreställer mig det skall vara i en nordamerikansk urskog, då en jernväg der börjar läggas.

Ämnar man sig till Filipstad, lemnar man jernvägen vid Nässundet, för att der gå om bord på en ångbåt som underhåller förbindelsen mellan dessa ställen. En ångbåt på dessa små Vermlandssjöar ingifver icke stora förhoppningar hos den resande, men man öfverraskas på ett högst angenämt sätt så snart man kommit om bord på »Franz von Schéele», som är ett litet, vackert fartyg med många fördelar för dem som nyttja det.

Man känner sig genast i behaglig stämning då man satt foten på däck och hunnit kasta en blick öfver den vackra sjön med hans präktiga ram af skogklädda berg, men till och med innan man hunnit med den blicken hel och hållen, välkomnas man af kapten Hjärne, fartygets förare, en gentleman, som nu i många år varit Franz von Schéeles befälhafvare, sedan han i ännu flera år idkat sjöfart ett stycke längre bort, i de kinesiska farvattnen, en man med verldserfarenhet till sjös och lands, och som sätter sin ära uti att göra lifvet om bord i hög grad behagligt för de resande. Till Franz von Schéeles goda egenskaper måste äfven räknas en mathållning af första ordningen. Hvem skulle hafva trott allt detta om ett litet ångfartyg på en liten insjö i en vrå af Vermland?

Men allt detta andliga och lekamliga välfinnande om bord hindrar ingalunda från att se sig omkring och njuta af de vackra utsigterna. Hvart man vänder ögat har man en sådan utsigt. Efter att hafva lemnat Nässundet, ilar Franz von Schéele öfver Hyttsjön och genom Gransundet in i Forssjön. Sedan man hunnit till slutet af denna sjö ser man Lungsunds rödmålade träkyrka spegla sitt spåntäckta spetstorn i den klara böljan, och genom Lungsundet kommer man in i Stora Lungen, hvarefter Bjurbäcks slussar för en stund vålla ett uppehåll i färden, men ett ganska angenämt uppehåll.

De sjöar vi redan lemnat ligga mycket lägre än vattendragen norr ut, och slussarne äro ganska djupa. Från slussbanken har man en vacker utsigt öfver den under liggande nejden, men fartyget fortsätter snart sin fart och vi lemna den ena vackra trakten för den andra. Det går upp för Aspen och in i Daglössundet, der Bergslagernas jernbana på sin långa väg mellan Falun och Göteborg har en ståtlig bro och hvarifrån en bibana vester om sjön Daglösen skall leda upp till Filipstad.

Öfver allt här arbetas på nya förbindelser medelst jernväg. Någon så angenäm färd som med Franz von Schéele kan man dock icke göra landvägen. Ur turistsynpunkt är det derför att beklaga det ångbåtsförbindelsen mellan Filipstad och trakten ned åt Venern sannolikt kommer att upphöra, så snart Östra Vermlands jernbana hunnit fullbordas, men man anser naturligtvis att ångfartyget då icke kan hafva utsigt till tillräckliga frakter.

När man kommit in i Daglösen, ser man Filipstads kyrktorn resa sig i bakgrunden, och den lille staden blickar fram mellan rik grönska. Det är en tafla af täckaste slag. Hvad som dock skadar en och annan del af taflan är de kala fläckar man ser på för öfrigt skogväxta berg, och på ett par ställen är skogen helt och hållet sköflad, ödemarker midt uti en ymnig växtlighet.

»Den här herrn skall ha nummer åtta!» sade kaptenen på Franz von Schéele åt vaktmästaren på Filipstads stora hotell, hvilken stod på bryggan bland en hel skara infödingar och tog emot de resande.

»Nummer åtta åt den här herrn!» sade vaktmästaren till sin adjutant, en e. o. hotellvaktmästare i de första ynglingaåren eller med andra ord en liten hygglig »borstis» med ett dussin år på nacken.

»Herrn skall ha nummer åtta!» utropade adjutanten, som följt mig upp till hotellet och der öfverlemnade mig i en rumförestånderskas vård. Detta »nummer åtta» skulle vara en särdeles ynnest. Men den vana förestånderskan för en hel rad af rum log åt sådana anspråk och förklarade, att hvarken »nummer åtta» eller något annat nummer vore ledigt. Hela hotellet vore upptaget af gäster: brukspatroner, ingeniörer, handelsresande, folk från östan och vestan och synnerligen norr ifrån.

Man tror kanske att Filipstads hotell är något litet obetydligt herberge, som ej kan rymma många personer, något kryp-in af den gamla, tarfliga sorten. Visst icke! Stora hotellet i Filipstad är ett riktigt »Grand Hôtel» med en hel mängd rum, ett präktigt stenhus, kanske vi skulle säga palats, ty det vore åtminstone icke mycket öfverdrifvet, ett gästhus som kunde försvara sin plats i hvilken stor stad som helst. Och detta storartade hus var likväl så upptaget af resande, att jag slutligen måste känna mig särdeles glad öfver att få dela rum med en för mig fullkomligt obekant herre, under det jag till gengäld var för honom lika fullkomligt okänd. Men på resor gör man lätt bekantskaper, och den jag hade tillfälle att göra i Filipstads hotell var af ganska angenämt slag.

Till ett sådant herberge fordras väl en stad af storartadt mått, en riktig huggare till stad, skulle man tro; men man finner snart, att Filipstad just icke hör till det storståtliga slaget. Omfånget af stora torget är visst icke ringa, men hela platsen med hus och handelsbodar krymper dock till intet vid foten af hotellet. Storgatan är en ganska hygglig gata, och vill man se huru den nyare odlingen trängt in här i den gamla bergsstaden, skall man söka upp herrar Sirén & Palmgrens handelsbod eller herrar Bergman & komp:s. Det är ej svårt att finna dem. Se, hvilka storartade fönster med hela spegelglas! Och innanför fönstren hvilken mängd af smakfullt upplagda varor! Herr Sirén tyckes göra skäl för sitt namn, ty det är rakt omöjligt att ej besöka hans bod. Hvad som gläder ett svenskt hjerta är, att de prydliga och väl försedda handelslägenheterna icke innehafvas af någon herre hvars namn slutas på »skoj» eller »slawski», såsom fallet är i så många andra svenska städer.

Af stora byggnader har Filipstad sin vackra kyrka, sin bergmästargård med ett särdeles täckt läge, sitt nya, präktiga folkskolehus. Kyrkogården, vid den fagra stranden, är en lika fridfull som vacker plats och eger äfven en och annan märklig minnesvård. På den stora vården öfver den bekante Franz von Schéele, hvars namn lefver i högt aktadt minne, ser man en i brons gjuten medaljongbild af den som hvilar under stenen. Bilden är modellerad af professoren med. d:r Carl Curman i Stockholm, Lysekils vidt kände badintendent.

Vill man hafva täcka utsigter äfven midt i staden, skall man ställa sig på bron der uppe öfver ån och se ned åt det friskt ilande vattnet, eller från någon af de små gränderna skåda upp åt de långt ut i ån bugtande stränderna. En och annan vacker trädgård ligger vid denna å och skänker behagliga hvilopunkter för ögat, liksom väl äfven, förmodar jag, för trädgårdarnes egare; men för öfrigt äro stränderna fylda af åt alla håll lutande rucklen, hvilka kanske kunna taga sig bra nog ut på en tafla, om målaren förstår att passa på lämpligt ögonblick för fördelning af ljus och skugga, men i verkligheten visst icke bidraga till stadens prydnad. Filipstad skulle vinna högst betydligt om man kunde rödja undan rucklena, hvilka tjena som uthus å de gårdar som hafva sin framsida åt gatorna, och i stället planterade träd på ordentligt lagda kajer samt vände boningshusens framsida ut åt vattnet.

Hvilken högst angenäm stad skulle Filipstad då ej vara! Men nu är det mer måleriskt än stadsprydligt.

Älskar man vidsträcktare utsigter, vandrar man upp till Spångberget, Filipstads Hasselbacke, från hvars öfra veranda man under sina fötter ser staden inbäddad i löfmassorna och der bort om skådar öfver en god del af det vackra landskapet. Stället har ett rätt aktningsvärdt värdshus, hvilket dock har den egenheten att stängas på lördagsaftonen för att ej öppnas förr än på måndagsmorgonen. Nöjer man sig icke med utsigten från Spångberget och med Filipstad samt den närmaste omgifningen af land och vatten, gifver man sig i väg ända bort till Storhöjden, för att skåda öfver Filipstads hela bergslag. Det är lång väg och mödosam derjemte, men är man nog lycklig att kunna få ett godt hvilställe under färden, går det ganska lätt. Så lycklig var jag.

Tidigt en morgon vandrade jag ut till Hastaberget. Vägen bär uppför, men är, sedan man till höger lemnat sjukhusgården med de vackra trädgrupperna och blomstersängarne, i början omgifven af glada, små landtgårdar, och om äfven menniskoboningarne sedan varda allt sällsyntare, är man dock icke öfvergifven af träd och blommor, ängar och åkrar.

Der kröker sig stigen. Landskapet är mer skogigt. Öfver trädtopparne synes en blågul flagga svaja för morgonvinden. Der måste således vara en menniskoboning, till och med något herskapsaktigt och icke bara torp eller grufarbetarstuga. En byggnad skymtar fram mellan träden. Det är ett tvåvåningshus med altaner och utsprång och öppna gallerier, trappor och burspråk och gud vet allt hvad, liksom på måfå kastadt dit, något lätt och luftigt, kanske äfven lustigt, men allt med afsigt och ändamål, kan man snart se, ett gammalt, obetydligt hus, som man klädt upp och öfvertalat att foga sig efter egarens smak för det beqväma och angenäma, på samma gång som för det måleriska, en konstnärsfantasi i stockar och plankor.

Omkring den fantasirika byggnaden sträcker sig en väl vårdad trädgård, som öfvergår till park med rinnande vatten mellan stora, allvarliga träd, en slingrande bäck och en dam, en verklig fiskdam med laxören och annat som väcker matlusten i fiskväg, på samma gång det skänker nöje åt ögat, allt i den skönaste svalka vid foten af ett ännu högre berg, hvilket påstås hafva utgjort första stationen för de fruntimmer i Filipstadstrakten som fordom brukade vid påsktiden taga extratåg eller qvast till Blåkulla. Nu är det för länge sedan slut med de resorna, men det höga Hastaberget står ännu qvar, och trolskt kan det vara der, till och med i den vackra egendomen vid bergets fot, i parken midt under en glad sommardag, men det är något ljufligt trolskt, mildt, behagligt, och man dröjer der gerna.

Egendomen heter också Hastaberget, och egaren är en ung landskapsmålare, Christofer Wallroth, hvilken i den kostnärsverkstad han här åt sig inredt målar taflor öfver den vackra trakten eller utför sina studier från andra trakter af Europa. Det är här han hvilar ut, sedan han ströfvat omkring vid Rhein eller Seine, och angenämare hviloställe kan man icke gerna skaffa sig. Äfven andra finna sig väl här, och vid min ankomst dit stötte jag på en i vårt Stockholm mycket känd hufvudstadsbo, hvilken hade sin egen hydda i parken och der lefde ett stilla sommarlif i skötet af sin familj och all den naturens härlighet, hvarpå Hastaberget är så rikt.

Låtom oss bygga tre hyddor! var jag färdig att utropa, men det hade behöfts endast en till, och jag hade likväl ej varit glömd. Men så skulle vi också upp till Storhöjden, ännu mycket, mycket högre upp. Vi gåfvo oss i väg en förmiddag. Solen baddade hett, och vägen gick oupphörligt upp åt. Det var en oafbruten stigning, så der en fjerdingsväg i fyrtiofem graders vinkel, tyckte jag, och grusigt och stenigt, knaggligt på alla sätt. Likväl är det en landsväg, som till och med gör anspråk på att vara körväg, ett i sanning oförskämdt anspråk. Det är obegripligt huru man hittat på att göra en slik fästig till väg för menskliga fordon, då man likväl kunnat lägga, såsom verkligheten sedan visat, en vida mindre besvärlig landsväg på annat håll mot samma mål.

Emellertid stretade vi i solbaddet upp åt, svalkade oss vid en härlig källa och njöto då och då af en vacker utsigt i skogsöppningen. Ändtligen nådde vi målet, den så kallade Storhöjden, en liten högslätt med kullerstenar, små buskar och rishögar samt små åkerstycken här och der i skrefvorna. Egendomligt är att se huru åkerlapparna sticka fram öfver allt på bergssluttningarne, men inom mycket små områden.

Sjelfva platsen är ingalunda vacker, men den utsigt som derifrån framställer sig är ofantligt vidsträckt och verkligen storartad. Man skådar öfver Filipstads hela bergslag, öfver skogar och gruffält och vattensamlingar på olika höjder. Den ena sjön ligger lägre än den andra, ända långt ned åt slättlandet. Omkring Filipstad, som skymtar fram i fjerran, gruppera sig sjöarne Yngen, Daglösen, Fernsjön och Lesjön. Här och der varsnar man åtskilliga »tjärnar», djupa bergsjöar, vigtiga för grufdriften, hvilka med sina kanaler drifva grufvornas »konstverk». Der har man Limtjärn, der Gammaltjärn, Hemtjärn, Laxtjärn, Aborrtjärn, m. fl. m. fl. Der i öster, vid Yngen, ser man Persbergs gruffält, och vänder man sig mot norr, har man Nordmarks. I det aflägsnaste nordvest är Uddeholmstrakten.

Det är en ganska stor karta man på detta sätt har utbredd under sina fötter, och på den kartan kan man, med en god vägvisare vid sin sida, studera riktningen af de många nya jernvägarne här i trakten. Vid Finnshyttan, som ligger helt nära Filipstad, i n. v. kommer Östra Vermlands jernväg att förena sig med Nordmark—Uddeholms jernbana och den här ofvan nämnda bibana som från Bergslagernas stora bana utgår vid bron öfver Daglössundet, vanligen blott Sundet kalladt. Ett helt jernvägsnät kommer på detta sätt att snart omgifva Filipstad.

Den nyss nämnda Finnshyttan eges af byggmästaren O. Bergström, hvilken anlägger en liten jernväg från en under byggnad varande masugn till Finnshytte station. Egendomen lär vara ganska malmrik, hvilket genom den lättade förbindelsen med Filipstad och öfriga trakter kommer att tillgodogöras. För ett par år sedan anlade hr Bergström vid Finnshyttan en mekanisk verkstad med gjuteri, der han förfärdigar berg- och vattenuppfordringsverk för grufvor, tryckpumpar, turbiner, tröskverk m. m. Verkstaden eger sannolikt en vacker framtid.

Från en punkt på Östra Vermlands jernväg, öster om Filipstad, kommer en bibana att utgå från Persbergs grufvor. Derigenom torde häst-jernvägen mellan Yngen och Daglösen varda öfverflödig. På vägen från Hastaberget hade jag tillfälle att se denna gamla jernväg, hvilken förskrifver sig ända från 1850-talet. Vägens intressantaste del är det vid Aborrtjärn sluttande planet på Aborrberget, en bana på sjelfva den branta bergväggen, med dubbla spår. På det ena af dessa går en med malm lastad vagn utför, och farten åstadkommes endast af lutningen. På det andra spåret drages genom den lastade vagnens fart utför en i förbindelse dermed satt tom vagn upp till högsta punkten af berget. När den lastade vagnen hunnit ned och den tomma upp, spännes häst för den förre och han drages till Filipstad. Nära hamnen spännes åter hästen från, och vagnen fortsätter ensam på jernvägsskenorna sin färd till aflastningsplatsen.

På vägen från Storhöjden gjorde vi besök i en grufarbetares stuga, som låg ensam bland klipporna. Stugans inre utgjordes af två rum, af hvilka det ena med spisel var ej blott tarfligt, utan nästan eländigt. Mannen var för tillfället hemma, som det tycktes utan någon egentlig sysselsättning. Han uppgaf sig kunna förtjena 2 till 3 kr. om dagen. Åtskilliga af dessa arbetares hustrur följa sina män till gruffälten och deltaga der i arbetet, t. ex. med malmvaskning, men qvinnan i denna stuga var för klen, sade hon, att göra sådant arbete. Hon hade nog med att sköta barnen. De två, vi sågo, buro icke spår af någon särdeles omvårdnad. Men folket var vänligt och tjenstaktigt samt tycktes ej taga illa upp vårt besök. Några grufarbetare hafva också jordbruk, fastän naturligtvis högst obetydligt. I allmänhet köpa de alla sina förnödenheter och lefva för dagen, som det faller sig. Deras lefnadssätt gör icke något godt intryck, men de hafva ett tungt arbete och kanske föga omvårdnad af lyckligare lottade medmenniskor.

———♦———