Svensk zoologi/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sidensvans
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Grön trädgroda
Neinögon-slägtet  →


Svensk zoologi vol I 1806 327.jpg

[ 33 ]

N:O 33.

GRÖN TRÄDGRODA.

RANA Arborea. Hasslefrö. På Fr. Raine verte. På T. Gemeine — Grüne Laubfrosch.

Kroppen är slät, men på undre sidan småknottrig. Framfötternes tår äro fria, de bakres halflyckte; men alla platta och rundade i ändarne.

Linn Syst. nat. ed. Gmel. I. 3. p. 1054. 16. — Faun. Sv. p. 180. Cl. 3. Amphibia. Ord. 1. Reptilia. — Retz. Faun. Sv. p. 286.— La Cèpède Hist. nat. des Amphib. Bechst. Übersetz. a. p. 397. t. 3a. f. 2. — d'Aubenton Encycl. Meth. — Schneid. Hist. Amph. Fasc. I. p. 153 — Blumenb. Handb. der N. G. s. 286. — Sturms. Deutschl. Faun. 3 Abtheil. 1. h. — Schrift. der Berl. Ges. Nat. fr. 9. 194. n. 6. — Rœsel. hist. Ran. p. 37. c. 9—11. — Laurent. Amphib. 27. &c. — Hermann obs. Zool. p. 253.




De i naturen skiljaktigaste djur likna ofta hvarandra i lefnadssättet. Draken, Legvanen, Basilisken bebo skogarne, och välja deras boställen i träden, emellan hvilka, äfven långt åtskilda, den vingade ödlan svingar sig med fågelns hastighet; Grodorna, som närma sig till fiskarne i mer än ett afseende, kunna också vistas med dem i samma element, under det att somlige af dem tidtals dölja sig i skogens toppar. Tvertom gifvas Legioner af fåglar, som vinglöse bebo de vida hafven, och genom dykande mäta djupet af de rymder, vid hvilkas yta de äro i följe af daning och egenskaper liksom fjättrade.

Vid beskrifningen af den ätliga Grodan (N:o 15.) anmärktes slägtets delning i flera familjer, hvaribland de så kallade Trädgrodorna äfven utgöra sin, under namn af Calamitæ eller Hylæ. Från egentliga Grodor och Paddor skilja de sig med slät kropp, stundom brokig af lysande färger, och mycket afsmalnande vid låren. Deras bakben äro ganska långa och alla tårne med rundade, platta ändar (naglar) försedda. Det är med tillhjelp af dessa och den klibbiga vätska de utsila, som djuret, sökande den fristad som naturen bestämt för detsamma, uppklättrar till toppen af de högsta träd, och fästad under de gröna löfren njuter der en, svalkande skugga mot solens heta strå[ 34 ]lar, särdeles emellan vändkretsarne, hvarest de fleste af familjen gifvas.

Den gröna Trädgrodan är den enda arten, som vår verldsdel (Brittiske öarne undantagne) äger, likväl icke ensamt, ty Catesby anför henne såsom inföding i Amerika, och Meriana bland Surinams natur-alster. Kanske finnes hon också i Afrika. Hon är således af de fåtaliga djuren med vidsträcktare rättigheter att bebo jordklotet. I storleken ger hon vida efter de öfriga Europeiska allmänna, och hinner aldrig till den af en sådan 5-års gammal groda. Hufvudet är kort, af lika bredd med kroppen, framtill endast litet smalare, med rundade kinder och utstående ögon, som äro svarta med guldgul Stjerna. Kroppen har nästan en trekantig form, ofvanpå kullrig och inunder flatare. På framfötterne, som äro korta, finnas blott 4 tår, men 5 på de bakre, som äga en ovanlig längd. Färgen utmärker också denna Trädgroda från andra af sitt slägte. Ofvanpå synes hon lifligt grön, och på undra sidan blekgul med små hvita knottror. Hanens strupe, som kan mycket utvidgas, är deremot brunaktig, äfven som fötterne inunder hos begge könen. På hvardera sidan löper öfver ögat och framdelen ända till buken och baklötterna en svartbrun eller violet rand, omkring hvilken den för öfrigt gröna färgen stöter i höggult, eller liknar silfver. En annan något blekare går från öfra käken till frambenen. Mellan tårne synes endast på bakfötterna någon del af den hinna, som ökar förmågan hos andra Grodor att simma, hvaremot tårne på denna, ärnad till ett olika lefnadssätt, äro mot ändan liksom med köttiga, runda och plattade naglar försedda.

Hela sommaren ha Trädgrodorna deras tillhåll i träden, vid hvilkas grenar de i följe af sin klibbiga kroppsyta och den lika beskaffade vätska, som uttränger från tåändarne, med lätthet fasthålla sig, äfven på undra sidan af de glattaste blad. I större och bergaktiga skogstrakter finnas de likväl sällan, utan snarare i öppna lundar af löfträd, äfven som i trägårdar och lefvande häckar. Man blir dem dock sällan varse hos oss, utom i de Södra landskapen. De hoppa så mycket beqvämare och snabbare, som deras bakfötter äro jemförelsevis längre. Behändigt flytta de sig från gren till gren, mellan de gröna bladen, för att, efter sin natur med utsträckt tunga, fånga den insekt som nåkas dem; och under det de göra alnsvida skutt, [ 35 ]löpa de icke fara, att förlora fästet på den veka grenen eller det hängande löfvet. Rörelser som utan tvifvel skulle synas förunderlige för dem, som icke känna de organer, hvarmed dessa djur äro begåfvade.

Likväl icke alla årstider söker Trädgrodan dessa högtbelägna boställen. Verkligen af Amfibisk natur leder hon sitt ursprung från ett element, för hvilket hon äfven är organiserad, och der hennes afföda skall börja sin varelse och finna sin första näring. Det var ändå en tid, när man trodde, att det fans Grodor i skyn, hvilka vid stormar nedföllo, och likaså rommen i Maj månad, hvaraf Trädgrodor framkommo[1]. Vi veta nu bättre, att det är i vattnet, liksom för Grodor i allmänhet, som parningen förrättas i Maj och Juni, då en blidare luft lockar de giftvuxna makarne ur dyn, dit de om hösten begifvit sig, för att der, likt slägtet, stelnade bortslumra vintermånaderne. I Tyskland har man sett dem i synnerhet välja de stillastående vattenpölar, som ofta finnas inom sädesfälten. Och när nu parningstiden är inne, som alltid timar sedan Fröerne slutat, visa de sig tusentals under hanarnes beständiga qväkande, hvarvid desse utblåsa deras gulbruna strupe som en kula, nästan så stor som hela kroppen. I lugnet af den tysta natten höres ljudet flera fjerdingsväg omkring. Honorna åter yttra knappt något, åtminstone icke starkt läte.

Parningen föregår på lika sätt, som vi redan beskrifvit den hos den ätliga Grodan. Hanens famntag äro dock mindre våldsamma, han fasthåller sig endast med framfötterne intryckte under honans armhål. Ofta bär hon nu sin börda under vattnet, utan att på lång stund åter synas. Rœsel, som med en sann forskares öga betraktade dessa djurens hushållning, anmärkte under detta tillstånden besynnerlig spänning och hvälfvande rörelse inom honan, liksom af en främmande kropp, ännu mer synbar då rommen visar sig, som sker på 2:dra eller 3:dje dagen, eller stundom mycket tidigare. Genast efter dessa fortplantningsvärf, öfverge grodorna icke deras våta hemvist; men i mån som årstiden förskönas, skilja de sig småningom derifrån, och skingra sig kring gräsmarken, för att härma fåglarne och göra sin sommarvistelse i träden, tills kylan tvingar dem åter att intaga deras vanliga vinterqvarter.

[ 36 ]Trädgrodans egg eller rom är mindre och af klarare utseende än hos Fröerne. Den är på lika sätt omgifven af ett slem-ämne. Sjelfva eggets tilltagande och utveckling samt larvens förändringar likna deras vi förut upptecknat. Efter 2:ne månader äro ungarne först utbildade, hvilka, så snart de vunnit styrka att bruka benen, lemna den sumpiga födelseorten och begifva sig till skogs. Deras färg är nu svartgrå, och denna förändras icke, förrän efter den tiden då de begynna att para sig, hvilket icke sker förr än de äro 4 år gamla. Det är då, som hanen börjar att utspänna sin halsblåsa och att qväka, ett säkert tecken, som Rœsel säger, att han hunnit manbara åldren, och en lika lång tid fordrar också honan, fastän utvertes tecken dertill saknas. Efter parningen mörknar färgen och blir först svartgrå, sedan rödaktig, derefter blå eller blågrå, småningom gulgrön och slutligen lifligare eller helt gräsgrön, utom de bifärger på kroppen, hvilka ofvanföre omtalas. Emedlertid är den gröna färgen något föränderlig, äfven hvar 5—6:te dag, hvilket ofta beror af hudens tätare ombyten. Den mängd knottror hvaraf underlifvet betäckes, äro helt hvita, och icke annat än små körtlar, som hysa en skarp vätska, hvilken svider i ögonen om den händelsevis skulle inkomma.

Insekter utgöra djurets sommarföda, och det är icke obehagligt synämne, att betrakta sättet huru denna erhålles. Grodan lurar på sitt rof, liksom katten på mössen; så snart hon fått det i säkert sigte, skjuter hon med blixtens fart på föremålet, äfven mer än ½ aln aflägse, och med sin klibbiga tunga fångar det. Trädgrodan är icke skygg eller flyr den, som nalkas henne. Om detta är just ett bevis på dumhet, större än hos hennes slägtingar, som Rœsel synes tillägga henne, lär icke med visshet kunna afgöras.

Under den tiden då hon vistas i träden, plär hon icke sällan genom sitt ofta förnyade läte gifva sig tillkänna. Detta liknar ett slags skällande, men med någon klang likt bjellrorna i ett slädparti, när många utgöra choren. I de varma klimaten, såsom mellan Tropikerne, är ingen ting allmännare än denna skogsmusik, mest under regntiden, efter solens nedgång om aftnarne. Ofta är det ljud, som flera instämma, så starkt, att 2 personer, som färdas genom den skumma trakten, knappt höra hvarandra, och detta förenadt med vissa stora landtkrabbors skallran[ 37 ]de rörelser under träden, och lysflugornas blinkande flygt genom den mörka luften, kan icke annat än förvåna den, som ovan vid sådana uppträden, händelsevis får bevittna dem.

När Trädgrodorna qväka, anses det på somliga ställen såsom ett förebud till regn. För att äga ett sådant lefvande hygroskop, kunde blott en hangroda af detta slag förvaras i en öfver en grön grästorfva ställd glasklocka, och beqvämt födas med flugor, mygg och andra insekter, äfven som temligen stora fjärilar. Hon är då hela sommaren igenom en säker spåman, fastän den förkunnande tonen alldeles icke är Trastens. En man i Breslau vårdade en Trädgroda i flera år, och hon lefde ännu i det åttonde, då hon för brist af vanlig näring aftynade och dog. Hermann anmärker äfven det nöje han hade, att se en sådan som han förvarade, midt på dagen räcka sig, gäspa, samt skubba nosen och bakdelen med fötterna, efter de däggande djurens vana. Fästad perpendikulärt på sidan af glaset, tillät hon ofta flugorna sätta sig på hufvudet, utan att röra dem, då de vid annat tillfälle med hennes hastigt uträckta tunga uppslukades.

Vissa roffåglar, såsom hökar, falkar m. fl. kunna anses för dessa djurens fiender; men naturen har lånat dem försvar medelst hastigheten af deras rörelser, och genom likheten af deras gröna yta med de blad, under hvilka de sorgfälligt dölja sig.

Det har varit en gammal inbillning, att Trädgrodor äga kraft att minska besvärligheten af handsvett. Man rådde, att hålla en sådan i hvardera handen, tills djuret omsider dör, hvarigenom olägenheten skulle öfvervinnas.


Tab. — Fig. 1. En yngre groda, sittande på ett Eklöf. — 2. En fullvext hane med utspänd halsblåsa. — 3. Skelettet. — 4. En bakfot. — 5. En framfot.




  1. Libavius Batrach. 2. och efter honom Paracelsus.