Svensk zoologi/Kapitel 10
| ← Vatten-ödla |
|
Vanlig blatta → |
N:O 10.
RUDA.
CYPRINUS Carassius. Linn. Karussa. på F. Kouru; på D. Karudse; på T. Karausche, Garus, Karuz; på Fr. Carassin; på Eng. Crucian; på Holl. Hamburger, Steenkarper.
Kroppen är något eggformig; Navelfenan har 10 strålar. Stjerten nästan odelt. Sidolinien är rak.
Linn. Syst. Nat. p. 1416. Ejusd. Faun. Sv. p. 129. Ed. p. 564. Retz. Faun. Sv. p. 355. Cl. 4. Pisces. Ord. 4. Abdominales. — Bloch Fisch. Deutschl. 1. 69. Tab. 11. — Klein Miss. pisc. 5. 59. 4. Tab. 11. f. 2. — La Cépéde Hist. Nat. des poiss. 5. p. 549.
Vid beskrifningen om Makrillen fästades Läsarens
uppmärksamhet på bukfenornas ställning mot bröstfenorna.
Rudan ger ett nytt exempel på en annan flock, hvari de
till buken hörande fenor äro fästade närmare stjerten än
dem på sidorna, eller bröstets. Man har således gifvit
denna afdelning namn af Bukfeniga Fiskar. Till dessa
räkna vi Karpslägtet, som igenkännes med en
merendels tandlös mun och tvenne fåror i näsbenet; tre strålar
i gälhinnan; slät hvitaktig kropp och som oftast nie
strålar i bukfenorna. Hit hör Rudan, äfvensom många flera
arter, så att den, som för ett ögonblick föreställde sig
att naturen utvalt sig några hufvudformer, efter hvilka
hon danat vissa sins emellan öfverensstämmande föremål,
dem vi benämna arter af ett slägte, skulle tro att hon
funnit Karpformen behaglig och derföre behållit den vid
bildandet af många särskilta slag.
Nästan öfver hela Sverige och eljest i Europa, Siberien, till och med i Caspiska hafvet, är Rudan en bekant fisk, »om äger ett litet trubbigt hufvud, ofvanpå mörkt sjögrönt och på sidorna gulare. I hvardera käken finnas, ehuru ovanligt i karpslägtet, 5 breda, fästän mindre utstående, tänder. Ögonen äro små och pupillen svart, omgifven med en guldblänkande ring samt en silfverfärgad iris. Näsborrarna halfmån-lika, sitta närmare ögonen än munnen. Kroppen, ehuru bredare än vanligen Samslägtingarnas, är ändå icke tunn utan någorlunda tjock, och betäckes med måttligen stora fjäll, hvilka åt ryggen till, äro mörka, fallande i grönt, men kring buken gulaktiga. Sidolinien infaller nästan midt på medellinien. Framför de på ryggen befintliga fenor är densamma hvass och liksom kölformig, men bakom dem rundare. Den hvita buken stöter något i rödt, äfven som bröstfenorna lysa violetta; de öfriga nästan mera mörkröda eller gråblå, likväl ibland också gulaktiga. Strålarnas antal i Ryggfenan är 21; lika som de i den odelta stjerten äro lika många. Deremot har Nafvelfenan, som sitter på eftersta tredjedelen af hela kroppens längd, med Naflen framför sig, blott 10; hvardera Bukfenan 9 och Bröstfenorna 13 strålar. Stundom kan dock i någon fena en stråle mer eller mindre finnas, äfven som tredje strålen i rygg- och nafvelfenan vara bakåt på båda sidor taggig och nästan hvassuddig. Färgen är ombytlig, än ljusare, än mörkare, eller mera hvit och gul, efter tillgången på föda i det vatten der fisken lefvat. Tarmkanalen har 5 krökningar. Ryggraden består af 30 knotor, och på hvar sida sitta 15 refben. Man har räknat romkornen eller eggen, och funnit i båda romsäckarne hos Rudan 93,700 gulaktiga egg, stora som valmoge-frön, hvaraf inses denna artens och fiskarnas i allmänhet stora fruktsamhet, äfven bidragande till andra djurs underhåll, utan att arten någonsin utödes.
Lektiden är om våren i April eller Maj, och kan Rudan redan vid 2 års ålder fortplanta sig. Ingen fisk planteras lättare, helst i stillastående eller föga rinnande vatten, der botten är lös och hyser gyttja. Den är således allmän i fiskdammar och små insjöar, hvarest vattenvexter och maskkräk utgöra dess föda; men vexer långsamt och hinner sällan öfver en mark i vigt. Emedlertid kunna Rudor medelst gödning blifva större och fetare, såsom genom mäsk efter brygder, mjölkakor, bröd, kokade ärter eller bönor, och äfven gödselmust (i synnerhet efter får), hvilken ledes till Ruddammen.
Rudan är mycket seglifvad, och det till den grad, att man ännu på tredje dagen efter dess upptagande ur vattnet, funnit henne lefvande, ehuru den ena sidan varit alldeles torr och skrumpen; hvilket Herr R. o. R. Palmstruch, under fiskens aftecknande, anmärkt. Stängd ifrån luften i en tillfrusen dam, som är liten och har blott stående vatten, skulle den likväl kunna qväfvas; man gör derför väl att, till förekommande häraf, om vintern hålla vakar öppna på isen.
Köttet anses vara välsmakligt och ej ohelsosamt; det skall också blifva läckrare, om Rudorna gödas med hvetebröd blött i mjölk. De tillagas olika, men merendels med citron i såsen. Skulle någon osmak upptäckas, som vanligen härleder sig från bristande föda, för mycken gyttja och för litet utrymme i dammen mot fiskens mängd, kan den mycket förbättras, om icke alldeles borttagas, om fisken efter dess upptagande lägges i flera gånger ombytt friskt vatten. På mycket gyttjefulla ställen plär han också besväras af en egen mask (Lernæa cyprinacea).
Rudan fångas vanligen med not och ryssjor, och kan äfven på krok metas med mask eller i dess ställe med kokade ärter.
Som Rudor och Karp lefva af samma födämnen, böra ej för många af de förra bibehållas i en för Karpar egentligen inrättad dam, så framt man önskar att dessas storlek och fetma måtte befordras.
Tab. 10. en Ruda i naturlig och medelmåttig storlek. — a. fiskens genomskärning framom rygg- och bukfenorna,