Svensk zoologi/Kapitel 21
| ← Eider-gås |
|
Vanlig sill → |
N:O 21.
GRÅ-BRUN FJÄLL-ORM.
ANGUIS Eryx. Ormslå. På Eng. Blindworm. På T. Blindschleiche. Hartwurm.
Blekbrun på ryggen och dunkelt kopparfärgad vid sidorna, samt stålblå på buken. En svart linie löper långs efter hela ryggen, och en på hvardera sidan från hufvudet till stjertens ända.
Linn Syst. nat. ed. Gmel. 1. 3. p. 1121. Cl. 3. Amphibia. Ord. 2. Serpentes. — Gottl. res. s. 306. — Retz. Faun. Su. p. 294. — La Cépède Hist. nat. d. Serpens, p. 438. — Pennant Br. Zool. 3. p. 36. t. 4. f. 15. (A. fragilis). — Laurent. Amphib. p. 68. n. 125. t. 5. f. 2. (A. fragilis). — Bechstein Amphib. 5. p. 119. t. 11. f. 1. (A. fragilis). — Hermann. Obs. Zool. Argentorat. 1801. p. 287. — Orphal Musterung der Thiere Deutschl. s. 103.
Hos Djurslag danade med färre lemmar, äro gemenligen
skiljetecknen äfven icke mångfaldiga. Detta besannas om
Ormarna, hvilkas talrikhet och inbördes samt gradvis lika
förhållande gör det oändligen svårt eller snarare omöjligt,
att, utom hos några af naturen starkare tecknade, från en
föga märkbar åtskillnad i formen af hufvud, stam och stjert
finna en bestämd karakter för hvar art; och sjelfva färgen,
som ofta är så olika, ofta nödvändig att iakttaga i
anseende till de giftiga, har icke sällan befunnits sviksam och
otillräcklig att skilja en sådan från ett menlöst slag.
Von Linné, hvars forskande blick insåg allt detta, valde derföre såsom väsendtliga kännemärken de undra betäckningarne af kroppen, att icke endast efter deras olikhet skilja slägtet, utan ock efter antalet arterna bland Ormarna; och fastän det icke undgick honom att också härvid se många förändringar, höll han likväl förhållandet af den nämde betäckningen under buk och stjert, för det säkraste skiljemedel hvaraf man kunde betjena sig, jemte då och då anförandet af utseendet och färgen. Han införde denna metod i sitt odödliga verk, och de flesta, de nyaste naturkunnige hafva följt samma bana.
Då Skallerormar (Crotali), Slungormar (Boæ) oeli Huggormar (Colubri) utmärkas med deras så kallade buk- och stjertsköldar (Scutæ) eller större fjäll, äro Fjällormarne (Angues) öfverallt, äfven inunder, betäckta med lika fjäll eller sådana som de förutnämda äga på ryggen, likväl äro den medlersta radens på undra sidan från hufvudet till stjertens ända något tydligare, för att kunna räknas på samma sätt som de förras sköldar. Dessa jemförelsevis ganska små bukfjällen hos Anguis-slägtets arter hindra dem icke i deras rörelser, i det stället de andra röna ett motstånd af sköldarne, hvilka ehuru fjällvis liggande, liksom uppresas vid kroppens slingringar. Fjällormarne deremot röra sig med utmärkt hastighet åt alla sidor. Deras ögon äro väl små, men de äga dock sådana, och förtjena derföre icke tillmälet af Blindormar som okunnigheten gifvit dem. Försedda med en trubbig stjert, ofta stor som hufvudändan, har deraf en annan villfarelse uppkommit, att Fjällormarne hade hufvud i bada ändar, och inbillningen gaf dem förmåga att kräla med lika lätthet fram och tillbaka. Säkert har ock en af fruktan förledd föreställning utan skäl kallat flera af dem (t. e. A. fragilis, eryx, ventralis, rubra, lumbricalis) giftige, fastän troligt ingen af hela slägtet bör derföre anses, emedan de sakna gifttänderna, hvarjemte deras mindre öppnade mun synes vittna om en oskyldigare natur, än hos många af deras rysliga likar.
Samfält med det öfriga Europa har Sverige 2 slags Fjällormar: denna gråbruna, och den alldeles kopparfärgade, vanligen kallad Kopparormen. Mycken likhet i utseende och natur har sannolikt gjort att de blifvit förblandade med hvarandra af dem som beskrifvit särskilta Länders Naturalster, och blott en enda, Anguis fragilis, har blifvit nämd. Eryx deremot, som mycket senare intagit sitt rum på den Systematiska listan, har också sedermera varit af flera ansedd såsom endast artförändring af den förra. Det synes likväl icke utan skäl att de böra såsom arter åtskiljas. Kanhända äfven, alt vår fauna får ensam tillegna sig den rätta kopparormen, ty den i Frankrike så kallade Anvoye eller Orvet, sådan som den af Buffons förträffliga efterträdare beskrifves af 1 ½- alns längd, kan knappast förliknas med vår, som icke hinner till tredjedelen: och Tysklands Gemeine Blindschleiehe och de Engelskes Blindworm är enligt både teckningar och text icke annat än vår Gråbruna Fjällorm.
Dennes längd är omkring 12 tum, eller ibland något mer, då stjertändan håller vanligt en tum mera än den främre, när man mäter från munnen till anus, och derifrån till yttersta spetsen. Tjockleken upphinner knappt lillfingrets. Hufvudet är litet, trubbigt och vid sidorna svart och hvitfläckigt, samt munnen klufven ända under ögonen, hvarjemte medelst läget af undra käkens knotor fjällormen närmar sig till ödlorna. Tänderna synas helt korta och bakåt böjda utan rörliga huggtänder som hos de giftiga ormarne, och tungan är framföre halfmånelikt utskuren, och uträckes tidtals efter dessa djurens vana. Ehuru små, glänsa likväl ögonen med högröd iris omkring den mörka pupillen. Ofvanpå hufvudet sitta synbarare fjäll i 4 rader, ett i den första, två i den andra och 3 i begge de öfriga. De som betäcka kroppen äro mycket små, platta, rundade eller trubbigt kantiga, och de på ryggen blekbruna och stundom blänkande. En smal svartbrun strimma, som vid nogare påseende är flammig, löper från nacken, ofta vid början klufven, utföre kroppen till yttersta stjerten, som är kort, spetsig och hård. På ömse sidor går dessutom från ögonen efter hela längden af stammen äfven en rostfärgad rand, fastän mindre märklig än den medlersta, emedan de förlora sig i den mörkare kopparlika färgen af sidorna, ibland tillika rostgrått marmorerade. Undra delen lyser svartblå eller stålfärgad samt glänsande och hal, der bukfjällen finnas 126 till antalet, och de som egentligen höra till stjerten 136, tillsammans 262.
Med ödlorna ha dessa Ormar mycken öfverensstämmelse, helst man på skelettet upptäcker ett ämne till bäcken liksom hos dem, och då stjertens delar uttagas, åtta spetsiga framåt vettande muskler, som utgå kransformigt från sina fästen. Det finnes ock Ödlor (L. Seps och Chalcides) som de framför andra likna, så till fjällens skapnad som till färgen och naturen att föda lefvande ungar, ty de lägga icke egg som de giftlösa ormarna, fastän de äfven äro det.
Hermann fann 12 sådana ungar hos en Fjällorm, nemligen 6 på hvardera sidan inom kroppen, och Septfontaines som öppnat flera honor, träffade hos en 10, och hos en annan 7 som voro alldeles fullkomnade. De största voro 21 och de minsta 18 linier långa, och enligt samma forskares anmärkningar går modren åtminstone en månad med fostren.
Parningen sker som hos andra ormar. Könen linda sig om hvarandra, och skiljas icke åt under hela timman. Delta sker midt på sommaren, då de hålla sig nära deras bon i hålor och under stockar höljde med löf och mossa. På sådana ställen kunna de träffas vintertiden stelnade och liksom döde, men lifvas snart genom händernas värme. De älska ock särdeles att sola sig.
De ha ingen vidrig lukt som Snokarne, men ombyta huden liksom de. Det gamla skinnet vänder sig om ända till anus, och stjerten drar sig sedan ut som ur en slida.
Deras föda består i insekter, maskar, sniglar och dylika blötare djur som de sluka utan att krossa dem. Septfontaines fann en flera tums lång daggmask i en sådan orm som öppnades. Dm var ännu lefvande och krälade sin väg. Palmstruch såg också den af hvilken teckningen är tagen, uppkräka en sådan. De kunna emedlertid länge sakna födan, och ännu efter flera veckors fastande behålla deras lifaktighet.
Deras rörelser äro qvicka, och förmå de till en del uppresa sig på den sammanrullade stjerten. S — z hade en fjällorm af denna art, innesluten i en temligen hög och med trängre öppning försedd flaska, utur hvilken, efter flera dagars stillhet, han oförmodadt uppkröp samt nedföll från någon höjd utan att afbrytas, som eljest lätt händer då han med våldsamhet vidröres. Han gör sig då, äfven när han retas, styf som en pinne och drar sig något tillsammans, hvarigenom musklerna spännas, och som fibrerne, hvaraf desse äro sammansatte, lätt åtskiljas, så blir han skör och afspringer, hvilket händer i synnerhet vid stjerten. Likväl är Kopparormen och Glasormen (Anguis ventralis) i Norra Amerika, för detta mer utmärkte än Ormslåen.
Det är en löjlig fördom, som öfverallt och i flera länder varit rådande, att dessa ormar äro farliga för menniskor och kreatur. Likväl har naturen icke danat dem sådana; ty de äga inga tecken till gifttänder, och kunna äfven icke retas att såra. Laurenti gjorde flera försök med dem. Han nödgades uppbryta munnen på ormen, och det hudlösa låret på en lefvande dufva fördes emellan hans tänder. Saliven kom i såret, men dufvan förblef lika frisk, utan att röna någon verkan af gift. Orphal berättar sig också sett barn leka med fjällormar utan minsta fara. Förmodligen hafva okunnigas misstag af Espingar eller sådana snarlika Fjällormarne, ofta beröfvat dessa deras menlösa natur, oaktadt den verkligen må göra dem värda ett mildare behandlande än det, som säkrare prof af skadlighet hos andra arter gjort nödvändigt att mot sådana utöfva.
Tab. — Ormen i naturlig storlek. — a. Tungan.