Svensk zoologi/Kapitel 09
| ← Hafs-örn |
|
Ruda → |
N:O 9.
VATTEN-ÖDLA.
LACERTO Palustris. Linn. Skrotaborre, Skrattaborre, Grufgrabbe. på F. Wesikko; på Fr. Salamandre à queue plate; på T. Plattschwänziger Salamander; på Eng. Warty Lizard; på Skottl. Ask; på Ital. Marasandola.
Kroppen utan fjäll, men betäckt med små vårtor. Stjerten lång, på sidorna sammantryckt, lansett-formig, tvåäggad. Underlifvet starkt gult med mörka fläckar, samt på sidorna hvitprickiga. Hanens rygg försedd (vårtiden) med en hinnaktig, hvasst sågtandad Kam, som slutar vid stjertens början.
Linn. Syst. Nat. p. 1065. (L. aquatica, honan till denna). Ejusd.
Faun. Svec. 281. 282. Retz. Faun. Sv. p. 287-288. (L. Triton) 259. (L.
aquatica). Cl. 3. Amphibia. Ord. 1. Reptilia'. La Cépéde Hist. Nat. des
Amphib. Bechsteins Überstez. 2. s. 228. Tab. 19. f. 1-4. Blumenbach. Handb.
der Vergl. Anst. Cuvier. Tabl. Elém. p. 292. Spalanzani Abhandl. üb. die
Erzeug. der Thiere. Sturm Deutschl. Fauna. 3. 3.
De krälande Amfibierne eller Fyrfotorna, eller, som de
äfven benämnas, Eggläggande fyrfotade djur, äro,
ehuru talrika, väl mindre utmärkta än de Däggande och
fåglarne, dock närmast dem i rang, i byggnad och sinnenas
antal, samt i anseende till värmen som lifvar dem, och
till lefnadssättet. Egenskapen att genom egg fortplanta sig,
utgör deras väsendtliga skiljemärke från de däggande,
hvilkas spenar de äfven sakna, och i stället för hår äga
de antingen fjäll eller en hornaktig beklädning; eller
också äro de nakna och deras hud med slem öfverdragen.
Benen föras merendels böjda ut ifrån kroppen, som
således är föga lyftad öfver marken, på hvilken de snarare
krypa än gå. Ödlornas slägte är ibland dessa det största
skildt från Sköldpaddornas derigenom, att de icke äga
dessas benaktiga skal, utan en fjällig eller bar yta; och
från Grodornas medelst stjerten, hvarmed de sistnämda
icke äro försedda. Men storlek, yttre bildning och sjelfva
lefnadssättet hafva föranlåtit djurkännare att ställa dem i
särskilta afdelningar, af hvilka den sista innefattar de
arter deribland Vattenödlan räknas. De hafva 3-4 tår på framfötterna och 4-5 på de bakre. Emedlertid äro de
framfor de öfriga nära beslägtade med grodorna för sin
nakenhet, sitt sätt att förvandlas, och att vistas längre
eller kortare tid i vattnet. De utgöra således tvenne
förenade länkar i natur-tingens stora kedja.
Få djur äro allmännare än denna art af Ödlornas slägte, men ickedessmindre har man länge saknat fullkomliga begrepp derom, hvartill dess under första åren ombytliga förhållande och skiljaktigheter könen emellan mycket bidragit. Flere arter hafva i följd af förhastade undersökningar blifvit mot naturen af blott ett enda slag bestämde, Må derföre icke anses öfverflödige de noggrannare upplysningar vi finna nödigt att här bifoga.
Hanen, merendels mindre än honan, är 4-6 tum i längden, hvaraf stjerten utgör mer än en tredjedel. Hans mörkfärgade och någon gång i grönt stötande hufvud är ofvan platt, och framtill rundadt likt grodornas, samt uppblåst på sidorna. Näsborrarna runda och skilda från hvarandra. Ögonen utstående med guldgul lysande ring kring Iris. Intet tecken till öppning för öronen kan upptäckas. Begge käkarne äro försedde med en rad små hvassuddiga tänder. Halsen ganska kort, men likväl inunder utmärkt med ett smalt veck från den runda kroppen som är svartaktig, med några mörkare fläckar vid sidorna, hvilka dessutom äro, jemte strupen och undra käken, med hvita prickar beströdda. Buken och undra delen guldgul och något plattad, men afsmalnande emellan baklotterna, sammanlöper vid den utsvälda mörka anus i en hopkramad lansettformig stjert lika färgad som kroppen, men med en inunder löpande gul rand, och ytterst i ändan hvit. De runda, ungefär ¾ tum långa frambenen ändas med 4 trådlika, trubbiga, gula tår, af hvilka den yttersta svarar mot tummen, som är tvertom hos de däggande djuren. På bakbenen deremot, som äro något längre, på undra sidan lika gula och svartfläckiga, finnas 5 sådane, knappt större tår, och under sålan af hvar fot 2 runda knölar. Hela kroppen betäckes med fina vårtor, hvilka under djurets parningstid äro mera svälde. Utåt ryggen, ifrån hufvudet emellan ögonen, löper en hinnaktig, mörk och i vattnet uppstående kam, ända till ofvan bakfötterna, der den stannar, men fortsättes liksom genast af den i samma linie löpande stjerten. Denna kam, som ger ödlan i vattnet ett prydligt, men tillika nästan rysligt utseende, är mer och mindre hvasst sågtandad, serdeles midt öfver ryggen. På stjerten är hinnan oftast helbräddad, men för öfrigt, äfvensom på ryggen, så tunn och slak, att den nedfaller på sidan och knappt märkes, då djuret kommer ur sitt våta hemvist. Honan, ofta ⅓ större, har ett nästan mera utsväldt och trubbigare hufvud. Kroppen är äfven tjockare, i synnerhet i April och Maj, då djuret är eggstint. Kammen saknas på ryggen, eller liknar den endast en liten söm och ganska sällan sågad upphöjning. Ryggens färg plär vara något klarare, äfven som undra delen från strupen till stjerten mera guldgul med stora svarta fläckar, och denna guldgula färg löper oafbrutet under den, mindre än hanens, plattade stjerten till dess ända. Eljest är den vårtfulla huden, hvita prickarne och färgen på kroppen och fötterna, sådan som den förstnämdes.
På detta sätt tecknade finnas de flesta af dessa Vattenödlor vid parningstiden. Likväl äro deras färger ej alltid af samma förhållande; de kunna träffas än dunklare, än klarare: vårtorna svarta, blåaktiga eller mest hvita, och fläckarna svarta, bruna eller grå. Längre inpå året efter parningen, flyttade ur vattnet, på det torra, förlora ock hanarne kammen på ryggen, som då endast visar en uppstående kant, och sjelfva stjerten blir rundare, sedan den tunna kanten ofvan och nedan intorkat. Underlifvet blir äfven mindre färgadt och mörknar; likväl behålla de äldre den lifliga höggula färgen. Honorna igenkännas då blott med deras större hufvud och mage från hanarna, som äro smalare om halsen.
I diken, morasiga ställen, dammar och grafvar eller merendels i stående vatten, både klart och grumligt, söka dessa djur deras egentliga tillhåll under fortplantningstiden, som infaller i April och Maj månader, så snart en blid väderlek infunnit sig, emedan de för deras liflighet hafva en varmare temperatur af nöden. Flugor, vatteninsekter och grodrom äro nu deras födämnen, äfven stundom små vexter såsom Andmat (Lemna) m. fl. De lefva i engifte, och makarne känna hvarandra ganska väl. Vid parnings-perioden synes särdeles hanen mycket rörlig och munter. Under mångfaldiga slingrande rörelser, hvilka af den fenlika rygghuden befordras, simmar han i en vertikal riktning än uppåt, än sänker han sig ned på buken och närmar sig intill honan som i början synes fly undan, men omsider stannar, då hanen med sin rörliga stjert sakta klappar henne på sidorna, och tillika utgjuter från sin vidgade anus en mängd sädesvätska, som mjölkfärgar vattnet, och sammanflyter kring honans lika utsvälda bakre öppning, inom hvilken eggen befinna sig. Dessa ligga i början i de på begge sidor om ryggraden befintliga eggstockar. De äro i början hvita, smärre än Hirsgryn, men bli sedan stora som små pepparkorn. Mognade, sänka de sig småningom ned igenom de från eggstockarne löpande rören, hvilka öppna sig vid anus, hvarest eggen omgifvas med ett klibbigt slem, och utsläppas ensama, ej radtals, och endast dessa finnas då befröade, hvarföre parningen fortfar hela månaden, tills större delen af eggen hos honan blifvit på lika sätt lifvade. Likväl har man efter den tiden upptäckt många smärre egg som i eggstockarne qvarblifvit. De åter som af honan frambringas, sjunka ned till botten, men flyta opp igen, emedan den dem omgifvande slemmen insuper luftblåsor, hvilka upplyfta dem, men sjunka på nytt då blåsorna brista. Snart förändra eggen deras skapnad, förlängas och bli njurlika. Den ena ändan tjocknar, och nu börjar någon rörelse märkas. Med synglaset upptäcker man stjerten, samt begynnelsen till hufvudet och ryggknotorna. Ännu inneslutet inom en blåsa eller en med någon vätska fylld hinna, ligger fostret krökt med hufvud och stjert tillsammans. Omsider öppnas detta svepe, och det lilla djuret börjar som larv sin fria bana i vattnet. Det stora hufvudet och utstående ögonen ger den någon likhet med Stensimpan (Cottus Gobio). Nu utvecklas delarne märkligare: framför stället der framfötterna skola blifva, synes små fjäderlika knippen eller fransar, sittande på fyra halfringar, 4 på hvar sida, liknande fiskgälar, och stå alla i gemenskap med en öppning inåt. Således andas vattenödlan i första åldern liksom fiskarne. Bakom dessa fransar framkomma de så kallade armarna, liknande små bakåt böjda käglor. Åtta dagar efter utvecklingen, ser man tre små spetsar uttränga vid ändan af armarna, ämnen till tårna på framfötterna, hvilka genast användas. De bakre lemmarne synas knappt förr än 14 dagar senare, då ödlan börjar kräla. Fransarne behållas långt in på sommaren och kunna de anses som ett slags bilungor, i början nödvändiga till luftens afsöndrande som i vattnet innehålles; men de fällas slutligen, då djuret är fullkomligen utbildadt. I vattnet visa Ödlorna en utmärkt rörlighet, men behöfva ofta uppkomma till vattnets yta, för att hämta andan, eller att gifva ett par luftblåsor ifrån sig medelst uttömmande af de i underlifvet liggande cylindriska luftrören, som förenas med lungan, och är detta således ett utflåsande af den ur vattnet dragna och förbrukta luften. Ett slags knurrande ljud höres äfven från dem, då de vidröras eller uppkomma ur vattnet eller på stranden, der de icke utan svårighet kunna krälande forthjelpa sig.
Mot hösten, när vattnet börjar kallna, eller äfven om sommaren då dessa djurens våta boställen uttorka, finner man dem söka sig vinternästen, ofta långt ifrån der de förut vistats, neml. under trädrötter, multnade stockar, i mossa och ibland det affallna löfvet. Äfven inkrypa de i källrar och under stenar, der de ligga liksom i dvala öfver vintern, med hufvud och stjert tillsammans krökta, ofta alldeles orörliga och stelnade; ja, man har funnit dem till och med infrusna i isstycken. Grunden till detta fenomen och denna skendöd, ligger i amfibiernas egna organisation. Deras blodmassa är så ganska liten, att t. ex. Blumenbach af 24 fullvexta vatten-ödlor fick af alla tillsammans blott 2 ½ skrupel blod. Lunga och muskler hysa nästan ingen, cirkulationen blir således trög och långsam, och som lungans rörelse är lika sådan, ombytes äfven ganska sällan atmosferiska luften. Skelettet är enklare utan refben. Tarmkanalen kortare och lika vid ända igenom. Alla uttömningar ske genom en och samma väg. Hjertat är litet, blott enrummigt, och andedrägten ojemn. Följaktligen äro de till lifvet nödige rörelser och afsöndringar mycket enklare, äfven som driffjädrarne färre. Delarne synas bero mindre af hvarann, derföre är deras inbördes åverkan ringare, retligheten mindre, rörelserna mindre hastiga och gnidningen svagare. Dessa äro orsaker hvarigenom machinen ej så lätt förstöres, och lifsrörelserna ej så snart hämmas. Således, öfverraskade af kölden i deras kryphål, stelna de liksom döde och känslolöse utan att synas andas, och äga utom sin skepnad, endast så mycken inre rörelse, som kan vara nödig att förekomma kroppens upplösning, hvilket timar hos organiserade kroppar, när lifvet alldeles upphört. Det är först då våren nalkas och luften blir varm, som de livas på nytt och återfå sina slumrande krafter. Äfven, under sitt dödslika tillstånd bragte nära eldstaden, börja de åter röra sig, ehuru de icke länge öfverlefva denna urtima uppväckelse.
Ännu förekomma tvenne märkvärdiga omständigheter I Vatten-Ödlans historia, neml. egenskapen, att ur sin egen varelse på nytt frambringa de delar som de antingen förlorat eller blifvit stympade, och att, äfven ofta, ombyta den hud hvarmed de beklädas.
Det förra eller reproduktions-kraften, mindre allmän i djurens rike än i vexternas, äges i hög grad af detta lilla djur. En del amfibier kunna mista delar, äfven efter utseende de väsendtligaste, utan förlust af lifvet, åtminstone länge behålla det. Sköldpaddan kan lefva en betydlig tid sedan hufvudet är afhuggit, ormen likaså, och grodan, änskönt man beröfvat henne hjertat. Detta bevisar, att deras nervsystem står icke i lika förbindelse som hos de däggande djuren; eller att blodkärlen ej äro i sådant samband med hvarandra som hos dem. Man har afskurit alla fötterna och stjerten på vatten-ödlan, och man har sett dem återvexa lika danade som tillförene. Flere gånger kan detta rön förnyas, och alltid med lika följd, men någon tid fordras, äfven några månader, innan de nya benen vinna de förras fastighet. På tre månader har man räknat 687 på nytt vuxna leder hos en enda, på hvilken fötter och stjert i Juni, Juli och Augusti sex gånger stympades. Äfven kinderne återvexa. Blumenbach utskar alldeles ett af ögonen, och likväl bildades inom 10 månader ett nytt med förnyad hornhinna och ögonsten. Hela ögat blef blott litet mindre än det gamla. Detta, jemte dessa kräkens seglifvade natur, kan icke annat än förvåna. Wolff öppnade några efter utseende alldeles liflösa ödlor, inelfvorna blottades, och eggstockarne uthängde på en hona, ickedessmindre funnos de efter några dagar åter lefvande och rörliga.
Att ombyta huden, äfven flera gånger om året, tillhör ock Vatten-ödlorna. Den aflossas antingen stycketals eller hel och hållen, liksom en omvänd handske. Efter en märkbar tröghet några föregående dagar, lossnar huden, sedan den förut småningom förlorat färgen. Hvar gång påstår denna afklädning några timmar, och genast derefter visar sig den nyklädda qvick och munter. På lika lika sätt förhåller det sig med en och annan med denna närmast beslägtad art, hvilken äfven hörande till vår Fauna, vi hoppas härefter kunna framställa, då vi tillika, för att icke nu blifva vidlyftigare, få nämna de orsaker man anser härtill bidragande.
Somlige ha påstått alt Vatten-ödlor, om de innästla sig i fiskdammar, kunna skada fiskafveln som deri finnes i synnerhet genom rommens förstörande. Andra tvifla likväl på verkligheten häraf. Säsom verksamt medel att fördrifva dem, har man uppgifvit groft salt kastadt i vattnet på de ställen der dr upptäckas. Vjsst är, att de lätt dödas, om deras yta beströs med salt.
De äro ganska oskadliga, och kunna alldeles icke bitas; och knappt torde man för öfrigt kunna tillvita dem någon elak egenskap, om ej en tillfällig af den från huden utsipprande mjölkvätskan, då de handteras, och den inkommer i ögonen eller i något öppet sår, hvarvid mycken sveda uppväckes. Nyttan af djuret är, så vidt vi känna, visserligen icke betydande, och torde inskränkas inom den, att genom insekters förtärande göra deras antal, enligt naturens polis-ordning, mindre stort och tilltagande.
I gamla tider ville man emedlertid anse Vatten-ödlorna användbara i lika fall som den Egyptiska Stincus-ödlan, fastän man trodde den icke vara alldeles lika verksam. Ett upplystare bruk af läkmedel har nu mera förkastat båda.
Tab. 9. — 1. föreställer i naturlig storlek en hane af vatten-ödlorna, sedd på sidan. — a. kroppens form, liksom på tveren afskuren. — b. stjertens. — 2. den samma sedd på undra sidan. — 3. figuren af en hona.