Svensk zoologi/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Underrättelse
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Elg-hjort
Lapp-tätting  →



Svensk zoologi vol I 1806 019.jpg

[ 1 ]

N:O 1.

ELG-HJORT.

CERVUS. Alces. Elg. På Finska: Hirvi. På Franska: Elan. Orignal. På Engelska: Elk. Moose-deer. På Tyska: Elen. Ellend.

Hornen (på en fullväxt hane) äro platta, breda, mera åt sidorna än uppåt vända, i yttre kanten fingerlikt delade och försedda med en ganska kort cylindrisk bas. Under strupen hänger en mjuk långhårig knöl. Honan saknar horn och nämda knöl.




Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 8:o 1788. T. 1. P. 1. pag. 175. Cl. Mammal. Ordo 5. Pecora. Thunb. Beskrifn. på Svenska Djur 8:o 1798. s. 67. Brummers Skogs- och Jagt-Lexik. 4:o 1789. s. 52. Cuvier Tabl. Elém. de l'Hist. Nat. d. Anim. 8:o. An. 6. p. 150. Pennant Aret. Zool. 4:o 1784. Vol. 1. p. 17. id. lib. 1792. Vol. 1. p. 18. Ejurd. Suplem. to the Aret. Zool. 4:o 1787. p. 49. A new Syst. of the Nat. Hist. 8:o 1791. Vol. 1. p. 143. Tab. 11. fig. 1. Neue Schrift. d. Gesellsch. d. Naturf. Fr. zu Berlin 4:o 1795. 1. B. s. 1—69. Tab. 1, Donndorff Zool. Beytr. zur 13. Ausg. d. Linn. Nat. Syst. 8:o 1795. 1. B. s. 586. Fischers Naturgesch. t. Livland 8:0 1778. s. 63.

1:a Klass. DÄGGANDE DJUR. 6:te Flock, BOSKAP.

(Se mitt Utk. till Organ. Kropparnas allm. kännedom §. 52. &c.)

Hjortslägtets arter ha i öfra käken inga, men i den nedra 8 framtänder; inga hundtänder och ingen gallblåsa. Deras horn, utan qvicke, kunna anses som naturliga benväxter (exostoses); de affalla årligen, äro greniga, i början känsliga, genomväfda med blodkäril och öfverdragna med tunn hårig hud, tillväxa i spetsarna, bli sedan hårda och nakna.




Ibland Djuren, så väl som bland Menniskorna sig sjelfva lemnade, bestämmer styrkan företrädesrätten; är den förra med slughet och mod förenad, blir den sednare så mycket säkrare. Lejonet och Tigren, Djurens Tyranner, utmärka sig med grymhet och våld; de sakna hvarken list, mod, kroppsstyrka eller vighet; förskräckelsen går framför dem, och döden i deras spår. Elefanten, fridens Vän, liknar en värdig Konung; han grundar sitt välde på [ 2 ]mildhet; i sitt uppförande visar han en ädel stolthet, som afhåller fruktan och påkallar tillgifvenheten. Med tillräckligt mod att möta faran och nog styrka till sitt försvar, missbrukar han intetdera, men går ofta segrande ur striden med sjelfva Lejonet (se mitt Utk. till Elef:s Nat. Hist.). Intet af dessa Djur tillhör Svenska Fauna; men hon äger Elgen, som i många afseenden, bland svenska inhemska Landtdjur, förtjenar en utmärkt plats. I storlek öfverträffar han dem alla, och dess sköna horn, resliga ställning, snabba lopp, godhet i åtbörder och fredsamhet mot andra, äro egenskaper, som synas berättiga honom till något slags företräde framför de öfriga.

Elgen är, såsom fullväxt, vänligen öfver bogarna 6 fot och par tum hög, hvartill kommer hög manke, täckt med 6-7 tums långa hår eller man; öfver länderna är han då blott 6 fot; halsen är 1 fot och 11 tum lång och hufvudet 2 fot och 6 tum i längden. Man har likväl anmärkt dess höjd ända till 8 fot och vigt till 1229 skålpund. Pennant skall ha sett ett par Elghorn af 32 tums längd och 56 skålpunds vigt. Honan har lägre manke och obetydlig, ljusare man; hon är lägre, kortare och tjockare, svagare samt utan horn och den knöl, som på hanen efter 3-4 månaders ålder börjar kännas som en böna, under främre delen af strupen, vid nedra käkens bas och som tillväxer med åren och är en strutformig förlängning af huden 4-5 tum lång, täckt stundom med 6 tums långa hår; denna knöl minskas hos gamla Elgar. Djurets färg är brunaktig mörkgrå och inunder ljusare, eller håren äro askgrå med svartbruna spetsar; svansen, som är par tum lång, är ofvanpå mörk och inunder hvit. Likväl är färgen efter ålder och årstid något olika; de unga äro mera ljusbruna. Ju bättre föda Djuret njuter, ju tidigare sker hårfällningen, som vanligen inträffar i Febr. eller Mars; kalfvar födda i Maj, fälla första gången håren i Augusti och det inom 8 dar. Hufvudet är stort; öfre läppen hänger 2-3 tum öfver den nedre, är tver, liksom 4kantig, något klufven, har stundom en 4kantig fläck och kan genom egna starka musklar upplyftas, i synnerhet då Djuret vill äta lågt växande örter. På nosen finnas par tums långa morrhår. Både i öfre och nedre käken finnas på hvar sida 6 oxeltänder, af hvilka de nedre ha taggar, men de öfre äro släta. Tungan är mjuk och len. Näsborrarna äro vida, 5-6 tum åtskilda och som luktnerverna tillika äro stora, borde man tro luktorganen vara bland de full[ 3 ]komligare. Likväl försäkra Jägare, att Elgen genom utmärkt god hörsel och äfven genom syn, mera än genom lukten, upptäcker en annalkande fiende. Lätet är jemrande; hos mycket unga liknar det hundhvalpars gnäll, och hos ursgamia är det likast ljudet af små trädtrumpeter, samt höres på ¼ mils afstånd. Ögonen äro små, 9-10 tum åtskilda, mörka med svart ögonsten, och öronen, som stundom äro 1 fot och 6 linier långa , sloka ål sidorna. Öfver ögonen är en liten urhålkning eller grop, liksom hos Hästen, men mindre. Hornen variera efter Djurets så väl som deras egen ålder; de starka och väl födda Elghanarne fälla dem i Januari; de svagare senare. På 4—5 månader äro nya hornen utväxta och till September färdiga; den ludna hud hvarmed de betäckas, afgnider djuret i Augusti mot någon trädstam; hos unga synes strax efter 9:de månaden små ludna knappar på pannan, hvilka utväxa, bli 5—6 tum långa och i Aug. nakna; efter första året kunna dessa vara ½ aln långa, men ännu oftast enkla ccii cylindriska; i 3:dje året bli de greniga och sedermera årligen mer och mer platta och med taggar eller utskott i yttre kanten försedda. Vid 6 års ålder pläga de ha sin rätta bildning. Unga Elgar ha en hvit långhårig tofs på, inre sidan af benet vid knäet. Bakbenet har sin mesta rörelse i roen, eller med lårbenets öfra ända, emedan, knävecket är ej särdeles ledigt elLer lätt böjligt.

I Europa förekomma nu för tiden Elgar mellan 53 och 64 grader nordlig bredd; i Asien mellan 45 och 61, och i Amerika lefver Elgen från 44:de till 53 graden nordlig latitud. I Sverige finnes detta Högdjur knappt sydligare än Södermanland och sällan nordligare än Helsingland, men var fordom både allmännare och lefde i sydligare orter. På Kolmården i Östergötland och Tiveden i Vestergötland hafva funits Elgar och de omtalas äfven såsom förekommande i Jemtland och Vesterbotten. Vestgöta lagen anser Elgen som ett skadedjur, utan tvifvel derföre, att den samme då funnits der i myckenhet och gjort skada på åkrar, ängar och löfskog. Under finska kriget omkring år 1740, såldes från Åland till Arméns behof flera 100 stycken Elgar. Beckstein försäkrar att i 11:te seklet hafva Elgar funnits i Thüringen. Men ju mera Menniskoslägtet förökat och utbredt sig, ju mera hafva Djuren uti de norra och då ännu obefolkade trakter sökt sin räddning. Elgens art skall kan hända en gång [ 4 ]hos oss alldeles utödas, om icke kraftiga författningar deremot strängt efterlefvas. Den till Jagt förbudna tiden är öfver sommaren ifrån d. 14 Mars till d. 9 Aug., men som Elgen lättast jagas och fälles under vintermånaderna, blir denna författning, hvad Elgen angår, otillräcklig. Genom Kongl. Förordn. af år 1664 var Elgen på Kronans ägor, lika fredad som Hjorten, men enligt K. Förordn. af d. 21 Febr. 1789, § 2, äga nu till och med skattebönder frihet, att på egen jord, fälla Elgar under den tillåtna tiden eller om vintern. Genom ett Kongl. Förbud af år 1760, fick på 3 års tid ingen Elg fällas i Norrige: och år 1786 förbjöd Konungen i Preussen allt slags Elgjagt på 6 års tid, hvilket hade den verkan, att Elgarne nu i de inom dess område belägna länder, hvarest de kunna lefva, så förökat sig, att man ej mera fruktar deras utödande, hvartill också tjenliga författningar och skogsbetjeningens nitiska tillsyn mycket bidraga.

Sådana ställen der Elgen lefver ostörd och har tillgång på tjenlig föda och vatten, kallas Elgstånd; de äro lågländta platser, kärr och myror, hvarest växa Sälg, Vide, Asp, Al, Rönn, Björk m. m. (se Sv. Bot.). Han äter barken, unga grenar och rotskott, knoppar och löf af dessa träd, men älven på olika årstider försmår han ej Tall, Gran, Lind, Ek, Ljung då den blommar, Lingon- och Blåbärsris, Ormbunke (Pteris aqu.) och Squattra (Sv. Bot. n:o 18) under brunsttiden, hvaraf dess hetsighet och vildhet under denna tid torde ökas. De nedböjda grenarna eller trädens toppar qvarhåller han med hufvudet och halsen, stundom med hornen, medan han afbiter knopparna och lofven, eller afskalar barken. Derföre äro ofta håren under halsen afnötta och stundom, huden sårad. Dessutom förtära Elgar, utom de flesta andra vattenväxter, i synnerhet begärligt Kableksörten (Sv. Bot. n:o 200) samt Fräken, Säf, Rör m. fl., samt af Svampar helst sådana, som hysa mjölklik hvit saft. På åkrar äter han åtskilliga växande sädesslag, så länge halmen ej är för grof och torr, äfvensom gräs och lafarter, samt framför allt Renmossa (Sv. Bot. n:o 47) ocn laf på gamla granar och gärdesgårdar. Hägglöf och Equiset. arvense skall han icke förtära. Det är oriktigt att Elgens korta hals ej skulle tillåta honom att afbita låga växter; äfvensom att öfre läppen, som hänger öfver den nedra, skulle vara honom dervid hinderlig; han lutar ned hufvudet med lätthet och upplyfter utan [ 5 ]svårighet öfra läppen. Så väl om natten som om dagen går han att söka sin föda; mornar och aftnar äter han dock mest; i trakter der Vallhjon beta Boskap, eller der menniskor vistas i grannskapet, går han endast om natten ifrån sitt stånd och döljer sig om dagen i skogen på ensliga ställen. Då han är mätt, hvilar han och idislar. Vatten kan Elgen om sommaren icke umbära; han behöfver ofta dricka, och för att svalka sig under starkaste solhettan lägger han sig i vattnet, då tillika Styngflugan (Oestrus), Mygg, Bromsar m. m., som annars pläga Djuret, icke komma åt huden. Vintertiden släcker han törsten med snö. Öfver sommaren lefva flera tillsamman och efter Sättiden, eller då honorna kalfvat om våren, träffas merendels hvar och en slägt tillhopa, bestående af en gammal Elghona, 2 färdiga Elgar, som nästa höst skola brunsta, 2 andra som äro yngre och 2:ne som äro födda samma år. Mot brunsttiden eller om hösten, samla sig stundom flera sådana slägtdrifter och utgöra en tropp, som högst består af i5 till 20 stycken. Under brunsten aflägsna sig för en kort tid de yngsta kalfvarna, som sedan af modern uppsökas. De unga hanarna öfverge henne icke helt och hållit förr än på 3:dje året mot Sättiden eller våren. Om vintern söker hvar och en för sig, skygd mot storm och oväder. De begifva sig då till högländta ställen, träffas ofta i barrskogarna och vistas vid fuktig väderlek, snöglopp och oväder, i tätt bevuxen skogsmark; men vid frost och klart väder, på mera öppna och fria ställen i skogen. Då han springer i skogen utsträcker han hufvudet och lägger hornen ned på sidorna om halsen, att de ej må fastna i trädens grenar. Hans gång synes något vacklande, men i fullkomligt traf springer han nästan dubbelt fortare än hästen i galopp. Då Elgen går eller springer, höres ett knäppande, liksom när Renen går. Detta ljud uppkommer enligt v. Wangenheims försäkran deraf, att lättklöfvarne, som sitta blott par tum öfver fotsålan, stöta vid gåendet hastigt mot den samma med sina spetsar. Andra tro att vid fotens upplyftande, de utspärrande gångklöfvarne slå mot hvarandra; eller ock att en viss sena i fotleden vore dertill orsaken. Hr. af Darelli, som uppfödt och tämt Elgkalfvar, försäkrar att gångklöfvarne endast orsaka smällandet och då Elgen stått stilla, höres tillika i början af gåendet ett annat knäppande af en sena i fotleden. Utan synbar möda hoppar han öfver stängsel, som äro 3—4 alnar höga. Det säges [ 6 ]väl att Elgar fordom nyttjades för åkdon i Vesterbotten och att man med dem fortskaffat bref och Posten, samt att Konung Carl den 9:de förbjudit tamda Elgars bruk, emedan brottslingar med dem så hastigt kunde rymma; men om dessa uppgifter äro verkligen sanna, eller om man misstagit sig på Renar och Elgar, vågar jag icke afgöra, ehuru det sednare synes troligast. Man har sagt att Elgen vore i stånd att springa 36 mil om dygnet, men ehuru enligt Hr. af Darellis erfarenhet en ung Elghane kunnat på 7—8 minuter springa ¼ mil, lär det dock vara alldeles visst att han icke uthärdar ett helt dygn, äfven under mindre starkt lopp. Elgen vill ofta hvila och idisla, är af naturen lat och blir trög när han är något gammal. Tamda Elgar äta helst bröd, men äfven fint hö och kunna vänjas vid potates, dricka, vin, bränvin, och till och med tobak. Ärthalm skall hos dem orsaka förstoppning.

Brunsttiden infaller om hösten i Sept.; då äter hanen Squattra, blir vild, söker honan öfverallt, simmar öfver breda sjöar och strömmar och är stundom farlig att angripa. Blir han ond, uppreser och framskjuter han håren i manen och på strupknölen, hvaraf han får ett grymt utseende. Honan går drägtig 9 månader och sätter vanligen 2 af olika kön och någon gång 3 ungar; första gången dock merendels blott 1 enda, liksom gamla svaga Elghonor, hvilka också få blott en unge. Vid denna tid, eller i Maj, söker hon enslighet, framföder ungarna, än stående, än liggande och slickar dem torra. Vid pass 1 timma derefter försöker ungen att komma på fötter, då modern hjelper till med nosen; efter par dar kunna ungarne gå och följa modern, som första dygnet är stilla hos dem. De äro ljusbruna till färgen, men ej brokiga som Hjortens ungar, och di så länge mjölk finnes i spenarna eller efter brunsttiden nästa år; då de bli stora, ligga de på knä eller på ryggen, för att kunna di modern, som visar mycken omsorg för dem och blottställer sig gerna till deras försvar. Det är icke egentligen med hornen utan med fötterna, som Elgen angriper och försvarar sig. Ofta slår han med framfötterna och sparkar med bakfötterna så eftertryckligt, att hvarken Varg eller Björn våga anfalla honom, helst om Rofdjuret är ensamt och flera Elgar äro tillhopa. Vargen jagar Elgen trött lättast då snöskaren som man [ 7 ]säger, hvarken bär eller brister, emedan skaren sårar Elgens fötter, men bär Vargen, som slutligen upphinner och biter Elgen.

Utom nämde Rofdjur, anfalla Lodjur och Jagthundar ofta Elgarna. De förra hoppa hastigt ifrån marken på Elgen och det lyckas dem stundom att döda den, ehuru Elgen ofta mot ett träd under loppet afgnider Lodjuret. Jagthundar jaga Elgen liksom Vargen, och bita den då han är uttröttad. Ofta minskas Elgarnas antal af sjukdomar. Man har anmärkt, att den Boskapspest, som år 1752 härjade, sträckte sig äfven till Elgen och andra af Hjortslägtet. Fel i mjelten och utsot samt maskar i tarmkanalen äro vanliga Elgsjukdomar efter torra varma somrar, och i allmänhet hinner väl Elgen sällan öfver 16—18 år, emedan framtänderna då lossna och djuret dör af utmagring. Af Insekter plågas Elgen liksom annan Boskap; 3 arter af Styngflugsiägtet (Oestr. nasal., Bovis, & Tarandi), undergå inom Djuret sina förvandlingar, och en del skada huden genom sår och hål, som de deri göra, då de utkrypa till sin sista förvandling.

Menniskan är liksom de andra Djurens också Elgens farligaste fiende. Den uppmärksamma och af naturen skygga Elg-Hjorten skjutes vanligen med studsare och kula på långt håll. Hr. I. af Darelli sköt med en hagelbössa, laddad med kula, en stor Elghane, på 48 stegs afstånd och kulan gick tvert igenom Djuret vid bogarna, till bevis att ej huden gör ovanligt motstånd för kulan. När Djuret ligger och blir uppskrämdt, sträcker det bakbenen, stallar, liksom skrämda får, och i detta ögonblick plär Jägaren skjuta. Träffar ej kulan, trafvar Elgen bort och springer då ofta mycket länge, innan han stadnar. På snö-skare, som ej bär Elgen, och på skidor, lyckas det Jägaren någon gång att efter spåren, som äro ställda nästan som Oxens, förfölja Djuret och få skjuta än en gång. Har Elgen gått in i en skogsbacke, kan han ringas och drifvas på infoten, och på det sättet fällas; d. ä. om 2 Jägare följas åt, står den ena stilla vid spåret och den andre går på motsatta sidan om samma backe, att drifva Elgen tillbaka i samma spår som han gått in. Man plär af spåren kunna dömma om de äro efter hane eller hona. Den förra sätter spåren efter lättklöfvarna mera åt sidorna, och gångklöfvarne göra kortare, bredare och trubbiga[ 8 ]re spår än honans. Dessutom om Elghanen sprungit i skog, synas ofta här och der trädqvistarne öfver spåren, af hornen skadade och brutna. Genom skall och med jagtlappar kunna äfven Elgar jagas; de skola ock med eldar kunna hållas inom skallet; men vid dess afdrifvande går Elgen igenom då ringen blir liten, så framt icke manskapet är tätt uppstäldt, och jagttygen behöfva ändå ofta vara 3dubbla. Nordamerikanerne fånga Elgar på skall. De drifva djuren till stranden af någon ström eller sjö, uti hvilken båtar med bågskyttar ligga fördolde; desse döda de simmande Elgarne med pilar, kastspjut och klubbor. Man fångar äfven Elgen i fallgropar, genom giller och med starka snaror liksom Lapparne fånga vilda Renar. Köttet är på olika årstider olika välsmakligt. Fullväxta Elghanar äro bäst kort före brunsttiden eller i Augusti; under brunsten smakar och luktar köttet som af Bock och är knappt ätligt. Honorna böra fällas i Oktober då de äro fetast och smakligast. Kalfvarne äro bäst i Juni Juli och Aug. De som äro 2 år gamla äro sämst från Dec. till Maj.

På många ställen har man försökt att med Elgen öka husdjurens antal. Det är ej heller så svårt att uppföda Elgkalfvar och att få dem tama. Du späda kalfvarne må bäst af Getmjölk eller Komjölk med Asplöfs dekokt uppblandad. Med tillräcklig föda af tjenliga trädslag, samt nog vatten hvari Djuret får bada och svalka sig om sommaren, torde det lätt kunna bibehållas vid lif i tamdt tillstånd; af för mycken omalen säd och hö, samt hetta om sommaren, dö Elgkalfvarne i förtid. (Jfr. Stockh. Veckobl. 1759. n:o 10 &c). Men som Elgen hvarken äger Oxens eller Hästens styrka och härdighet, torde det ock knappast löna mödan att göra Elgen till husdjur. Likväl om det vore möjligt, hvarpå jag tviflar, att genom parning med Oxens art frambringa en batard art, som förenade egenskaper af båda, skulle deraf kunna bli ett nyttigt djur. Lättare torde arten kunna förändras genom parning med Ren eller Hjort. Hr. Is. af Darelli har uppfödt späda nyfödda Elgkalfvar, hane och hona, och funnit dem redan första året sig så tillgifna som hundar, lätta att tämja, men ganska besvärliga och kostsamma att uppföda. Då de voro 5—6 dar gamla, började de redan tugga löf och växter, och efter 14 dar åto de Elggräs, Hyperik, Ärtskidor m. m. samt idislade. Hankalfven växte på denna tid 4½ [ 9 ]tum i höjden. Båda lydde rop och låto locka sig vid 1 månads ålder; 3 månader gamla, förtärde de, utom gräs, bröd och löf, 8 kannor mjölk om dagen. Honan dog olyckligt vis af utsot, 4 månader gammal; hanen uppnådde 9 år, kunde ridas och köras för släda samt var alldeles icke rädd eller elak. Han inöfvades mest genom lek och utan aga, vandes tidigt vid nya föremål, buller, skott och dylikt; var sin husbonde framför allt annat tillgifven, och igenkände till och med hans kläder, genom lukten. Vid 2½ års åider var han redan 12 qvarter 1½ tum hög till veka ryggen. — I Preussiska länderna äro i många år vid Kgl. Stuterierna försök anstäldta med Elgkalfvar, som man tidigt vant att di Kor, som öfver vintern ätit hö och hafra, blifvit feta och lefvat 2, några 3 år: men som då i de heta sommarmånaderna börjat få utsot och sedan dött mot hösten eller vintern. — Hr. Livingstone i New York har icke längesedan uppfödt 3:ne Elgkalfvar, hvilka han lålit beta tillsammans med sin boskap; 2 år gamla, voro de lika tama som fölungar vid 2—3 års ålder. — Kgl. Vettensk. Akademien har senast år 1803, för i Finland tamda Elgkalfvar, utbetalt den belöning af 30 R:dr, som Hon år 1779 derföre utlofvade.

Huden bereds som semsk, är af betydligt värde och användes till många behof; på en madrass och under lakanet är den sval och mjuk att ligga på, samt förekommer liggsår. Köttet är mörkt, något groftrådigt, men välsmakligt om Djuret är dödadt vid tjenlig tid. Tungan anses som en läckerhet, jemte mergen, som finnes i de cylindriska benen. I Canada värderas mest mulen eller nosen, hvaraf tillika med öronen en god rätt skall kunna tillagas. Salt, torkadt eller rökt Elgkött brukas äfven. Benen, hvaraf mergen är uttagen, tjena hos Svarfvare till åtskilligt arbete, emedan de likna Elfenben. Af hornen raspade, beredes liksom af Renhorn och Hjorthorn, ett ätligt gelé, eller ock Snickarlim; de nyttjas äfven till skaft på knifvar, hirschfängare, m. m. Af klöfvarna göras Elgkloringar, fordom utropade såsom gagneliga mot krampsjukdomar.

Alltid var okunnighetens tidehvarf också tillika lättrohetens. Elgen och Renen voro för de varma klimatens invånare, länge lika okända som Elefanten för nordens inbyggare. Jul. Cæsar utbredde om Elgen samma villfarel[ 10 ]se, som lång tid troddes om Elefanten, att dess ben voro utan knä och leder. Vilda folkslagen i N. Amerika anse Elgen såsom ett Djur af lycklig betydenhet, och den som ofta drömmer om detsamma, räknar på lång lifstid. De aga ock en tradition om en Elg af ofantlig storlek, som ej kan såras eller dödas, som har en arm lik en menniskas, som med lätthet vadar genom 4—5 alnars djup snö och som vistas liksom i ett Hof, hvarest han uppvaktas af vanliga Elgar, hvilka såsom lydiga Undersåtare uträtta hans Kongl. befallningar. (Jfr. Tilläg, om Behemot i Elef:s Natur. Hist. 8:o 1804). Desse Indianer så väl som många Européer, tro sig kunna bota kramp och fallandsot med hornet af Elgens klöfvar. För sådnna lättrogna, hvilar hoppet om lycklig utgång på berättelsen om Elgens gåfva, att dermed bota sig sjelf för sanma sjukdom. Man säger, att den jagade Elgen stundom faller under sitt lopp, och sådana fall tror man härröra af fallandsoten; det tillägges då, att Djuret med ena bakfotens klöf, rifver sig i hufvudet till dess blod visar sig, och då är sjukdomen botad. Af denna oriktiga gissning drog man den oväntade slutsats, att samma medel borde hos vårt slägte bota samma krämpa. Detta förtroende till ett kraftlöst medel är likväl icke besynnerligare än en ganska allvarsamt och icke längesedan meddelad berättelse af Alph. Leroy, om en grön sten från Oronokfloden, hvilken bunden på armen eller införd under huden, äfven skall gagna mot fallandsot. De som försökt begge medlen lära funnit deras verkan alldeles lika.

På åtskilliga ställen af jordklotets norra hälft har man funnit fossila, eller i jorden liggande, ofantligt stora horn, som man trott hafva tillhört Elgar. Men utan tvifvel äro de flesta lemningar af sådana Djur, som nu äro utdöda. (Jfr. Tilläg. om Behemot eller Mammot i Elef:s Nat. Hist. utgifven i Stockholm år 1804.

Tab. — figuren är tecknad efter den Elghane, som Hans Maj:t Konungen sistledit år om våren lät, tillika med en Elghona, föra lefvande till H. Kurfurst. Durchlauct i Bäyern. Dessa Elgar kommo lyckligen dit, men äro nu döda. Hanen var 3 år gammal.