Svensk zoologi/Kapitel 02
| ← Elg-hjort |
|
Allmän huggorm → |
N:O 2.
LAPP-TÄTTING.
EMBERIZA LAPPONICA. Lappsparf. På f. Lapinvarpunen. På fr. Grand montain. På t. Lerchenfinch, Lerch-Ammer. På eng. Lappland-Finch.
Hufvudet, är på Hanen ofvantill och under svart med hvitgrå ögonbryn. Ofvanpå halsen är en brun fläck på tveren. Bröstet är hvitgrått med svarta streck eller fläckar på sidorna. Båda yttersta stjertpennorna ha en kölformig hvit fläck. Baktåens klo är nästan rak och längre än tåen. Honan saknar den bruna fläcken på halsen och svarta färgen på hufvudet.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. p. 900. Cl. 1. Aves Ordo 6. Passeres.
(Fringilla lappon.) O. Fabr. F:na Grœnl. 8:o 1780. p. 119. Latham Ind.
Ornithol. 4:o 1790. Vol. 1. p. 440. Ejusd. Synops. of Birds 4:o 1785. Vol.
1. p. 263. Pennant Arct. Zool. 4:o 1785. Vol. 2. p. 577. n:o 259. Pallas R.
d. versch. Prov. d. Russ. R. 4:o 1771. I:r Th. Anh. p. 456. (Ember.
passerina) — 1773. 2:r Th. 2:r B. p. 710. Tab. E. (Fring. calcarata).
Donndorff Beytr. 2. 15( Ausg. d. Linn. Nat. Syst. 2. B. 8:o 1795. s. 475. Bechst.
Naturgesch. Deutschl. 4:r B. s. 485. 8:o 1795. Ejusd. Ornithol. Tash:b.
1. Th. 12:o 1802.
2:dra Klass. FÅGLAR. 5:te Flock. SPARFVAR.
(Se Utk. till Organ. Kropparnas allm. kännedom § 53. &c.)
Tättingslägtet (Emberiza) har nästan kägelformig näbb, hvars käkar äro vid basen något åtskilda; den öfre är smalare och den nedres kant är inböjd. Vid gommen finnes en liten tandlik knöl. Fötterna ha 3 fria tår framåt och en bakåt. Slägtet utgör en föreningslänk emellan Lärka (Alauda) och Fink (Fringilla). Hela Flocken utmärker sig dermed, att båda käkarna äro rörliga. De flesta Sparfvar lefva af frö, men några få äfven af insekter och maskar.
Ifrån den enklaste naturkropp till den mest sammansatta, eller tvertom, gifves det, säger man, en omärklig öfvergång från art till art, slägte till slägte och från klass till klass; den inorganiska atomen borde således geaom oräkneliga mellangrader stå i förening med sjelfva Menniskan, och detta förmodade jemna och oafbrutna samband kallar man Naturkedja. Men ju mera Naturen tillåter Forskarens blickar framtränga till dess doldare verkningssätt eller upptäcka dess mångfaldiga alster, deras organisation och egenskaper, ju mera vacklande synes denna vackra lärobyggnad blifva. Ett bevis derpå ibland många andra meddelar Fåglarnas klass, som mera än de öfriga står skild från de närgränsande och saknar de förenings-länkar, som i anseende till organisation, form, fortplantning ock egenskaper, nog nära skulle sammanbinda den med Däggande Djuren och Amfibierna. Om dessa länkar, som nu antingen icke finnas, eller blott för oss äro okända, kunna tillkomma eller ock någon gång upptäckas, skall endast en aflägse efterverld kunna afgöra, i fall vårt kunskapsförråd till den samma lyckligen hinner öfverföras.
Lapp-Tättingen förenar likväl slägterna Lärka och Fink. Man har räknat den till det sednare slägtet; men på sådana skäl, som jag vågar underkasta kännares pröfning, har jag i stället fört den samma till Tättingarna, hvilka den till kännemärken och lefnadssätt mera liknar. Dess storlek är vid pass lika med Hus-Finkens (Fring. domest.) eller något längre. En fullfjädrad Hane har gul näbb med svart spets och i gommen en liten knöl, som förmodligen tjenar fågeln till hjelp vid fröens afskalning. Svarta färgen öfver hufvudskålen slutas på sidorna vid en brun tverfläck, som är bredast midt på och smalast åt sidorna, der den upphör. Ögonen, som ha mörkbrun iris, sitta i en svart fläck, som stundom är på alla sidor med smutshvitt omgifven, stundom förenad med den största svarta fläcken, som är under halsen från näbben till bröstet. Dessa svarta fläckar synas på somliga, förmodligen yngre individer, gråspräckliga. Ryggfjädrarne äro mörkbruna, kantade med ljusare brunt. De största eller yttre vingpennorna äro mörka, med en ganska fin hvit eller ljusgrå kant på yttre sidan; de inre eller mindre sluta sig med en hvit spets eller kant. På den hoplagda vingen synas mer eller mindre tydligt, liksom 2 ljusa eller hvitaktiga tverstrek. Stjerten, som är något klufven, består af 12 mörka pennor, något ljusare i kanten; den yttersta har en hvit fläck längs efter i yttre kanten, smalast åt fjädrens fäste; den dernäst har en likadan fläck, som är smalare och genom det mörka dunfästet (rachis), liksom delad långsefter i 2:ne. Bröstet och Buken äro smutshvita; stundom finnas smala korta och mörka streck på sidorna af bröstet, nära vingarna; de smutshvita småfjädrarnas dun, som finnes vid basen, är mörkt eller svartakligt. Fötterna äro svartbruna. Bak-kloen är ej alltid lika lång, men merendels längre än tåen och temligen rak. Honans färgor äro mindre lifliga, eller mera bleka, och de svarta fläckarne på hufvudet finnas icke; hon har i stället på nacken mörkbruna fjädrar med ljusare kant och är på sidorna och inunder smutshvit; stundom synes den bruna fläcken på halsen, ehuru blekare än hanens. I öfrigt är hon lika med hanen.
I Juni månads början under en resa till Lappmarken, såg jag i Torneå stad, ehuru sällsynt, denna Tättingart, som der anses för en sångfågel och hålles derföre stundom i bur. O. Fabricius säger att den sjunger förträffligt, fladdrande med vingarna liksom Lärkorna. Pallas har sett den skocktals, om våren, i norra delen af Siberien, kommande söder ifrån och uppehållande sig då på åkrarna; vid floden Jaik träffade han om hösten sin så kallade Ember. passerina, som jag anser endast vara en ung hana af Lapptättingen. O. Fabricius har anmärkt, att den kommer om våren till Grönland, senare än Snö-tättingen, och flyttar derifrån tidigare om hösten, samt att den lefver på fälten, och är mindre allmän. Bechstein säger att den fångas i Oktober i Thüringen, och skall ofta, om vintern, träffas tillika med Snö-tättingen (Emb. nival.) i Tyskland. Pennant anför, att den finnes på Ferröarne och att den lefver öfver vintern i Hudsons vik. Det är således en Flyttfågel, som tillbringar somrarna i norra delen af Europa, Asien och Amerika, men flyttar åt sydligare orter, när vinterns ankomst beröfvar honom tillgång på föda.
Denna består af allehanda växters frö, såsom de af gräs, åkerväxter och sälgarter, hvarföre Lapp-tättingen bör kunna uppfödas med frö af hampa, rofvor, vallmo och äfven med mjukt hvetebröd. Men han äter också Insekter, och torde i synnerhet derföre nödgas öfvergifva norden, vid vinterns början. Han springer gerna på marken såsom Lärkorna, men skall äfven sätta sig i träd och hoppa på grenarna liksom Tättingarterna. Sången liknar Hämplingens (Fring. linar.), äfven som dess flygt, hvilken dock är högre; men sitter ej på marken då han sjunger, utan lyfter sig i luften och fladdrar med vingarna; hans lockstämma är ett starkt och kort pipande eller hvissling. Honan sjunger äfven, men sällan och svagt samt mera skärande.
Af gräs och mossa samt några få fjädrar bygger Lapp-tättingen, (enligt O. Fabricii anmärkning i Grönlands Fauna) på någon låg tufva, i sumpiga trakter, ett okonstladt näste, hvari honan i Juni lägger 5-6 aflånga smutsgula ägg, lika Trippel, med mörkare fläckar eller skyar. Så snart ungarne kunna flyga, bortflyttar hon med dem åt söder.
Tab. — fig. 1. Hanen. — 2. Honan; båda i naturlig storlek, ritade efter uppstoppade exemplar, som kommit irån Lappmarken. Figur på hanen är förut gifven af Pallas under namn af Fring. calcarata; men honan vet jag ej förr vara graverad. — 3. den stjertpenna, som sitter näst den, yttersta. — 4. den yttersta.