Svensk zoologi/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Grå-brun fjäll-orm
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Vanlig sill
Styngslägtet  →


Svensk zoologi vol I 1806 215.jpg

[ 15 ]

N:O 22.

VANLIG SILL.

CLUPEA Harengus. På F. Silli. På Fr. Hareng. På Eng. Herring. På T. Heering. På H. Haring. På D. Sild. På Grönl. Kapiselik.

Hufvudet är litet med en framstående undre käk. Kroppen silfverfärgad utan fläckar. Fenorna äro grå, och den vid gumpen har 17 strålar.

Linn. Syst. nat. ed. Gmel. 1. 3. p. 1400. Cl. 4 Pisces. Ord. 4. Abdominales. — Faun. Suec. p. 557. — Retz. Faun. p. 552. — Pennant Br. Zool. 3. 294. t. 68. f. 161 — Bloch. Fisch. Deutschl. 1. s. 186. t. 29. f. 1. — Pontoppid. Naturh. v. Norw. 2. s. 270. — Anderson Nachr. von Island. — Horrebow von Island. — Fabric. Reise nach Norweg. — Trangrums-Acten. Stockh. 1784.

Afart: Clupea Harengus Membras. Ströming.




Så länge menniskan ägde full tillgång på sådana frukter som naturen af sig sjelf alstrade under de blida luftstreken, hade hon icke af nöden att dela mjölken med de späda djuren eller röfva eggen från fåglarna, ännu mindre mörda dem. Men utan tvifvel har folkhopens ökade antal inom trängre gränsor föranledt den sedermera glupskaste af alla rofdjur, att till sitt eget lifs underhåll våldföra de oskyldigaste djurens. Man böd väl till att öka förrådet genom jordens odling och boskapsskötsel, men äfven det blef omsider otillräckligt; man uppsökte fiskarna i hafvets afgrund för att också begagna dem, och här träffades ett visthus som aldrig tömmes, som närer menniskan ända i de klimaten der ingen säd eller knappt brukbara vexter trifvas, och många tusende ha nu gjort det till sitt yrke att plundra det våta elementet på millioner af dess invånare allt ifrån Räkan och Hvassbuken, intill jätten bland hafsdjuren, Hvalarne. Af alla har dock ingen fisk blifvit ett vigtigare föremål än Sillen, ett alster af naturen, hvars användande bestämt länders öden. Kaffe bönan, teet, specerierne, den masken som spinner silket, ha haft mindre inflytande på nationers rikedom än Sillen i Atlantiska Oceanen. Öfverflödet och nycken begära de förra, behofvet den sednare.

Sillen hör till de så kallade Bukfiskarne (Abdominales) hvilkas bukfenor sitta bakom bröstfenorna eller emellan dem och gumpfenan), och tillegnas såsom slägtmärke; ett [ 16 ]sammantryckt hufvud och en med tänder försedd mun, ojemna käkar med sågade mustascher öfver den öfre; en kort tunga som är skarp af de inåt vända tänderne; helt runda ögon; innantill hårlika gälar samt 8-strålig gälhinna. Kroppen är något sammantryckt, betäckt med medelmåttiga fjäll; sidolinien rak och jiärmare ryggen belägen; buken hvass och sågad: dess fenor ofta 9-stråliga och stjerten lång och 2-klufven.

Sill och Strömming, till arten alldeles densamma, uppehåller sig, den förra i Nordliga Oceanen äfvensom i det Atlantiska hafvet, den sednare icke utom Östersjön och särdeles i Botniska Viken. Genom en krökt och framom den öfre något förlängd undre käk, skiljer den sig genast från de öfrige af sitt slägte. Hufvudet är snarare litet med nog stora ögon, hvilkas iris är silfverfärgad. Inom en liten munöppning döljes en kort och spetsig tunga. På gäl-locken synes vanligt en violet eller röd fläck, som likväl försvinner med lifvet. Kroppen är silfverfärgad med hvass buk, undantagande lektiden, och tjock i den mörkare ryggen. Fenorna deremot gråaktiga, och ha i dem som höra till bröstet, ryggen och stjerten 18, och i bukfenan 9 strålar. Stjertfenan såsom lång och hög, gör att fisken simmar fort och med styrka. Skelettet har 56 kotor och 35 refben på hvar sida. För öfrigt innantill betraktad är det märkvärdigt, att magen är dubbel, begge delarna en tum långa och sluta sig i en kort tarmkanal alldeles utan krökningar. Simblåsan lång och helt enkel spetsar sig åt ändarne. Mjölken och eggstocken befinnas äfvensom magen dubbla, och Bloch fann de sednare hos en medelmåttigt stor Sill väga 1¾ lod, samt innehålla 68,656 små hvita romkorn. Köttet är genomträngdt af mycken fettma, en orsak till det fosforiska sken som fisken visar i mörkret. Särdeles blottställd för andra hafsdjurs roflystnad, hör han sjelf till de köttfrätande, emedan hans mesta föda består i små krabbor eller räkor, hvaribland det i Norrige så bekanta Silde eller Rödaat (Astacus Harengum. Fabr. Ent. S. II. p. 481. II.) är, åtminstone i den Skärgården, det förnämsta. Troligen förtäras ock andra småkräk, och Lœwenhoek träffade äfven fiskrom i Sillens mage.

Man har länge gifvit bifall åt det som någre sinnrike författare föregifvit, att Sillens stamhåll vore Nordliga Ishafvet, och att den derifrån, dels för trängsel af en tilltagande mängd, dels för bristande föda, årligen gör stora färder till det sydligare Europa och till Amerika, att den, [ 17 ]utgående Från Polar-trakterna, jagad af Hvalar och Hafsdjur, först delade sig i 2 flyglar, åt öster och vester, och dessa åter i 2 led (kolonner), som än vidare fördeltes till alla de kuster der den tidtals visar sig, samt att den omsider öfrigt blifne mängden samlades i Nordsjön och skyndade tillbaka under den hyperboriska is-skorpan.

Men om vi följa naturen på spåren, så förfalla alla dessa gissningar, ty Sillen kan icke på så kort tid som ifrån våren till hösten tåga en väg af flera 1000:de mil, då det är säkert att en fisk inom dygnet i sött vatten icke hinner öfver en half mil, ännu mindre Sillen i det salta, der den har att kämpa mot stormar och vågorna (Bloch). Man träffar densamma hela året igenom, fastän talrikare inemot lektiderna, och skulle den härkomma från Norrpolen, hvarföre söker då Strömmingen sin tillflykt i Baltiska hafvet, och den större arten eller Sillen i Nordsjön? Om äfven hvalfiskar påskyndade den tillärnade resan, så borde sillen ofta drifvas mycket längre än som sker, och den är alltid utsatt för samma fara vid återtaget. Liksom andra fiskslag lemnar också Sillen sin egentliga vistelse-ort på djupet af ofvannämde trakter af hafsrymden, då lektiden nalkas t. e. för Strömmingen i Östersjön, när isen uppbryter om våren ända till midsommaren, då Sillen börjar i Oceanen, och under det anländer till öarne och fasta landet af Europa och Amerika, äfvensom till nordliga stränderna af Asien. Nu söker den beqvämare ställen, hvilka, skären närmare, ha ofta en ojemn och icke sällan stenbunden botten. Här samlas de i otaliga skaror eller stim, i hvilka man upptäcker allmänt flera hanar än honor. Här skudda de buken mot stenarne, vända sig på sidorna, insupa vattnet med öppen mun och gifva det åter ifrån sig under häftiga rörelser med fenorna. Vattnet grumlas af den i stor mängd uttömda sädesvätskan, under det en vidrig ånga sprides från fiskarne, som genom trängseln afnöta en myckenhet fjäll, hvilka, uppsimmande på vattenytan, ge fiskare en säker anledning att der utlägga deras nät. Vid antagandet visar Sillen ett slags ordning, då de största och starkaste synas främst. Likväl ser man också andra fiskar göra detsamma, såsom Laxen, Sarfven, Siken m. fl.; en egenskap äfven anmärkt utom fiskriket, bland flyttfåglar, vissa mössarter och bland sjelfva insektlarverne.

Som fisk i allmänhet leker årligen 5 gånger, hvilket rättar sig merendels efter åldern, och lektiden för en och [ 18 ]samma art inträffar tidigare eller senare, efter hafvets belägenhet och värmegrad, så är lätt att förstå, hvarföre Sillen visar sig på särskilta tider, och äfven på en och samma tid förhåller hon sig ofta olika, t. ex bland dem som fångas i hafvet kring Skottland åtskilja Holländarne 3 slag: Majeken, hos hvilka mjölke och rom äro flytande; Vollheringe som äro deraf helt fulla, och Hohlheringe eller alldeles tomma. Dessa ha redan lekt om våren, då de föregående ärna det den instundande hösten, och de förstnämde den följande sommaren. I ett sådant förhållande ligger grunden till Sillens stora förmeringskraft. Naturen handlar efter samma enkla lagar iör beståndet af hvar art: som de små bli lätt de störres rof, så måste de förre så mycket mer förökas.

I hafvet finnas flera fiskarter utomordentligt talrika, såsom Norsen, Flundrorna, Torsken, men ingen lär kunna jemföras med Sillarne: de falla ock oräkneliga offer för de stora hafsdjuren: de förfölja dem, såsom hvalarna, hvilka man ofta sett i skären inlösa Sillstim af flera 1000:de tunnors innehåll. Denna mängd jagad under isen, ofta spränger densamma genom sin och vattnets tryckande kraft. Glupskast af alla sluka Nordkapare tusentals sillar, inom den hvirfvel som de genom kroppens hastiga vändning tillskapa, då fisken indrages i deras öppna, ofantliga svalg, och det med en häftighet att smärre båtar röna verkningarne deraf. Horrebow omtalar en sådan nära Island, hvilken under det han jagade Torsken in i vikarne, fastnade sjelf på grund vid ebb-tiden. 600, till en stor del ännu lefvande, Torskar funnos i hans mage, utom mycken sill och flera vattenfåglar! Också bland dessa sednare har Sillen sina fiender, den framför andra snåla Sillmåsen eller Truten (Larus fuscus), men han är emedlertid en god anvisning för fiskare. Svingar han sig högt uppe, står Sillen djupt, i annan händelse flyger han helt nära vattenbrynet. Men åt menniskan måste Sillen betala den största skatten: Efter måttlig beräkning äro under seklers förlopp årligen minst 1000 millioner förtärde. I ett enda notdrag, säger Pontoppidan, ha 100 jakter kunnat fyllas, och mer än 10000 tunnors mängd fiskas blott inom en bugt, som man med nät omgifvit.

Från urminnes tider har detta slags fiske varit idkadt af Europas nationer. Häfderna omtala, huru redan 888, Thorolf, en Norrsk Höfding öfver Halogaland, fångade Sill och Torsk, och att, under de nästföljande århundraden, [ 19 ]fisken infann sig ofta i fjordarne till den myckenhet, att fångsten förrättades utan redskap med bara händerna. Zeeländarne började midt på 1100-talet detta fiske, liksom man redan gjort vid Pommerska stranden och Norrska vallen; men ännu var sillfångsten der obetydlig, innan Lübeck, Braunschweig och Cöln, så namnkunniga i Hanseatiska förbundets Historia, ungefär 1254, i samband med 60—80 andra städer förenade sig att göra den lidens handel till deras egen. Dessa utsände folk kring alla Skandinaviens kuster, der Sillen mest infann sig; och det säges att 1275 sådan mängd fångades vid Skåne, att lasset såldes för ett öre[1]. Engelsmännen glömde icke heller att tidigt draga fördelen af sitt läge; och påstås att de redan 1310 utskeppat både saltad och rökt Sill, och inom ett år (1338) icke mindre än 56 läster. Men det var Willem Rewkelzoon från Biervliet som 1388 lärde sina landsmän rätta konsten att salta och inpacka denna handelsvara, åt hvilken vigtiga upptäckt en Monark, som utsträckte sin fruktade spira öfver hälften af Europa, Carl den 5:te, 170 år senare, gaf vid uppfinnarens grift ett så högtidligt bifall. Det var för Bataverna, kämpande för friheten, tvungne att söka sig en fristad inom en liten krets af jordytan, hvilken konsten danat, som hafvet öppnade sina skatter. Det stora fisket har blifvit deras guldgrufva, der rikedomar blifvit samlade och mottagne af fria händer, utan att fuktas med tårar och blod af trälar som hungern efter guldet redan århundraden störtat i jordens inelfvor. Tvertom, här danades lycklige medborgare, kunnige seglare, oförskräckte sjömän. — Styrande makten har också sorgfälligt vårdat ett för allmän och enskilt nytta så kostbart yrke: Premier ha blifvit gifna för de brukade fartygen: Fiskperioderna utstakade: lektiden skyddad, och det så, att hvar fiskare innan han utgår, med ed förpligtar sig att före den 25 Juni och efter den 1 Januari icke bruka näten, hvilkas maskors storlek lagligen blifvit bestämdt: Tvenne vigtiga omständigheter på andra ställen till fiskets förlust och skada uraktlåtne, såsom vid Preussiska kusterne. Vidare äro saltningssätten och saltets art förordnade, med lika ordning som kärlen märkas; allt för att icke spara möda och noggranhet vid denna förrättning, som årligen sysselsatt 750000 personer och mer än 3000 fartyg.

Men långsamt uppbar Sverige förmånen af den ymnig[ 20 ]het som öfversvämmade dess stränder. Ännu 1567 då Holländska Staterna redan utrustade 8 krigsskepp till sina fiskeriers betäckning och skydd, var fäderneslandets vinst ganska ringa. Hansestäderne, och i synnerhet Lübeckarne, idkade sillfisket med en sådan drift, att icke endast Skanör och Falsterbo den tiden blefvo betydande Städer, utan främlingarne byggde egna Kapell vid deras fisklägen kring Skånska stränderna (Tuneld). Det var först i det följande seklet, under Drottning Christina, som vid Riksdagen 1651 beslöts, att »i anledning af den indrägt och flor, hvari Sillfiskeriet försatt England och Stora Brittanien, privilegiera alla de Häsings-byser som Göteborgs Stad sjelf förmådde anskaffa, med 16 års tullfrihet på all den Sill Borgerskapet kunde uppfiska och icke af främmande uppköpa». 1658 stadfästes dessa privilegier, äfvensom 1663—1669 utfärdades Plakat och Reglementen för Sillfiskets bästa. Det är märkligt att Sillen de följande 50 åren nästan alldeles försvann från Svenska skärgården, men började sedan 1747 att åter i mängd visa sig. Emedlertid hade Regeringen 1724 lånat på nytt uppmärksamhet åt denna näringsgren, som äfven sedermera tid efter annan[2] blifvit med privilegier, reglementen och premier hågkommen och hugnad. Då öfverhufvud på en tid af mer än 20 år, 100,000 tunnor saltad Sill kunnat årligen föryttras till utrikes orter, och något mindre än hälften af en lika mängd behållas till inrikes behof, må väl fäderneslandet räkna för en lycka att njuta en sådan frikostighet af naturen.

Som Holländarne hafva drifvit Sillfångsten till en större höjd än någon annan Europeisk nation, förtjenar också det hos dem brukliga sätt att i korthet anföras. De begagna sig vid fisket af ett slags långa fartyg eller så kallade byser, som draga 48—100 tunnor, hvaraf 12 gå på lästen, och hvar tunna innehåller 1000 Sillar. Till hvar bys höra 3—4 jägare eller smärre fartyg, dels för transporten af skeppsförnödenheter, dels för att så mycket skyndsammare frakta den Sill till hamnarne som under de första veckorna blifvit fångad. Näten äro, enligt förordning, 5—600 famnar långa, sammansatta af 50—60 vader, och göras af groft Persiskt silke, slitbara i tre år, deremot de af hampa hålla icke öfver året. De svärtas också med rök af antända spånor att de ljusa maskorna icke måtte skräma fisken. För att hålla näten flytande, fästas tomma tun[ 21 ]nor vid dem ofvantill, medan den undre delen hålles på passande djup genom vidhängda tyngder. På de ställen hvarest Sillen skockar sig, hvilket röjes af fåglar eller hvalfiskar, äfven af det oljaktiga och klibbiga ämnet som, simmande på ytan öfver stimmen, särdeles när hafvet är lugnt och stilla, gör det lysande i mörkret, der utkastas näten om aftnarna, emedan fångsten sker alltid bäst nattetid, hvarefter de följande morgonen genom vindspel inhämtas. Vanligen brukas också lanternor och eldar på byserne, hvilkas glimrande sken locka Sillen i nätet, som kan så fyllas, att ett enda innesluter 10—11 läster.

Förvaringssätten och saltningsmetoden är olika efter stället der den sker. En del af Sillen saltas på hafvet och denna är alllid fetast. Skillnad göres dessutom på den om våren saltade (harengs verds), och den om hösten eller vintern (harengs pekels), Insaltningen sker ock på två sätt. Det förra (weisse Einsalzen, harengs blancs) verkställes på fartygen sålunda, alt sedan Sillen är gälad, lägges den i stark saltlake, hvarur den tages efter ett halft dygn och ömsas i tunnor, hvilka föras i land och der ordentligare samt hvarftals ompackas med nytt salt, hvaraf till tunnan vanligen åtgår 5 marker Spanskt salt och färsk lake, hvars tillredning står under offentlig uppsigt i Holland. Vid packningen sker urval af den bättre och sämre, och begges värde utvisas genom ett på kärlet inbrändt märke. Ek väljes framför allt annat virke till kärlen, som göras sorgfälligt ganska täta. Ett annat sätt är att röka Sillen, eller till Bökling bereda den (rothe Einsalzen). Till den ändan blir Sillen liggande hela dygnet i laken och uppträdes sedan vid hufvudet på trästickor, som upphängas i egna rökugnar, hvilka gemenligen hålla 12000 Sillar i hvar rökning, som förrättas med röken af antändt ris, då de efter 24 timmar få ett slags guldfärg, eller efter längre tid bli mörkbruna, och sedan packas i tunnor. På andra ställen uppskäras de i rvggen och något saltade rökas öfver spånor, och härtill väljes alltid den fetaste. Holländsk bökling har företrädet framför all annan. I Nordiska länderna brukas dessutom en sur tillredning af Sill genom jäsning, och än längre mot Polen, på Island och Grönland, förmodligen det äldsta förvaringsmedlet, att torka fisken, upphängd i luften eller utbredd på klipporna.

Sillen fortäres antingen färsk, eller såsom mer allmänt, insaltad. Som sallat tillredd anses den merendels smaklig. En viss Riksgrefvinna satte så högt värde derpå, att hon [ 22 ]uppoffrade mer än en million R:dr på en sådan anrättning som likväl endast gjordes på det skifviga köttet vid gällocken, hvarföre en hel tunna hvar gång måste användas! Böklingen njutes så väl rå som stekt, men är, ehuru begärlig för smaken, en mindre lättsmält föda. Deremot är den saltade Sillen, måttligt brukad, ett helsosammare matämne, i synnerhet för siemfulla personer, och tjenlig att reta matlusten. Mindre nyttig är den likväl för lungsiktiga skörbjuggsfulla och andra med in- eller utvertes sårnader behäftade. Ett öfverflödigare förbrukande, till hvilket en bristande tillgång på andra ätliga saker icke sällan föranlåter den torftiga, bidrar utan tvifvel till krämpor af kroppsytan och huden, men hvilka mycket mildras och förekommas genom tillägg af ämnen ur vextriket, såsom rötter, jordpäron, m. m.

Slutligen bör en vigtig afkastning af Sillen icke förtigas: Tran, beredd genom kokning af Sillfettman, som utgör ½ af risken. Detta sker hos oss när fångsten är ymnig eller priset faller. På tjenliga platser i skären, särdeles på holmarne äro för sådant ändamål byggnader uppförda, eller så kallade Sjuderier. Man har funnit denna Tran i vissa mål öfvergå den som af Hvalfiskar erhålles. Kort före 1760 börjades först detta näringsfång, som till nationens vinst och förmån blifvit årligen fortsatt, och Tran försåld så väl till främmande orter som till en del förbrukad hemma i landet vid särskilta handtverk och fabriker[3]. Man har ock nyligen bemödat sig att rena den, för att blifva till flera behof än tjenligare. Det efter kokningen qvarblifna grumset, som vanligtvis utkastas i sjön, (likväl utan fara för den tillkommande Sillfångsten, eller uppgrundning, oaktadt de derom uppväckta betydande tvistigheter,) tjenar också till gödningsämne på åkerjorden, och för denna orsak afföres i myckenhet långt upp i landet, der den, ehuru i förstone mycket besvärande för sin lukt, gör omsider god nytta.

Detta är i korthet Sillens historia. Rummet tillåter icke att äfven här tillägga det märkvärdiga om dess afart, Strömmingen, åt hvilken vi derföre anse billigt att lemna ett rum i det följande Häftet.

Tab. — föreställer en Sill af mindre storlek.




  1. En half. R:dr efter nu varande mynt.
  2. Såsom åren 1731, 45, 48, 52, 54, 58, 61, 63, 66, 71, 73, 74 m. m.
  3. 1785 exporterades till utrikes orter 14,542 fat, och till inrikes förbrukaden 535 d:o. Faktoren Bauer och Baron Cahman voro de förste som satte Trankokningen i gång.