Svensk zoologi/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Allmän ekorre
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Eider-gås
Grå-brun fjäll-orm  →


Svensk zoologi vol I 1806 195.jpg

[ 15 ]

N:O 20.

EIDER-GÅS.

ANAS Mollissima. Eider-fågel. Bottengås. Gudunge (Hanen), Åda, Åra (Honan). på F. Hahka. Merisuorsa; på Fr. Oye à duvet; på Eng. Cuthbert's duck, Edderfowl; på T. Kider-Gans; på D. Edder-Gaas; på N. Årfugl.

Näfvet är nästan trindt. Näbbhinnan är ofvanför näsborrarna på tveren skrynklig och delas liksom i tu af de i en spets nedlöpande fjädrarne. Hanens kropp är ofvanpå hvit, inunder svart, äfvensom hatten och gumpen. Nacken grönaktig, och bröstet ofvantil liffärgadt. Honan är gulbrun med mörka fläckar, inunder mörkgrå.

Linn Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 2. p. 514. 15. Cl. 2. Aves. Ord. 3. Anseres. — Faun. Svec. n. 117. — Gottl. Res. s. 198. 215. — Retz. Faun. Svec. p. 118. — Mus. Carls. 1. 1. 6. — Buffon. Av. 9. p. 103. t. 6. — Pennant Britt. Zool. 2. 581. t. 95. — Aret. Zool. 2. 553. — Lath. Ind. 2. 815. — Brunnich. Eiderfugl. Beskr. 1753. Köbenh — Egede Grönländ. Nat. Hist. s. 51. — Pontoppid. Norges N. Hist. s. 114. — Olafsens Isl. Res. 1. s. 550. — Leems Beskrivn. oyer Finmark-Lapp. s. 267. — Horrebows efterrättn. om Island, s. 167.




Bland de med fjäder och vingar försedda djuren äro val inga utmärktare än Vattenfåglarne (Anseres Linn.), hvilkas simfötter och med hud betäckta näbb samt kortstjertade kropp vid första åsynen skilja dem från andra ordningar af fågelskaran, och hvarom vi icke mindre öfvertygas vid betraktandet af deras hushållning att vistas på ytan af det våta elementet, eller att åtminstone deri söka sin föda. Andslägtet, stort och vidlyftigt, intar ett betydande rum i denna afdelning. Dess arter danade med ett bredt, kullrigt och kanterna tandadt näf, inom hvilket döljes en hårbräddad och trubbig tunga, sila deras föda ur vattnet, hvari de med färdighet dyka och icke sällan stå på hufvudet, för att uppfiska de näringsämnen af småfisk, skaldjur, insekter, örter och frön, som naturen efter hvar och ens natur velat bestämma.

Någre författare af fågelsystemer hafva, kanske angelägnare att lysa med egna uppfinningar än att följa naturen [ 16 ]på spåren, från näbbets större eller mindre kullrighet, eller blott kroppens storlek, eller från vistelseorten i insjöar eller i hafvet, föreslagit delning af Andslägtet i flera. Man trodde sig se slägtskillnad emellan Gäss (Anseres) och Ankor (Anates). Men v. Linnés skarpsyntan snille förenade dem under ett gemensamt, (Anas), och hvilken har icke sedan funnit det rätt och billigt, som lånar uppmärksamheten åt Eiderfågeln?

Denna, som med en resligare ställning närmar sig mer till Gässen än till Ankorna, är liksom midtemellan begge, en fot, 10 tum i längden, och ungefär af lika storlek som den Turkiska Ankan (A. moschata). Honan är likväl något mindre än hanen. Hufvudet på sidorna sammantryckt, är i nacken flatare likasom halsen baktill. Näfvet halft cylindriskt eller snarare kägelformigt, vid roten nästan trekantigt, synes vid sidan af de eggrunda , öppna näsborrarne nugot hopkramadt, och den öfre käken i ändan tillökt med en trubbig och nagellik spets som böjer sig öfver den undra käken, äfvensom den från näbbens rot till spetsen löpande kanten. — Öfre näbben betäckes med en mjuk blekgrön hud (Cera), klufven bakom näsborrarna genom den från pannan nedstigande spetsen i tvenne på tveren rynkade delar, hvilka med trubbiga ändar sluta sig en tum från ögonen på hvar sida, der också två, ända till näsborrarne gående, vinkellika bugter danas af de mellan näfvets kant och den nämde huden löpande fjädrar. Den nagellika hvitgula näbbspetsen undantagen, äger det öfra näfvet omkring 50 flata, spetsiga och af kantens hud mest betäckta tänder, som äfven finnas i den undre, flatare käken, men på tveren nära kanten sittande. Tungan köttig, aflång och afsmalnande fastän trubbig, har också liksom tandlika utskott i brädden , åtskilda med fina hår. Spetsen är broskaktig, och bakdelen eller roten besatt med vårtor öch mjuka taggar nära svalget. Ögonen ha sin plats vid sidorna nära hjessen. Kroppens skapnad är lika med Gåsens. Vingarne bestå af 26 vingpennor, af hvilka de yttre 10 äro spetsigare och längre, men småningom aftagande likt de följande 10, mera breda och trubbiga utom den sista, som är hvass på samma sätt som de 6 inre, hvilka böja sig vekt tillbaka nedhängande öfver de yttre då vingen hvilar. Stjerten rundar sig och utgöres af 14 spetsiga pennor. De korta benen sitta mycket tillbaka med nakna knän, gulgröna äfven som de 4 tårna hvilka förenas sinsemellan med en blyfärgad simhud.

[ 17 ]Dessa kännemärken tillhöra båda könen, men som äga dessutom egna för hvardera, nog märkliga att kunna förbigås.

Hanen har öfverst på hufvudet en helt svart, något i purpur skinande fläck eller hätta, som nedlöper som en snibb i pannan emellan näbbhinnans flikar, och dessutom i 2 andra spetsar på sidorna. I nacken rundas denna fläcken, men delas der åter af en ljusgrön strima, uppkommen från de lysande sjögröna fjädrar som bekläda hela nacken, men förlora sig i de snöhvita, som täcka hufvudets sidor äfven som halsen och ryggen ända till gumpen. Främre delen af bröstet är merendels blekt liffärgadt, men underlifvet, gumpens medlersta del (utom sidorna som äro hvita) samt stjertpennorna bleksvarta. De yttre vingpennorna lika så eller bruna, och de inre hvita. Ändtligen äro de främre täckfjädrarne (Spegeln) svarta och de bakresta hvitaktiga.

En så brokig drägt saknar deremot honan. Hennes hufvud, hals, bröst, sidor, rygg och gump samt vingarnes täckfjädrar äro gulbruna med mörkare fläckar eller strimor. På det mycket blekare hufvudet och halsen äro desse ännu smärre, och som hvar fjäder synes på tveren strimig, tillskapas liksom vågiga linier på bröst och rygg. Täckfjädrarnes fläckar äro likväl större; underlifvet mörkgrått med blekare tverränder. De yttre vingpennorna bli nästan svarta, och de inre få en rödbrun kant; och som de yttres nedersta täckfjädrar äro askgrå i spetsen, och de näst intill liggande hvita, så blir deraf, då vingen ligger tillsammans, två hvita smala tverband. Stjertpennorna äro också svarta med blekare spetsar.

Ungarne af båda könen äro i början enfärgade, betäckte med ett bleksvart dun, men något ljusare under strupen och på bröstet, med en askgrå rand som löper från näsborrarne genom ögonen till nacken. Dunen ända sig alla med ett hår, liksom vore hela beklädningen sådan. Men snart förändra de sig. Hanarne bli, efter förloppet af första året, hvita på ryggen. De yttre pennorna i vingen, stjertens och hela underlifvets svarta. Honorna få efter en lika tid alldeles modrens utseende och färg, utom nederst på ryggen, der någta fjädrar äro snöhvita med svarta blandade, liksom pennorna i vingarne och [ 18 ]stjerten. I storleken upphinna de redan föräldrarne. I andra året blir hatten synlig på hanen, särdeles med de framlöpande mörka snibbarne. Näbbhinnan är nu svart. Det nedre af bröstet och de inre vingpennorna samt täckfjädrarne hvita. Det blekröda på främre halsen torde ock skönjas. Underlifvet lyser brunaktigt med hvita och svarta vågor, men sidorna, undergumpen och stjertens täckfjädrar tillika med fötterne bli svtarta. Det är i denna ålder som han hos oss kallas Helsinge (se Mus. Carlson. T. 6). Den 2års gamla honan har hufvudet svart på sidorna, med en ljus strima från näbben genom ögonen. Halsen askfärgad. Underlifvet mörkgrått. Allt det öfriga är svart, utom de ljusare ändarne på några vingpennor. Ändtligen då hanen uppnått tredje året, blir han i allt lik den ofvanför beskrifna fullkomliga fågeln, men färgorna äro likväl icke ännu så klara som de blifva i det följande, då han icke vidare förändras. Honan åter synes föga olik i 3:dje året, men får en rödaktig askfärg i det 4:de. Stjertpennorna svartna ned vid deras fäste och bli hvita i ändan, och på bröstet hvita och svarta tverränder i vågor. Omsider får hon för alltid det utseende som först nämdes. Historien om dessa ombyten som alltid tima sig i Eiderfågelns första ålder, bör icke här anses öfverflödig, ehuru denna egenskap tillhör icke Eider-gåsen ensamt. Flera sjöfåglars ungar äro i början gråaklige. Påfågeln får icke sina prålande stjärtfjädrar förrän i det tredje. Den brasilianska blodröda Ibis (Tantalus ruber L.) är som unge svartbrun, blir sedan grå, derefter hvit, ändtligen rödspräcklig och till slut alldeles röd. Sjelfva den sköna Flamingo (Phœnicopterus ruber L.), hvars tunga var en bland Caligulas och Heliogabali läckerheter, är hvitgrå i första året, och får först den högröda färgen i det tredje, att förtiga många flera exempel.

Att Eidergåsen icke är danad till landfågel, utmärker dess långsamma och vaggande gång, en följd af de mot bakdelen stående benen, hvilket jemte de lyckta fötterna visar behofvet att förnämligast lefva på vattnet. Hon uppehåller sig också i Nordsjön, vid kusterne af Island, Feröarne, Norrige, Skottland, Bornholm och Sverige, älven kring de i Östersjön belägna öar, i synnerhet Gottland. Egede omtalar den stora mängd som också infinner sig vid Giönländska Goda HoppsUdden, der det alltid svallande hafvet sällan kan tillfrysa, och lika säkert träffas [ 19 ]Eiderfågeln vid den nordligaste Asiens stränder, och vid dem af Columbi verldsdel.

Det är från våren till början af hösten som Eiderfåglarne vistas vid kusterna, ty under den tiden para da sig, värpa, utligga sina unqar och uppföda dem; men då desse äro så stora att de kunna bi ge sig till hafs och söka sin bergning på ett större fält, så lemna de stränderna i sällskap med den äldre familjen, och intaga vida hafvet. Förmodligen är orsaken den att fiskar och andra sjödjur skynda på djupet hösttiden, då desse och sjöfåglar i allmänhet, när födan börjar tryta vid landet och isen lägger sig, måste på andra ställen efterspana det uppehälle de tarfva. Egede intygar ock, att de en viss tid på året milliontals betäcka hela sjön kring Grönland. Om vintren ser man qvällar och mornar liksom skyar af dem passera förbi somliga nybyggen: om aftnarne för att inkomma i vikarne, och åter utgå den följande morgonen till sjös. Pontoppidan säger, att de, utom vid parningen, hålla sig beständigt på hafvet, och Linné, att de bo der hafvet är djupast. I Norrige komma de vid jultiden eller midtpå vintren inifrån hafvet, för att finna lä under öarne när stormar instunda, hvartill folket i skären anser dem såsom förebåd. Eidergåsen är således icke en ordentlig flyttfågel (Bird of passage), då luftstreket icke ombytes, utan blott stället, eftersom nödvändigheten det kräfver.

Inemot början af våren, i Febr. eller Mars, kanske ock senare, efter vinterns förhållande, komma de hoptals till de kuster der de om sommaren pläga infinna sig. Enligt de flestes intyg lefva desse fåglar i engifte. Honan börjar snarare att para sig än hanarne, ofta i det första året, sedan hon blifvit fullfjädrad, men hanen sällan innan han vunnit sitt fullkomliga utseende. Vid de skär, der de vanligen anlända, har man sett en mängd hanar, och att de ofta slagits om en enda hona, ty hanarnes antal tyckes vida öfverträffa det andra könets. De huggas med näbben, och under det de rusa tillsammans, synas de hoptals än under än ofvan vattenbrynet. Sålunda kämpa de hela dagen. Det omtvistade föremålet är midtibland flocken, till dess de alla, på en när, lemna fältet åt segervinnaren, som honan då åtföljer, och som behåller henne utan att vidare angripas. Parningen sker på stället. Under detta skrika de beständigt, då honans ljud liknar de all[ 20 ]männa Ändernes, men hanens ett högt, groft A-O, eller som andra anmärka Hu-Hu. De öfriga hanarne, mindre lycklige, bege sig till andra trakter att söka sig makar om de kunna finna dem.

Efter skedd parning väljer honan ett passande ställe för att värpa, helst på öde holmar och obebodda skär. Här bereder hon sitt bo bland gräset eller tången eller ock på bara klippan, om endast någon mossa finnes. Gerna söker hon sig skygd för vestliga vindar såsom häftigare med storm och regnbyar, t. ex. under en bergsrefva eller stora stenar, äfven bland enbuskar och ljung om sådane finnas. Man har äfven sett, att hon till mera säkerhet för sin tillkommande afföda mot roffåglar, begifvit sig hela halfva milen upp i landet, hvilket Horrebow säger ske på Island.

Så snart boet ar färdigt, hvartill hanen varit behjälplig, värper hon och lägger efterhand och i mån af sin ålder 5—8 egg; ty om hon är mycket ung lägger hon färre. Detta varar i 5—6 veckor, hvarefter hon begynner ligga, hvilket sker i Maj eller, efter det Grönländska talesättet, i det 5:te månskenet. Det säges ock, att man funnit 12—14 egg i boet, som då tillhör tvenne honor, hvilka antingen ligga till skiftes på eggen, eller bredvid hvarandra i samma bo. Under liggandet plockar honan dunet af sig, hvarmed icke allenast botten af boet betäckes, utan en hög kant formeras, så att hon ligger nästan skyld innanför. Eggen bevaras ock derigenom för köld och andra åkommor, när hon tidtals måste söka sin föda; ty gåshanen delar aldrig detta besvär med henne, men säges likväl altid hålla sig nära intill boet, för att i händelse af fara varna makan, som då betäcker eggen med dun och mossa och flyger ut till sjöss, men gömmer sig likväl så länge möjligt är i boet, hvilket sammansatt af qvistar och tång, bidrar att dölja henne såsom mycket lika i färgen. Men blir faran större, så måste hon flykta, för att icke sjelf blifva uppoffrad. Skulle eggen förkomma, påstås det att hanen slår henne med vingarne, som hon måste tåligt lida. Efter 28 dagar eller 4 veckor börja ungarne framkomma. Men då lemnas hon allena, och hanarne bli icke synliga vid stränderne, förrän nästa vår. Så snart de kläckte ungarne blifvit torra, kanske inom [ 21 ]timman, förfoga de sig med modern till vattnet, då hon löper förut och de efter henne. Vid stranden kräla de upp på hennes rygg, hvarefter hon simmar ut med dem och dykar och de flytande ungarne få göra det första försöket att hjelpa sig sjelfva. Sedan hålla de sig vanligen bland tången och på låga skär, der de i sällskap med de äldre föda sig af musslor, snäckor (neriter) och insekter som finnas emellan hafsvexterna. Ibland träffar man honorna i flockar med ungarne, och kan man då ro med båt sakta till dem och drifva ungarne till lands, der de löpa opp och gömma hufvudet i gräset ellar buskarne, och kunna lätt tagas med händerna. Ännu mycket späda uppehåller sig modern mest vid stranden, der hon arbetar med fötterna i muddret för att skaffa ungarne den näring af små skaldjur som hålla sig ymnigt deri. Under den mest hotande fara öfverger hon dem icke. Om en sten kastas efter dem, flyger hon under jemt skrik dit derifrån stenen kommit. Emedlertid skynda ungarne ut i vattnet, då hon omsider följer dem, och nar de tröttna, uppkrypa de, som förut nämdes, på hennes rygg, så att man icke ser mer än hufvudet af henne och dem. Samma händer med den Nordiska Pingvinen (Alca impennis) och med Svanen. (Linn. Skånsk, res. s. 187.)

Om eggen tagas bort under värptiden, lägger Eiderhonan å nyo andra, men helst i annat bo. Likväl så, att om de första 5 borttagas, värper hon 3, och tagas äfven dessa, så värper hon blott 1 till slut. På Island brukas att skatta Eider-boet 2 gånger innan honan börjat ligga; men som hon nu redan plockat sig 2 gånger och skall omsider värpa den tredje, så är hon nästan naken; hon hjelpes då af hanen som också plockar sig, och som denne är hvit på bröstet, blir detta sista dun det hvitaste. Skulle honan mista eggen för 3:dje gången, lägges intet vidare det året, utan stället lemnas och ett annat väljes nästa år.

Eggen äro nästan så stora som gåsegg eller ock något mindre, af 2 ½ tum i längden och 6 tum i omkretsen, till färgen blekgröna och hvitaktiga, ibland mörkare gröna eller grönblå, eller någon gång bruna med blott en grön ring midt omkring egget. Blomman sitter midt uti och är mycket liten. När fåglarne åldras, sägas också deras egg aftaga i storleken. Dessa Gäss skola ibland bli så utmärkt tama; att de kunna lyftas ur boet och bli stilla[ 22 ]sittande bredvid, men märka de att man beröfvar dem allt, ropa de kar, kar, kar, och krypa åter in i det toma nästet liksom sörjande. Gemenligen äro de likväl icke så späka, utan uppspringa och fatta den oblyga plundraren i kläderna. Eggsamlingen kallas Leit på Island, hvarvid de som göra den bruka under det samma utropet af Ho-Ho Brutt och Porrorutt.

Eiderfågelns ålder torde utgöra omkring 30 år, om man antar att 4 år åtgå innan han är fullvuxen och att han ynglar i 20, som man säkert erfarit af sådana som infunnit sig årligen på samma ställe och sedan uteblifvit. Isländarne mena likväl att han blir 4 gånger äldre. Gamla hanar bli slutligen helt hvita och honorna grå.

Dessa fåglars föda består i fisk, musslor, räkor och smärre sjödjur. De dyka på 10-12 famnars djup. Fiskinelfvor, utkastade af fiskare i sjön, sägas de begärligt uppsnappa. Måkor (Lari), af naturen mindre skickliga dykare, följa så väl dessa som andra sjöfåglar i stora hopar, och röfva af dem icke sällan det byte de uppföra till vattenbrynet, men visa äfven, i synnerhet Labben (Larus parasiticus), ett slags tacksamhet i det de söka försvara dem, då deras bon anfallas af Hafsörnar, korpar eller kråkor som förstöra icke mindre eggen än ungarne om de öfverkommas. Man har sett korpen, mycket mindre än Eiderhonan, släpa henne, fattad vid nacken, ur boet, för att vinna sitt ändamäl. Räfvar, Skälar och andra rofdjur äro äfven ofta närgångne, om tillfället gynnar dem.

Eiderfågeln brukas i Landthushållningen på flera sätt. Att eggen äro användbara liksom hönsegg och att de äga en temligen god smak, är bekant. Köttet deremot är tranigt, och ätes derföre icke så allmänt, om icke förut förvaldt med hö eller lagdt i ättika innan det stekes. Grönländarne skola likväl mycket värdera det, och anställa derföre särskilta jagter (kallade Mitsiartok) till sjöss på Eiderfåglar, och bruka dervid ett slags kastpilar, Nugits benämde på deras språk. De förfölja dem med båt, och då fåglarne dyka, akta de på dem der de se bublorna på vattenytan, och skjuta fågeln när han tröttnad uppkommer. De söka också deras bon på aflägse holmar för att samla eggen och ungarne, men efter dunet fråga de alldeles icke.

[ 23 ]Det är likväl detta, som framför allt, från äldre tider, gifvit fågeln ryktbarhet. Kändt i Frankrike under namn af Ederdon, i England Ederdown, i Tyskland Etterdunen, brukas det der, äfven som i de Nordiska Länderna till dunbäddar, kuddar, dynor och hyenden. Det är mest grått, men hvitt der det sutit vid hullet, samt hänger så tillsammans att det kan rystas utan att kringspridas. Det är ickedessmindre mjukt och utbreder sig sjelf, samt fordrar således en ganska liten vigt att fylla de bäddar, hvartill det i synnerhet användes.

Dunet tages af fågelns näste, men icke allt på en gång utan i flere, som Isländarne göra det. Det hämtas äfven sedan ungarne äro framkomne och hvilka lemna boet temligen rent. De nämde Öboerne, och likaså folket i Finmarken och de Nordländska fögderierna, förstå sig ganska väl på denna beskattning, och det lyckas dem ofta att fåglarne bli så tama, att de göra sina bon nära intill husen, hvarigenom dunen kunna så mycket lättare insamlas, och honan säges också tillåta det medan hon ligger orörlig på eggen. (Leem).

Behandlingen af dunet sker sedan på följande sätt. Man sorterar det vanligt vid sjelfva boet. Det öfversta lägges för sig såsom renast. Dessutom skiljes dunet i 2 slag: Tång- och Gräsdun. Det förra slaget är tyngst, men lätt att rensa, bör likväl torkas väl, emedan tången hyser en saltaktig fuktighet i sig, och är gemenligen våt, då nästet är nära vid stranden, gjordt på sjelfva tånghögarne, under hvilka hafsvattnet ofta upptränger, och kunna ibland utsköljas med bo och allt ifrån stranden. Ett näste af osorteradt gräsdun kan ge 4-5 lod rent dun, så att man af en enda fågel, om han skattas alla 3 kullarne, kan få nära en half mark. Men 2 lod endast ha den spänstighet att en hel hattkulle deraf fylles. Af en mark urvaldt gräsdun fås en half mark rent, men vanligen erhålles 3 marker af 10. Deremot ger Tångdunet blott 2. Enklaste rensningssättet består deri, att torka dunet i solen, valka det ännu varmt mellan händerna, frånskilja sedan det renaste och utplocka resten med fingrarne. Att torka det i jerngryta, som också sker på några ställen, duger icke, ty spänstigheten förloras och färgen blir brun. Man brukar också en båge med några spända hampsträngar, hvarå dunet lägges. Strängarne röras derpå hastigt [ 24 ]och hårdt med en pinne då orenligheten nedfaller och det bästa dunet rullar sig kring strängarne och afplockas. Det öfriga rensas med fingren. Detta sätt är nästan lika med det på Gottland brukliga som v. Linné omtalar.

En annan metod är den, att sedan dunen blifvit väl soltorkade i Hera dagar och om aftnarna fyllda i säckar, hvilka, i fall väderleken är fuktig, inläggas i en ljum bakugn för att så mycket snarare torka, dunen sedermera utbredas på ett slags bänk med täta spjälar på längden lik en vagnsstege. På denna klappas dunet med käppar, hvarvid orenligheten utfaller och dunet blir qvarliggande. Det befrias härigenom från den vidhängande fettman och fuktigheten af de främmande delarne som minska dunets spänstighet, men som nu blir både lättare och vidgar sig. Härvid bör märkas, att det af döda fåglar plockade, är ej att förlikna med det som tages ur boet (Live down), emedan det är hvarken så moget, som då det lossnar af sig sjelf, och dessutom, då det våldsamt afrifves, mera fettma åtföljer som efteråt förderfvar dunet.

Detta dun utgör, utom nyttan i hushållet till ofvannämde förnödenheter, en icke obetydlig handelsvara. I Danmark t. ex., har man antecknat, att vissa år ankommit från Island hela 500 marker rent dun, och emellan 1500—2000 af mindre god beskaffenhet. Isländska Kompaniet har sålt inom lika tid för 4000 R:drs värde, då marken, för det rensade blifvit räknad till 2 R:dr. Utom detta hafva andra personer genom en lika handel haft en icke mindre betydande vinst. Afsättningen sker på Tyska och andra Europeiska orter. I Sverige är förbrukandet, utom i Norra Provinserna nu för tiden, kanske, mindre allmänt. Emedlertid är icke fågeln sällsynt vid stränderna af Östersjön, som förut sades. På ön Furilen nära Gottland samlas Eiderdun årligen[1]. Tre-fyra marker äro tillräcklige för en hel dunbädd, om hvars lätthet och värmande egenskaper vintertiden, knapt är nödigt att tillägga mer, än att de tillmälen som någre gjort Eiderdunet såsom en orsak till Epileptiska anstöter visst icke äro grun[ 25 ]dade. Th. Bartholins vitsord synes vara en borgen derföre[2]. En så nyttig fågel som denna, tyckes också vara berättigad till den fred som Danska förordningar förunna honom. I Norrige är han hela året fridlyst för snaran och lodet, och icke en gång eggen få vetterligen borttagas vid 10 R:drs böter. Kanske vore han äfven värd samma grannlaga medfart i våra Skärgårdar, der likväl, enligt Kongl. Påbudet af 22 Mars 1647, »The som i skärgårdarne boo icke förtagas med nät fånga Sjöfågel (Eidern förmodligen icke undantagen) som kommer om then tiden (Leketiden) i stor myckenhet uthan effter, och mången ther eljest hafver sin näring uthaff, hvilken så härefter som härtill sin rätt blifvit förbehållen.»

Tab. — föreställer et par Eiderfåglar, Hane och Hona, efter inunder bifogad skala.




  1. Eider finnas här nog på holmarne vid Fårön, men handteras ej rätt här, ty fåglarna skjutas, och det än värre är, eggen uppsökas till pankakor. Ja , man ser dessa fåglar utsira Stockholms Södra fiskegångar. Den tid torde komma, då deras förträffliga dun gör dem säkra för skytten. Linn. Gottl. resa. 25 Jun. 1741. s. 198.
  2. Neque vanus nonnullrum rumor nos terrere debet, epilepticos insultus ex usu harum plumarum timentium, quod periculum nec dunullus, quod sciam, incurrit. Medicin. Danor. domest. p. 65.