Svensk zoologi/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vanlig björn
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Sidensvans
Grön trädgroda  →


Svensk zoologi vol I 1806 321.jpg

[ 34 ]

N:O 32.

SIDENSVANS.

AMPELIS Garrulus. På F. Rötö. På Fr. Jaseur de Bohème. På E. Bohemian-Waxen-Chatterer. På T. Seidenschwantz, Zinzirelle, Wipstertz, Schneevogel, Schneeleschke. (Böhm. Brkoslaw). It. Becco Frisone, Uccello de Nuovo Mondo.

Är gråbrun med svart haka och rödaktig tofs i nacken. De inre vingpennorna äro hvardera med en röd styf spets i ändan försedda. Stjertfjädrarne äro svarta och ytterst i ändarne gula.

Linn Syst. nat. ed. Gmel. 1. 2. p. 838. — Cl. 2. Aves. Ord. 6. Passeres. — Ejusd. Faun. Sv. 1. n. 179. — Ed. 2. p. 28. (Lanius Garrulos). — Retz. Faun. Svec. n. 208. (Ampelis). — Aldrovand. Orn. 1. p. 796. (Garrulus Bohemicus). — Frisch. av. t. 32. f. 1. — Act. Angl. 15. 1165. t. 1. f. 9. — Briss. Orn. 1. p. 250. (Bombycilla bohemica). — Buff. Av. 3. p. 439. t. 26. — Pennant. Brit. Zool. 1. p. 314. t. 48. — Arct. Zool. 2. p. 346. — Latham Ind. 1. p. 363. — Catesby Carol. 1. t. 46. (Ampelis garrulus β).




Fastän naturen i anseende till brokighet och lysande fjädrar tilldelat i allmänhet Indiernes fåglar företrädet för dem som bebo de tempererade luftstreken samt polarregionerne, så finnes likväl en och annan ibland de sednare som, prydd med en grannare yta, fäster den bland tusentals naturalster irrande blicken. I Ampelis-slägtet, så utmärkt skönt genom de Guianska Pompadoran, genom Cotinga och Averano från Brasilien samt Qvereira och Qvirapanga från Cayenne, alla arter af de mest förbländande färger, äger också, Afrika undantagen, den gamla verlden gemensamt med den nya, vår bekanta Sidensvans. Slägtmärket består i en rak kullrig näbb, hvars öfre käk är litet längre, något böjd och på begge sidor urnupen. Näsborrarne äro derjemte täckte med styfva hår, och tungan hvass, broskaktig och tvåklufven. Länge syntes man liksom oviss om fågelns plats bland de naturliga ordningarne. Kanske grundade sig denna villfarelse i det gamla tillnamnet (Garrula) af Skatan, Ållonskrikan eller Blåkråkan. Man förde Sidensvansen tillika med en högröd slägting från Södra Amerika (Ampelis carnifex), till Varfåglarne (Lanius); men vid betraktande af Trastarne [ 35 ](Turdi) å ena, och Domherrarne (Loxiæ) å andra sidan, har Sidensvansens slägte, liksom dessa, nu intagit sitt rätta rum ibland Tättingarne.

Sidensvansen, litet större än en vanlig Lärka, är emellan 7 och 8 tum i längden. Den raka och kullriga näbben är svart tillika med de styfva håren vid basen under hvilka näsborrarne döljas. Hufvudets fjädrar äro rödbruna och de i nacken något längre, och kunna som en tofs uppresas. Ögonringen lyser märkligen röd, och hakan är svart äfvensom en bred strimma löpande från mungiporna ofvanför ögonen mot nacken. Halsen rödgrå och likaså ryggen, hvilken dock är blekare mot gumpen, på samma sätt som bröstet och undre delen, men hvari en ljus rodnad blandar sig. Vingfjädrarne äro svarta, ehuru alla, utom den första och 17:de, derjemte något brokiga, neml. så, att 2 till 4 och 10 till 16 utmärkas med en hvit fläck, och 5—9 med en gul. Den 17:de har ryggens färg. De inre (secundariæ) 11—16 deremot, äro gråaktiga med hvit yttre kant vid ändarne, som dessutom sluta sig med en hinnaktig, lysande röd spets. Latham påstår likväl att de rödfärgade utskotten stundom äro gula, och att han i det ställe sett dylika röda spetsar i ändarne på stjertfjädrarne. Dessa sistnämde äro tillika med vingarnes täckfjädrar svarta. Likväl ha de 12 stjertpennorna en rödlett stjelk, alla lika långa samt citrongula mot ändan. Ändtligen är undergumpen rostfärgad samt fötter och tår svarta.

Sådan är vår Europeiska Sidensvans. I Norra Amerika finnes han också (Ampelis garrulus β. Linn.), ifrån Kanada ända ned till Mexiko, i hvilket sistnämde land han kallas Coqvantototl, och der Fernandez säger honom lefva i de bergaktiga trakterne. I slutet af Mars skall han flocktals synas omkring New-York, fortplantar sig i Maj och Juni, och flyttar söderåt i November. Denna anses icke specifikt skild från den allmänna, fastän litet mindre i storleken och gultfärgad på undra delen af kroppen, utan något gult på vingarne. Edvards teckning (Gleanings of Birds t. 242.) ger denna åtskillnad väl tillkänna. Märkvärdiga artförändringar förekomma också i Europa. Här i Norden har man anmärkt en nästan gulhvit med ljusbrun nyans; et fenomen äfven icke obekant bland Skatornas och Tättingarnes familj, hvartill orsaken kanske bör sökas hos födan eller vissa lokala omständigheter.

[ 36 ]Böhmen har varit den Europeiska trakt, der man från äldsta tider trott Sidensvansen äga sitt tillhåll, och derifrån han tidtals gör sina utflyttningar till Södra Europa, Tyska orterna, Norra England och Skandinavien. Kring Petersburg, Moskow och andra ställen i Ryssland är vintertiden ingen fågel allmännare; men parningstiden beger han sig till Arktiska cirkeln. I Sibirien är han likvid sällsynt, ehuru Bell under sina resor sett honom kring Tobolsk i December. På somliga orter alldeles okänd, hafva under de vidskepligare åldrarne, då talrika svärmar af sådana fåglar oförmodligen visade sig, de samma blifvit ansedde såsom hotande spådomsmärken för en annalkande pestsmitta. Italienska tideböckerne, som bevarat minnet af den jordbäfning och vattenflöde som timade kring Ferrara 1671, anmärka äfven ankomsten af en myckenhet Sidensvansar, hvaraf allmänheten oklokt förutsåg en härjande farsot. Men sjelfva Aldrovand som lefde just i det skumma tidehvarfvet, anför som ett skäl mot samma fördom, att lika talrika skaror visade sig i Bologna vid Kejsar Carl 5:tes kröning, utan att någon smittsam krämpa sedermera inträffade. Också 1552, då dylika fåglar samlade sig i nejderne af Mayntz och Bingen till den mängd att snön deraf förmörkades, ansågs det af hopen för ett underverk, och man utgaf flera bilder på fågeln utan namn, som af ett okändt slag.

Det är otvifvelaktigt att Sidensvansarne flytta under sommarmånaderne till vissa nordligare trakter, t. ex. som Frisch påstår, till Tartariet, och att de der söka ihåliga klippor till nästen för deras tillkommande afföda. Rätt säkra uppgifter sakna vi likväl ännu om detta förhållande. Det är emedlertid om vintrarne som de visa sig skocktals på många ställen i Europa äfven som hos oss. Bär af rönn, enbuskar, nypon m. fl. äro då deras begärliga föda, bland hvilken torkade drufvor också räknas, som gifvit ursprung åt namnet Ampelis. Andra trädfrukter, äplen, mandlar, tallkottfrön sägas dessutom tjena dem den blidare delen af året såsom närande ämnen.

De äro sällskapslika fåglar, hvilka aldrig finnas ensamma, och man tillägger att de af naturen visa hvarandra en särdeles vänlighet, i det de dela födan icke endast makarne utan hanar och honor äfven sinsemellan. Men deras fysionomi förråder brist på den liflighet [ 37 ]och qvickhet så utmärkt hos många andra af fågelskaran; kanske torde ock tillmälet af dumhet kunna med skäl tillegnas dem. De synas ofta så obekymrade om de försåtliga snaror som redan fångat några af svärmen, eller om det skottet som nyss gjort ett antal liflösa, att de i ögonblicket infinna sig på samma ställe, der nya faror vänta dem. De låta under allt detta höra ett qvitter, nästan ljudande: Ziziri, hvaraf de kanske på vissa ställen bära namn af Zinzirelle.

De äro lätt fångade och bli snart tama. I bur födas de med bär och frukter. Korn och frön förtäras icke så gerna, och kött mottages blott i högsta nödfall. Men det är icke sångstämman som skulle ge dem anspråk på denna omvårdnad: endast det verkligen vackra utseendet som naturen tyckes gifvit dem till skadestånd för deras mindre lifaktighet.

Sidensvansen har blifvit räknad bland läckerheterne på bordet, och har af somliga, må hända, ej alldeles billigt, fått företräde framför Trasten, som utgjorde ett af de utvalda faten för storätare bland Romrarne[1].

Tab. föreställer fågeln hälften så stor som i naturen.




  1. Inter aves Turdus, si qui me judice certet
    Inter quadrupedes, gloria prima lepus.

     Martial.

    Nil melius Turdo.

     Horat.